Föräldrarna skiljde sig när Sarah var sex år gammal. Hon bodde hos föräldrarna varannan vecka. Pappa skaffade snabbt en ny flickvän, som när hon blev alkohol-påverkad misshandlade Sarah.
SARAH...
berättar så bara ’näe, tror inte det är sant!’
Att pappa drack och att han tog droger. Men i och med att de aldrig såg han påtänd så var han ju tydligen inte... sådär. Och att jag blev misshandlad och hit och dit och... Jag berät-tade inte om det först, jag var tyst om det i jättemånga år först. Sedan berättade jag om en enskild händelse som hade hänt, men just det trodde man ju inte på.”
Sarah börjar skolka mer och mer, och i nian kom hon i princip inte alls till skolan.
”Drack och mådde dåligt. Jag hade inte nå-gonstans att bo direkt. Pappa slängde ut mig när jag var fjorton. Bodde ju hos pappa var-annan helg, typ. Alltså när han lät mig. Allt-så, jag sov ju rundor hos kompisar.”
Efter att ha varit hemlös under delar av högstadiet flyttade hon till slut hem till mamma permanent. Mamma hade då gjort slut med Johan. ”På ett sätt så skrek jag ju efter hjälp, men på ett sätt så orkade jag ju ingenting. Alltså, jag orkade ju inte ta tag i någonting. Jag sket ju i skolan och sov hela dagarna och gjorde ingenting kan man ju säga. Jag fixade knappt och ... och duscha.
För jag mådde så dåligt så jag bara satt i mitt rum, rakt upp och ner. Så jag började röka cannabis då och gjorde det i ett och ett halvt år dagligen. Under den tiden så hade jag ätstörningar med. Och försökte fixa det här med skolan och till slut så bara gick det inte, så då hoppade jag av.”
Rektorn på högstadiet var medveten om
visste hur han skulle hantera det: ”Tjejerna drar sig undan på ett annat sätt, alltså. De drar sig undan, de försvinner från skolan, och växer ifrån tjejkompisarna i klassen.
Skaffar sig på något sätt också ett liv utan-för skolan ganska tidigt, trots att de är skol-elever. Egentligen är det då svårare med tje-jerna. Svårare att jobba med dem, eftersom de försvinner. Jag måste säga ärligt att vi har ju inte lyckats. Då ser jag egentligen att det kanske är allvarligare med flickorna, efter-som de försvinner härifrån och vi har skol-plikt. Och... de som jag har haft här till ex-empel, några har det ju gått ganska illa för.”
Sarah gick ut grundskolan med noll po-äng. När det blev dags för gymnasiet för-sökte Sarah först börja det individuella pro-grammet, men hon hoppade av efter ett par månader.
När Sarah fyllde sexton år agerade slutli-gen socialen och Sarah fick komma till ett familjehem på en annan ort. Familjehems-föräldrarna arbetade hårt på att försöka vinna Sarahs förtroende och stötta henne att börja skolan igen. Sarah rymde efter tre veckor. Hon placerades i ett annat familje-hem på en tredje ort, tio mil från familje-hemorten, mitt ute i skogen. Därifrån rymde hon efter två månader.
Via socialen ordnades till sist en egen lägenhet till Sarah på en fjärde ort. Sarah kände ingen på orten, men lyckades efter ett tag få kontakter som kunde förse hen-ne med alkohol. Hon testade nu också för första gången heroin som hon bytte till sig mot sex. Sjutton år gammal blev hon till-sammans med Kim, och hon födde en liten pojke, Robin. I samband med detta fick hon en ny lägenhet på hemorten dit hon, Robin
”...Jag måste säga ärligt att
vi har ju inte lyckats...”
Robin var 4 år när Sarah och Kim slutligen valde att separera. Då hade bråken och slagsmålen mellan mamma och pappa pågått länge. Nu skulle pappa avtjäna ett kortare straff i fängelse och Robin flyttade med mamma till en lägenhet i stan.
...ROBIN
Sarah fick en anpassad sysselsättning ge-nom kommunens arbetsmarknadsenhet och Robin var under vardagarna oftast på förskolan – samma förskola som Sarah en gång gått på. På förskolan hade man redan när Robin började uppmärksammat att han visade på vissa destruktiva beteenden, både i barngruppen och i kontakten med sina föräldrar. Pedagogerna uppfattade att Robin hade svårt att knyta an, något man ständigt lyfte i arbetsgruppen och diskute-rade strategier kring.
Både förskolechefen och pedagogerna hade en dialog med Sarah kring Robin och de-ras oro kring hans beteende. Sarah, som kän-de flera av pedagogerna sedan hon själv gick på förskolan, berättade om problematiken i familjen. Hon berättade också för förskole-chefen att hon hade en handläggare på social-förvaltningen som hon träffade regelbundet.
Förskolan arbetade aktivt med att an-passa pedagogik och verksamhet utifrån Robins behov och kopplade in kommunens specialpedagog i arbetet med att stötta pedagogerna i deras arbete. Specialpeda-gogen, som delades med ett antal andra förskolor, hade möjlighet att närvara på för-skolans månadsmöte där man hade som ru-tin att prata om barn med särskilda behov.
