Juridiska institutionen Höstterminen 2020
Examensarbete i civilrätt, särskilt familjerätt 30 högskolepoäng
Häktning av minderåriga
En undersökning av huruvida Sverige lever upp till barnkonventionen och tortyrkonventionen
Detention of minors
A study of whether Sweden complies with the Convention on the Rights of the Child and the Convention against Torture
Författare: Deborah Gebreigzi
Handledare: Annika Rejmer
Innehållsförteckning
FÖRORD ... 5
FÖRKORTNINGAR ... 6
1 INLEDNING ... 8
1.1BAKGRUND OCH PROBLEMFORMULERING ... 8
1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 9
1.3METOD OCH MATERIAL ... 9
1.3.1 Tillämpning av den rättsdogmatiska metoden ... 9
1.3.2 Material ... 11
1.4AVGRÄNSNINGAR ... 11
1.5DISPOSITION ... 12
2 INTERNATIONELL OCH NATIONELL KRITIK ... 13
2.1NATIONELL KRITIK ... 13
2.2INTERNATIONELL KRITIK ... 14
2.2.1 Särskilt om tortyrkonventionen ... 16
3 BARNS GRUNDLÄGGANDE FRI-OCH RÄTTIGHETER ... 17
3.1INLEDNING ... 17
3.2DEN RÄTTSLIGA REGLERINGEN ... 17
3.2.1 Regeringsformen ... 17
3.2.2 EKMR ... 18
3.3SAMMANFATTNING ... 20
4 BARNKONVENTIONEN ... 21
4.1INLEDNING ... 21
4.2BARNKONVENTIONENS GRUNDPELARE ... 22
4.2.1 Artikel 2, 3, 6 och 12 ... 22
4.3BARN SOM BEGÅR BROTT ... 24
4.3.1 Artikel 37 ... 24
4.3.2 Artikel 40 ... 25
5 SAMHÄLLETS MAKTMEDEL ... 25
5.1FRIHETSBERÖVANDE ... 25
5.2ANHÅLLANDE, GRIPANDE, FÄNGELSE ... 26
5.3RÄTTSPRINCIPER FÖR TVÅNGSMEDEL ANVÄNDNING ... 27
5.4SAMMANFATTNING ... 28
6 HÄKTNING ... 29
6.1GENERELLA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR HÄKTNING ... 29
6.2PÅ SANNOLIKA SKÄL MISSTÄNKT FÖR BROTT ... 30
6.3SAMMANFATTNING ... 31
7 DE SÄRSKILDA HÄKTNINGSGRUNDERNA ... 31
7.1FLYKTFARA, KOLLUSIONSFARA OCH RECIDIVFARA ... 31
7.1.2 Flyktfara ... 31
7.1.3 Kollusionsfara ... 32
7.1.4 Recidivfara ... 33
7.2SAMMANFATTNING ... 33
8 SÄRSKILDA HÄKTNINGSREGLER FÖR BARN ... 34
8.1SÄRREGLERING FÖR BARN ... 34
8.2GRUNDEN FÖR ATT HÄKTA ETT BARN ... 34
8.2.1 Betryggande övervakning ... 34
8.3NÄR HÄKTNING SKER PÅ GRUND AV SYNNERLIGA SKÄL ... 36
8.4TILLÄMPNING AV HÄKTNING AV BARN I PRAKTIKEN ... 37
8.5SAMMANFATTNING ... 38
9 REGLER OM RESTRIKTIONSANVÄNDNING ... 39
9.1TILLSTÅND TILL RESTRIKTIONER ... 39
9.2FÖRUTSÄTTNING FÖR ATT UTFÄRDA RESTRIKTIONER ... 39
9.3NÄR FÅR RESTRIKTIONER MEDDELAS? ... 40
9.4SAMMANFATTNING ... 42
10 ALTERNATIV TILL HÄKTNING ... 42
10.1INLEDNING ... 42
10.2SAMHÄLLETS ANSVAR ... 43
10.3LAGRUM GÄLLANDE PLACERING FÖR VÅRD UTANFÖR DET EGNA HEMMET . 44 10.4ALTERNATIVA HEM FÖR BARN ... 45
11 EN FÖRÄNDRING I SVENSK LAGSTIFTNING? ... 46
11.1BARN SOM HÄKTAS ... 46
11.2SVERIGE I FÖRHÅLLANDE TILL BARN OCH TORTYRKONVENTIONEN ... 47
11.3VAD GÄLLER PLACERING AV BARN ... 51
12 AVSLUTANDE KOMMENTARER ... 52
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 54
Förord
Efter 4,5 års studier på juristprogrammet vid Uppsalas universitet avslutar jag nu detta kapitel och vänder blad för att påbörja nästa.
Att skriva det här examensarbetet har varit utmanande men väldigt intressant. Jag vill därför börja med att tacka min handledare, Annika Rejmer för dina goda råd, synpunkter, den konstruktiva kritiken och dina kommentarer som du har bidragit med. Det har varit extremt värdefullt för att färdigställa denna uppsatsen.
Vidare vill jag tacka Daniel som varit min stöttepelare under alla dessa år, ditt tålamod med mig har varit beundransvärt.
Slutligen vill jag rikta det absolut största tacket till min mamma Almaz och min syster Milena för oumbärligt stöd under hela min studietid och under författandet av denna uppsats. Tack för all er uppmuntran, tack för att Ni vägleder mig och för att Ni alltid tror på mig trots att jag själv inte alltid gör det.
Stockholm, den 15 januari 2021 Deborah Gebreigzi
Förkortningar
Art Artikel
Barnkonventionen Förenta Nationernas
konvention om barnets rättigheter
Barnrättskommittén FN:s kommitté för barns
rättigheter
BO Barnombudsmannen
BrB Brottsbalken (1962:700)
CAT FN:s antitortyrkommitté
CPT Europarådets kommitté mot
tortyr
Ds Departementsserien
EKMR Europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FN Förenta nationerna
FB Föräldrabalken (1948:381)
FUK Förundersökningskungörelsen
HD Högsta domstolen
HL Häkteslagen (2010:611)
HVB Hem för vård eller boende
LVU Lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
LUL Lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare
NJA Nytt Juridiskt Arkiv Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken (1942:740)
RF Regeringsformen (1974:152)
SoL Socialtjänstlag (2001:453)
SOU Statens offentliga utredningar
1 Inledning
1.1 Bakgrund och problemformulering
Hur barn som begår brottsliga gärningar bör behandlas i det svenska straffsystemet är en fråga som vid upprepade tillfällen uppmärksammas i samhällsdebatter.1 Det är inte konstigt att frågan är omdiskuterad då antalet barn mellan 15 – 17 år som häktas i Sverige har ökat under senare år, från 150 barn år 2018 till 176 barn år 2019. Denna utveckling ställer visserligen samhället inför en utmaning och kriminalvården bedömer att antalet kommer att öka ytterligare.2
Att häkta barn är kontroversiellt av flera skäl. Av tidigare forskning framgår att det är mera psykiskt påfrestande att vara frihetsberövad, för barn än vuxna.
