Särskilt om bevisning i skattemål

Ekonomisk brottslighet, och därmed även skattebrott, kännetecknas av att det är svårt för åklagaren att föra en fullständig utredning. De ekonomiska transaktionerna kan vara väldigt omfattande, samtidigt som kontrollmöjligheterna är begränsade. Det finns därför ingen realis- tisk möjlighet att beivra alla skattebrott, eftersom de skattefifflandes resurser är större än polis och åklagares. Den anklagade skyller ofta på bristande uppsåt, alternativt att någon annan har ansvaret. Därför blir utredningen ofta mycket svår och avancerad, både juridiskt och tek- niskt.222

Precis som alla statstjänstemän skall åklagare och polis under förundersökningen iaktta sak- lighet, neutralitet och opartiskhet. Som en följd av objektivitetsprincipen är åklagare och polis skyldiga att även ta fram omständigheter som är till den misstänktes fördel. Det får inte finnas några förutfattade meningar i skuldfrågan. Objektivitetsprincipen försvårar utredningen i skat- tebrott: det är svårt för utredarna att följa flera spår när utredningsmaterialet ofta är så omfat- tande.223 Dessutom kännetecknas skattebrottmål av svårtolkade rekvisit och att åklagarens bedömning vilar på ett omfattande och svårtillgängligt skriftligt material. Åklagaren kan inte heller begränsa utredningsmaterialet till enbart exempelvis bokföringshandlingar, eftersom rätten då inte har någon möjlighet att pröva alternativa hypoteser. I åklagarens objektivitets- plikt ingår att föra fram en helhetsbild av materialet. Plikten förenklas dock ofta i skattebrott- mål genom att åklagaren endast lyfter fram resultatet av processen i taxeringsprocessen i må- let. Åklagaren reducerar sedan prövningen till en fråga om ansvar på grund av uppsåt. Detta förflyttar i praktiken bevisbördan till försvaret, eftersom de då är tvingade att presentera en alternativ utredning och alternativa bevis för att milda effekten av det faktiska handlandet.224

Ytterligare en princip som komplicerar utredningen vid skattebrott är den misstänktes rätt till passivitet. Som konstaterats ovan (avsnitt 4.7) bär åklagaren hela bevisbördan i ett brottmål, medan den skattskyldige har en skyldighet till att medverka i taxeringsprocessen. Om den skattskyldige inte medverkar riskerar han att dömas till skattetillägg, om han medverkar blir

222

Diesen, Bevisprövning i skattebrottmål ur rättssäkerhetssynpunkt, 1999, sid 156.

223

Diesen, a.a., 1999, sid 161-162.

224

48

innebörden att han i det närmaste åläggs en del av den bevisbörda som egentligen endast skall åvila åklagaren. Rätten till passivitet kan i det läget snarare skada den misstänkte än hjälpa honom, han är mer eller mindre tvungen att lägga fram omständigheter som kan tolkas som att uppsåt inte föreligger.225

Det uppstår även konflikter genom att förfarandet i förvaltningsdomstol respektive allmän domstol bygger på olika principer. Det gör att förutsättningarna för prövningen blir olika i brottmålet respektive förvaltningsprocessen, vilket får till resultat att helt skilda utgångar av processerna inte är sällsynta. Därför är det viktigt att avgörandet i den ena domstolen inte läggs till grund för avgörandet i den andre.226 Prövningen av skattebrottet måste vara själv- ständig, men samtidigt tillåts åklagaren uppfylla sin bevisbörda genom att lägga fram taxe- ringsdomen, och denna presumeras då vara riktig. Enligt Diesen bör en sådan presumtion dock inte tillåtas, eftersom skilda beviskrav gäller i taxeringsprocessen jämfört med brott- målsprocessen.227

Skattebrott är ofta komplicerade, med ett omfattande utredningsmaterial. Därför blir även förundersökningen specialanpassad, och det material som åtalet vilar på är ofta begränsat till enskilda, särskilt klara delar. Det är inte ovanligt att det under huvudförhandlingen sker avsteg från det gängse förfarandet, och att det även i brottmålet sker avsteg från muntlighetsprinci- pen (till exempel genom att skriftlig bevisning blir upptagen utan uppläsning). Det innebär också att bevisomedelbarhetsprincipen får en mindre betydelse än vad som annars är brukligt inom brottmål.228

Diesen kommer till slutsatsen att den åtalade intar en särställning i ett skattebrottmål. Den främsta anledningen till särställningen är den skriftliga bevisningens stora plats i processen (som innebär frånsteg från processuella principer), men ytterligare en anledning är att det i skattebrottmål är svårt att upprätthålla den åtalades rättigheter till fullo. Enligt Diesen kan den åtalades förlust av rätten till passivitet vara det största skälet till att nagga processrättsreglerna i kanten. Möjligheten att vara passiv har den misstänkte ”förlorat” genom processen i förvalt- ningsdomstol, där han har mer eller mindre tvingats till aktivitet.229

225

Diesen, Bevisprövning i skattebrottmål ur rättssäkerhetssynpunkt, 1999, sid 163-164.

226

Diesen, a.a., sid 165-165.

227

Diesen, a.a., sid 173.

228

Diesen, a.a., sid 165-165.

229

49

Diesen diskuterar även de olika beviskraven som gäller i taxeringsprocessen respektive brott- målsprocessen. I taxeringsprocessen är det gängse kravet ”sannolikt”, medan det i brottmål skall nå upp till ”ställt utom rimligt tvivel”. Det innebär en skillnad i styrka från runt 75 % i förvaltningsmål till runt 95 % av fullständig säkerhet i brottmål. Det finns ingen klar HD- praxis vad gäller beviskravet i skattebrottmål, men Diesen konstaterar att i de avgöranden där skattefrågor behandlats har domstolen diskuterat kring beviskravet ”styrkt”. Dock finns det enligt Diesen ingen grund för att anta, att beviskravet skulle vara annorlunda i skattebrottmål, utan utgångspunkten bör vara att samma beviskrav gäller vid skattebrott som för alla andra brott. Diesen menar ändå att HD antagligen skulle göra en annan bedömning av bevisvärde- ringen om saken ställdes på sin spets. Inte vad gäller alla rekvisit, ”ställt utom rimligt tvivel” skulle antagligen upprätthållas för handlingsmannarekvisit230 och gärningsmannaskapet. Där- emot är det troligt att ett lägre beviskrav kan gälla för just uppsåtet, eftersom det vore mindre lämpligt att upprätthålla det högre beviskravet för ett subjektivt rekvisit. Diesen anser att det inte heller är önskvärt.231 Det är inte möjligt att med hjälp av bevisningen med bestämdhet klargöra vad den åtalade tänkte och kände vid ett visst tillfälle. Olika beviskrav kan även krä- vas vid olika uppsåtsbegrepp. Diesen konstaterar att det finns en oklarhet rörande beviskravet för uppsåt i skattebrott i både doktrin och praxis. Det faktiska beviskravet torde ligga på nivån ”sannolika skäl”, men det saknas dock vägledande praxis.232

230

Handlingsmannarekvisit innebär att gärningsmannen har utfört en handling och att det är fråga om ett rent handlingsbrott (ett brott som inte kräver en effekt, tillskillnad från skattebrottet). Sådana brott innehåller bara ett handlingsrekvisit, t ex ”skadar” eller ”förstör”. Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar, 2005, sid 34.

231

Diesen, Bevisprövning i skattebrottmål ur rättssäkerhetssynpunkt, 1999, sid 175-177.

232

50