Bråkiga pojkar och tysta flickor? : En kvantitativ studie om särskilt stöd och genus

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap

Huvudområde: pedagogik

Bråkiga pojkar och tysta flickor?

En kvantitativ studie om särskilt stöd och genus

________________________________________________________________

Förskolepedagogik V självständigt arbete

15 högskolepoäng

Termin 6, 2020

Sammanfattning

Syftet med studien är att utifrån en kvantitativ enkätstudie skapa kunskap om hur förskolans personal skattar det stöd som ges till flickor respektive pojkar, samt hur pedagoger skattar fördelningen av särskilt stöd i förskolan. Resultatet från enkätstudien analyserades via SPSS som är ett dataprogram för statistiska analyser. Resultatet visade ingen skillnad i stödet som fördelas mellan flickor och pojkar. Utifrån pedagogernas skattningar finns det inget samband mellan barnets kön och det stöd som fördelas. Däremot visar resultatet att barn som är tillbakadragna och blyga inte får samma stöd som utåtagerande barn. I motsats till resultatet från tidigare forskning visar resultatet av vår studie att pedagoger inte anser att fördelningen av stöd skiljer sig mellan flickor och pojkar.

Nyckelord:

förskola, pedagoger, specialpedagogik, barn i behov av stöd, barn i gråzonen, genus, intersektionellt perspektiv.

Innehållsförteckning

1. Inledning………s.1

1.1 Syfte och frågeställning……….s.2 1.2 Begreppsdefinition………s.3

2. Bakgrund………s.4

2.1 Förskolans historia utifrån läroplanens förändringar………....s.4 2.2 Barn i gråzonen………...s.6 2.3 Pedagogens språk gentemot flickor och pojkar………..…..s.7 2.4 Könsneutralitet och kategoriseringar i förskolan………..s.7

3. Litteratursökning av tidigare forskning………...s.8

4.Tidigare forskning………...s.8

4.1 En förskola för alla………..…..s.9 4.2 Bemötande av flickor och pojkar……….…….s.10 4.3 Förskolan som en normaliseringspraktiker……….……...s.12 4.4 Pedagogers attityd mot barn i behov av särskilt stöd……….……..s.13 4.5 Sammanfattning av tidigare forskning……….…….s.15

5. Teoretisk utgångspunkt……….…...s.16 6. Metod……….……….s.17 6.1 Metodval……….………..s.17 6.2 Genomförande……….…….s.18 6.3 Urval……….…….s.18 6.4 Enkätutformning……….……...s.19 6.5 Validitet och reliabilitet………...s.20 6.6 Etiska aspekter……….…….s.20 6.7 Metoddiskussion……….……..s.21 6.7.1 Analys………...s.23

7. Resultat……….……..s.24

7.1 Beskrivning av studien utifrån bakgrundsfrågor……….……...s.24 7.2 Generella påståenden om flickor och pojkar………...s.26

7.3. Hur ser fördelningen av särskilt stöd ut i förskolan i relation till

flickor respektive pojkar?...s.28 7.4 Vilka samband finns i förskolepersonalens skattningar av det särskilda

stödet som ges till flickor respektive pojkar?...s.30 7.5 Sammanfattning av resultatet………...s.38

8. Diskussion………...s.39

8.1 Kön utifrån ett intersektionellt perspektiv……….…………s.39 8.2 Särskilt stöd utifrån ett intersektionellt perspektiv………...s.40 8.3 Relevans för förskolläraryrket………..…………...s.44 8.4 Förslag till fortsatt forskning……….…….………s.44

9. Litteraturlista………..s.45

10. Bilagor………s.50

10.1 Bilaga 1 Missivbrev………...s.50 10.2 Bilaga 2 Enkätfrågor………...…...s.52

1. Inledning

Synen på barn, barndom, kön och särskilda behov har varierat genom historien. Under första halvan av 1900-talet ansågs barn vara små vuxna och behandlades mycket olika utifrån kön: Exempelvis lekte pojkar i byggrummet och flickor fick lära sig att sy och att bygga upp färdigheter inför att ta hand om ett hushåll. I dag ses varje barn som unikt och ska utvecklas efter sina förutsättningar: exempelvis kön eller behov av särskilt stöd. Förskolan har en betydelsefull roll för barns utveckling under de tidiga åren. Eva Björck-Åkesson (2014) belyser att behovet av särskilt stöd inte är begränsat till en viss typ av barn, utan att alla barn kan vara i behov av stöd, men under olika perioder i förskolan. Det är även i förskolan som grunden för ett framtida jämställt samhälle börjar, då pedagogerna arbetar med att göra barn medvetna om att de har samma förutsättningar och rättigheter. Med detta menas att det spelar roll vilket kön barnet identifierar sig med eller om det har något behov av särskilt stöd. Förskolor har en skyldighet att anpassa verksamheten efter barnets förutsättningar och det framkommer tydligt av Skollagen att “[b]arn som av fysiska, psykiska eller andra skäl

behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver” (SFS: 2010:800, 8 kap, 9 §). Liknande formuleringar går att finna i Läroplan för förskolan: Lpfö 18:

Förskolan ska aktivt och medvetet främja alla barns lika rättigheter och möjligheter, oberoende av

könstillhörighet. Förskolan har ett ansvar för att motverka könsmönster som begränsar barnens utveckling, val och lärande. Hur förskolan organiserar utbildningen, hur barnen blir bemötta samt vilka krav och förväntningar som ställs på barnen bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska därför organisera utbildningen så att barnen möts, leker och lär tillsammans, samt prövar och utvecklar sina förmågor och intressen, med samma möjligheter och på lika villkor, oberoende av könstillhörighet (Skolverket, 2018, s.7).

Skolinspektionen rapporterade 2017 att två tredjedelar av de förskolor som granskades behövde utveckla sitt arbete med barn som behöver särskilt stöd:

I två tredjedelar av de granskade förskolorna behöver arbetet med barn i behov av särskilt stöd utvecklas. Ofta saknas arbetssätt för att undersöka och analysera barns stödbehov samt dokumentera, följa upp och utvärdera stödinsatser. I vissa lägen prövas åtgärder, men de bygger inte på en analys. Personalen saknar i många fall en gemensam syn kring vad särskilt stöd är och hur arbetet ska bedrivas. Det förekommer att personalen helst inte talar om särskilt stöd, utan menar att alla barn får stöd men i olika hög grad. Gränsdragningen för vad som utgör särskilt stöd varierar stort mellan förskolorna (Skolinspektionen, 2017, s.

Hur man bemöter barn har en stor betydelse för hur undervisning och lärande går till och för hur barnets vistelse på förskolan blir. Något som Linda Palla betonar är att “[i] förskolan står barnet i centrum och möter en verksamhet med specifika krav, förväntningar och

förhoppningar. När blicken riktas mot barnet, riktas också fokus mot beteenden och

kunskaper, sätt att vara och göra” (2011, s. 11). Pedagogen ska vara en god förebild för barnet och visar pedagogen att det är okej att göra skillnad på flickor och pojkar kan detta i sin tur leda till att barnet får en bild av hur det ska bete sig utifrån sitt kön. Detsamma gäller om barnet är i behov av särskilt stöd. Om pedagogerna bemöter barnen olika utifrån deras kön eller olika förutsättningar skapas en skev bild av vad som anses vara normalt. Enligt Läroplan för förskolan: Lpfö 18 ska förskolans arbetslag ”uppmärksamma samt ge ledning och

stimulans till alla barn samt särskilt stöd till de barn som av olika skäl behöver det i sin utveckling” (Skolverket, 2018, s. 15). Kristian Lutz (2013) argumenterar för att det finns en risk om barnet är i behov av särskilt stöd att pedagogen upplever svårigheter och att dessa svårigheter blir kopplade till barnets identitet: Genom barnets diagnosticering kommer en bekräftelse på att problemet är kopplat till barnet och barnet blir identifierat med sin diagnos.

Vi valde att skriva om detta därför att vi ville ta reda på om pedagogers förväntningar på flickor och pojkar har någon betydelse för hur det särskilda stödet fördelas mellan könen. Detta är ett viktigt ämne då förskolan ska vara en inkluderande verksamhet oavsett barnets könstillhörighet eller stödbehov. Vi upplever att det inte finns mycket forskning om detta och därför vill vi påbörja en diskussion om ämnet.

1.1 Syfte och frågeställning

Med hjälp av en kvantitativ enkätstudie om särskilt stöd utifrån ett genusperspektiv vill vi generera kunskap om hur pedagoger uppfattar det stöd som ges till flickor respektive pojkar och om det finns någon skillnad i hur stödet fördelas. Detta syfte gav följande frågeställning:

• Hur ser fördelningen av särskilt stöd ut i förskolan i relation till flickor respektive pojkar?