Frihetsberövade barn kan utveckla psykiatriska symptom såsom hallucinationer, självskadebeteende, ångest, försämrad uppmärksamhetsförmåga, försämrat minne och koncentrationsförmåga. Dessa symptom påverkar barnets utveckling och återanpassning till samhället negativt och kan ge bestående skador.3
Samhället kan frihetsberöva människor på tre olika grunder genom att gripa, anhålla eller häkta dem. Dessa ingripanden kan dock vara försvarliga med hänvisning till nytta för det allmänna.4 Till ett frihetsberövande kan restriktioner kopplas, exempelvis isolering vilket kan likställas med tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Isolering, alltså bristen på möjlighet att åtnjuta social kontakt med andra människor och bristen på stimulans, kan bidra till en ökad psykisk belastning och allvarliga skador på barn.5
Det har riktats såväl internationell som nationell kritik mot Sverige dels för att barn häktas och de långa häktningstiderna, dels för den omfattande användningen av restriktioner. Den internationella kritiken har kommit från Europarådet, i synnerhet från Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och Europarådets kommitté mot tortyr,
1 Socialstyrelsen (2020c), s. 3 & 17 och Thelin SvJT 2017, s. 293.
2 Prop. 2019/20:129 s. 41.
3 A.a. s. 34
4 Lindberg, G., Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, s. 6 ff.
5 Unga i häkte, De intagnas uppfattning av de insatser som vidtagits för att förbättra situationen för unga i häkte, s 7.
Även Förenta nationerna (FN), bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter har riktat kritik mot Sverige. Nationella kritiken har framförts av bland annat Sveriges Advokatsamfund och Barnombudsmannen (BO). Lagstiftaren har utifrån den kritik som har riktats mot häktning av barn vidtagit åtgärder för att minska häktningstiderna, restriktionsanvändningen och minimera isolering. Trots det förekommer alltjämt långvariga häktningar av barn och en omfattande restriktionsanvändning med isolering som följd.6
1.2 Syfte och frågeställning
Utifrån ovanstående bakgrund som beskrivs uppsatsens övergripande syfte dels att undersöka Sveriges häktningsregler avseende barn, dels undersöka om de är förenliga med barnkonventionen. Därutöver syftar uppsatsen till att utreda om svensk rätt är förenlig med konventionen mot tortyr och annan, grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. För att uppfylla syftet identifieras tre specifika frågeställningar:
• Under vilka förutsättningar kan en 15 - 17 årigt barn häktas i Sverige?
• Harmonierar Sveriges regler om häktning av barn med barnkonventionen och tortyrkonventionen?
• Medger svensk lagstiftning alternativ till häktning?
1.3 Metod och material
1.3.1 Tillämpning av den rättsdogmatiska metoden
För att uppfylla uppsatsens syfte och besvara frågeställningarna har det varit nödvändigt att använda olika rättskällor. Utgångspunkten är således att gällande rätt ska fastställas, därför har den så kallade rättsdogmatiska metoden tillämpats.
Jareborg menar att rättsdogmatik i första hand förknippas med rekonstruktioner av gällande rätt.7 Kleineman delar Jareborgs åsikter kring denna definition och
6 Prop. 2019/20:129 s. 16 &17.
7 Jareborg, SvJT 2004 s. 4.
hävdar även att den oftast har sin utgångspunkt i konkreta problemställningar.8 Vidare menar Jareborg att den rättsdogmatiska metoden har sin utgångspunkt i sedvanliga rättskällor såsom, förarbeten, lagar, doktrin och prejudikat.9 För att besvara uppsatsens frågeställning har således svensk lagstiftning och dess förarbeten använts i syfte att tolka reglerna.
Barnkonvention har även varit central i denna uppsats. Emellertid är barnkonventionen inte utformad utifrån förarbeten. Rättskälleanvändning och tolkningsreglerna ser således inte ut som vid tolkning av inhemsk lag. Under vissa förutsättningar finns det andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter som kan bidra med hur konventionen ska tolkas. Möjlighet att tillämpa andra konventioner i förhållande till texten och i sammanhanget framgår av Wienkonventionen om traktaträtten (Wienkonventionen) allmänna regler.10 Enligt art. 31.1 Wienkonventionen ska en konvention tolkas ärligt (in good faith) i enlighet med gängse mening av vad som framgår av bestämmelsen sedda i sitt sammanhang och även mot bakgrund av konventionens syfte och ändamål.11
Barnrättskommittén betonar – emellertid att precis som andra instrument för mänskliga rättigheter – att även barnkonventionen ska betraktas som ett levande instrument där tolkningen förändras med tiden. En tolkning som sådan möjliggör ett resultat som inte följer direkt av ordalydelsen. Tolkningen måste dock vara förenlig med lydelsen och får inte gå ut över vad som antingen underförstått eller uttryckligen framgår av den utifrån en ärlig tolkning.12 Peczenik menar dessutom att källor utöver de sedvanliga rättskällorna kan tillämpas i den rättsdogmatiska metoden.13 Varför detta inte har varit ett hinder att tillämpa andra källor än de traditionella.
8 Kleineman, s. 23 f.
9 Jareborg, SvJT 2004 s. 8.
10 Ds 2019:23 s. 44.
11 Prop. 2017/18:186 s. 82.
12 Ds 2019:23 s. 41.
13 Peczenik, s. 47 ff.
1.3.2 Material
Vid tolkning av barnkonventionens bestämmelser har dess ordalydelse samt FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommitténs) allmänna kommentarer varit till vägledning.14 Den har således varit ett komplement till det som uttryckligen inte framgår av ordalydelsen. Vidare har den svenska juridiska doktrinen varit av betydelse särskilt när frågan om de generella reglerna om straffprocessuella tvångsmedel behandlats. Rättsfall har även använts i syfte att få en uppfattning om hur rätten har bedömt i olika situationer i synnerhet vid beaktande av frågan om särskilt betryggande övervakning.
Även Rapporter har använts i uppsatsen i syfte att belysa kritiken som riktats mot Sverige. Dessa rapporter ska dock inte betraktas som någon form av rättskälleanvändning utan enbart för att få en djupare förståelse i vilken kritik som riktats mot Sverige. Användningen av dessa har alltså enbart varit till för att förtydliga det centrala i uppsatsen och inte för någon redogörelse för gällande rätt.
Genom att använda dessa frångår jag emellertid den sedvanliga rättsdogmatiska metoden.
1.4 Avgränsningar
Det har varit nödvändigt att göra vissa avgränsningar i denna uppsats som i detta avsnitt bör adresseras. Framställningen avgränsas till att behandla barn specifikt.
Användningen av begreppet ”barn” är återkommande och tar sikte på personer mellan 15 - 17 år. Barn som inte har fyllt 15 år är inte straffrättsligt ansvariga och kan därmed inte bli föremål för rättsväsendets ingripande på grund av brott, de personerna kommer därför inte beröras i denna uppsats. Fokus ligger dessutom på häktning varför reglerna i rättegångsbalken kommer vara centrala. I dessa delar presenteras dock regler som gäller även för personer över 18 år, trots att framställningen fokuserar på barn. Det är angeläget i syfte att få en förståelse för vilka generella regler som finns, för att därefter se hur lagstiftningen ser ut gällande barn. En djupare redogörelse för andra frihetsberövande än häktning kommer
14 Ds 2019:23 s. 36.
endast beröras i begränsad omfattning. Vidare kommer uppsatsen avhandla artiklar i barnkonventionen, europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och även tortyrkonventionen.
Övriga internationella åtaganden som Sverige förbundit sig till redogörs inte i denna uppsats.
