När det handlar om situationer där barn berörs ska konventionen alltid beaktas vilket stadgas i art. 3 barnkonventionen. Det ska fästas vikt vid vad som bedöms vara bäst för barnet och besluten som fattas ska grundas i en bedömning där konsekvenserna tas i beaktning. Exempelvis när häktning beslutas ska det fästas vikt vid att barnets mänskliga rättigheter inte inskränks.
I art. 37 i barnkonventionen framgår bland annat att barn enbart ska frihetsberövas som sista utväg och barnrättskommittén har framhävt att det är en skillnad på vuxna och barn både fysiskt och mentalt. Frihetsberövande av barn bör därför undvikas så långt det går med anledning av konsekvenserna som kan uppstå, såsom att deras utveckling inte ska påverkas negativt.121 Kommittén menar även att Sverige bör vidta åtgärder för att minimera antalet frihetsberövade barn som häktas. Den nuvarande lagen för placering bör definieras och tydliggöras med anledning av att häktning inte alltid sker som en sista utväg.122 Att det ska ske som en sista utväg innebär alltså att om det finns andra valmöjligheter än att frihetsberöva barnet ska det istället aktualiseras. Art. 39 har således en koppling med art. 40 barnkonventionen där rättigheter för brottsmisstänkta barn, deras värdighet och återanpassning till samhället stadgas och häktning av brottsmisstänkta barn bör undvikas. Dessa bestämmelser torde läsas jämte varandra och tas i beaktning innan ett barn frihetsberövas.123
Av rekommendationerna från barnrättskommittén framförs dock inte vad sista utväg de facto innebär. Det kan därmed uppstå dilemman i hur begreppet ska definieras. Detta kan vara ett skäl till att frihetsberövande inte alltid sker som sista utväg i och med att begreppet inte är tydligt nog. I art. 39 framgår även att frihetsberövandet ska ske för kortast lämpliga tid. Eftersom häktningstiderna i
121 FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/10, s. 7.
122 FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/10, s. 22 ff.
123 UNICEF, Handbok om barnkonventionen, s. 386.
Sverige inte är tidsbestämda ännu, medför det alltså att den som är frihetsberövad kan sitta i häktet i flera månader utan vetskap om det blir en friande eller fällande dom. Samtidigt som oskyldighetspresumtionen i Sverige ska beaktas kan det tyckas att presumtionen inte fäster vikt i att en dom inte vunnit laga kraft. Det måste även vara påkallat av starka allmänna intressen för att ingripa med häktning före avgörandet av skuldfrågan. Av den anledningen måste det föreligga starka skäl för att begränsa en person som är misstänkt dennes frihet under utredningstiden.124
I mars 2020 föreslog dock regeringen nya regler för häktning. Förslagen som togs upp var i syfte till en mer effektiv hantering av de som sitter häktade, vilket ska bidra till dels att rättssäkerheten ökar, dels att barnrättsperspektivet får större genomslag. Ett av förslagen som togs upp berörde följaktligen frågan om begränsning av tidsgränserna för häktning. En misstänkt person ska kunna berövas friheten och för den som inte har fyllt 18 år när häktningsbeslutet verkställs ska tiden i häktet utgöra tre månader. Föreligger det emellertid synnerliga skäl får den tiden dock överskridas.125 Enligt 23 § LUL krävs en prövning huruvida det föreligger synnerliga skäl att häkta ett barn eller inte och om övervakning eller ska ske. Avsteg från detta ska alltså inte göras. När en bedömning som sådan görs torde den emellertid ske i ljuset av brottets allvar och mot bakgrund av flykt, -kollusion eller recidivfara.
I propositionen till lagen föreslogs även alternativ till häktning. Två alternativ föreslogs; dels hemarrest vilket innebär att den som är misstänkt inte får möjlighet att lämna sitt hem, dels områdesarrest - den misstänkte får enbart lämna ett geografiskt område vid bestämda tider och endast för specifika ändamål. Syftet med dessa är att den misstänkte ska åtnjuta möjlighet att bibehålla sin vardagliga livssituation. Det krävs dock att dessa alternativ bedöms som lämpliga för att det ska vara aktuellt.126
124 Dir. 2015:80 s. 1.
125 Prop. 2019/20:129 s. 17.
126 Prop. 2019/20:129 s. 66.
Vad gäller restriktionsanvändningen finns det inte någon särskild lagreglering för vad som gäller när barn åläggs med restriktioner. Uppfattningen enligt art. 37 i barnkonventionen är däremot att restriktionerna för barn bör tillämpas mer restriktivt än för vuxna. Det ställs dessutom högre krav på brottets allvarlighet.127 Trots det, är andelen som sitter häktade med restriktioner större hos barn än vuxna.
Under 2019 ålades 96 procent av barnen i häktet med restriktioner. Uppfattningen är att det i Sverige tillämpas i större utsträckning än vad som faktiskt är motiverat.
