Samarbetet kring barn i behov av särskilt stöd

Som vi nämnt tidigare har de ett resursteam i kommunen och samarbetet mellan dessa och förskolan fungerar mycket bra. I resursteamet ingår specialpedagoger, logoped och psykologer. Hit kan förskollärarna vända sig om de känner att de oroar sig för något barn och behöver råd och stöd. Är inte föräldrarna informerade får inga namn nämnas. Alla vi talat med tycker att resursteamet är bra, tre av de intervjuade pratar mycket varmt om det samarbetet de har med resursteamet. De säger att det är lätt att komma i kontakt med dem och få till ett möte. De ser också resursteamet som ett bra stöd. Elin berättar följande om syftet med resursteamet

/…/ syftet med det här resursteamet som kommunen har är ju att vi ska vända oss dit så fort vi har något att fråga om. Det kan ju bara vara att man tar… det räcker att man tar det på telefon och att jag får så att säga handledning hur jag ska hjälpa detta barn och sen kanske det räcker.

I ett samarbete mellan olika professionella är målet att de olika inblandades kunskaper ska leda till att man kommer fram till vilken hjälp som är den bästa för barnet (Drugli, 2003:168– 186). Ett samtal till en specialpedagog kan räcka för att få den hjälp man behöver för att gå vidare i sitt arbete med barnet, det vill säga ett fungerande samarbetet behöver i vissa fall inte vara mer än ett samtal. Det är inte endast den hjälp de får från resursteamet som de pratar varmt om utan även det stöd som det får därifrån. Att de känner att de kan vända sig till dem för att få en bekräftelse på att det arbete de utför är det bästa för barnet. Det goda samarbetet med resursteamet som personalen på Havets förskola har är en viktig förutsättning i deras arbete med barn i behov av särskilt stöd. Förskolans roll är att hjälpa alla barn att lyfta fram deras speciella särart och bekräfta deras olika sidor så att det utvecklar ett starkt själv (Brodin & Hylander, 2003:73–74). Genom ett bra samarbete med resursteamet har förskollärarna en möjlighet att få hjälp och ny kunskap av specialister inom området barn i behov av särskilt stöd, detta hjälper dem i arbetet med att se och bekräfta alla barn eftersom de kan få råd hur de ska göra när de känner att deras egen kunskap inte räcker till.

Tar man kontakt med resursteamet kan man gå två vägar, antingen ringer man dit och pratar med dem rent allmänt och nämner inga namn. Eller så har man föräldrarnas godkännande och då kan man prata fritt om barnet och be teamet komma ut i verksamheten och få deras hjälp där. Förskollärare behöver kunskap om hur man ska bemöta föräldrar som man misstänker har ett barn som är i behov av särskilt stöd, det är viktigt att ta hänsyn till föräldrarna och förklara på sådant sätt att föräldrarna förstår varför man oroar sig (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995:73). Karin tar upp just den problematiken som kan uppstå om man inte har föräldrarna med sig. ”/…/ ibland kan det vara lite klurigt att få igenom riktigt hos mor och far är det så att man förnekar fullständigt då kan man ju inte kalla in resursteamet… jo man kan ju kalla in resursteamet utan att säga vad det gäller”. Har man då det problemet att föräldrarna inte alls kan förstå varför du som förskollärare tycker att deras barn behöver lite extra stöd är det viktigt, anser vi, att du kan anpassa dig till de föräldrarna du pratar med. Du som förskollärare bör kunna lägga dig på föräldrarnas nivå och få dem att inse att allt är för deras barns bästa. Det kanske kommer att ta tid att få föräldrarna att sluta förneka deras barns situation, men som förskollärare har du ett uppdrag som bland annat går ut på att sätta barnets behov i centrum och det är något som man måste sträva mot. En slutsats man kan dra utifrån dels vårt insamlade material och dels tidigare forskning är att kontakten med föräldrarna är otroligt viktig. För att kunna inleda ett samarbete med dem när det exempelvis gäller att deras barn behöver extra stöd är det en bra förutsättning att man redan innan har en god relation och att det finns en tillit till varandra.

Karin berättar om det bristande samarbetet och den dåliga kommunikationen med skolan när det kommer till att överlämna ett barn som är i behov av särskilt stöd.Under tiden barnet har gått på förskolan har man dokumenterat arbetet man har utfört och även det resultat arbetet har gett. När det sen är dags för detta barn att börja i skolan ber man om föräldrarnas godkännande att informera om ens arbete på förskolan. När man sen samtalar med skolan och berättar om arbetet och de positiva resultat man har sett finns det en önskan om att skolan ska ta till sig detta och ha det i åtanke i arbetet med barnen. Karin anser att skolan inte tar till sig den information utan det blir ett stopp där och sen fortsätter skolan på sitt eget vis. Detta har hon sett att det senare leder till bekymmer för barnet. Hennes undran är att om man har ett sätt som fungerar för barnet och detta sätt gör att det blir mycket bättre, varför kan man inte arbeta vidare med detta i skolan? Hon har själv vid några tillfällen haft barn där hon har sett en förbättring under barnets tid på förskolan men när barnet sen börjar skolan går det tillbaka till sina gamla vanor. Karin tycker detta känns tungt och tråkigt. Hon tycker också det känns lite

känner så här kan vara att lärargrupper inte har så stor inblick i varandras arbete. Förskollärare och lärare har lite kunskap om varandras arbete och det man tror man vet om den andres arbete behöver inte alltid vara sant. En annan förklaring kan vara att man i förskolan och skolan fokuserar på olika saker (Stenmalm Sjöblom & Johansson, 1992:108). Vi anser att det borde finnas ett tydligt samarbete mellan förskolan och skolan, det är två verksamheter som arbetar med och för barn. Det borde vara en självklarhet att man lyssnar på varandra och tar till sig information. Arbetar vi inte alla inom läraryrket för barnets bästa?