Ifall relationen mellan punken och musikrörelsen i början var allt annat än positiv och öppen började det faktiskt hända en del saker med tiden, däribland började ett samarbete ta form. En vanligt förekommande åsikt till varför situationen ändrades handlar om att båda grupperna ville kämpa emot kommersialismen, punkarna började inse att musikrörelsen bestod av mer än gamla kommunister och musikrörelsen insåg att punkarna var här för att stanna. Samtidigt finns det röster som antyder hur punkarna ”bara accepterades’” av musikrörelsen utan att ”helt godkännas”. Kommersialismen är just vad både Janne Nilsson, Jan Peterson och Stina Helmersson lyfter fram som den förenande faktorn som fått musikrörelsen att acceptera punken och tvärtom. Nilsson menar att de två grupperna med tiden upptäckte att ensam inte alltid var så stark. Den alternativa rörelse som börjat växa sig stark i början av 70-talet i samband med musikrörelsen i form av bokningsfir-
359
Stina Helmersson, ”Det var Travolta och Dylans år”, 781231, källa 33. 360
Mats Lundgren, ”MNW 10 år” (1980), s 27, källa 43. 361
Lars Åberg, ”Ta punken på allvar” (1978), s 17, källa 8. 362
Bengt Eriksson, ”Punk – kan det va´ nåt?”, (1977) sidan 7, källa 15. 363
mor, skivbolag, distributörer och föreningar var något som punken inte kunde klara sig utan då de ville stå utanför den kommersiella musikbranschen. Men det var inte bara punken som hade fördelar genom musikrörelsen, punkbanden blev ett måste ifall musikrörelsen ville överleva.364 Peterson lyf- ter fram situationen från Kontaktnätets (riksorganisation för ideella kulturföreningar) sida med mängder av kultur- och musikföreningar, en del som var anslutna och en del som avvaktade, och menar att alla dessa föreningar har bildats för att man vill påverka sin egen livssituation samtidigt som det är en kamp mot kommersialismen.365 När Bernt Andersson på skivbolaget Nacksving, ett av bolagen inom musikrörelsen, intervjuas i Aftonbladet ser han det som något naturligt för musik- rörelsen att ta med de delar av punkrörelsen som är motståndare till kommersialismen i vad han kallar för ”den musikpolitiska kampen mot kommersialismen”.366 När punkbandet Black Nails intervjuas i Aftonbladet tycker de att många band inom musikrörelsen har både bra musik och tex- ter. De lyfter fram Nationalteatern som exempel. Däremot tycker de att en majoritet av banden är tråkiga.367 Helmersson är även inne på att det finns en mer positiv bild av musikrörelsen hos punken och när de väl kommit i kontakt med varandra har musikrörelsens tidigare stämpel på sig om att bara var en grupp insnöade och halvgamla kommunister mer och mer börjat att försvinna.368
Så punkarna hade med tiden börjat komma överens med musikrörelsen. Men hur såg det egentligen ut från andra sidan, vad tyckte egentligen musikrörelsen om punken? En intressant aspekt som Bengt Eriksson tar upp är hur musikrörelsen i sitt motstånd till punken verkar ha glömt all kamp och motstånd de själva gick igenom i början. Han lyfter fram ett citat om gruppen Gunder Hägg369 från tidningen Hifi & Musik under sent 60-tal: ”Gruppen består av amatörer, som alla är i behov av en Hermodskur i det mesta... Dess enda nuvarande funktion är att skrämma bort en eventuell publik...”.370 Eriksson menar vidare att en majoritet av musikrörelsen vid 1980 delvis har bytt attityd och ”accepterar punken som progressiv musik”. Traditionella bolag inom musikrörelsen har vid den här tiden både gett ut och distribuerat skivor med punkgrupper. Eriksson lyfter fram Leif Nylén, trummis och låtskrivare i Blå Tåget, som ett stort undantag då han är den enda av ”musikrörelsens åldersmän” som brukar synas på punkspelningar. Det faktum att punkplattorna musikrörelsebolagen gav ut oftast var singlar som finansierades av banden själva tycker Eriksson säger en hel del om relationen mellan punken och musikrörelsen.371 Lars
364
Janne Nilsson, ”Den nya musikrörelsen” (1985), s 105, källa 1. 365
Jan Peterson, ”Saxat ur kontakten” (1979), s 7, källa 9B. 366
Stina Helmersson, ”Punken på väg att rentvås”, 781030, källa 34B. 367
Stina Helmersson, ”Det enda som betyder något är att få spela punk”, 781030, källa 34A. 368
Stina Helmersson, ”Punken på väg att rentvås”, 781030, källa 34B. 369
Gunder Hägg bytte senare namn till Blå Tåget. 370
Bengt Eriksson, ”Den nya musikrörelsen och den gamla”, (1980), s 30, källa 38. 371
Åberg har bytt sida ordentligt från att ha varit känd för att vilja ”punktera punken” till att det 1978 är på tiden att musikrörelsen börjar ”ta punkbanden på allvar” och involvera dem i musikrörelsen eftersom han annars befarar att man kommer att tvingas boka dem via EMA-Telstar.372
En viktig händelse i relationen mellan punken och musikrörelsen var när Ebba Grön 1980 valde att göra en cover på Blå Tågets ’Den ena handen vet vad den andra gör’ och samtidigt som de förenklade texten döpte de även om låten till ’Staten och kapitalet’.373 Alf Björnberg ser denna gränsöverskridande händelse som ett uttryck på sambandet mellan de två rörelserna. Han hänvi- sar även till ett flertal debattinlägg under åren 1977-79 i Musikens Makt som visar på den misstänksamhet och det oförstånd som tidigare förekom från musikrörelsens sida gentemot punken. Men bara för att Ebba Grön gör en cover av Blå Tåget behöver inte allt vara frid och fröjd mellan punken och musikrörelsen enligt Björnberg och antyder att motsättningar även fanns på ett djupare plan där musikrörelsen stod för en verbalt formulerad samhällskritik som kan jämföras med punken som utgick från en mer känsloladdad protest med tyngd på ett musi- kaliskt och inte ett verbalt uttryck.374 Lars Lilliestam tar fram en till aspekt i relationen mellan punken och musikrörelsen, vilket språk man sjunger på. Inom musikrörelsen var det en själv- klarhet att sjunga på svenska och då punken var en motreaktion hade det naturliga varit att sjunga på engelska för att visa sitt avstånd. Det faktum att majoriteten av de svenska punkban- den sjöng på svenska ser Lilliestam som en möjlig påverkan från musikrörelsen.375