• Vilka sammanband finns i förskolepersonalens skattningar av det särskilda stödet som ges till flickor respektive pojkar?

1.2 Begreppsdefinition

Pedagoger: När begreppet pedagoger används i denna studie innebär det både barnskötare och utbildade förskollärare som arbetar i förskolan.

Särskilt stöd: Det stöd som barn får utefter sina individuella behov och de råd som pedagoger får från specialpedagoger som gör att barnen klarar av vardagen på förskolan.

Könsneutral: Könsneutralitet är när ord eller gestalter inte är kopplade till ett specifikt kön.

Inkludering: Strävan efter att öka gemenskapen enligt allas lika värde. I förskolans kontext kan detta tolkas som att barn, oavsett kön eller funktionsnedsättning, är välkomna till

förskolan precis som de är. Barn med exempelvis funktionsnedsättning ska få vara delaktiga, i samma miljö som de andra barnen, med så få begränsningar som möjligt.

Barn i gråzonen: Barn i gråzonen innebär i vår studie de barn som inte har någon fastställd diagnos, men är i behov av särskilt stöd för att klara av vardagen.

Intersektionellt perspektiv: Ett sätt att analysera, förstå och problematisera de sociala konstruktioner som antingen bidrar till inkludering eller leder till exkludering av en grupp människor.

Beköna: Ett begrepp inom det intersektionella perspektivet för processen där man skapar skillnader mellan kvinnor och män utifrån biologiska faktorer.

Beständig ojämlikhet: Ett begrepp inom det intersektionella perspektivet som syftar på kategoriska skillnader mellan individer, till exempel vit/svart, man/kvinna,

medborgare/utlänning etc.

Respondenter: De personer som har svarat på enkäten.

Generellt påstående: Enkätpåståenden som är påhittade för att få respondenterna att ta ställning.

2. Bakgrund

Nedan kommer relevant bakgrundsinformation för att skapa en ökad förståelse för förskolans historia utifrån läroplanens förändringar, barn i gråzonen, pedagogens språk gentemot flickor och pojkar, samt könsneutralitet och kategoriseringar i förskolan.

2.1 Förskolans historia utifrån läroplanens förändringar

I takt med samhällets förändringar har även Sveriges förskolor genomgått förändringar. Solveig Hägglund, Annica Löfdahl Hultman och Nina Thelander (2017) belyser att samhället har haft olika idéer och föreställningar om hur samhället ska bidra till barns växande och utveckling. Hur man beskriver barn visar vilka idéer ett samhälle har om dem, exempelvis föreställningar om vad barn kan och vad de inte kan eller vad de får och inte får. Dessa tankar menar Hägglund m.fl. (2017) visar på vilket värde barnet har i de vuxnas ögon. Synen på barn har gått från en mer vård- och omsorgsinriktad inställning till mer fokus på barns utveckling och lärande: Barn ses på som medborgare med demokratiska rättigheter.

Ann-Christine Vallberg Roth (2011) menar att det mellan 1950-talet och 1980-talet sträcker sig ett läroplansmönster som hon väljer att kalla för folkhemmets läroplan. Socialstyrelsen blev under denna tid ansvarig över (för)skolan. Deras pedagogiska råd och anvisningar blev mer centrala. Barnens vård och omsorg får en allt mer dominerande position än

tidigare. Barbara Martin Korpi (2015) menar att när 1968 års Barnstugeutredning kom, förde den till en stor förändring av barnomsorgen i Sverige. Barn som var i behov av särskilt stöd skulle få sina behov tillgodosedda. Enligt Barnstugeutredningen (SOU 1972:26) framgår det att barn ska diagnostiseras och få hjälp tidigt för att underlätta utvecklingen.

Barnstugeutredningens syfte var att skapa en gemensam verksamhet för alla barn. Ambitionen var att föra samman traditionerna från daghemmen och lekskolorna till en gemensam

verksamhet: förskolan. Målet var bland annat att förskolan skulle finnas till för alla barn och det poängterades att barn med olika typer av funktionsnedsättningar, som tidigare vistades på särskilda institutioner, skulle ha samma rätt till förskola som andra (Martin Korpi 2015). Från 1980-talet fram till i dag existerar det som Vallberg Roth (2011) kallar världsbarnets

läroplan. Under denna period blev Utbildningsdepartementet och Skolverket huvudorgan för förskolan. Vallberg Roth (2011) menar att det som utmärker sig under denna period är bland annat målstyrningen och globaliseringen. Barnet ses som en kompetent medborgare med egna demokratiska rättigheter. Detta är något som Christian Eidevald och Ingrid Engdahl (2018) stödjer. De menar att barnets position och ställning radikalt har förändrats under det senaste

halvseklet. Vallberg Roth (2011) menar att barnets eget perspektiv efterfrågas alltmer. De värderingar som speglar sig under denna tid i förskolan kommer från Socialstyrelsens riktlinjer i Pedagogiska programmet för förskolan (1987). Där går det att läsa att det finns förutbestämda könsroller som förskolan och pedagogerna ska bidra till, exempelvis att flickor och pojkar ska känna sig stolta över sin könstillhörighet. Följande står under rubriken

Människan:

Förskolan ska bidra till att barnen kan känna stolthet över att vara flicka respektive pojke, blivande kvinna eller man. Personalen bör vara medveten om vikten av att barnen får utveckla en trygg könsidentitet. Förskolan ska bidra till att flickor och pojkar får samma möjligheter att utveckla sina inneboende resurser (Socialstyrelsen, 1987. s. 27).

Det finns starka värderingar från samhället som avspeglas i den dåvarande läroplanen. Det som tydligt framkommer är de värderingar som samhället anser är rätt: att det finns starka könsroller i samhället som ska upprätthållas. Margareta Öhman (2006) betonar att den “nya” barndomen egentligen handlar om hur man ser på barn och barndom och hur det kan förstås genom att man ser på vad fostran är och vad som dominerar i samhället i dag med stöd från vetenskap och forskning. Hägglund m.fl. (2017) menar att gamla synsätt på barn och barndom fortfarande finns kvar och att detta påverkar hur vi väljer att bemöta barn i vår omgivning. Den offentliga barnsynen menar Öhman (2006) är ett allmänt sätt att tolka, betrakta och förstå vad barn och barndom är och vad just den innebär i en viss tid i ett visst samhälle.

Linnea Bodén (2011) betonar att alla barn ska ha samma rättigheter och grund att stå på, oavsett könstillhörighet. Bemötandet av barn utifrån deras könstillhörighet sker på olika sätt. Det kan vara genom såväl leksaker som lekmiljön eller genom språket. I dagens samhälle lägger man inte mycket fokus på det enskilda barnet och dess kön, utan i dag ser man till hela barngruppen och anpassar den utifrån ett genusperspektiv. I takt med förändringen i samhället ändrades även synen på människor som är i behov av stöd. En skillnad som man ser är en begreppsändring mellan den tidigare läroplanen och den nuvarande. I de tidigare

styrdokumenten pratade man om barn med särskilda behov, vilket senare ändrades till barn i behov av särskilt stöd. Elisabet Sjöberg (1997, refererad i Sandberg & Norling, 2014, s. 48) menar att ändringen av begreppet blev en utgångspunkt för att alla barn har samma

grundläggande behov, men att vissa barn är i behov av särskilt stöd för att få sina behov tillgodosedda. Björck-Åkesson (2014) förtydligar att begreppet barn i behov av särskilt stöd vuxit fram för att minska betoningen på barn som avviker från det som bedöms vara normen.

Detta är ett exempel på en förändring på synen av barn som är i behov av stöd. Genom att ändra begreppet ändras synen på barnet och begreppet får ny innebörd. Detta kan även sägas för begreppen genus och kön. I stället för att skriva flickor och pojkar i läroplanen har

begreppet kön använts i de senaste revideringarna av läroplanen för att inte lägga betoning på barnets kön. Barn som har en bekräftad diagnos får särskilt stöd på andra sätt än de barn som inte har en bekräftad diagnos, men som är i behov av stöd (det vill säga barn som befinner sig i gråzonen) (Sandberg & Norling, 2014).

2.2 Barn i gråzonen

I förskolan finns det barn som inte har en fastställd diagnos, faktum är att det är en liten andel som har särskilt stöd utifrån en diagnos. Det finns betydligt fler som är i behov av stöd utan att ha en fastställd diagnos, dessa barn kallas för barn i gråzonen. Sandberg och Norling (2014) menar att det inte finns några speciella kriterier som förskollärare kan använda sig av för att avgöra när ett barn befinner sig i gråzonen. Anne Lillvist (2014) refererar till

Socialstyrelsens rapport från 1993 där det står att barn i gråzonen blir tysta och känsliga och de barn som är mer svåridentifierade är de barn som riskerar att hamna i gråzonen och inte få det stöd de behöver för sin utveckling. Följande står i Läroplan för förskolan: Lpfö 18:

Den [utbildningen] ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper. Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd. Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar (Skolverket, 2018, s. 6).

