Det faktum att personer med funktionsnedsättning fortsätter att vara underrepresenterade i nyhetssändningar och att när de väl syns i nyhetssändningar gestaltas de stereotypt visar att det inte har skett en förbättring inom området, trots att problemet har uppmärksammats i forskning och inom handikapporganisationer. Vår undersökning visar att det i SVT:s
nyhetsprogram Rapport är mindre tid där personer med funktionsnedsättning förekommer än vad det är i TV4 Nyheterna. Men det betyder inte att TV4 Nyheternas framställning av personer med funktionsnedsättning är bättre. Personer med funktionsnedsättning i TV4 Nyheterna representeras nästan alltid som offer och/eller för att dra uppmärksamhet till problem som personen med funktionsnedsättning har, men det var positivt att man i TV4 Nyheterna främst framställde personer med funktionsnedsättning som individer och inte som representanter för gruppen ”personer med funktionsnedsättning”.
I Rapports sändningar gestaltas personer med funktionsnedsättningar också som offer med den skillnaden att de inte ens får medverka själva utan bara är passiva. Enligt den sociala ansvarsideologin har medierna ett ansvar i samhället och bör därför bidra till en positiv utveckling av rapporteringen om personer med funktionsnedsättning. I Rapport får endast en enda person med funktionsnedsättning uttala sig, i övrigt förekommer personer med
funktionsnedsättning endast som representanter för gruppen vilket är diskriminerande. Att personer med funktionsnedsättning bara får representera gruppen kan leda till fördomar och ett skapande av ”vi och dom” (Brune, 2007). Att medierna främst fokuserar på den
medicinska aspekten av funktionsnedsättningar är också något som inte har förändrats vilket bidrar till bilden av personer med funktionsnedsättning som offer och hjälplösa människor. Att personer med funktionsnedsättning representeras som objekt blir en diskursiv
diskriminering genom utestängning av gruppen, till exempel i inslagen som handlar om medicinska upptäckter där man endast får se personer med funktionsnedsättning men inte får höra dem uttala sig om ämnet som är av vikt för dem (Boréus, 2005). Enligt den normativa teorin ska medierna låta minoriteter, som personer med funktionsnedsättning, komma till tals och synas i samma utsträckning som de andra medborgarna i samhället.
I Rapport är det främst män med funktionsnedsättning som syns i nyheterna medan det i TV4 Nyheterna är främst kvinnor. Att det främst är män i Rapport kan bero på att de har funnits längre och har därför har svårare att förändra sig än TV4 Nyheterna som är nyare och kanske har ett mer öppet tankesätt. En annan bidragande orsak till att fler kvinnor syns i TV4
Nyheterna är att de är mer populariserande än Rapport. Det är lättare att tycka synd om kvinnor då de i större grad representerar sårbarhet än män. Det faktum att TV4 Nyheterna är mer populariserande kan också vara en anledning till att man använder sig av konflikter mellan myndigheter och privatpersoner i nyheterna. Enligt Djerf-Pierre och Weibull (2001) är ”vanliga människor” som drabbats av ett beslut från myndigheter ett favoriserat objekt i den senmoderna samhällsjournalistiken då man vill koppla ämnesval till publikens vardagliga erfarenheter och ge människor möjlighet till identifikation. Populariserande journalistik kan vara både bra och dålig, sedd ur ett perspektiv som sätter mediernas sociala ansvar i centrum. Det är bra att journalisterna riktar in sig på att vanliga människor ska synas i nyheterna och inte bara myndighetspersoner. Samtidigt riskerar den populariserande journalistiken att bli mer underhållande än kunskapsgivande och informativ. Det är viktigt att den vanliga människan får synas i nyheterna. I TV4 Nyheterna har man flera inslag där man
uppmärksammar de problem som den lilla människan har, som till exempel i inslagen om Tuva, som väcker sympati och engagemang hos oss. Att uppmärksamma problem i samhället och bidra till att få fram en lösning är något som är bra och viktigt, men när historierna
berättas på ett stereotypt sätt finns också risken att vi inte tar dem på allvar. Vi tycker synd om Tuva, men är inte tillräckligt informerade om fakta för att bli politiskt motiverade.
