Om uppsåt var ett rekvisit för skattetillägg, vad skulle det innebära?

sannolikhet åklagarens arbete förenklas, eftersom Skatteverket då redan skulle ha tagit fram de omständigheter som krävs för att täcka rekvisitet uppsåt. Ett mindre arbete skulle återstå för polis och åklagare innan åtal vore möjligt att väcka. Men vore det önskvärt? Regeringen anser uppenbarligen inte det, med argumentet att ett sådant krav skulle leda till tillämpnings- svårigheter för Skatteverket (se avsnitt 3.3.2). Fråga kan då uppstå vad som är mest priorite-

250 Warnling-Nerep, 2009, sid 477. 251 Warnling-Nerep, 2009, sid 494. 252 Warnling-Nerep, 2009, sid 496.

60

rat: att Skatteverket kan påföra fler skattetillägg eller att fler personer kan dömas för skatte- brott?

Precis som EBM konstaterade (se återigen avsnitt 3.3.2) är frågor om uppsåt juridiskt kompli- cerade. Att, med de begränsade utredningsmöjligheter som står Skatteverket tillhanda, begära att myndigheten skall kunna bedöma subjektiva rekvisit är inte gångbart. Skatteverket har helt enkelt inte tillräckliga resurser eller befogenheter för att kunna avgöra en komplex fråga om uppsåt. Ett krav på uppsåt skulle leda till att färre personer kunde påföras administrativa sank- tioner, vilket var fallet före 1972 års lag (se avsnitt 3.3 ovan). Eftersom de administrativa sanktionerna skall verka avskräckande är det naturligtvis inte ett scenario som är önskvärt. Staten skulle vara utelämnad åt att Åklagarmyndigheten åtalar för skattebrott för att överträ- delser mot TL skulle beivras, eftersom påförande av skattetillägget skulle försvåras. Åklaga- ren skulle antagligen inte ha ett bättre beslutsunderlag bara för att Skatteverket fått svårigheter att påföra administrativa avgifter, vilket skulle leda till att färre oriktiga uppgifter kunde sank- tioneras totalt sett.

Alternativet att ge Skatteverket utökade utredningsmöjligheter är inte heller riktigt bra. Om Skatteverket skulle kunna använda sig av någon form av poliser för att bedriva utrednings- verksamhet, skulle myndighetens förvaltningsrättsliga karaktär vara i fara. Inte mycket skulle då skilja Skatteverket från Åklagarmyndigheten. Skatteverkets personal består visserligen till en del av jurister, men de är inte utbildade åklagare och besitter därmed inte specialiserad kompetens om hur en sådan brottsutredning skall bedrivas på ett rättssäkert sätt och till skydd för den enskilde.

Ytterligare ett argument mot att uppsåt skall vara ett rekvisit vid skattetillägg, är att krav för att skattetillägget skall vara förenligt med artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggspro- tokoll är att det inte utgör någon form av dubbelbestraffning (se avsnitt 3.3.2). Det skulle vara svårt att argumentera för en tillnärmning av rekvisiten mellan skattebrott och skattetillägg, utan att riskera att gå över gränsen för dubbelbestraffning. Artikel 4 lyder: ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan bli- vit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.” Om rekvisiten för skattebrott och skattetillägg vore desamma skulle det vara svårt att hävda att det var olika brott. Att skattetillägg inte innehåller några subjektiva rekvisit hindrar inte att det är att anse som ett brott, se vidare nedan.

61

Även Europakonventionens sjätte artikel skulle kunna ställa till med problem om uppsåt skul- le krävas vid skattetillägg. Ett administrativt sanktionssystem som skattetillägg kan påföras den skattskyldige utan att han har hörts i frågan. Artikel 6 stadgar att den enskilde alltid skall ha rätt till en domstolsprövning, något som inte alltid är fallet innan ett skattetillägg påförs. Europadomstolen har redan konstaterat att skattetillägg, trots att stadgandet inte innehåller subjektiva rekvisit, kan jämföras med straff och därigenom faller in under artikel 6. Tack vare att det finns befrielsegrunder när den skattskyldige kan, helt eller delvis, befrias från skattetill- lägg, blir de svenska skattetilläggsreglerna ändock förenliga med artikel 6. Europadomstolen ansåg dock att det var nödvändigt att skattetilläggsbestämmelserna innehöll subjektiva befri- elsegrunder. Det är stor skillnad på subjektiva befrielsegrunder och subjektiva rekvisit! En subjektiv befrielsegrund kan leda till att den skattskyldig slipper skattetillägg, ett subjektivt rekvisit innebär att den skattskyldige påförs skattetillägg. Det är svårt att argumentera för att skattetilläggsreglerna skulle vara förenliga med artikel 6 om subjektiva rekvisit ingick i pröv- ningen, och det är även svårt att tänka sig hur ett sådant regelsystem skulle se ut. Vid efter- taxering (se avsnitt 2.3) sker en viss presumtion från Skatteverkets sida, den skattskyldige presumeras att inte ha haft en giltig ursäkt till den oriktiga uppgiften. Hur skulle beviskravet se ut om uppsåt hade varit en del av prövningen för skattetillägg? Hade samma presumtion skett, att den skattskyldige presumeras ha lämnat en oriktig uppgift med uppsåt? Skattetilläg- gets förenlighet med artikel 6 skulle bli beroende av hur högt beviskravet var. Ett högt bevis- krav skulle antagligen kunna vara förenligt med artikel 6, eftersom det skulle garantera den skattskyldige en ordentlig prövning. Men, som sagt, ett sådant beviskrav skulle å andra sidan strida mot artikel 4 eftersom det troligen skulle ses som en dubbelbestraffning. Dessutom skulle ett högt beviskrav urholka Skatteverkets och Åklagarmyndighetens roller som egna myndigheter, eftersom de skulle göra ungefär samma utredning.

Jag tycker inte att ett utformande av skattetilläggsreglerna med subjektiva rekvisit är önskvärt. Det skulle inte vara så enkelt som jag skrev inledningsvis, att fler antingen blev dömda för skattebrott eller påförda skattetillägg. En omkonstruering av skattetilläggsrekvisiten skulle leda till oönskade effekter och antagligen ett dödläge, eftersom myndigheternas befogenheter skulle riskera att kollidera.

62

6.4 Om uppsåt inte var ett rekvisit för skattebrott, vad skulle det innebära?