1.5 Disposition
Denna framställning innefattar 12 kapitel varav 2 som avslutningsvis utgör en analys respektive reflektion. Efter detta kapitel följer en redogörelse för kritiken som har riktats mot Sverige. Avsikten är att ge läsaren en god inblick i och förståelse för problematiken som är central i denna uppsats. Eftersom uppsatsens fokus är barn mellan 15 - 17 år ges en redogörelse för barns grundläggande fri- och rättigheter i kapitel 3 Därefter i kapitel 4 kommer relevanta bestämmelser såsom grundprinciperna och andra betydelsefulla artiklar i barnkonventionen att presenteras. Vidare kommer jag redogöra för samhällets olika maktmedel, vad ett frihetsberövande innebär och de olika tvångsmedel som finns samt dess rättsprinciper som bör beaktas vid tvångsmedel användning i kapitel 5. En djupare redogörelse för häktning kommer presenteras i kapitel 6 eftersom uppsatsen fokuserar specifikt på häktning. Häktningsgrunderna som måste vara uppfyllda utgörs av nästkommande kapitel 7. Därefter presenteras de särskilda regler som gäller minderåriga under kapitel 8. Denna disposition utgörs med anledning av att läsaren ska få en grundläggande förståelse för de krav och vad som måste ligga till grund för häktning. Eftersom barn som sitter häktade även kan meddelas restriktioner redogörs dessa regler för i kapitel 9. I kapitel 10 kommer jag presentera alternativ till häktning för minderåriga. I det efterföljande kapitlet är ambitionen att utifrån vad som presenterats i denna framställning besvara frågeställningarna genom en rättslig analys. Avslutande kapitlet utgör mina egna reflektioner med eventuella de lege ferenda resonemang för problematiken som redogjorts för i avsnitt 2.1
2 Internationell och nationell kritik
2.1 Nationell kritik
Till skillnad från andra länder i Europa är Sverige ett land som inte har en lagstadgad tidsgräns för häktning av barn.15 En person som är misstänkt för en brottslig gärning kan sitta i häktet i princip hur länge som helst före rättegång. Mot bakgrund av hur häktningsreglerna är utformade i Sverige har det riktats skarp internationell kritik men även omfattande nationell kritik från bland annat Advokatsamfundet och BO.
BO är en statlig myndighet i Sverige och har till uppgift att dels tillvarata barns och ungas rättigheter, behov och intressen, dels främja deras rättigheter. BO har till uppgift att stödja och följa upp andra myndigheters implementering av barnkonventionen.16 BO har därför kunnat genomföra en granskning av huruvida de mänskliga rättigheterna beaktas i Sverige när barn är misstänkta för brott och frihetsberövas.17 Granskningen visade på systematiska och långtgående brister i den svenska tillämpningen i hur de mänskliga rättigheterna för barn strider mot internationella konventioner. Vad gäller häktningstiderna har BO även kunnat lämna synpunkter och menar att barn aldrig bör isoleras18
Av art. 37 (c) i barnkonventionen framgår att ett barn som har frihetsberövats måste, om det inte anses skadligt för barnet, få åtnjuta kontakt med sin familj. Trots det åläggs många gånger ett barn som sitter i ett svenskt häkte med fulla restriktioner. Detta innebär alltså att kontakten med familjen är obefintlig.
Dessutom får inte häktade tillräcklig information om varför de har restriktioner.
BO anser dock inte att restriktioner bör avskaffas i sin helhet eftersom de kan behövas för att målsägande och vittnen ska kunna skyddas. Däremot är en ändring önskvärd. Enligt art. 37 i barnkonventionen ska häktning av unga enbart ske som en sista utväg och för så kort tid som möjligt.19 BO föreslår att en maxgräns för
15 Åklagarmyndigheten, Häktningstider och restriktioner (2014), s 95.
16 Barnombudsmannen, Uppdrag, organisation och arbetssätt.
17 SOU 2016:52 s. 81.
18 A.bet. s. 82.
19 Barnombudsmannen, Från insidan - barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte, s 8.
frihetsberövande av barn fastslås i lag och vad gäller restriktionerna bör de tillämpas mycket mer restriktivt.20
Utöver BO:s kritik avseende häktningstider och restriktioner har även Sveriges Advokatsamfund och dess ledamöter under lång tid pekat på bristfälligheter avseende häktning av barn i det svenska rättssystemet.21
2.2 Internationell kritik
Vad gäller internationell kritik har Barnrättskommittén hävdat att det ska vara absolut förbjudet att vidta åtgärder som strider mot art. 37 i barnkonventionen, eller andra former av bestraffning som kan påverka barnets psykiska eller fysiska hälsa.22 I den senaste rapporten framförde kommittén oro över att barn som berövats friheten alltjämt isoleras och rekommenderade att åtgärden ska upphöra omedelbart. Kommittén pekade även på att varje form av isolering av barn ska förbjudas i lag. Vidare kritiserade kommittén att Sverige inte har en lagstadgad tidsgräns för frihetsberövanden och att det beroende på var man sitter häktad ser möjlighet till undervisning olika ut. Kommittén anser också att informationen till barn och anhöriga brister. Kommittén menar också att det bör finnas alternativ till att beröva ett barn friheten och om det inte föreligger ett sådant ska häktning tillämpas som en sista utväg och under kortast möjliga tid.23
Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) verkar för att övervaka att medlemsstaterna som ratificerat konventionen upprätthåller de regler som fastslås i den. Art. 3 i europakonventionen stadgar utgångspunkten för vad konventionen grundar sig på;
att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Med stöd av konventionen har CPT alltså befogenhet att besöka
20 Barnombudsmannen, Från insidan - barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte, s 103.
21 Advokatsamfundet vill ha tidsgränser för häktning (2014).
22 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 10 p. 89.
23 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 10 p. 80.
häkten, och vid flertal tillfällen har det gjorts återkommande besök i Sverige i syfte att se huruvida Sverige följer rekommendationerna som getts.24
I två rapporter betonades tillämpningen av restriktioner vid häktning. CPT menar att låsa in en så ung person som är 15 år är en drastisk åtgärd att vidta. Det har vidare uttalats att beröva ett barn friheten före en rättegång består av en mängd allvarliga brister. Sverige uppmanades att åtgärda en del avvikelser som att; barn som berövats friheten inte blir informerade om vilka rättigheter de har. Förhör utan advokat, föräldrar eller socialtjänsten äger rum utan deras närvaro, samt att information om skälet till restriktioner inte meddelas. Vad gäller kontakten och att sysselsättningen för de som sitter häktade är begränsad har även påpekats.25 I för många fall används restriktioner vid häktning av barn, och de sker även under för lång tid. De restriktioner som föreligger är dessutom inte utfärdade för varje enskilt barn och det finns heller ingen särskild bakomliggande grund för restriktionerna som utfärdas. Proportionalitetsprincipen beaktas inte i sådana fall och restriktionerna upphör heller inte alltid när behovet för det inte längre behövs.26
Likväl har europarådets antitortyrkommitté (CAT) som kontrollerar hur stater som anslutit sig upprätthåller sina åtaganden, riktat kritik och har handlat om att barn som berövats friheten isoleras i för stor utsträckning än vad som är nödvändigt.27 Eftersom skador kan uppkomma för den enskilde utan social kontakt med andra människor och brist på stimulans har FN:s special rapportör mot tortyr betonat att frihetsberövandet kan likställs som tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rapportören anser att detta strider dels mot art. 16 i tortyrkonventionen, dels mot art. 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.28
24 SOU 2016:52 s. 76 ff.
25 Europarådets tortyrkommitté, CPT/Inf (2009) 34 och CPT/Inf (2016) 1.
26 Europarådets tortyrkommitté, CPT/Inf (2009) 34 och CPT/Inf (2016) 1.
27 FN:s tortyrkommitté, CAT/C/SWE/CO/5 p. 16.
28 Barnombudsmannen, Från insidan - barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte, s 3.
2.2.1 Särskilt om tortyrkonventionen
FN:s generalförsamling antog konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen) den 10 december 1984.
