Dock uppmärksammade vi att när behov av särskilt stöd tillkom tillsammans med kön i påståendena blev det en mer spridning på svaren. Exempel på det är påstående 8 (diagram 7): Det är generellt sett mer pojkar än flickor som får särskilt stöd i förskolan. Då 26,7 % inte instämmer med vårt påstående men det är även 24,1 % som håller med delvis i påståendet och 25 % är neutrala i sitt tyckande. Vi tolkar detta som att respondenterna blev osäkra på
enkätens påståenden då det inte enbart handlar om kön utan även stöd som leder till att de inte vet hur de ska förhålla sig till det. Det har framkommit i den internationella, tidigare
forskningen att pedagoger inte vill ha barn som är i behov av särskilt stöd med i barngruppen. Detta beror på att pedagogen inte anser sig ha tillräckligt med kunskap och färdigheter om barn med funktionsnedsättning och hur man inkluderar dem i verksamheten. I svenska
förskolor finns det tydliga riktlinjer för barn oberoende av kön, etnicitet, funktionsnedsättning och religion. Alla barn har rätt att känna en gemenskap med barngruppen och att de bidrar till barngruppen genom den kunskap som de bär med sig från sina olika bakgrunder. När vi bad respondenterna att rangordna sin kunskap om barn i behov av stöd, visade resultatet att 44 % upplevde sin kunskap som delvis tillräcklig medan 3,4 % upplevde sin kunskap
som otillräcklig och 10,3 % upplevde sin kunskap som tillräcklig. För att pedagoger ska få en ökad kunskap om särskilt stöd, skulle förskollärarutbildningen behöva en utökad kurs under
utbildningen, då man under hela förskollärarutbildningen erbjuds endast en kurs i specialpedagogik och i den kursen ges det tyvärr bara allmän information (Akalin m.fl., 2014). Mer specialpedagogik i förskollärarutbildningen skulle kunna hjälpa barn som är i behov av särskilt stöd och hur man även kan hjälpa de barn som är i gråzonen. Då
specialpedagoger har mycket arbete med barn som har en fastställd diagnos så finns det mer tydliga hjälpmedel, men när det gäller barn som befinner sig i gråzonen kan det vara svårt att veta hur man kan hjälpa dem.
Utifrån påståendet Det är generellt mer pojkar än flickor som får särskilt stöd i förskolan, visades en tydlig blandning i svaren då det inte visades lika stor majoritet som i påståenden om enbart kön. I detta påstående visas det tydligt att när särskilt stöd blandas in tillsammans med kön är svaren inte lika tydliga i sina uppfattningar. Detta kan bero på att när det kommer till kön finns det normer som säger hur man ska tänka när det kommer till kön, blandar man in särskilt stöd finns det inte lika tydliga normer för hur man ska förhålla sig. Detta kan leda till att pedagogerna omedvetet placerar barnen i ytterligare en kategori. Palla (2011) menar att barnen styrs mot gemensamma normer och garanteras möjligheter till en önskvärd personlig utveckling och ett positivt lärande av kunskap och kompetens som ses som nödvändiga för att kunna verka och fungera som människa i samhället. Även om både flickor och pojkar var lika aktiva deltagare i aktiviteter, fick pojkarna personalens uppmärksamhet i större utsträckning. Denna uppmärksamhet visas genom ord, utseende, kroppsspråk och annan icke-verbal kommunikation och så vidare (Meland & Kaltvedt, 2017). Detta skulle kunna leda till att när pojkar leker så pass högljutt eller när pojkar skapar problem för hela gruppen blir de
stämplade som bråkiga i pedagogers ögon. Detta kan i sin tur skapa en norm om att pojkar som är högljudda eller stökiga måste ha en diagnos för att pojkars beteende ska bli accepterat. Medan om en flicka sitter tyst och målar så stämplas hon som en duktig flicka då hon beter sig som en flicka ska göra enligt normen. Att vårt resultat angående kön visar något annat än den tidigare forskningen skulle kunna vara för att verksamheten har tydliga mål som måste uppnås. Det kan leda till att respondenterna i studien är mer tydliga i sina svar angående kön, att de antingen instämmer helt och hållet eller inte instämmer. Medan när man lägger särskilt stöd tillsammans med genus fick respondenterna tänka till mer. Respondenterna är överens om att flickor och pojkar ska ha lika förutsättningar oberoende av kön. När det kom till hur de själva beter sig i sin verksamhet kan de ha svårt att ge konkreta exempel på vad de själva kan göra och hur de kan förebygga könsnormer, vilket även Eidevald (2009) konstaterade i sin studie. När vi tittade på spridningen i svaren som respondenterna angav använde vi oss av tabeller som vi korsade med våra påståenden samt med hur många års erfarenhet
respondenterna hade och då såg vi att det fanns skillnader på hur de skattade sina svar. Ett exempel på detta är spridningen på påstående 6 (Tabell 3); Det är generellt sett mer pojkar än flickor som får särskilt stöd i förskolan, där majoriteten har arbetat i +25 år, 66,6 %
instämmer med påståendet. Utifrån vårt resultat ser vi att det inte finns något mönster mellan hur många år respondenterna har arbetat och hur de har skattat, utan det är mer personbundet i hur man förhåller sig till påståendena. I tabell 3 syns det tydligt att det är splittringar i
skattningarna, att de som har arbetat en längre tid i förskolan generellt sätt instämmer mer med våra påståenden. Detta skulle kunna tolkas som att de pedagoger som har arbetat en längre tid i förskolan har andra uppfattningar om hur de tolkar genus och särskilt stöd.