Risken med att inte ge dessa barn det stöd de behöver kan få konsekvenser för dem på många sätt. Exempel på detta skulle kunna vara deras sociala nätverk tillsammans med andra barn. Lillvist (2014) hävdar att det är viktigt att tidigt uppmärksamma de barn som har svårigheter att samspela med andra barn. Genom att stärka barnet i dess sociala aktiviteter med andra barn påverkas det positivt. Genom att ha tillgång till lekkamrater stärks barnets självförtroende och personliga utveckling.

2.3 Pedagogens språk gentemot flickor och pojkar

I tidigare studier har det framkommit att just språket har en stor relevans när det kommer till hur flickor och pojkar blir bemötta. Christian Eidevald och Hillevi Lenz Taguchi (2011) diskuterar hur pedagogers språkbruk påverkar barns identitet. Det språkbruk som används mot barn anses vara det främsta avgörande instrumentet i pedagogernas arbete med jämställdhet. Eidevald och Taguchi (2011) debatterar att genus och kön skapas genom språket som vuxna använder sig av mot barnen. Eidevald och Taguchi (2011) påpekar att när vi kallar ett barn för “lilla flickan” eller “lilla pojken” är orden laddade med värderingar och förväntningar som är normer skapade av samhället. Människor bemöter och adresserar varandra utifrån olika fastslagna benämningar baserat på vad de tror eller antar att deras kön eller könsidentitet är. Eidevald och Taguchi (2011) konstaterar att det könsneutrala arbetssättet i förskolan påverkas av språkbruket som används av pedagogerna. Eidevald och Taguchi (2011) drar slutsatsen att barn inte själva upplever könsneutralitet utan det måste börja hos pedagogerna och hur de benämner könade föremål eller lekar.

2.4 Könsneutralitet och kategoriseringar i förskolan.

Bedömningar av barn är en central del av förskolans verksamhet för att bland annat kunna hitta hjälpmedel för barns stödbehov. Nackdelen med att göra bedömningar på barn blir att de riskerar att placeras i specifika kategorier: både utifrån kön och särskilt stöd. Lutz (2013) menar att det kan bero på bedömningen vad som är ett avvikande beteende, att det kan hänga ihop med vem som gör bedömningen och i vilket samband bedömningen görs. Exempel på detta menar Sandberg och Norling (2014) är att man traditionellt har delat in barn i kategorier. Utgångspunkten i det intersektionella perspektivet är att olika kategorier medför extra

utsatthet för barnen. Kategoriseringen kan exempelvis ske utifrån olika diagnoser, som exempelvis fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning, eller könstillhörighet, som i förväg sätter förväntningen på beteendet.

3. Litteratursökning av tidigare forskning

I detta avsnitt kommer vi redogöra hur vi gick till väga för att söka tidigare forskning och varför vi valde just de artiklar som är med i vår studie.

För att söka på tidigare forskning om vårt ämne, använde vi oss av Örebro Universitets

biblioteksdatabas. Framför allt använde vi oss av ERIC EBSCO. Genom denna databas fick vi åtkomst till ett redskap som heter Thesaurus där vi har kunnat söka på olika sökord och låst fast vissa ord som vi ville söka på. Senare gjorde vi en frassökning som innebär att de ord vi har låst återfanns i våra sökningar. Detta kallas för att man trunkerar. Vi läste abstrakten av de artiklar som vi fann intressanta och om artikeln var relevant för våra forskningsfrågor, valde vi att inkludera den i vår studie eftersom det inte finns mycket forskning som berör det område som vi valt. Under vår sökning av den tidigare forskningen hittade vi andra

självständiga arbeten som hade liknande syfte som vårt. Genom att identifiera vilka källor de hade använt sig av, kunde vi återgå till originalkällan och på det sättet få mer källor som var relevanta för vårt arbete. Vi har i tillägg frågat vår handledare om hjälp vid sökning av källor och använt oss av Google Scholar.

De sökord som vi har använt oss av i våra sökningar i Thesaurus är: education, special education teachers, kindergarten, special programs, special schools, disabilities, preschool, young children, gifted, disability discrimination, special classes, gender, gender issues, och gender role.

4. Tidigare forskning

Nedan kommer tidigare forskning att sammanställas i relation till studiens syfte och

frågeställningar. I detta stycke presenteras följande rubriker: En förskola för alla, Bemötande av flickor och pojkar, Förskolan som en normaliseringspraktik, Pedagogers attityd mot barn i behov av särskilt stöd samt Sammanfattning av den tidigare forskningen.

4.1 En förskola för alla

I en rapport av Linda Palla (2009) presenteras tre artiklar som problematiserar och funderar kring barn i behov av särskilt stöd. Hon menar att förskolan ska arbeta för att varje individ ska ges möjlighet att utvecklas på sina egna villkor. Det är den pedagogiska verksamheten som ska anpassas efter barnen, inte tvärtom. Hon menar att det måste finnas en ständig beredskap för förändring av verksamheten utifrån de barn som vistas där, vare sig det är under en längre tid eller under en kortare period. Den pedagogiska verksamheten ska inte anpassas efter vissa barn, några barn eller nästan alla barn, utan verksamheten ska anpassas efter alla barn. I denna mån kan vi tala om förskolan som en skola för just alla. Av tradition har också förskolan välkomnat alla barn, oavsett förmåga, förutsättningar eller behov. Palla (2009) vill med texten belysa att trots de styrdokument om en förskola för alla och de inkluderingstraditioner inom förskolan som finns i dag, finns det tendenser hos kommunerna att sära på barn i behov av stöd och de barn som kategoriseras som normala.

Gunnlaugur Magnússonn, Kerstin Göransson och Gunilla Lindqvist (2019) uppmärksammar att det finns olika definitioner av och metoder kring inkludering, både smala och breda, när det gäller vem som omfattas av inkluderande utbildning. Magnússon m.fl. (2019) fortsätter att poängtera att några av de mer problematiska frågorna inom inkluderande utbildning betraktar frågan om vilka som är i fokus för konceptet. I Salamanca-uttalandet från 1994 fanns ett tydligt fokus på specialbehov och funktionsnedsättningar och var därför fast förankrat i specialundervisning. Mel Ainscow och Abha Sandill (2010) skriver att godkännandet av Salamanca-uttalandet kom vid en världskonferens om utbildning i specialpedagogiskt stöd och idén om inkluderande utbildning är det mest betydelsefulla internationella dokumentet som någonsin har skrivits inom området om särskilt stöd.

Salamanca-uttalandet hävdar att vanliga skolor med en inkluderande inriktning är “the most effective means of combating discriminatory attitudes, building an inclusive society and achieving education for all” (Ainscow & Sandill, 2010, s. 402). Palla (2009) menar att idén om ”en förskola för alla barn” har förändrats under det senaste århundradet i Sverige. De tidiga formerna av förskola fokuserade främst på fysisk tillgänglighet för alla. Under senare år har uppmärksamheten riktats mot specialpedagogikens innehåll eftersom förskolan betraktas som det första steget i utbildningssystemet och specialutbildning ses som ett nyckelområde i frågor som rör förskolans kvalitet.

4.2 Bemötande av flickor och pojkar

Christian Eidevald (2009) har i en undersökning studerat hur flickor och pojkar kategoriseras i förskolans vardagliga situationer, i förhållande till varandra och i relation till förskollärarna. Syftet med studien var också att se hur förskollärarna bemöter olika flickor och olika pojkar i liknande situationer men också hur förskollärarna gör skillnad mellan flickor och pojkar i vardagsrutiner och i leksituationer i förskolan. I studien framgår det att pojkar ofta, dock inte alltid, leker mer högljudda lekar och ofta tar uppmärksamheten av pedagogerna. Det tillåts av pedagogerna medan flickorna förväntas leka lugnare lekar. Flickorna, menar Eidevald (2009), kommer då i skymundan och tilldelas inte lika mycket uppmärksamhet. Detta kan leda till att de känner sig bortglömda.

I en studie utförd i Norge av Aud Torill Meland och Elsa Helen Kaltvedt (2017) undersöktes hur kön manifesteras i norska förskolor. Det framkom att man identifierar kön utifrån hur vi människor ser ut, vad vi gör och vilka egenskaper vi uttrycker. “Using expressions such as ‘sweet,’‘lovely,’‘big’ and ‘strong,’ the staff in our data material make gender distinctions, while also contributing to defining masculinity and femininity”, konstaterar Meland och Kaltvedt (2017, s. 7).