I art. 1 tortyrkonventionen definieras begreppet tortyr. Av artikeln går det att utläsa att begreppet innefattar diverse handlingar.29 Emellertid avses allvarlig smärta, psykiskt eller fysiskt lidande, som uppsåtligt tillfogats en människa för olika ändamål. Ytterligare en förutsättning att det faktiska lidandet eller smärtan åsamkas av, alternativt på anstiftan, med samtycke eller tillåtelse av en person som handlar som företrädare från det allmänna. Begreppet omfattar däremot inte smärta eller lidande som kommer från, eller enbart är förknippade med lagenliga sanktioner. Vidare fastlås i art. 2 i tortyrkonventionen att staterna har en förpliktelse att vidta effektiva åtgärder inom sitt territorium, under dess jurisdiktion för att förhindra tortyrhandlingar. Mer konkret framgår utförandet av dessa i efterkommande artiklar. I art. 11 i tortyrkonventionen exempelvis, framgår att staterna ska undersöka förhörsregler, metoder och rutiner kontinuerligt för personer som kan komma att bli föremål för någon form av frihetsberövande.
Enligt art. 16 är staterna dessutom förpliktigade att förhindra andra handlingar som anses likställas med grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, men som enligt definitionen som kommer i uttryck i art. 1 tortyrkonventionen inte betecknas som tortyr.30
29 Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 99.
30 Prop. 1985/86:17 s. 2 ff.
3 Barns grundläggande fri-och rättigheter
3.1 Inledning
Genom lag (1994:1219), (inkorporeringslagen) EKMR införlivades konventionen i svensk rätt den 1 januari 1995.31 Sverige är sedan dess statsrättsligt bunden av EKMR. Av 2 kap. 19 § Regeringsformen (1974:152) (RF) framgår att ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. Konventionen har status som nationell rätt och är hierarkiskt underordnad RF, men överordnad vanlig lag. Trots det anses regelverken komplettera varandra genom att den bestämmelsen som är starkastblir avgörande för hur långt skyddet för fri- och rättigheterna sträcker sig. Det starkaste skyddet ska alltså tillämpas. Skyddet är enligt grundlagen och EKMR kumulativa.
Det innebär således att den enskilde har rätt till det skydd som både RF och EKMR ger.32 Dessa rättighetsregleringar gäller mot det allmänna och kommer till i uttryck i bland annat 2 kap. 1, 3, och 8 §§ RF.
3.2 Den rättsliga regleringen 3.2.1 Regeringsformen
Med hänsyn till uppsatsämnet är det relevant att redogöra för de grundläggande fri- och rättigheter som varje medborgare i Sverige åtnjuter. De mänskliga rättigheterna som ska beaktas av det allmänna regleras i både 2 kap. RF och EKMR. I denna uppsats är dels 2 kap. 5 § RF särskilt av intresse eftersom den reglerar skyddet mot kroppsstraff samt att ingen får utsättas för tortyr, dels 2 kap.
8 § RF som skyddar den enskildes mot frihetsberövanden. Det finns inget krav på att den enskilde ska ha uppnått en viss ålder för att detta skydd ska vara tillämpligt.
31 Prop. 1993/94:117 s. 36.
32 A.prop. s. 39.
Detta innebär följaktligen att barn mellan 15 – 17 år omfattas av denna reglering och därmed åtnjuter de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna som fastslås.33
Det framgår av 2 kap. 5 § RF bland annat att var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Skyddet är absolut, men en misstänkt som häktas och därmed hålls isolerad omfattas inte av detta förbud.34 Av 2 kap.
8 § RF går att utläsa att ”var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och lämna det.” Begreppet ”frihetsberövande” har definierats i förarbetena och det avgörande är om den enskilde de facto är förhindrad att komma i kontakt med andra människor.35 Det innebär att varje form av kvarhållande, fängslande eller placering av en person.36 Uttrycket ”det allmänna” hänför sig till normgivande och verkställande organ. Myndigheter och domstolarna i Sverige omfattas därmed av begreppet och kan tillämpa EKMR i sin dömande verksamhet. Regleringen som framgår i både 2 kap. RF och EKMR är därför tillämpliga och sätter upp begränsningar för när ingripanden inte får inskränka i de rättigheter som den enskilde åtnjuter.37 Vad gäller begränsningar fastslås det i 2 kap. 20 § RF att rättigheterna kan begränsas med stöd av lag. Av 2 kap. 20 § p. 3 RF begränsas skyddet mot frihetsberövanden. Det råder även krav på att begränsningarna enbart får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i demokratiska samhälle. Enligt 2 kap. 21 § RF ska begränsningen dessutom vara nödvändig i förhållande till det ändamål som har föranlett den.
3.2.2 EKMR
Sverige är folkrättsligt förpliktade att efterleva kraven som ställs i EKMR eftersom överenskommelser har ingåtts. Av den anledningen finns det skäl att belysa
33 Bull, T.., Sterzel, F., Regeringsformen: en kommentar s. 61 f.
34 Jermsten, H., Regeringsformen, kommentaren till 2 kap. 5.
35 Prop. 1973:90 s. 241 f.
36 Prop. 2004/05:107 s. 8.
37 Gustafsson, E., s 28 f.
relevanta bestämmelser i konventionen eftersom en del rättigheter kan inskränkas med hänseende till att bestämmelser kan vara motstridiga.
Inledningsvis framgår det av art. 1 i EKMR att alla fördragsslutande parter har skyldighet att garantera var och en som befinner sig under deras jurisdiktion att respektera de fri- och rättigheterna som framgår av konventionen. Sedan år 1966 har Sverige även erkänt Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas jurisdiktion. Detta är av betydelse eftersom enskilda kan föra sin talan i Europadomstolen om Sverige bryter mot konventionens artiklar.
Vidare i art. 3 i EKMR stadgas förbud mot tortyr ”ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.” Bestämmelsen är absolut vilket innebär att inga undantag får göras enligt art. 15 i EKMR - inte ens under extraordinära förhållanden. I artikeln definieras emellertid inte begreppet ”tortyr” men däremot kan en hänvisning göras till art. 1 i tortyrkonventionen eftersom det kan ge en ökad förståelse för hur begreppet ska tolkas.38 Dock är det enbart rättspraxis som kan ge en mer konkret innebörd av betydelsen. I Europadomstolen togs exempelvis frågan upp om barn som berövats friheten. I fallet T. och V. båda mot Förenade kungariket som handlade om två pojkar, som vid brottstillfället var 10 år gamla, berövat ett mindre barn livet och dömts till ett tidsobestämt frihetsstraff. Europadomstolen ansåg dock inte att deras frihetsberövande, som varat i sex år, stred mot art. 3 EKMR.39
Art. 5 EKMR berör frihetsberövanden. Av bestämmelsen framgår att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Enligt artikeln får en enskild inte berövas friheten utom i vissa fall och i den ordning som lagen föreskriver. Artikeln grundar sig på principen om att varje frihetsberövande måste ha lagstöd. Det måste även falla in under någon av punkterna som fastslås. Vidare måste ett frihetsberövande vara kringgärdat av bestämda rättighetsgarantier.40 Uppräkningen som föreskrivs i artikeln 5.1 i EKMR av de fall då frihetsberövande får förekomma är alltså uttömmande. Detta innebär att frihetsberövanden i andra
