var intresserade. Mamma
var väl lite, men pappa har
alltid nekat allting.”
flera veckor. Då hade Milo redan börjat um-gås med sitt vanliga kompisgäng och åter-upptagit sitt cannabisbruk.
På hösten i nian, när Milo var 15 år, kom killar från ett rivaliserande gäng till skolan och misshandlade honom. Han började ta med ett vapen till skolan för att skydda sig.
En dag skvallrade en klasskompis för rek-torn om Milos vapen och Milo hotade där-efter klasskamraten till livet. Det hela resul-terade i polisanmälan och att Milo dömdes till ungdomsvård. Han hamnade på ett SIS-hem tjugo mil från SIS-hemorten. Det blev ingen mer grundskola för Milo.
Milo kom ut från ungdomsboendet när han fyllt 16, men mamman vägrade låta ho-nom flytta hem igen – hon var vid det här laget enormt besviken på honom. Han fick istället ett boende på ett HVB-hem, men det fungerade dåligt för honom. Han började bråka med både personal och andra boen-de. Milo skrev ut sig själv och soffsurfade runt hos kompisar under några år. Han bör-jade langa tyngre droger och också använda amfetamin själv ibland. När han var 18 stal Milo, amfetaminpåverkad, en bil som han kraschade vid en vägbro. Han dömdes till skyddstillsyn.
När straffet var slut hade Milo bestämt sig för att försöka läsa in sina grundskolebe-tyg, något han fått mycket uppmuntran till av sin frivårdsinspektör. Hos socialen fick han reda på att han inte fick studera samti-digt som han tog emot ekonomiskt bistånd.
Istället skulle han vara tvungen att söka CSN-bidrag. Uppgiven och arg lämnade Milo socialkontoret. För att försörja sig bör-jade han återigen langa narkotika och efter ett tag var han helt tillbaka i sitt gamla liv.
ra pengar på att sälja droger och han kunde nu köpa vad han ville – något han aldrig ti-digare kunnat. Risken att åka i fängelse var nu något han räknade med – det var en del av livet och oroade honom inte så mycket.
Milo längtade efter att ha en flickvän men alla hans relationer ebbade antingen ut i sanden eller slutade i våldsamheter. Det verkade i början som att det skulle bli an-norlunda med Maria, en jämnårig tjej som Milo blev allvarligt förälskad i. Hon blev snabbt gravid och de sökte gemensamt so-cialbidrag för att kunna bo tillsammans.
Eftersom båda ungdomarna var under 20 år hänvisade socialen till föräldrarnas för-sörjningsansvar. Varken Maria eller Milo var dock välkomna att flytta hem igen. Till sist fick Maria socialbidrag på grund av lille Josef, sonen som föddes när de varit tillsammans ett år. ”När vi fick hjälp så fick vi inte hjälp i mitt namn, vi fick hjälp i min före detta tjejs namn. För det var ju hon och vår son som behövde hjälp, jag behövde inte hjälp. Jag var bara medsökande. Så hade vi inte haft vår son så hade vi inte fått hjälp,
Efter ett tag sprack relationen och Maria fick ensam vårdnad. Milo, som var hemlös igen, flyttade hem till en kompis. Sorgen över den spruckna relationen och saknaden efter lille Josef slungade ner Milo i en de-pression. Han isolerade sig i lägenheten un-der en lång period men efter ett tag hotade kompisen att slänga ut honom om han inte bidrog med pengar till hyran. Milo började langa igen.
Då Milo var mellan 20 och 26 år dömdes han ett antal gånger för brott som stöld, narkotikainnehav, misshandel och vape-ninnehav. Han hade ingen kontakt med mamman eller systern under denna tid, och träffade bara sin son några gånger om året.
Under det sista straffet, som han dömdes till för en misshandel som resulterade i att offret fick bestående skador, fick Milo prata med Jenny, en kurator på fängelset som han fick förtroende för.
Jenny berättade för honom om en verk-samhet som kunde ge stöd till personer med kriminell bakgrund som ville bryta med sitt gamla liv och skaffa jobb och eget
”Det finns ju andra som har problem som mig, som är
lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske
behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt. Det
vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här
formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom
väldigt sent. Hade jag fått den när jag var tio så hade inte
allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
hjälpte honom också att skaffa eget boende genom Henrik, en kompis som jobbade på socialtjänsten.
”Någon ska ta hänsyn till ekonomin, nå-gon ska ta hänsyn till boendet, nånå-gon ska ta hänsyn till missbruksinsatser, någon ska ta hänsyn till någonting annat. Och samtidigt så har vi en svårt sjuk människa som inte har någonstans att ta vägen. Utan detta måste sys ihop och få en övergripande förståelse.
För om vi har en människa som är psykiskt sjuk så kanske någon annan vuxen männ-iska måste kliva in och ta hand om den här människan och se till att medicinen kommer på plats eller så.” Jenny, fängelsekurator, om att samverka kring unga kriminella per-soner.
Milo var 27 år när han träffade Hashim på Stödverksamheten. Hashim stöttade och coachade Milo att berätta om hur han ville ha sitt liv. Han gjorde det som Milo inte tyck-te att någon tidigare gjort för honom: lyss-nade på hur han själv uppfattade sin situa-tion och gav det stöd han behövde. ”Soc vill bara sätta press, jag förstår det, för går man på soc, man ska inte bara finna sig i situa-tionen. Jag tänker ingen vill få hjälp av dem egentligen. Men det var ingen motivation för mig. Den största motivationen för mig var egen utveckling och min sons trygghet.”
Hashim hjälpte Milo att skaffa praktik på en arbetsplats där arbetsgivaren själv hade erfarenhet av att leva ett trassligt liv. Prakti-ken gick bra och efter ett halvår fick Milo en provanställning.
Milo och Hashim pratade mycket om hur han skulle göra för att kontakten med
lil-Kriminalitet
De fem starkaste riskfaktorerna för att en svensk person ska ha dömts för två eller fler brott vid 19 års ålder är, i fallande ordning:
Att ha låga eller inga slutbetyg från 9:an Att vara man
Att inte bo hos någon av sina föräldrar vid 16 års ålder
Att föräldrarna har tagit emot ekonomiskt bi-stånd 3 år eller mer under uppväxten Att vara född utomlands, eller att båda föräld-rarna är det (vilket i mycket stor utsträckning kan förklaras av att dessa barn i huvudsak bor i socioekonomiskt utsatta områden)
Källa: Bäckman O, Estrada F, Nilsson A &
Shan-igen. Milo visste att ett viktigt steg på vä-gen var att hitta ett alternativ till droger för att hantera den återkommande ångesten.
Till sist, 29 år gammal, hittade han med Hashims hjälp en rehabiliteringsform som fungerade. ”Det finns ju andra som har pro-blem som mig, som är lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske behövt sa-ker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt.
Det vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom väldigt sent.
Hade jag fått den när jag var tio så hade inte allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
Efter ett tag börjar Milo umgås med sin son varje veckoslut och han är nu, 29 år gam-mal, för första gången, nöjd med sitt liv.