Enligt Eidevald (2009) visade det sig att pedagogerna pratar med pojkarna med mindre och kortare meningar samt enklare frågor, vilket kan tolkas som att pedagogerna i studien tränar flickorna i att använda sig av ett mer avancerat språk. Detta kan enligt honom leda till att pojkars språkanvändning inte utvecklas till samma nivå som flickors språkanvändning. Det kan avspeglas i pedagogernas bemötande och förhållningssätt. I motsats till Eidevald (2009) drar Meland och Kaltvedt (2017) slutsatsen att pedagoger ger pojkar mer uppmärksamhet än flickor, trots att flickor och pojkar var lika aktiva deltagare i aktiviteterna fick pojkarna mer uppmärksamhet i större utsträckning. Denna uppmärksamhet visas genom ord, utseende, kroppsspråk och annan icke-verbal kommunikation och så vidare. De fortsätter med att pedagoger bekräftar barn genom att lyfta fram egenskaper som är starkt förknippade med pojkar respektive flickor, exempelvis genom fysiskt utseende, storlek och fysiska färdigheter.

The analysis shows that boys receive comments on size and strength, and motor skills are also emphasised, while girls are told that they are sweet and cute:

You’re a big boy now; you can climb onto the chair yourself.

‘Aren’t you strong?’ says the educational supervisor to Paul (2), who is trying to lift a cushion. Oh, aren’t you so sweet and pretty today, Anne? You’re a little princess.

Marit, your hair is really lovely today (Meland & Kaltvedt, 2017, s. 4)

De belyser hur maskulinitet uttrycks när personalen bekräftar pojkarnas styrka och fysiska egenskaper, att de är stora och starka. Denna maskulinitet förflyttas också till pojkkläderna. I deras studie beskrivs pojkars kläder som grova och tuffa medan femininitet betonas mer i utseende. Personalen berättar för flickorna att de är söta, de har fint hår, de har söta kläder och de kallas vanligtvis “små prinsessor”. Termen prinsessa blir en objektifiering av flickorna. När personalen ger flickor uppmärksamhet för deras utseende hjälper detta flickorna att hålla en kritisk blick på sitt eget utseende och beteende, för att passa in i den feminina normen.

Något som Eidevald (2009) upptäckte under sin studie var att pedagogerna som deltog i studien hade lätt för att prata om jämställdhet i barngruppen. Det kunde handla om att flickor och pojkar ska få samma möjlighet och att materialet på verksamheten ska tilltala både flickor och pojkar, till exempel att pojkar skulle kunna leka med dockor etc. De var överens om att flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar oberoende av kön. När det kom till hur de själva skulle bete sig i sin verksamhet, hade de svårt att ge konkreta exempel på vad de själva kan göra och hur de kan förebygga könsnormer, vilket är ett av förskolans uppdrag (Eidevald 2009). Genom ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv finns det diskussioner som Eidevald (2009) beskriver handlar om barn i förskolan och hur de bemöts av andra barn och av vuxna. Dessa diskussioner ger en förförståelse om att till exempel pojkar beskrivs som att de tar de aktiva platserna och blir bemötta på ett sätt som leder till att de ofta får sin vilja igenom och tyvärr ofta på andra barns bekostnad. Detta innebär att det skapas föreställningar om hur pojkar beter sig. Risken som skapas med det är att dessa föreställningar leder till att alla pojkar bemöts på samma sätt. Föreställningarna som skapas normaliseras och kan leda till att det blir en sann kunskap och att det blir det enda sättet att beskriva pojkar i förskolan, trots att det finns kunskap om att både flickor och pojkar till stor del kan ta aktiva platser eller vara lugna (Eidevald 2009). Dessa föreställningar lever i och med att flickor är lugna medan pojkar är högljudda och tar plats. I en studie genomförd i Spanien av Carmen Rodríguez, Vicente Peña, Carmen Fernández och Paulina Viñuela (2006) redogörs hur pedagoger betonar att flickor internaliserats till att representera normen för hur en kvinna ska vara. Rodriguez m.fl. (2006) använder begreppet hegemonisk femininitet, med detta menas hur normen ser ut för hur en kvinna ska bete sig: hon ska vara någons fru och ta hand om barnen och laga mat. I studien framkommer det att flickorna använder stegvisa beteendestrategier som bidrar till att de utvecklar den feminina rollen. Pedagogerna i studien betonade att flickorna lekte att de är mammor som tar hand om sina dockbarn, vilket ofta förekommer i svenska förskolor också.

Rodriguez m.fl. (2006) redogör för ett tillfälle där ett barn inte beter sig på det sätt som passar in i den stereotypa norm som samhället har skapat för hur flickor och pojkar förväntas vara. Om något barn avviker från den stereotypa normen uppfattar de övriga barnen det som konstigt. Rodriguez m.fl. (2006) konstaterar att det är pedagogernas förhållningssätt som bidrar till dessa normer. Pedagogerna i studien drog slutsatserna att flickor gillar att uppträda på ett omtänksamt och hjälpande sätt och uppmuntrade flickorna till det genom att berömma dem. Meland och Kaltvedt (2017) fann i deras studie att det fanns både traditionella

könsstereotyper och exempel på att könsgränser inplanteras in i förskolan. Majoriteten av observationerna visar att personalen förhåller sig olika till flickor och pojkar och med det kom också olika förväntningar på bland annat beteenden och egenskaper. Meland och Kaltvedt (2017) menar att flickorna och pojkarna redan från tidig ålder anpassar sitt beteende i förhållande till vad som förväntas av dem utifrån deras kön.

4.3 Förskolan som en normaliseringspraktik

Ann-Marie Markström (2005) skriver att barn förväntas utvecklas till och lära sig att vara sociala och självständiga på rätt sätt, i relation till förskolan. Palla (2011) fortsätter i sin studie med att synliggöra hur barn konstrueras som subjekt när deras beteende utmanar och oroar pedagoger samt hur begränsningar av barnens möjligheter framträder. Palla (2011) menar att barnen ska styras mot gemensamma normer och garanteras möjligheter till en önskvärd personlig utveckling och ett positivt lärande av kunskaper och kompetenser som ses som nödvändiga för att kunna verka och fungera som människa i samhället. På så vis fylls förskolans uppdrag såväl med krav på hänsyn till olikheter som med homogeniserande innebörd. Det skapas även krav på att verksamheten ska fungera utifrån ramar i form av exempelvis rutiner och de lokala målsättningarna (Palla 2011). Markström (2005) menar att förskolan är ett exempel på institutioner som betecknas som normaliseringspraktiker, det vill säga verksamheter som producerar normaliteter via samspelet mellan aktörer och strukturer. Markström (2005) fortsätter att betona att i de institutionella miljöer som exempelvis

förskolor utgör, bedöms och kategoriseras barn av olika indelningsgrunder. Markström ger exempel på ålder och kön som sätt att kategorisera barn och att i sådana sammanhang poängtera ut vad som anses som normalt respektive avvikande. Markström fortsätter även med att institutionalisering och normalisering är två begrepp som är nära sammanlänkade genom att vissa sociala ordningar är förutsättningar för verksamheten. Det uppstår alltså mönster då människor handlar tillsammans, en institutionalisering som i vissa fall kan bli starkt rationaliserad och standardiserad, så att utrymmet för den enskilda individen och deras

handlingsutrymme begränsas (2005). Lutz (2009) menar att normalitet kan, i stället för att ses som en brist hos individen, utgå från en föreställning om att det är ett relativt begrepp som definieras i förhållande till den miljö som individen möter. Genom att placera människor utifrån kategorier i vad som anses passa in i det normala, betonar Lutz (2009) att det då krävs ett instrument för att mäta skillnader. Vidare betonar han att detaljer så som kroppslängd eller andra fysiska kännetecken går att sätta in i en normalhetskurva på vad som anses vara normalt respektive inte (Lutz, 2009). Markström (2005) menar att ett vanligt sätt att ange normalitet är att utgå från statistisk normalitet, det vill säga det vanliga eller genomsnittliga. Det anger måttet för hur något är eller brukar vara. Lutz (2009) betonar att avvikelsen utformas först när individen möter omgivningen och andra aktörers omsorg definieras som problematisk.

Exempel på detta är det som Thomas Wahl (2006) skriver, att kroppsligheten blir relevant och översätts i den klassificeringspraktik som syftar till att fastställa diagnoser som exempelvis ADHD. Palla (2011) menar att barn vare sig får framstå som ”för mycket” eller som ”för lite” i sina uttryck. Det kan handla om att det inte är eftersträvansvärt att utmärka sig för mycket. Ett synsätt som baseras på ett statistiskt tänkande menar Markström (2005) motiverar till något genomsnittligt, och normalisering kan då innebära att människor som exempelvis anses sakna något ska tillföras detta för att de ska bli så lika det genomsnittliga värdet som möjligt. Normaliseringen blir då en strävan efter att uppnå det som anses önskvärt eller idealt genom att individerna ska förändras i något avseende.