”Vi har kämpat för att få en egen special-pedagog på förskolenivå men i nuläget får vi dela med de andra förskolorna. Det läggs
här på förskolan det verkligen hade gjort bäst nytta.”
Förskolechef Förskolans rutin vid problem i barngruppen var att alltid börja med att titta över och an-passa verksamheten innan någon annan pro-fession kopplades in. Om det inte fungerade var nästa steg att jobba vidare med en speci-alpedagog. Förskolan ansträngde sig mycket för att komma till rätta med Robins bekymmer och nådde framgång inom vissa områden. De kände dock efterhand att deras insatser inte räckte till. Känslan av att saker inte stod rätt till på hemmaplan blev allt tydligare.
Efter en tid upplevde förskolan att de gjort allt de kunnat inom ramen för sin verksamhet men fortfarande visade Robin på destruktiva beteenden, i vissa fall till och med i högre grad än tidigare. Efter en dialog i arbetsgruppen beslutade sig förskolan för att göra en orosanmälan till socialtjänsten gällande Robins hemförhållanden. Denna skickades in efter sommaren och en utred-ning påbörjades.
Strax innan jul kontaktades förskoleche-fen av kommunens socialförvaltning. Det var utredande socialsekreterare som fram-förde önskemål om att förskolan skulle fylla i ett konsultationsdokument. Förskoleche-fen, som inte tidigare träffat den nya soci-alsekreteraren, föreslog att det kanske vore
”Vi på förskolan vet ju ofta väldigt mycket om ett barn. Hur de uppför sig och agerar, både med oss, med andra barn och gentemot sina föräldrar. Vi träffar ju barnet varje dag i flera år. Mycket går inte att skriva ner. Man
Socialsekreteraren berättade att hon inte hade tid att ses. Hon hade väldigt mycket att göra och bad förskolan fylla i blanketten och skicka in den snarast…
Socialt arv
Det finns ett tydligt samband mellan utsatthet i barndomen (fysiskt/psykiskt/ misshandel, sexuella övergrepp, försummelse, bevittnat våld) och ohälsa/riskbeteende i vuxen ålder (exempelvis missbruk, kriminalitet, fetma, hjärt-kärlsjukdom, depression, STD, cancer, självmordsförsök). Barn som växer upp med en våldsam förälder lär sig att våld är ett ef-fektivt sätt att skaffa sig kontroll. De får svårt att tolka sociala situationer och tenderar att använda sig av antingen passiva eller aggres-siva strategier för att lösa sociala konflikter senare i livet. Det finns även klara samband mellan en ökad risk för pojkar att bli
våldsutö-Året efter, en kväll i december hämtades Ro-bin av två socialsekreterare för att köras till ett familjehem. Sarah satt ensam i lägenhe-ten och framåt midnatt drabbades hon av stark ångest och drog ut. Hon gick hem till en kompis, rökte på i förhoppningen att det skulle kännas bättre. Sen gick hon ut igen.
Vandrade. Hon ville absolut inte återvända hem till lägenheten, där Robin inte längre fanns. Sarah hade hört om ett akutboende för folk som mådde dåligt och inte klarade av att bo hemma. Hon gick halvmilen in till cen-trum. Det snöade. På akutboendet såg man att Sarah var påverkad. Lasse, som hade nattpasset, uppmanade Sarah att gå hem igen och återkomma när hon var nykter. Ak-utboendet tillämpade nolltolerans gällande droger. Han uppmanade henne att kontakta sin missbrukshandläggare under dennes te-lefontid nästa dag. Det kändes inte bra för Lasse att skicka ut Sarah i snöovädret igen:
”Vi har nolltolerans. Men det är ett bekym-mer, för psykisk ohälsa och missbruk hänger ju ihop. Vilket börjar först? Jag tänker att till 90% så är det ju den psykiska ohälsan som gör man överhuvud taget börjar använda droger. Ofta har de ju en handläggare och den brukar de prata med… Men det är svårt att lägga ansvaret på de som missbrukar ef-tersom handläggarna har telefontid. Där är ju inte öppet. De har inga pengar på sina te-lefoner eller så har de blivit bestulna... de är lämnade åt sitt öde. Sommartid är det ok, då får man inga skador på kroppen av att sova
”En mamma ringde och berättade att hon och hennes barn levde under hot, hon blev misshandlad. Hon grät när hon berättade, jag skrev ner vad hon sa i vårt dokumentations-system. Jag var ny på ekonomiskt bistånd och tänkte att de på IFO som jobbade med barn- och familj kunde ta del av det jag skrivit och göra något. Senare kom min chef och sa att jag skulle ta bort allt det jag skrivit som hand-lade om hur familjen hade det socialt. Det var inte relevant för bedömningen av försörj-ningsstöd. Jag tänker ofta på dem och undrar hur det gick för henne och hennes barn.”
Sarahs mammas handläggare på 90-talet, ekonomiskt bistånd