Den tidigare forskningen menar att flickor och pojkar uppvisar diagnoser på olika sätt. Pojkar agerar mer utåtriktat medan flickor agerar mer introvert (Rucklidge & Tannock, 1997). På det sättet kan det bli svårt för pedagoger att uppmärksamma den tysta flickan som sitter och målar för sig själv när pojken springer omkring och lever rövare. Även om båda eventuellt är i behov av särskilt stöd, läggs större fokus på pojken som är utåtagerande och vars beteende påverkar hela barngruppen, än flickan som agerar introvert. Vårt resultat visar att 50,9 % av respondenterna anser att diagnoser är helt oviktiga i relation till särskilt stöd.
Anledningen till att flickan som målar inte får lika mycket uppmärksamhet kan ha att göra med att det finns en norm som säger att flickor förväntas vara tysta och inte föra så mycket väsen av sig, medan det är mer acceptabelt att en pojke hörs och syns. Normaliseringen av flickor och pojkar är en strävan efter att uppnå ett önskvärt beteende (Markström, 2005). Genom att pojkar oftast leker mer högljutt får de pedagogernas uppmärksamhet, medan det anses att flickorna ska leka lugnare lekar. Det leder i sin tur till att flickorna kommer i skymundan och inte tilldelas lika mycket uppmärksamhet (Eidevald, 2009). Dessa föreställningar lever kvar i att flickor är lugna medan pojkar är högljudda och tar plats. Rodriguez m.fl. (2006) konstaterar att det är pedagogernas förhållningssätt som bidrar till dessa normer. Även detta är något som vårt resultat inte överensstämmer med, då 42,2 % inte alls instämmer med att pojkar har mer rörelsebehov och får på så sätt mer uppmärksamhet av pedagogerna. Vi gör denna koppling då ett stort rörelsebehov oftast är kopplat till att det är mycket spring och höga ljud.
I vårt resultat syns det att respondenterna upplever att det inte är någon skillnad på stödet som fördelas mellan de olika könen. Utifrån de korrelationer som vi har gjort visade sig att
respondenterna har skattat lika på påståendena och att det inte spelar någon roll om barnet är en flicka eller pojke, utan stödet fördelas lika mellan dem. Vi kan se utifrån våra korrelationer
att respondenterna är kontinuerliga i sina skattningar, då de svarade på ett sätt som leder till en logisk korrelation, där de båda påståendena går ihop. Ett bra exempel på detta är i den tredje korrelationen, som är en positiv korrelation mellan påstående 6 och 7. Respondenterna har skattat högt på bägge påståendena, vilket innebär att det inte finns några skillnader mellan hur resurser fördelas mellan flickor och pojkar och att de har likvärdiga förutsättningar för lärande. Något som säger emot den tidigare forskningen. Detta kan ha att göra med att specialpedagogiskt stöd har blivit vanligare i verksamheterna, till exempel i form av tecken- och bildstöd, som används av de flesta verksamheter. I dagens förskolor kan de flesta barn teckna något tecken eller använda någon form av bildstöd, vilket leder till att förskolorna har blivit mer inkluderande mot alla barn. Respondenternas svar visar inte någon skillnad på om du arbetat i 1 år eller 25 år, utan de allra flesta upplever att det inte är fler pojkar än flickor som får särskilt stöd i förskolan (Tabell 2). I vårt resultat går det att utläsa att 26,7 % av respondenterna inte alls instämmer med vårt påstående 7 medan 10,3 % instämmer delvis inte, 24,1 % anger att de varken instämmer eller inte instämmer, 25 % instämmer delvis och 13,8 % instämmer helt och hållet. Det handlar om pedagogers förhållningssätt,
förhållningssättet är en bidragande faktor till vad genus är som har en stor betydelse för verksamhetens utformning, Rodriguez m.fl. (2006). Förskolorna ska arbeta för att varje individ ska få samma möjlighet att utvecklas på sina egna villkor. Den pedagogiska
verksamheten ska anpassas efter barnen, inte tvärtom (Palla, 2009). Som vi har nämnt tidigare i texten, kan barnen lätt bli sina problem och bemötas utifrån detta. Det kan leda till att
pedagoger bara ser problemen och använder detta som en ursäkt för att barnet beter sig på ett visst sätt, i stället för att försöka hitta verktyg eller arbetssätt som passar barnet. Verksamheter behöver vara beredda på att förändringar sker och vara öppna för förändringar. Verksamheten ska inte bara fungera för vissa barn, några barn eller nästan alla barn, utan verksamheten ska anpassas och fungera för alla barn (Palla, 2009).
Avslutningsvis, utifrån resultatet från diagrammen, korrelationerna och tabellerna, kan vi utläsa att respondenterna skattar att det inte finns något samband mellan kön och särskilt stöd. När resurserna fördelas har kön ingen inverkan, vilket den tidigare forskningen föreslår. Huruvida respondenterna skattat utifrån deras åsikter eller samhällets åsikter kan vi inte veta, då det finns en risk att respondenterna har svarat som de förväntas svara. I vår studie har vi belyst att respondenternas generella uppfattning är att det inte är någon skillnad i det särskilda stödet som fördelas mellan flickor och pojkar.