38 Danelius, H., s. 73.
39 A.a. s. 81.
40 A.a. s 99.
än dessa situationer som är uppräknade strider mot artiklarna som framgår av konventionen. Skyddet begränsas genom de grunder som följer av uppräkningen i artikeln. Det ska följaktligen grunda sig på omständigheter som utgörs på sex olika punkter. Emellertid är två punkter i artikeln relevant för denna uppsats då det föreskrivs att;
c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att
begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,
d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att ställas inför behörig rättslig
myndighet,
Om ett frihetsberövande inte kan hänföras till någon av dessa punkter anses det alltså inte vara förenligt med konventionen.41 Det kan dock föreligga viss osäkerhet om en person anses ha blivit frihetsberövad eller inte. I sådana fall kan det vara fråga om antingen så begränsade eller kortvariga frihetsinskränkande åtgärder att det inte är helt tydligt att det faktiskt är ett frihetsberövande, eller om det är rörelsefriheten som begränsats.42 Enligt konventionen är det emellertid tillräckligt att häkta en person för brott vid skälig misstanke. Någon annan häktningsgrund krävs inte som grund för häktning ska anses föreligga.
3.3 Sammanfattning
Barn åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter vilket i första hand inte får begränsas. Dock finns det möjlighet till det under förutsättning att det har stöd i lag. Har inte frihetsberövandet stöd i lag anses det inte proportionerligt i förhållande till vad reglerna ger uttryck för. Bestämmelserna i RF och i EKMR är definitiva vilket innebär att undantag heller inte får göras. Det föreligger däremot en viss skillnad avseende vem skyddet faktiskt avser, i sådana fall beaktas inte åldern utan exempelvis att gärningen lett till häktning och isolering.
41 Danelius, H., s. 99 ff.
42 A.a. s.11.
4 Barnkonventionen
4.1 Inledning
Den 20 november 1989 antogs FN:s barnkonvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) av FN:s generalförsamling. Det är ett rättsligt bindande dokument som innehåller föreskrifter om mänskliga rättigheter för barn. Det fanns flera dokument och konventioner kring mänskliga och medborgerliga rättigheter innan barnkonventionen utarbetades. Det uppdagades dock att det var brist på skydd för barnen och att deras rättigheter inte alltid varit självklara. Av den anledningen arbetade man fram barnkonventionen som är den konvention flest länder i världen har anslutit sig. De rättigheter som barn åtnjuter är en del av de mänskliga rättigheter som genom olika internationella överenskommelser under lång tid fastställts och kodifieras. De mänskliga rättigheterna ges i uttryck i flertal olika instrument, bland annat FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och EU-stadgan.43
I denna framställning är det mycket angeläget att belysa konventionen eftersom den trädde i kraft i Sverige den 1 januari 2020. Inkorporering av barnkonventionen innebär att den ges ställning som svensk lag och gäller alla personer under 18 år.44 Med anledning av detta innebär det att samtliga artiklar i konventionen är konstitutionella och ska betraktas som svensk lag. Beslutet innebär således att konventionen får en starkare juridisk ställning. Detta innebär att som konventionsstat till barnkonventionen är Sverige förpliktigad att vidta de åtgärder som krävs för att garantera det enskilda barnet de rättigheter som erkänns i konventionen. Det innebär även att ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare i mål och ärenden ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen vid avvägningar och bedömningar som sker vid beslutsfattande
43 Ds 2019:23 Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 10 ff.
44 Se artikel 1 barnkonventionen.
i ärenden som rör barn. Konventionens originaltext ska dessutom ligga till grund för rättstillämpningen och den ska tolkas i ljuset av sedvanliga tolkningsregler.45
Vid alla frågor som rör barn ska barnkonventionen alltid beaktas.
Utgångspunkten är att alla barn är lika värda oberoende kön, ras, religion, språk eller funktionsnedsättning.46 Barnkonventionen omfattar 54 artiklar, varav fyra av dessa är grundläggande principer som är styrande för hur övriga artiklar ska tolkas, vilka är art 2, 3, 6 och 12. Dessa har en självständig betydelse. Utöver konventionens artiklar som utgör grundläggande principer är resterande artiklar så kallade sakartiklar och dessa fastslår vilka rättigheter barn ska ha. Artiklarna som är av betydelse för denna uppsats i barnkonventionen är art 2, 3, 37, och 40. Dessa artiklar fastslår att alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter, principen om barnets bästa, förbud mot tortyr, grym behandling, bestraffning och dödsstraff, rätten till rehabilitering och barns rätt till rättvis behandling och återanpassning i samhället
4.2 Barnkonventionens grundpelare 4.2.1 Artikel 2, 3, 6 och 12
Enligt art. 1 i barnkonventionen betraktas alla personer som är under 18 år som barn. Art. 3 är en av barnkonventionens mest fundamentala princip, barnets bästa, tillsammans med art. 2 som handlar om alla barns lika värde och rättigheter. Art.
6 stadgar att alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Vidare lyfter art.
12 fram att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Hänsyn ska tas till barnets åsikter utifrån barnets ålder och mognad. Det framgår av art. 3 att det i alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa och att barnets bästa ska komma i främsta rum.47 Vad som är barnets bästa måste dock avgöras i varje enskilt fall.48 Syftet med artikeln är att alla beslut som fattas ska tillgodose barnets behov och intressen. Eftersom principen utgår
45Ds 2019:23 Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 37.
46 Svenska FN-förbundet (2008), Konventionen om barnets rättigheter (CRC)
47 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 47.
48 Barnombudsmannen, barnkonventionen, artiklar och grundprinciper.
från varje enskilt fall kan definition av begreppet inte ges närmare.49 Vid tolkning av begreppet “barnets bästa” får någon av de andra enskilda rättigheterna som garanteras i konventionens övriga artiklar varken gå före eller åsidosättas. Vid en bedömning som sådan ska dels subjektiva grunder beaktas vilket innebär att det berörda barnet får ge uttryck för vad som är hans eller hennes bästa, dels objektiva grunder vilket innebär att beslutsfattare ska göra bedömningar utifrån vad som grundas på forskning och beprövad erfarenhet. För att avgöra vad som är bäst för barnet rekommenderas underlaget att kombinera båda perspektiven.50 Utöver detta ska det ske utifrån ett barnperspektiv, vilket innebär att alla aktörer ska bedöma och se situationen utifrån ett barns ögon.51 Denna bestämmelse ska alltså ge vägledning för hur resterande artiklarna i konventionen ska tolkas.52 Principen ska tillämpas i allt som i praktiken handlar om barn och inte enbart fästa avseende i lagstiftningsprocessen. Andra intressen kan väga tyngre eftersom barnets bästa kan lämna utrymme för det när beslut fattas. I sådant fall är det av vikt att det framgår tydligt att avvägningar mellan intressena har realiserats.53
Begreppet barnets bästa är en rättighet som innefattar tre dimensioner. En rättighet, vilket innebär att varje barn har rätt att få sitt bästa prövat i alla beslut och ingripanden som rör ett barn. En fundamental tolkningsprincip, vilket utgör en vägledning för vilken tolkning som ska tillämpas. Om en viss regel kan tolkas på olika sätt så ska den regel som är mest effektiv för att barnets bästa ska tillgodoses ha företräde. Den tredje dimensionen, tillvägagångssättet, innebär att besluten som påverkar ett barn ska ske utifrån en bedömning av vad för konsekvenser som beslutet kan komma att få för barnet. Beslutsfattaren ska motivera vad som bedöms vara barnets bästa, prövningens tillvägagångssätt och på vilket sätt barnets bästa har avgjorts i jämförelse med andra intressen. Om ett beslut fattas som inte överensstämmer med barnets bästa ska även åtgärder redovisas.54
49 Singer, A., Barnets bästa, s 38.
50 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 47 & 51.
