Salutogent lösningsinriktat tankesätt

Att se barnets positiva sidor är en av de viktigaste punkterna inom det salutogena lösningsinriktade tankesättet eftersom detta tankesätt handlar om att se det positiva och utveckla det som är bra samt att man arbetar för och fokuserar på att stärka det som fungerar (Fågelström, 2007-03-21). Måhlberg och Sjöblom (2002) menar att inom det salutogena lösningsinriktade tankesättet så väljer man att betona det som fungerar istället för bristerna. Genom att göra detta uppnår man önskvärt beteende. Det vill säga, genom att fokusera på de sidor som fungerar så är det dessa som man får se mer av. Johannessen (1997) menar att man för att kunna uppnå detta måste försöka förändra sina negativa tolkningar. Under intervjudelen som behandlade

respondenternas förhållningssätt mot tre av barnen i barngruppen bad vi dem beskriva barnen med tre ord. De ord som användes för att beskriva barnen anser vi generellt genomsyras av ett salutogent tankesätt. Dock reagerade vi på att ett av barnen beskrevs med ordet självupptagen, som vi upplever har en negativ klang. Han hade enligt Johannessens (1997) idé om att försöka förändra sina negativa tolkningar istället kunnat beskrivas med ordet självhävdande som har en mer positiv klang. Detta

förhållningssätt kan också göra det lättare att handskas med sådant som kan upplevas problematiskt, exempelvis utmanande barn (a.a.). Detta tankesätt skulle kanske kunna underlätta för Lotta att se mer positiva egenskaper i det barn hon upplever som

utmanande och beskriver som självupptaget, då kanske hon kan förvänta sig mer positivt beteende av honom. Fågelström (2007-03-21) säger nämligen att om man exempelvis förväntar sig att barn gör saker för att jävlas kommer de fortsätta göra det. Om man istället visar dem respekt och antar att deras uppförande beror på att de försöker förmedla något så har man större möjlighet att nå ut till dem och att få bort ett eventuellt negativt beteende. Kärrby (1985) förklarar detta med att barn som upplever att pedagogen tolkar deras avsikter välvilligt oftare rättar sig efter dessa. Fågelström (2007-03-21) säger att vi lär av positiva upplevelser, därför är beröm och uppmuntran nödvändigt för att uppnå ett positivt beteende. Måhlberg och Sjöblom (2002) anser att man genom att ge barnen positiv feedback stärker deras

självförtroende, i motsats till ett tillrättavisande av ett icke önskvärt beteende. Beröm och uppmuntran hjälper barnet att fortsätta på rätt väg och att hålla sig till sin uppgift, precis som föraren av snöplogen får hjälp av vägpinnarna i dikeskanten att följa den översnöade vägen. Om det går för lång tid mellan de tillfällen då barnet får

uppmuntran och beröm är det precis som om det blir för glest mellan vägpinnarna i dikeskanten. Då är det stor risk att barnet tappar fokus från det positiva beteendet (Kadesjö, 2001). Tillsägelser och negativ förstärkning kan ofta få barnet att sluta för stunden, men det som påverkar ett barn effektivast är uppmuntran och positiv förstärkning av ett önskvärt beteende (a.a.). Måhlberg och Sjöblom (2002) ger konkreta exempel på hur detta kan fungera.

Rutinen i entréhallen är att man hänger upp sin jacka och ställer sina skor på golvet under jackan. Vid det här tillfället hänger eleven upp jackan på kroken, men sparkar av sig skorna mitt på hallgolvet. Läraren säger ”bra att du hänger upp jackan på kroken, Lars!” Detta leder oftast till att eleven blir glad för den positiva uppmärksamheten, han känner sig bekräftad och kanske till och med ställer skorna på rätt ställe utan att läraren behöver påpeka det (Måhlberg & Sjöblom, 2002, s.60).

talar om för barnen att de gjort fel, eller talar om för snöplogsföraren att han hamnat i diket, det ger dock ingen information om hur de skulle ha gjort istället (Kadesjö, 2001). Detta visar hur viktigt det är med uppmuntran och beröm. Detta bör dock ges direkt efter positivt beteende och positiva handlingar så att barnet kan se hur handling och respons hänger ihop (a.a.). Enligt läroplanen ska förskolan bidra till att barnen bildar en positiv uppfattning om sig själv (lpfö98). Pramling, Samuelsson och Sheridan (1999) styrker vikten av läroplanens budskap genom följande citat ”Barn som blir positivt bemötta i sitt lärande bevarar och utvecklar sin nyfikenhet och lust att lära genom hela livet” (a.a. s.12).

4.7.1. Genomsyrar det salutogena tankesättet verksamheten?

Vi valde att ha med det salutogena lösningsinriktade tankesättet i vårt examensarbete eftersom det är en viktig del i det som vi upplever som ett föredömligt

förhållningssätt. Vi bestämde oss därför för att ha med frågor om detta

förhållningssätt till våra respondenter. Frågorna löd: ”Anser du att det salutogena tankesättet är något som genomsyrar er verksamhet?” och ”Är det ett medvetet val att arbeta på detta sätt?” samt ”På vilket sätt blir det synligt?” Våra respondenter kände inte till begreppet salutogent tankesätt förrän vi presenterade det för dem, men då de fick en förklaring kunde de se att det var ett tankesätt som de hade med sig i sitt arbete i verksamheten.

”Det genomsyrar inte, men man har det i bakhuvudet hela tiden. Vi har inte diskuterat det i arbetslaget men jag anser ändå att det är något som vi jobbar efter” (Anna).

De har arbetat med det genom att undvika att fokusera på det negativa och istället försökt lyfta fram det positiva. De försöker också hitta det som varje barn är bra på och lyfta fram deras styrkor. Denna syn på barn bygger på en respekt för barnet som ett resursrikt och nyfiket barn. Ett sådant synsätt innebär enligt Pramling, Samuelsson och Sheridan (1999) en tilltro till barns förmåga vilket innebär att pedagogen ser det barnet kan och dess möjligheter istället för dess brister. Genom detta förhållningssätt

ser pedagogerna ett barn som kan och inte ett barn som behöver fyllas med färdiga kunskaper (a.a.).

”Vi ser barnet som kompetent och anser inte att vår uppgift är att syssla med korvstoppning” (Lotta).

Ingen av våra respondenter hade tidigare hört begreppet salutogent tankesätt, trots detta kan vi genom våra analyser tydligt se att de har stora delar av det med sig i sitt arbete med barnen. Detta syntes även i den intervjudel som behandlar

respondenternas förhållningssätt mot tre av barnen i barngruppen, då vi bad dem beskriva barnen med tre ord. Vi anser att orden pedagogerna använde för att beskriva barnen generellt genomsyras av ett salutogent tankesätt. Trots att Anna hävdar att det inte genomsyrar hela arbetet i verksamheten så upplever vi att det på många sätt verkar genomsyra deras förhållningssätt.