Var femte person i världen har en funktionsnedsättning men det verkar inte vara ett faktum som ger personer med funktionsnedsättning nyhetsvärde. Vi menar inte att var femte person i nyheterna ska vara en person med funktionsnedsättning eftersom nyhetsvärdering ändå kommer i främsta rummet men som det är i dag så är personer med funktionsnedsättning kraftigt underrepresenterade och gestaltas stereotypt. Att personer med funktionsnedsättning är så undanskymda i nyheterna kan bero på att det fortfarande finns starka fördomar i
samhället om hur personer med funktionsnedsättning är, även bland journalister. En journalist kanske inte ställer en fråga till en person med funktionsnedsättning eftersom han eller hon inte tror att personen kan besvara den. En annan anledning kan vara att det är mest elitpersoner som kommer till tals i nyheterna. För att något ska bli en nyhet ska det enligt
medielogiken/nyhetslogiken bland annat ha beröring med eliten (McQuail, 2005).
En bidragande orsak till att personer med funktionsnedsättning gestaltas stereotypt i medierna kan vara att man i den nyhetslogik som förekommer i medierna skapar uppmärksamhet för att behålla sin publik genom bland annat stereotypiseringar och personifiering. Nyhetslogiken är djupt förankrad i journalisters vardag och är vägledande för hur man formar nyheter men man
borde fundera på att ta avstånd från de delar av nyhetslogiken som skapar stereotyper. Särskilt public service, som inte ska påverkas av kommersiella intressen, ska i större grad tänka på allmänhetens bästa och inte representera minoriteter stereotypt.
För att förbättra situationen tror vi att SVT behöver inkludera en policy för hur man ska framställa personer med funktionsnedsättning i sitt public service uppdrag. Egentligen tycker vi det är fel att det ska krävas en policy för att minoriteter ska få synas i nyheter på ett icke- diskriminerande sätt men det är tydligt att det är något som krävs i dagens samhälle.
Medier bör inte ha stereotyper i sina nyhetssändningar eftersom vår bild av världen och hur vi uppfattar varandra påverkas av vad vi ser i medierna vilket i sin tur påverkar hur vi agerar gentemot varandra i samhället och hur vi talar med varandra (Boréus, 2005). Medierna påverkar vad vi uppfattar som normalt och onormalt och när vissa grupper utestängs från medierna gör det att vi uppfattar dem som ”dom andra” och ”dom onormala” som inte är som vi.
Medierna bör låta personer med funktionsnedsättning agera som vilken person som helst i nyhetssändningar. Precis som när man som journalist frågar efter till exempel en kvinnlig intervjuperson till en nyhet så kan man ha i bakhuvudet att titta efter en person med
funktionsnedsättning. Det skulle kunna leda till att fokusen går ifrån funktionsnedsättningen i sig till att personer med funktionsnedsättning blir personer som alla andra.
Ett problem inom den forskning som undersöker hur personer med funktionsnedsättning syns i medierna är att det finns funktionsnedsättningar som inte syns i bild och ljud, vilket gör att de inte kan registreras av forskaren. Det innebär att undersökningar som mäter
funktionshindrades deltagande i medierna med all sannolikhet är missvisande. Det är svårt att veta vad man ska göra åt problemet. Om reporter eller programledare skulle påpeka att någon person i bild har en funktionsnedsättning som inte syns skulle det ofta kännas omotiverat och kunna uppfattas som ett onödigt utpekande.
Förslag på ytterligare forskning kan vara att göra samma undersökning men under en längre period för att se om resultatet blir detsamma. Att göra en undersökning under flera år,
liknande den undersökning som Ljuslinder har gjort, skulle också vara intressant för att se hur TV4 har förändrats. Det är viktigt att fortsätta undersöka hur personer med
kan bidra till en förbättring av hur medierna representerar personer med funktionsnedsättning. En annan sak som kan vara intressant att undersöka är att se hur framställningen av personer med funktionsnedsättning i TV påverkar publikens bild och uppfattning om personer med funktionsnedsättning.