51 Singer A., s. 39.
52 Åklagarmyndigheten, Unga lagöverträdare och barnkonventionen, s. 11.
53 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 49.
54 Barnombudsmannen, Prövning av barnets bästa, s. 2.
Barnets bästa är alltså ett tillvägagångssätt eftersom alla beslut av myndigheter som kan komma att påverka barnet måste innefatta en noggrann bedömning av vilka effekter som kan uppstå för barnet.55 Risken att principen om barnets bästa och samhällskravet på att brottsutredning ska ske så effektivt som möjligt kan emellertid komma att hamna i konflikt när det rör sig om häktning. Principen kan aldrig avhända domstolen eventualiteten att avgöra om häktning ska komma ifråga eller inte men grundläggande är att en explicit bedömning mellan diverse intressena har genomförts.
4.3 Barn som begår brott 4.3.1 Artikel 37
Utöver konventionens grundpelare innehåller konventionen ytterligare två artiklar som är relevanta att redogöra för i denna framställning eftersom de berör unga lagöverträdare, dessa två artiklar är art. 37 och art. 39.
Art. 37 reglerar behandling av frihetsberövande. Artikeln fastslår att barn inte får utsättas för tortyr, annan grym behandling, bestraffning eller dödsstraff.
Bestämmelsen tydliggör det grundläggande villkoret att barn endast får frihetsberövas om det är i överensstämmelse med lag och får endast tillämpas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Att ett frihetsberövande är skadligt för ett barn är utgångspunkten som fastslås i barnkonventionen.56 Definitionen av frihetsberövande framgår av artikeln vilket framställs genom att ett frihetsberövande är ett gripande, anhållande, häktning, fängslande eller annan form av frihetsberövande. När ett barn frihetsberövas ska dennes ålder tas i beaktning när behoven fastställs och barnet ska behandlas på ett humant sätt. Det ska även, om det är bäst för barnet hållas avskilda från vuxna som är frihetsberövade. Barnrättskommittén anser att det är en allvarlig kränkning av art.
37 i barnkonventionen att barn frihetsberövas i flera månader, och åtgärder som kan komma att påverka barnets hälsa negativt ska vara totalt förbjudet.57
55 Barnrättskommittén CRC/C/GC/14 p. 6.
56 Barnrättskommittén CRC/C/GC/10 p. 23.
57 Barnrättskommittén CRC/C/GC/10 p. 80 och p. 89.
Art. 39 i barnkonventionen är knuten till art. 40 vilken innehåller bestämmelser om behandling av barn under brottsutredningen när barn avtjänar sitt straff.58 Mer specifikt anger artikeln att barn som anklagas för brott eller har blivit dömda för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.
4.3.2 Artikel 40
Eftersom uppsatsen behandlar frågan om barn är art. 40 i barnkonventionen aktuell att lyfta fram eftersom rättigheterna för alla barn som är misstänkta eller åtalade för brott stadgas i bestämmelsen. Artikeln är omfattande och fastslår att varje stat som antagit konventionen ska inrätta ett rättssystem med konkreta ändamål, avsedda att verka rehabiliterande i motsats till bestraffande. Ändamålen ska vara att ingripanden bidrar till barnets känslor för dennes värdighet och även förstärka barnets respekt för de mänskliga rättigheterna. Utöver det ska målen främja återanpassning till samhället och barnets bästa ska under hela processen komma i främsta rum.59
5 Samhällets maktmedel
5.1 Frihetsberövande
Samhället har möjlighet att tillgripa flera maktmedel då en person, även barn misstänks för ett brott. Det är nödvändigt för att samhället ska kunna bekämpa brottslighet. När ett frihetsberövande äger rum innebär det således att staten åtnjuter befogenhet att tillämpa tvångsmedel, som bland annat syftar till att förhindra fortsatt brottslighet. Det måste även föreligga starka skäl för att dessa tvångsmedel ska kunna användas.
Ett frihetsberövande innebär att rörelsefriheten för den enskilde begränsas och en del krav måste vara uppfyllda för att dessa ingripanden ska kunna ske oavsett om det är en vuxen eller ett barn. De inledande bestämmelserna i 24 kap.
58 Unicef, Handbok om barnkonventionen, s. 390.
59 UNHCR, Handbok om barnkonventionen, s. 415 ff.
rättegångsbalken (1942:740) (RB) tar sikte på vad som krävs för att frihetsberöva en vuxen, eftersom barn inte betraktas som vuxna skiljer sig häktningsreglerna åt och regleras särskilt i 24 kap. 4 § RB. Det föreligger därmed särskilda lagregler som måste beaktas när brottsmisstankar riktas mot barn.
5.2 Anhållande, gripande, fängelse
Ett anhållande och ett gripande är en rätt för polisen att tillfälligt frihetsberöva en person som är misstänkt för ett brott. Frihetsberövandet beslutas av åklagaren som därefter har möjlighet till att besluta om häktning. Senast tre dagar efter anhållandet ska åklagaren besluta om att begära den anhållna personen häktad, vilket prövas av rätten.
I 24 kap. 6 § RB anges att de grundläggande förutsättningarna är sig lika för dessa åtgärder. Syftet är att tills vidare förhindra den misstänkte från fortsatt brottslighet eller säkra denne inför ett häktningsbeslut. Reglerna om anhållande och häktning har ett starkt samband till varandra eftersom det inte är möjligt att anhålla en person om häktning därefter inte kan aktualiseras.60
Vad gäller barn riktade JO kritik utifrån ett fall där en 15-åring anhölls med anledning av försök till stöld. I förevarande fall var brottet inte tillräckligt allvarligt och inte proportionerligt för att anhålla. Det förelåg följaktligen inte skäl för att därefter häkta barnet. Förutsättningarna för synnerliga skäl ansågs heller inte föreligga, vilket är ett krav för att häkta ett barn enligt 23 § Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga (LUL). I fallet beaktades exempelvis inte åldern och anhållandet var alltså inte befogat. När ett barn frihetsberövas är det fråga om ett ärende som vid många tillfällen kan vara osäkert, och en bedömning som är svår att göra. Ett antal regler måste beaktas och det är enbart i undantagsfall som denne kan anhållas och häktas.61
I brottsbalken 1962:700 (BrB) 26 kap. finns bestämmelser för fängelse.
Fängelse är en typ av frihetsberövande som utgör ett sätt för samhället att straffa en person som har begått allvarligare brott och den som har blivit dömd efter
60 24 kap. 6 § RB och Lindberg, G., s. 238 ff.
61 JO- beslut 2016/17 s. 427.
domstolsbeslut låses in under en viss tid vilket går att utläsa av 1 kap. 3 § och 26 kap 6 § BrB. En person som inte fyllt 18 år kan dömas till fängelse det krävs dock att synnerliga skäl föreligger enligt 30 kap. 5 § RB, det är ovanligt och det är en påföljd som inte ska användas i första hand varför de oftast döms till ungdomstjänst, ungdomsvård eller sluten vård.62
5.3 Rättsprinciper för tvångsmedel användning
Grundläggande principer kan få avgörande betydelse vid användandet av straffprocessuella tvångsmedel. Detta blir således aktuellt att beakta dessa för vägledning i fall då lagtexten inte är heltäckande.