4.4 Pedagogers attityd mot barn i behov av särskilt stöd

Som nämnts tidigare i texten är pedagogers förhållningssätt en viktig del i inkluderingen av barn som är i behov av stöd. En studie utförd i Turkiet av Selma Akalin, Şeyda Demir, Bülbin Sucuoğlu, Hatice Bakkaloğlu och Fadime İşcen (2014) handlar om barn som är i behov av särskilt stöd och ska inkluderas i barngruppen. Det framgår att pedagoger möter olika typer av utmaningar när det kommer till att undervisa och arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd. De flesta pedagoger är fullt medvetna om och stöttar idén om att förskolor ska vara inkluderande för alla barn. I studien framkommer det att pedagogerna mestadels inte vill ha med barn som är i behov av särskilt stöd i barngruppen. Detta beror på att pedagogen inte anser sig ha tillräckligt med kunskap och färdighet för att kunna hantera barn med

funktionsnedsättningar och för att kunna inkludera dem i verksamheten.

Eva Hjörne och Ann-Carita Evaldsson (2015) påpekar att funktionshinder används som en ursäkt och förklaring när barn inte lyckas med skolan. Pedagoger använder barns

funktionsnedsättningar som en slags klassificering, som i sin tur leder till att barn kan bli uteslutna från barngruppen. Som har nämnts tidigare i texten menar Eidevald (2009) att pojkar ofta leker mer högljudda lekar och ofta får pedagogernas uppmärksamhet och att pedagogerna tillåter detta. Medan flickorna, menar Eidevald (2009), anses ska leka lugnare lekar och kommer i skymundan och tilldelas inte lika mycket uppmärksamhet. Detta kan leda till att flickor kan känna sig bortglömda. I artikeln Reconstructing the ADHD girl:

accomplishing exclusion and solidifying a biomedical identity in an ADHD class (Hjörne & Evaldsson, 2015) framkommer det att pedagogerna generaliserar flickors ADHD och att de menar att flickors symtom kommer till uttryck på samma vis som pojkars, vilket inte är fallet. Julia. J Rucklidge och Rosemary Tannock (1997) pekar på att tonåriga kvinnor som har ADHD har mer psykologiska besvär än män med ADHD. Jämfört med sina manliga motsvarigheter, rapporterar flickor med ADHD mer ångest och mer depressiva symtom. Kopplar man detta till förskolan blir det så att flickor med ADHD tenderar att agera mer introvert medan pojkar agerar mer extrovert. Detta utgör därför en risk för att flickor med ADHD hamnar i skymundan. Hjörne och Evaldsson (2015) menar att samhället alltid utgår från män när det kommer till diagnostiseringar, kan man inte säga att det är samma

symtombild för kvinnor. Även Akalin m.fl. (2014) betonar att flickor och pojkar uppvisar olika kännetecken för exempelvis ADHD och att det uppmärksammas först då man utgår från pojkars symtombild.

I en studie genomförd i Rumänien av Luciana Frumos (2019) studerades relationen mellan barn som var i behov av särskilt stöd och pedagoger. Där framkommer det att pedagogerna hade olika relation med flickor respektive pojkar. Resultatet i studien visar att det tyder på att kvaliteten i förhållandet mellan barn i behov av stöd och pedagogen skiljer sig mellan könen. Pojkar som är i behov av stöd har en mindre bra relation med pedagogerna på förskolan. Relationen är mer konfliktfylld och mer avlägsen i jämförelse med flickors relation till pedagoger. Resultatet om flickor, som även överensstämmer med en tidigare studie

genomförd i USA av Elisabeth Jerome, Bridget Hamre och Robert Pianta från 2009, visar att pedagoger har en närmare relation med flickor som är i behov av stöd. Akalin m.fl. (2014) argumenterar för att pedagogerna är den viktigaste beståndsdelen i arbetet med inkludering av barn med eller utan funktionsnedsättning. Pedagogerna som deltog i Akalins m.fl. studie ansåg överlag att barn som är i behov av särskilt stöd eller har någon form av

funktionsnedsättning ska få vara i samma barngrupp som barn utan funktionsnedsättning. Genom att barn som är i behov av särskilt stöd inkluderas med de övriga barnen gynnas deras utveckling, då barn lär sig bäst av andra barn. Linda Varcoe och Christopher Boyle (2014)

berättar i sin artikel Pre-service primary teachers’ attitudes towards inclusive education om en studie med 342 deltagare från ett australienskt universitet som studerade en

grundskoleutbildning där lärarnas attityder studerades i en inkluderingsskala. En jämförelse gjordes mellan deltagare som hade fått utbildning i specialundervisning och dem som inte hade fått det. De kom fram till att lärare som hade fått utbildning i specialundervisning visade betydligt mer positiva attityder till inkluderande utbildning jämfört med dem som inte hade fått studera specialundervisning under utbildningen.

4.5 Sammanfattning av tidigare forskning

En sammanfattning av den tidigare forskningen visar att det finns skillnad mellan hur flickor och pojkar bemöts utifrån kön. Det som Eidevald (2009) kom fram till i sin studie är att det redan finns förutfattade meningar om hur flickor och pojkar ska vara och uppföra sig, som att pojkar leker mer högljudda lekar och flickor mer stillsamt. Detta var även något som

Rodriguez m.fl (2006) kom fram till och hur pedagogernas förhållningssätt bidrar till hur normer om flickor och pojkar ska vara. Exempel som Eidevald (2009) tar upp är pedagogens språk gentemot flickor och pojkar. Att kön spelar roll framkommer även när det kommer till barn som är i behov av stöd. I Hjörne och Evaldssons (2015) artikel poängteras att

funktionshinder används som en ursäkt och förklaring när barn inte lyckas med skolan och att pedagoger använder barns funktionsnedsättningar som en slags klassificering av dem, som i sin tur leder till att barn utesluts från barngruppen. Detta går att koppla ihop, likt könsroller så finns det redan förutfattade meningar om hur barn som är i behov av särskilt stöd ska vara. Palla (2011) menar att trots uppdraget om en förskola för alla och trots

inkluderingstraditionen som finns i förskolan i dag, tenderar kommuner i landet att sära på barn med behov av stöd och de barn som klassas som normala till exempel i form av

specialförskolor för barn med olika typer av funktionsnedsättning. Markström (2005) menar att förskolan är ett exempel på institutioner som betecknas som normaliseringspraktiker, det vill säga verksamheter som producerar normaliteter via samspelet mellan aktörer och strukturer. Det Markström (2005) menar är att förskolan bedömer och kategoriserar barn genom olika indelningsgrunder som exempelvis ålder och kön, och att det är i dessa sammanhang som det poängteras vad som anses som normalt respektive avvikande.

Palla (2011) menar att barnen ska styras mot gemensamma normer och garanteras möjligheter till en personlig utveckling och ett positivt lärande av kunskaper och kompetenser som ses som nödvändiga för att kunna verka och fungera som människa i samhället.

Avslutningsvis syns det att pedagogers sätt att agera gentemot barn har betydelse både för könsrollsidentitet och för barn i behov av stöd. Både genus och särskilt stöd är ämnen som är komplexa och det krävs kunskap och en insikt av hur man själv bemöter barn. Det ligger på förskolläraren och verksamheten att se till att förskolan arbetar för att varje individ ska ges möjlighet att utvecklas på egna villkor. Det är den pedagogiska verksamheten som ska anpassas efter barnet, inte tvärtom (Palla, 2009).

5. Teoretisk utgångspunkt

Den forskningsteori vi valt att utgå från i denna studie är det intersektionella perspektivet. Vilket enligt Nina Lykke (2005) är en teori som används inom den feministiska teorin för att kunna analysera hur sociokulturella hierarkier och maktordningar skapar inklusion eller exklusion samt om hierarkierna skapar integration eller inte. Begreppet hanterar frågor om inklusion och exklusion utifrån olika institutionellt konstruerade kategorier som bland annat genus, etnicitet, ras, klass, sexualitet, ålder/generation, nationalitet etc. Syftet med

intersektionalitetsteorin är att analysera huruvida dessa olika konstruerade kategorier relaterar till varandra. Ingrid Engdahl och Eva Ärlemalm-Hagser (2015) belyser

intersektionalitetsperspektiv som ett sätt att förstå och problematisera sociala konstruktioner av kön, klass, etnicitet, ålder och funktionshinder som har en påverkan på människors liv. Genom detta perspektiv framgår hur olika kategorier samverkar och påverkar varandra i samband med makt och ojämlikhet. I boken Intersektionalitet - kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap av Paulina De Los Reyes och Diana Mulinari (2005) förklarar de att begreppet intersektionalitet har sitt ursprung ur en ide om hur maktkonstruktioner är i

centrum.

Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om vithet, manlighet, könstillhörighet [...] m.m. genom ett ständigt (åter)skapande av nya markörer som gör skillnaden mellan “vi” och “dem” till sociala koder (De los Reyes & Mulinari, 2005, s. 9–10).

Charles Tilly (2000) använder sig av begreppet beständig ojämlikhet i sin förklaring av hur kvinnor och män blir olika behandlade i sociala sammanhang utifrån skillnader. De Los Reyes och Mulinari (2005) pekar på att kön och könskonstruktioner präglas av andra maktstrukturer i samhället, för det är genom dessa maktstrukturer som ojämlikhet skapas.

Vi använder oss av intersektionellt perspektiv genom att med hjälp av perspektivet analysera data som vi har samlat in. När vi analyserar datan utgår vi från ojämlikheter i respondenternas uppfattning om bland annat könstillhörighet och behov av särskilt stöd, och hur det kan leda till exklusion genom att om och om igen skapa skillnader mellan flickor och pojkar och deras olika behov av stöd. De Los Reyes och Mulinari (2005) använder sig av begreppet bekönade, vilket förklaras som en process som skapar kvinnor respektive män utifrån bland annat antaganden om biologiska skillnader. För vår studie innebär det att ställa frågor som till exempel: Får flickor som är tysta och tillbakadragna samma förutsättningar som utåtagerande pojkar? Har flickor och pojkar samma förutsättningar i förskolan? Det är genom sådana frågor som vi kommer att analysera vår data.

6. Metod

Under metodavsnittet beskrivs metoden vi har använt oss av för att samla in och bearbeta data. Vi kommer även att diskutera enkät som metod, vårt urval och undersökningens kvalitetsaspekter utifrån validitet och reliabilitet samt vilka som var vår målgrupp och etiska aspekter som vi har haft i åtanke före, under och efter insamlingen av material.

6.1 Metodval

Vår första tanke var att vi skulle använda oss av en intervjustudie. Vi kom dock på att det skulle bli svårt att besvara vårt syfte och vår frågeställning med intervjuer. När vi började diskutera vilken metod vi skulle använda oss av resonerade vi kring hur vi kunde komma åt det respondenterna verkligen tycker, då det är enkelt att förfina sanningen för att göra det politiskt korrekt och för att tillfredsställa oss författare. Vi kom fram till att en enkät lämpar sig bäst för att få en skattning av vad pedagogerna faktiskt tyckte då de kunde vara anonyma. Det som avgjorde att vi valde en kvantitativ metod var den rådande situationen med Covid-19-pandemin och att man inte ska träffa allt för många människor. I denna pandemitid råder det tidsbrist inom förskolan, då många av verksamhetens personal är hemma och de

pedagoger som är kvar måste vara närvarande i verksamheten och är utan tid till att ställa upp på en intervju. Vi valde därför att använda oss av en internetbaserad enkätstudie för att samla in det empiriska materialet. Vi menade att det skulle bli lättare att få in material, då det når ut till många personer samtidigt och respondenterna får möjlighet till att svara på enkäten när de själva har tid och lust. När man använder sig av enkät når man andra aspekter än i exempelvis en intervjustudie. Dessa aspekter kan exempelvis vara att vi enklare kan precisera vad det är

vi vill ha fram och respondenterna har endast svarsalternativ som vi har formulerat. En annan aspekt är att vi som författare är neutrala då respondenterna får samma frågor och vi kan inte påverka någon med ledande följdfrågor som riktar respondenten till de svar vi vill ha: i en enkät får respondenten tolka själv. Mer om detta kommer i Metoddiskussionen.

6.2 Genomförande

Enkäten är utformad av oss författare och innan den slutgiltiga enkäten publicerades i Facebook-grupperna genomgick den en pilotstudie. Matthew David och Carole D. Sutton (2016) skriver att en pilotstudie är en testrunda där enkäten testades av en grupp för att stämma av att den är förståelig. I vår pilotstudie deltog sju personer som fick testa enkäten. De förbättringar vi blev tvungna till att göra handlade om utformningar av frågor. Vi

formulerade om frågorna så att de blev mer öppna. Efter revideringen utfördes ytterligare en pilotstudie där vi testade den slutgiltiga enkäten. Denna pilotstudie gick bättre, men det fanns fortfarande frågor som behövdes omformuleras, då de var svåra att förstå eller kunde tolkas olika. Vi valde också att ta bort frågor som inte var relevanta för vår studie. Vi beslöt även att lägga in fler påståenden för att lättare kunna se hur pedagoger uppfattar flickor och pojkar samt uppfattningarna de har kring särskilt stöd. Innan vi lade ut enkäterna, skickades

missivbrevet och enkätfrågorna till vår handledare som gav sitt godkännande, varpå enkäten publicerades i Facebook-grupperna tillsammans med missivbrevet.

6.3 Urval

Vi valde att rikta vår enkätstudie till utbildade förskollärare och barnskötare, då det är de som är mest relevanta för vår studie samt att de har gått en utbildning där de har fått läsa om vårt valda ämne. Vi ämnade att exkludera vikarier ur studien då vi kände att de inte har någon form av pedagogisk utbildning. Vi är dock inte helt säkra på att inga vikarier besvarade enkäten då de kan se sig som exempelvis barnskötare. Även detta kommer att diskuteras vidare i Metoddiskussionen. Vår preliminära tanke var att undersöka om det var någon skillnad på hur förskollärare och barnskötare upplevde flickors respektive pojkars behov av särskilt stöd och därför exkluderades vikarier. För att få en stor spridning på svaren valde vi att ha breda svarsalternativ. Exempel på detta är frågan hur gamla respondenterna är, där hade vi ett svarsalternativ mellan 18 år och 50+ år för att inkludera de flesta barnskötare och förskollärare.

Enkäten postades i olika grupper på Facebook som vi redan var medlemmar i. Den första gruppen som enkäten lades ut i var i en sluten Facebook-grupp som heter Idébank för

förskollärare/lärare med då 52 354 medlemmar. Enkäten postades den 20 april 2020 och låg ute i tre dagar innan vi postade om inlägget för att enkäten inte skulle hamna för långt ner i flödet samt att det inte var många som hade svarat på enkäten på dessa tre dagar. Vid detta tillfälle lade vi även ut enkäten i ytterligare två Facebook-grupper: Pedagogiska påsar som är en offentlig grupp med då 11 911 medlemmar och Pedagogiska tips och trick för oss som jobbar i förskolan som är en sluten grupp med då 46 821 medlemmar. Vi skickade även ut enkäten via e-post till tre rektorer i Örebro län, som vi bad vidarebefordra enkäten till

förskolans pedagoger med medföljande missivbrev. Vi fick dock inte så mycket respons från dem så vi inte vet om de svarade på enkäten eller ej. Enkäten låg ute i cirka en och en halv vecka, vilket genererade 116 svar. Enkäten togs sedan bort från Facebook-grupperna för att inte ytterligare svar skulle komma in under analysprocessen, vilket kunde ha påverkat vårt resultat.

6.4 Enkätutformning

Frågorna i vår enkät är utformade för att kunna besvara vårt problemområde. Enkäten utformades i Google Formulär och är uppdelad i fyra olika delar. I bakgrundsdelen berörs frågor som yrkesprofession, ålder och arbetslivserfarenhet inom förskolan. Den andra delen berör påståenden om genus och den tredje delen berör särskilt stöd i förskolan och hur pedagoger upplever genus och särskilt stöd (se bilaga 2). I den sista delen tackar vi för att de har medverkat i studien och vi tydliggör att respondenten samtycker till att vara med i studien och att vederbörandes personuppgifter blir hanterade av oss genom att skicka in svaren till oss.

För att vi lättare skulle kunna besvara vår frågeställning, utformades enkätens frågor utifrån vårt syfte att ta reda på hur pedagoger uppfattar det stöd som ges till flickor respektive pojkar och om de upplever någon skillnad på hur stödet fördelas. Påståendena som finns i enkäten skapades utifrån vår teori, det interventionella perspektivet, som utgår från beständiga

ojämlikheter utifrån de skillnader mellan könen som samhället präglas av (Tilly 2000, De Los Rayes & Mulinari, 2005). Vi valde att ha med generella påståenden om flickor, pojkar och särskilt stöd är för att få en bild av om det finns samband mellan genus och pedagogers förutfattade meningar om flickor och pojkar, och om detta i sin tur kan ha någon koppling till det stöd som tilldelas dem.