Skälet är att det verkar tyckas att den misstänkte som sitter i häktet utan restriktioner kan komma att agera illojalt.128
En del olika alternativ till häktning har således diskuterats och lämnats som förslag i syfte att motverka de långa häktningstiderna men även för att minska användningen av restriktionerna för barn. Eftersom det inte finns lagregleringar som avser särbehandling för barn vid dessa förfaranden är det angeläget att beakta dessa förslag och därefter tillämpa de i praktiken. Å ena sidan för att dessa ingripanden inte ska påverka barnet negativt å andra sidan för att Sveriges häktningsregler ska vara förenliga med barnkonventionen. Införs en minimitid medför det att tiden i häktet blir kortare för den misstänkte, men även att antalet barn som blir häktade varje år minskas. För barn som trots det blir häktade bör en lagstiftning där möjligheten att vistas med andra, i minst fyra timmar per dag införas.129
Av art. 41 i barnkonventionen går att utläsa att ”Varje stat ska ta ansvar för och nyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barns rättigheter. Där det behövs ska stater samarbeta internationellt.” Detta innebär alltså att Sverige måste förhålla nationell lag med konventionen, i syfte att uppfylla artiklarna. Överensstämmer det inte och det är nödvändigt ska ny lagstiftning införas. I de fall nationell lagstiftning redan har ett skydd som är starkare och därmed går längre för barns rättigheter än vad konventionens innehåll gör, finns det inte skäl till att landet behöver införa ny lagstiftning.
127 Se bl.a. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? 4 uppl. s. 815 och RåR 2015:1 avseende restriktioner och långa häktningstider, s. 8.
128 Åklagarmyndighetens årsredovisning (2019) s. 38 f och prop. 2019/20:129 s. 41 och 65.
129 Prop. 2019/20:129 s. 42.
Utgångspunkten i barnkonventionen är alltså att häktning är skadligt för ett barn eftersom dennes hälsa påverkas negativt. Att barn häktas i Sverige innebär således att nuvarande lagstiftning i rättegångsbalken beträffande häktning är motstridigt med vad som framgår av barnkonventionen och dess grundprinciper. Med stöd av bestämmelsen i art. 41 kan Sverige följaktligen införa ny lag i syfte efterleva konventionen och därmed tillgodose barn med deras grundläggande rättigheter.
Vad gäller tortyrkonventionen har Sverige således, genom överenskommelser anslutits till internationella konventioner vilket följaktligen innebär, att utöver den nationella lagen har Sverige förpliktelser att leva upp till de krav som är uppställda.
Begreppet tortyr definieras i art. 1 tortyrkonventionen. Tortyrkommitténs resonemang grundar sig i användningen av häktning mot barn. Att den brottsmisstänkte innebär alltså att denne blir begränsad till att bland annat ha kontakt med andra människor och förbud att följa vad som händer i världen, se på tv, och läsa tidningar. Kommittén menar att detta är att betrakta som den vedertagna definitionen av isolering, vilket går under begreppet tortyr. Även om restriktionerna i sig inte skulle ge uttryck för den faktiska innebörden som framgår av bestämmelsen, är staterna enligt art. 16 i tortyrkonventionen skyldiga att förhindra andra ingripanden som är att likställa med grym, omänsklig eller förnedrande behandling.130
Mot bakgrund av reglerna vad gäller häktning, som tillämpningen av dem kan det i vissa hänseende anses strida mot en del bestämmelser. Eftersom EKMR och nu även barnkonventionen har inkorporerats i svensk rätt ska även dessa beaktas när likhetsgranskning genomför. I praktiken innebär detta att om Sverige inte upprätthåller skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna som ställs upp i konventionen finns risk att Europadomstolen tar upp frågan och Sverige kan därmed fällas.
Med stöd av 2 kap. 5 § RF är den enskilde skyddad mot tortyr. Skyddet är definitivt, däremot är inte den brottsmisstänkte som hålls exempelvis i isolering skyddad. Ser man till vad som framgår av art. 3 i EKMR och art. 37 i barnkonventionen fastslår bestämmelserna i princip samma skydd som 2 kap. 5 §
130 Prop. 1985/86:17, s. 2 ff.
RF ger. Den märkbara skillnaden mellan konventionernas bestämmelser i förhållande till RF är att art. 15 i EKMR stadgar att inga avsteg från art. 3 i EKMR överhuvudtaget får göras, trots att det rör sig om extraordinära situationer. I barnkonventionen framgår att ett barn enbart får berövas friheten om det är i enlighet med lag. Frihetsberövandet får dessutom endast ske som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Grundlagsskyddet i RF är som nämnt hierarkiskt överordnad både EKMR och barnkonventionen.
Avseende synen på häktning och restriktionsanvändningen, och ser man dessutom till vad definitionen av tortyr innebär utifrån tortyrkonventionen och vad restriktioner med isolering utgör, går det att konstatera att restriktionerna i Sverige uppfyller begreppets precisering. Föreligger det tveksamheter i den frågan framgår likväl att behandling av liknande ingripanden kan gå under begreppet. Man behöver se över lagstiftningen som reglerar striktare krav för restriktionsanvändning med isolering till följd, alternativt att isolering avskaffas i sin helhet. Dels för att barn i första hand ska få sitt bästa tillgodosett under alla omständigheter och att Sverige uppfyller de behov och rättigheter som barn har, dels för att svensk rätt ska vara förenlig med tortyrkonventionen.