Legalitetsprincipen härleds från 1 kap. 1 § st 3 RF. Principen innebär att lagstöd måste föreligga för det tvång som används och att den offentliga makten utövas under lagarna. Beroende på vilket rättsområde det är fråga om kan principen dock ta sig olika uttryck. Exempelvis i straffrättens område innebär principen att ingen får dömas till straff om det saknas lagstöd. Utöver detta krav måste det även föreligga lagstöd för det tvång som används och att lagreglerna om tvångsmedel måste vara tydliga.63
Ändamålsprincipen stadgar att inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna enbart får ske för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inskränkningar som sådana får aldrig hota den fria åsiktsbildningen.
Det måste framgå av lagtexten för vilka ändamål ett tvångsmedel får användas.
Principen härleds ur 2 kap. 21 § RF och får dessutom endast tillämpas för de ändamål som är stadgade i lagtexten.64
Äger ett frihetsberövande rum ska det även ske i enlighet med behovsprincipen.
Principen innebär att tvångsmedel enbart får tillämpas om åtagandet inte kan ske på något annat sätt. Det måste således vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet. Tvånget ska dessutom inte kunna uppnås med mildare metoder.
62 Singer, A., s. 354.
63 Ekelöf, P O.., Bylund, T & Edelstam, H., s. 40.
64 A.a. s. 41.
Det innebär alltså att om det finns en mildare åtgärd att tillämpa, ska det istället användas.65
Den grundlagsskyddade proportionalitetsprincipen ska också beaktas.
Principen innebär att samhällets åtgärder inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Tvångsmedlet får enbart användas om ändamålet för åtgärden väger upp den inskränkningen eller det som åtgärden i övrigt innebär för den som är misstänkt. Principen kommer till uttryck i 24 kap. 1 § st 3 RB och stadgar att häktning enbart får ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Detta gäller således häktning med stöd av 24 kap. 1 § RB men det avser även om häktning sker med stöd av någon annan bestämmelse i 24. kap RB och även för anhållande och gripande trots att det inte framgår tydligt av lagtexten.66
5.4 Sammanfattning
Det finns sålunda olika typer av frihetsberövande som det allmänna kan tillgripa med vid misstanke om brott eller när personen har begått en brottslig gärning och rätten eventuellt bifaller åklagarens talan och därmed finner denne skyldig. För att det ska ske finns det dock krav på att grundläggande rättsprinciper beaktas och dessutom att det finns lagstöd för att använda dessa straffprocessuella tvångsmedel. När det handlar om barn torde bedömningen ske med beaktande av dennes ålder och att förutsättningarna är uppfyllda för att ett anhållande ska vara motiverat. Eftersom uppsatsen har avgränsats till att behandla frågan om häktning av barn redovisas en djupare redogörelse för den typen av tvångsmedel i nästkommande kapitel.
65 Ekelöf, P O.., Bylund, T & Edelstam, H., s 41.
66 A.a. s. 42.
6 Häktning
6.1 Generella förutsättningar för häktning
Häktning betraktas följaktligen som en av de mest ingripande tvångsmedel. För individen är det likt fängelsestraff trots att den misstänkte inte har blivit dömd. De grundläggande reglerna om häktning återfinns i 24 kap. RB och kan huvudsakligen ske på tre grunder.67
Den första häktningsgrunden stadgas i 24 kap. 1 RB den så kallade obligatoriska häktningsregeln, enligt denna regel kan häktning ske om personen är misstänkt för ett brott på sannolika skäl. För att häkta på denna häktningsgrund krävs att misstanken avser fängelse i minst två år som påföljd. Presumtion för flykt-, kollusion- eller recidivfara ska föreligga. För domstolen betecknas presumtionsregeln som en praktisk handlingsregel som innebär att den kan ponera att häktningsskäl föreligger utan att någon ytterligare utredning behöver göras.
Rätten kan därmed utgå från att det föreligger häktningsskäl, om inte utredningen skulle indikera på motsatsen. Om det däremot skulle visa sig att det inte föreligger skäl för att häkta ska häktningsframställningen avslås. Domstolen måste emellertid göra en individuell prövning i varje enskilt fall.68 Generellt gäller att häktning enbart får ske med stöd av proportionalitetsprincipen – alltså orsaken för ingripandet måste väga upp det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den brottsmisstänkte eller för något annat motstående intresse.69
Den andra häktningsgrunden stadgas i 24 kap. 2 § RB och innebär att den misstänkte saknar hemvist i Sverige och det föreligger risk att denne undandrar sig straff eller lagföring genom att denne lämna landet. Denna grund aktualiseras oftast för att anhålla och i viss mån häkta, men det rör sig främst om utlänningar som är i Sverige tillfälligt och har begått brott.70
Den tredje häktningsgrunden fastslås i 24 kap. 3 § RB. Under vissa förutsättningar får häktning ske vid en lägre misstankegrad än i de ovannämnda
67 Lindberg, G., s. 283.
68 Prop. 1986/87:112 s. 34 och Lindberg, G., s. 269.
69 SOU 2004:122 s. 540.
70 Lindberg, G., s. 286.
fallen. Det finns alltså möjlighet att häkta den som enbart är skäligen misstänkt för ett brott om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utredning.71 Vid allvarligare brott kan denna häktningsgrund inte aktualiseras som presumtionsregeln enligt 24 kap. 3 § 1 st RB. Denna bestämmelse dispenserar endast från kravet på kvalificerad brottsmisstanke.72 Vad gäller omprövning av häktningsfrågan ska den ske inom en vecka. För att fortsatt häktning ska tillåtas måste under alla omständigheter sannolika skäl för misstanke om brott föreligga. När så är fallet, ska åklagaren meddela rätten för att en ny häktningsförhandling ska hållas.73 Syftet med är således att ett frihetsberövande så snabbt som möjligt ska övergå till vanlig häktning.74
6.2 På sannolika skäl misstänkt för brott
För att en person ska kunna häktas är en förutsättning att denne är misstänkt på sannolika skäl för ett brott som kan föranleda lagföring. I förarbetena till lagrummen där ”sannolika skäl” kommer till uttryck i 24 kap. 1 och 2 §§ RB ges inte någon närmare vägledning för tolkning av begreppet. Det framgår dock att det vid en objektiv bedömning måste framstå som berättigat.75 Ekelöf menar att misstanken av den anledningen torde grunda sig på den bevisning som finns i det enskilda fallet. Det får således inte grundas på subjektiva antaganden. Däremot behöver skälen vara så pass starka att det resulterar i en fällande dom.76 Detta beviskrav är den starkaste misstankegraden vid anhållande och häktning och är därmed högre ställt än exempelvis skäligen misstänkt, vilket är det beviskrav som måste vara uppfyllt när en misstänkt häktas med utredningshäktning som grund.
Vad som ska ligga till grund för brottsmisstanken är de faktiska omständigheterna och sakförhållandena.77 För att åklagare ska kunna väcka åtal förutsätts att det
71 SOU 2004:122 s.541.
72 A.a. s. 283.
73 Prop 1986/87:112, s. 47.
74 Lindberg, G., s. 283.
75 Westerlund, G., straffprocessuella tvångsmedel s. 47.
76 A.a. s. 47.
77 Ekelöf, P O.., Bylund, T & Edelstam, H, s. 55.
föreligger tillräckliga skäl. Det anses emellertid vara för handen att åklagaren på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom.78
6.3 Sammanfattning
Sammanfattningsvis krävs det att vissa förutsättningar är uppfyllda för att det ska föreligga grund för att häkta en person som är misstänkt för ett brott. Förutsatt att brottet inte är lindrigt och endast leder till böter måste alltså grunden till häktningen ha stöd i någon av dessa bestämmelser.