6.5 Validitet och reliabilitet

Validitet är att mäta relevansen. Med det menas att kontrollera så att forskningen mäter det man vill ta reda på. För att säkerställa studiens validitet gjordes ett flertal pilotstudier med respondenter som fick svara på enkäten för att se om det var begripliga frågor. Enkätfrågorna är utformade på ett sätt som gör att vi kommer åt vår frågeställning.

Reliabilitet menar David och Sutton (2016) är när testet får samma resultat om det utförs igen. Vår enkät går att skicka ut en andra gång till pedagoger i förskolan. Dock kan vi inte garantera att samma respondenter som svarade på enkäten den första gången skulle göra ett omtest på enkäten igen. Vi kan därför inte garantera att vi får exakt samma svar igen då åsikter skiljer sig från person till person. De tidigare respondenterna kan även ha ändrat sina åsikter.

6.6 Etiska aspekter

Under utformningen av enkäten hade vi de etiska aspekterna i åtanke. I inledningen av enkäten beskriver vi respondenternas rättigheter och att de kommer att vara anonyma då de inte behöver skriva sina namn någonstans. I enlighet med europeiska dataskyddsförordningen (GDPR) skyddas deras personuppgifter och deras IP-adresser är en form av personuppgift som hanteras konfidentiellt och efter att studien är färdig och godkänd kommer alla personuppgifter och svar att raderas. Vår studie utgår från Vetenskapsrådets fyra etiska aspekter. Publikationen Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet, 2016), som har ersatt den tidigare publikationen Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning från 2002, har fastslagit att

följande krav ska upprätthållas under en studie: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitet och nyttjandekravet.

Informationskravet innebär att de som deltar i studien, i vårt fall respondenterna, får

information från oss författare om vad vårt syfte med studien är och hur den kommer att gå till. I inledningen till enkäten beskriver vi tydligt hur studien kommer att gå till och hur data som samlas in kommer att hanteras och användas samt syftet med den och vilka vi är (se bilaga 1). Vetenskapsrådet skriver följande: “Forskaren skall informera uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om deras uppgift i projekt och vilka villkor som gäller för deras deltagande. De skall därvid upplysas om att deltagandet är frivilligt och om att de har rätt att

avbryta sin medverkan” (2016, s.7). Samtyckeskravet har följts då respondenterna i denna studie själva har valt att delta då

de har besvarat enkäten och skickat in den, då enkäten är helt frivillig. När vi lade ut enkäten i Facebook-grupperna skickades inlägget per automatik till gruppens

administratör, den så kallade gatekeepern, som granskar inlägget och avgör om det ska publiceras eller ej. Samtyckeskravet innebär att “Forskaren skall inhämta

uppgiftslämnarens och undersökningsdeltagares samtycke” (Vetenskapsrådet, 2016, s. 9).

Vetenskapsrådet (2016) fastställer att konfidentialitetskravet innebär att de uppgifter som deltagarna lämnar ska ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna ska förvaras så att obehöriga inte ska kunna ta del av dem. Vi hanterar respondenternas personuppgifter på ett säkert sätt tills studien är färdig och godkänd. De som kommer att ha tillgång till personuppgifterna är vi författare och vår handledare på Örebro

universitet. Efter studien är avslutad kommer all data att raderas tillsammans med personuppgifterna. När vi har analyserat datan, har vi analyserat den utifrån gruppnivå, så ingen enskild person går att spåra. Datan som respondenterna lämnar in hanteras utifrån nyttjandekravet som fastställer att de insamlade uppgifterna från de enskilda personerna som deltar endast ska användas för studiens ändamål (Vetenskapsrådet 2016).

6.7 Metoddiskussion

Att använda sig av en enkät har både fördelar och nackdelar, detta skriver Jan Håkansson (2017) om. Fördelarna med att använda en enkät är att vi kan få in mycket data från ett stort antal personer på en relativt kort tid. Sammanlagt svarade 116 förskolepedagoger på vår enkät, vilket gav oss en bra grund till vårt arbete. Genom att använda sig av en enkät fick vi en bred och generell bild av svaren samt möjligheten till att enkelt sammanställa svaren i diagram och staplar, vilket gör det lätt att analysera. Ytterligare en fördel med en enkät är att man slipper risken att styra svaren (Håkansson, 2017). Eftersom vi använde oss av Google Formulär skapas det staplar och diagram allt eftersom svaren kommer in. Nackdelarna med en enkätstudie är att frågorna måste vara väl formulerade och begripliga för dem som deltar i studien, annars finns risken att frågorna inte uppfattas korrekt. Vår tolkning får en stor betydelse då vi bara ser diagram och siffror: vi kan inte ställa följdfrågor till respondenterna

som man kan göra i en intervju. Det finns även en risk att för få respondenter deltar och då kan man inte få någon utförlig information utifrån de svar man får in, vilket kan leda till en bristfällig analys utifrån den data som kommer in (Håkansson, 2017). Respondenterna kan även tolka frågan fel och svara på något helt annat än det som man är ute efter. Vi valde att genomföra en pilotstudie där människor som både är insatta i pedagogikämnet och människor som inte är insatta i ämnet deltog. Detta för att se så att enkätens språk blev förståeligt för testpersonerna, oavsett kunskapsbakgrund. Responsen från testpersonerna gav oss stor hjälp i utformningen av den slutliga enkäten.

Då vi valde att utföra en digital enkät, ansåg vi att det inte skulle kunna gå att bevilja om en respondent skriver och säger att hen inte längre vill delta i studien då vi omöjligt kan veta vem som är vem eller vad vederbörande har svarat. Vår tanke var att endast rikta oss till förskollärare och barnskötare, dock kan vi inte garantera att inga vikarier svarade då vi lade ut enkäten i grupper som är inriktade till de som är verksamma i förskolan, vilket inkluderar vikarier. Eftersom vi inte fysiskt delar/skickar ut enkäten kan vi inte kontrollera vilka som svarar. Det fanns också en risk att vi skulle få för mycket svar eftersom sidorna som enkäten lades ut på hade relativt många medlemmar. När vi hade lagt ut enkäten i

Facebook-grupperna fick man ha i åtanke att människor kan ställa frågor om enkäten. Det var personer i grupperna där vi lade ut enkäten som ställde frågor i kommentarsfältet trots att vi skrev ut våra e-postadresser. Detta kan leda till att man leder frågorna åt ett specifikt håll när vi besvarar frågor i kommentarsfältet och att vi omedvetet riktar svaren som gynnar vår studie. Då blir det inte någon generell bild som skapas. Att respondenterna kommenterade inlägget i stället för att skicka e-post till oss kan bero på att det går snabbare och att det är enklare att ställa frågorna i ett kommentarsfält, då den som skapade inlägget får en notis varje gång någon kommenterar, till skillnad från vid e-postkommunikation då det kanske tar en stund att se meddelandet. Vi fick e-post om att några respondenter inte kunde komma åt enkäten utan att de var tvungna att begära åtkomst till den, vilket vi upplevde som märkligt då det ska fungera att endast klicka på länken. Det vi kan ha i åtanke med detta är vilket system som används. Systemet bör vara enkelt att förstå, så att deltagarna kan fylla i enkäten.

För att analysera de öppna frågorna fick vi gå igenom varje enskilt svar för att hitta generella mönster. Under en av våra öppna frågor, där respondenterna blev ombedda att berätta hur många flickor respektive pojkar de hade i sin barngrupp, angav några respondenter det

könsneutrala personliga pronomenet hen. Ordet kan användas då könstillhörigheten är oviktig eller okänt. De som använde begreppet kunde tyvärr inte bli medräknade, då det inte var

relevant för våra frågeställningar. Detta är något som vi skulle ha tänkt på eftersom det är ett begrepp som blir allt vanligare. En annan öppen fråga behandlade hur respondenterna definierade barn i behov av stöd. Denna fråga var obligatorisk, alltså att respondenterna var tvungna att svara på den för att komma vidare i enkäten, och då var det några som inte

svarade utan bara svarade med en punkt eller ett frågetecken. Det var även några stycken som hade tolkat frågan annorlunda, dessa svar blev då inte relevanta för vår studie. Dessa svar fick vi då räkna som bortfall.

När det var dags att föra över resultaten vi fått från Google Formulär till Google Kalkylark hamnade svaren i oordning och i oöverensstämmelse med frågornas följd. Anledningen till att svaren hamnade i oordning var att svaren från pilotstudien hade sparats och räknats med i det slutgiltiga resultatet. Trots att vi hade raderat de svar vi fått in under pilotstudien hade de ändå sparats, vilket ledde till att resultatet inte stämde överens när vi sedan skulle föra över datan till SPSS, som är ett dataprogram för statistiska analyser. För att ordna till detta, fick vi flytta runt svaren och sortera dem i rätt ordning. Det var dock relativt enkelt eftersom vi såg när alla svar hade kommit in. Då vi hade skrivit ned när enkäten lades ut, kunde vi med säkerhet ta bort alla svar som inkommit innan den 20 april, då de tillhörde pilotstudien. När vi skulle börja analysprocessen i SPSS-programmet upptäckte vi att datan som vi lagt in hade sorterats som endast strängvariabler, vilket innebar att datan endast hade lästs in som textsvar när vi egentligen hade majoriteten som skattningsskalor. En orsak till att vårt SPSS-program inte fungerade som det skulle kan ha berott på att vi hade laddat ned en gratisvariant.

6.7.1 Analys

Vår handledare fick hjälpa oss att lägga in de variabler som vi ville analysera och att få fram korstabeller och korrelationstabeller i sitt eget SPSS och skicka det till oss. I analysprocessen har vi utgått från deskriptiva analyser. Det innebär att vi har presenterat den empiriska datan genom att beskriva och sammanfattat empirin för läsaren. Vi har även genomfört bivariata analyser. Det innebär att vi har analyserat två variabler samtidigt för att se om det finns något samband mellan variablerna. Vi valde att göra korstabeller med utgångspunkt i hur många års erfarenhet pedagogerna hade, då det var mest spridning i svaren. Det tillförde mer än till exempel frågan om de var förskollärare eller barnskötare: då det var mycket få barnskötare som svarade, hade det inte blivit en jämn fördelning. Vi upplevde att dessa två analysmetoder gjorde det enkelt att redovisa datan för läsaren.

Vi valde att titta på pedagogernas yrkeserfarenhet tillsammans med påståenden om genus och särskilt stöd. Svarsalternativet 1 innebär "instämmer inte alls" och 5 innebär "instämmer helt och hållet". I svarsalternativen mellan 1 och 5 har vi utgått från att de instämmer till viss del och 3 är ett neutralt läge där respondenten inte tar ställning till påståendet, möjligtvis för att de inte vet hur de ska besvara eller förhålla sig till påståendet.

7. Resultat

Under resultatavsnittet kommer vi redogöra sammanställningen av vår enkätstudie om genus och barn i behov av särskilt stöd. Resultatet kommer att redovisas genom diagram och tabeller.

7.1 Beskrivning av studien utifrån bakgrundsfrågor

I vår studie deltog 116 verksamma förskollärare och barnskötare. Enkäten bestod av totalt 24 frågor, varav frågorna 1–6 var bakgrundsfrågor. Resultatet visade att majoriteten av dem som deltog, 86,2 %, var utbildade förskollärare och 13,8 % var barnskötare. Av dem som

medverkade i studien uppgav 81,9 % att de arbetade i en kommunal verksamhet, resterande 18,1 % arbetade inom en privat förskoleverksamhet. Diagrammet nedan visar hur många års erfarenhet respondenterna hade av att arbeta i förskolan. Diagrammet visade att

respondenterna hade olika lång erfarenhet av att arbeta inom förskolan, majoriteten hade arbetat 1–10 år.

Diagram 1 redogör för respondenternas erfarenhet i förskolan. Fördelningen på vilken

avdelning respondenterna arbetar på visade att 37,1 % arbetade på en småbarnsavdelning med barn i åldrarna 1–3 år. Det framkommer även att det är exakt samma procentandel som arbetar på en storbarnsavdelning med barn som är 4–5 år gamla som på småbarnsavdelningen. 29,9 % uppgav att de arbetar i en blandad barngrupp med barn som är 1–5 år gamla. När

respondenterna blev ombedda att ange hur många flickor respektive pojkar de hade på sin avdelning, visade det sig att i 56 fall av 116 var det flest pojkar i grupperna och i 42 fall var det fler flickor än pojkar i grupperna.

När respondenterna fick frågan Har du någon erfarenhet av att jobba med barn som är i behov av särskilt stöd? angav 25,9 % av respondenterna att de hade mycket erfarenhet av att

arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd. 57,8 % angav att de hade ganska mycket erfarenhet. 14,7 % angav att de hade ganska liten erfarenhet och 1,7 % angav att de hade mycket liten erfarenhet av barn i behov av stöd.

Diagram 2. Hur upplever du din kunskap om barn i behov av stöd?

I diagram 2 redovisas att 44 % skattar sin kunskap som delvis tillräcklig medan 10,3 % skattar sin kunskap som tillräcklig. Diagrammet visar också att 10,3 % skattar sin kunskap som delvis otillräcklig och 3,4 % skattar den som otillräcklig. Något som vi finner mycket intressant är att endast 10,3 % känner att de har tillräckligt med kompetens om barn som är i behov av särskilt stöd. Detta kan tyda på att det krävs än mer ingående kurser om

specialpedagogik i förskollärarutbildningen och barnskötarutbildningen för att pedagogerna ska känna att deras kunskap är tillräcklig.

På frågan Hur viktig tycker du en medicinsk diagnos ska vara för att ett barn ska få tillgång

relation till särskilt stöd. 38,8 % angav att medicinsk diagnos är ganska oviktigt. 8,6 % angav att en diagnos är ganska viktigt och 3,4 % anser att det är viktigt.

När vi ställde den öppna frågan om hur respondenterna skulle definiera barn i behov av särskilt stöd, kunde vi se en stor andel av dem ansåg att många barn är i behov av stöd under olika perioder i förskolan, antingen under kortvariga perioder eller mer långsiktigt, och att det handlar mer om ett allmänt stöd. Det kan till exempel vara verksamhetens utformning,

bildstöd eller socialt stöd, för att nämna några olika former. Vi kunde utläsa att endast ett fåtal respondenter använde sig av begreppet diagnos i sin förklaring av barn i behov av särskilt stöd. 69,8 % av respondenterna angav att de vänder sig till specialpedagoger om de känner att de behöver stöd i sitt arbete, medan 19 % angav att de vänder sig till rektorn och 10,3 % angav att de vänder sig till arbetslaget. På frågan om det finns möjlighet till att få in extra resurser svarade 61,2 % att det var möjligt att få in resurser medan 24,1 % svarade nej på den frågan och 14,7 % visste inte om det går att få in extra resurser till avdelningen.

7.2 Generella påståenden om flickor och pojkar

Diagram 3. Pojkar tar mer plats i samlingen än flickor.

I diagram 3 redogörs för hur pedagogerna har rangordnat sina upplevelser om påstående 1, Att pojkar tar mer plats i samlingen än flickor. Resultatet visar att 34,5 % inte alls instämmer i påståendet. Resultatet visade dock också att det är relativt jämnt med 20,7 % som skattar att de inte instämmer med påståendet. 19,8 % svarade att de varken instämmer eller inte

instämmer. 19 % drog sig mer mot instämmer delvis helt och hållet. Det var 6 % som instämmer helt och hållet i vårt påstående.

Diagram 4. Pojkar har mer rörelsebehov än flickor och det accepteras av pedagoger.

I diagram 4 redogörs för hur respondenterna har rangordnat sin upplevelse av pojkars

rörelsebehov och om de har mer rörelsebehov än flickor och om det accepteras av pedagoger. Vi kan utläsa att 42,2 % instämmer inte alls med påstående 4, pojkar har mer rörelsebehov än

flickor och det accepteras av pedagoger. Medan 1,7 % instämmer helt och hållet med vårt

påstående 4. Vi kan även utläsa att 23,3 % instämmer delvis inte, 22,4 % anger att de varken instämmer eller inte instämmer och 10,3 % instämmer delvis med påstående 4.

Vårt resultat visar att det var 47,4 % som instämmer helt och hållet med påstående 2, Flickor

får samma utrymme på förskolan. 25 % instämmer delvis helt och hållet, 16,4 % anger att de varken instämmer eller inte instämmer och 9,5 % som delvis inte instämmer medan 1,7 % inte alls instämmer i vårt påstående om att flickor får samma utrymme på förskolan. Påstående 2 och 4 kan liknas vid varandra på så sätt att om respondenterna skattar att pojkar inte har mer rörelsebehov leder det till att flickor får samma utrymme som pojkar. Detta kan även liknas vid påstående 3: pojkar får mer uppmärksamhet än flickor av pedagoger på förskolan. 39,7 % instämmer inte alls med vårt påstående, 23,3 % instämmer delvis inte, 18,1 % anger att de varken instämmer eller inte instämmer, 14,7 % instämmer delvis och 4,3 % instämmer helt och hållet med påstående 3. Med dessa siffror kan vi tolka det som att det finns ett