7 De särskilda häktningsgrunderna
7.1 Flyktfara, kollusionsfara och recidivfara
Enligt svensk rätt måste en person följaktligen vara misstänkt på sannolika skäl för att kunna häktas. Ytterligare krav för att det ska finnas en grund för häktning är att någon av samtliga häktningsskäl är uppfyllda, vilka är flyktfara, kollusionsfara och recidivfara, vilka tjänar till olika ändamål. Det måste föreligga omständigheter som talar för att det finns en möjlighet att den misstänkte, oavsett vuxen eller barn, kommer uppfylla någon av dessa häktningsgrunder, för att häktning ska aktualiseras. För att det ska vara lagenligt att häkta ett barn måste emellertid rätten, beakta ytterligare två bestämmelser, 24 kap. 4 § RB - om betryggande övervakning föreligger och 23 § LUL - häktning på grund av synnerliga skäl. I detta kapitel kommer därför inledningsvis en introduktion för häktningsskälen. Därutöver presenteras de särskilda kraven för häktning av barn.
7.1.2 Flyktfara
Flyktfara utgör en av de tre häktningsgrunderna och syftar på huruvida det föreligger en risk för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undviker
78 Westerlund, G., s. 49.
lagföring eller straff. Med lagföring åsyftas från tidpunkten när utredningsarbetet inleds tills dess att domstolsprocessen avslutas.79
Denna typ av häktningsgrund anses föreligga exempelvis när en person som är misstänkt för en brottslig gärning antingen befinner sig eller bor i ett annat land och uppger att denne inte kommer återvända till landet för att kunna närvara i förundersökningen eller förhör. I sådana fall föreligger således risk att denne undandrar sig straff eller lagföring. Den misstänktes personlighet och personliga förhållanden ska beaktas vid bedömningen av om det föreligger en risk för flyktfara eller inte, detta visar även på starka indikationer huruvida det föreligger risk för flyktfara eller inte.
7.1.3 Kollusionsfara
Kollusionsfara innebär att den misstänkte under förundersökningen skulle kunna avlägsna spår, påverka vittnet eller på något annat sätt försvåra pågående utredning. Syftet med denna häktningsgrund är således att säkra bevisningen vilket i sin tur innebär att lagföringen säkras.80 I lagtexten är det inte preciserat vad en handling som sådan är - att den misstänkte utför en handling i syfte att försvåra eller förstöra brottsutredningen. Det skulle dock kunna vara att den misstänkte påverkar medmisstänkta, vittnet eller målsägande genom att prata med dem.
Handlingen måste dock vara rättsstridigt vilket innebär att det inte är tillräckligt att den misstänkte endast pratar med dessa.81 En annan form är att skriftlig eller teknisk bevisning förstörs av den misstänkte på något sätt. Risken för denna typ är dock mindre eftersom de kan beslagtas och därav säkra brottsutredningen. Medan om bevisningen är muntlig och baserade på utsagor från de som medverkar är risken större att den misstänkte påverkar bevisningen eftersom den kan påverkas ända fram tills domstolen tagit upp frågan.82 Häktning grundat endast på kollusionsfara får inte tillämpas för att insamlingen av bevisning ska underlättas eller förmå den misstänkte att erkänna brott. Från den misstänktes sida måste det
79 Lindberg, G., s 193.
80 A.a. s. 184.
81 SOU 1977:50 s. 153.
82 Lindberg, G., s. 194.
dessutom finnas en kollusiv åtgärd.83 Den misstänkte måste således ha en reell möjlighet att påverka bevisningen för att kollusionsfara ska föreligga. En teoretisk risk är därför inte tillräckligt. Det har även betydelse för vilken typ av brott det handlar om. Dessutom måste det även finnas en stor sannolikhet att det finns en avsikt från den misstänkte att försvåra sakens utredning och att det praktiskt taget finns en möjlighet för denne att göra det.84
7.1.4 Recidivfara
Recidivfara är den vanligaste orsaken för att skäl för häktning ska anses föreligga.
Det har anförts i förarbetena85 att häktning på denna grund kan tillämpas för att avbryta en pågående seriebrottslighet86 och även för att motverka återfall i brottslig verksamhet.87 Enligt departementschefen ska det särskilt beaktas om det föreligger risk för återfall i brott som den misstänkte kan komma att fortsätta med som riktar sig mot människors liv, hälsa eller integritet ska det vägas tyngre än om fallet inte är sådant. Det rör sig således om exempelvis olaga hot, misshandel eller/och inbrott i bostad.88 Det har heller ingen betydelse om den misstänkte är ostraffad sedan tidigare eller inte, det kan trots att denne inte är straffad tidigare föreligga recidivfara. Recidivfara skiljer sig således från de ovannämnda häktningsgrunderna på så sätt att de är av straffprocessuell karaktär medan recidivfara istället är grundad av kriminalpolitisk karaktär.
7.2 Sammanfattning
Sammantaget innebär det - att när åklagaren yrkar på att den misstänkte ska häktas måste någon av dessa häktningsskälen ligga till grund som stöd för yrkandet. Den misstänktes fri -och rättigheter kan alltså begränsas med lagstöd av åklagare och polis.
83 SOU 1977:50 s. 154.
84 A. st.
85 Prop. 1986/87:112 s.71 f.
86 Se RH 1985:112 angående häktning av tidigare ostraffade unga som gjort sig skyldiga till ett antal stöldbrott.
87 Lindberg, G., s. 200.
88 A. st.
8 Särskilda häktningsregler för barn
8.1 Särreglering för barn
I Sverige är likhetsprincipen en fundamental rättsprincip. Principen kommer till uttryck i 1 kap. 9 § RF och innebär att alla ska behandlas lika inför lagen och att lika fall ska behandlas lika. När brottsmisstanken riktar sig mot barn föreligger dock skäl för särbehandling.89 Avsteg från denna grundprincip kan därför göras av humanitära skäl, exempelvis att hänsyn ska tas till barnets ålder som en förmildrande omständighet. Detta ska således tas i beaktning när det rör sig om häktningsbeslut eller påföljdsval. . I 24 kap. 4 § RB fastslås att häktning av ett barn enbart får fullbordas förutsatt att det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ske. Enligt 23 § LUL får den som fyllt 15 år men inte 18 år häktas endast om det föreligger synnerliga skäl
8.2 Grunden för att häkta ett barn 8.2.1 Betryggande övervakning
Av 24 kap. 4 § RB framgår bland annat att om häktning skulle leda till allvarliga men för den brottsmisstänkte, får häktning ske enbart om ”betryggande övervakning inte kan ordnas." Prövningen vad gäller häktningsframställningen, har HD uttalat kan fördelas i två led, den första består i huruvida det faktiskt har ordnats betryggande övervakning eller inte. Det innebär alltså, att om det yrkas att den minderårige ska häktas, har domstolen förpliktelse att pröva de orsaker som åberopas för att möjligheten till att anordna betryggande övervakning inte föreligger.90 Föreligger det däremot skäl att ordna övervakning för barnet kan det i sådant fall vara ett alternativ.
Övervakningen kan äga rum i den misstänktes hem, i ett annat enskilt hem alternativt genom att den misstänkte placeras på en lämplig institution enligt 26 §
89 Prop. 2019/20:118 s. 41.
90 SOU 2016:52, s. 54 f.
