BOSTADSSEGREGATION
Forskningen i Sverige kring bostadsegregation har mesta- dels koncentrat sig på att studera dess konsekvenser i olika
avseenden i form av s.k. grannskapseffekter, t.ex. skill- nader i arbetsmarknadstablering eller inkomstutveckling efter grannskapets profil (Brännström 2006, Galster et al. 2008, Urban 2009, Andersson & Musterd 2010). Sådana studier visar på relativt svaga samband. Däremot har svensk forskning som försöker förstå bakomliggande
orsaker till bostadssegregation lyst med sin frånvaro.
Amerikansk och kanadensisk forskning har på senare tid visat på den generella inkomstojämlikhetens betydelse för bostadssegre-gationens utveckling (Reardon & Bischoff 2011, Chen et al. 2012). I själva verket förefaller en stor del av förändringar i bostadssegregationen kunna förklaras av allmänna förändringar i inkomstfördelningen mellan hushåll i de nordamerikanska studierna.
Hur detta samband ser ut har Scarpa (2012) undersökt för Malmö mellan åren 1991 och 2008 (se beskrivning ovan). Med en metodansats utvecklad av Chen et. al. (2012) visar bearbetningen av Malmödata på att den ökade bostads- segregationen mätt i hushållsinkomster mellan områden i själva verket kan förklaras av den allmänna inkomst- ojämlikhetens ökning i en stad som Malmö, hänsyn tagen till förändringar av såväl hushållsinkomsters förändringar inom och mellan områden de aktuella åren. Detta resul- tat är empiriskt starkt signifikant och pekar på att större uppmärksamhet bör fästas på den allmänna inkomstojäm- på den allmänna inkomstojäm-den allmänna inkomstojäm- likhetens utveckling och att det ojämlika boendet snarare får tolkas som en mellanliggande faktor som på sin höjd kan mildra eller förstärka generella ojämlikhetsmönster i det svenska samhället. Det är inte socioekonomiska fördelningsmekanismer i hur vi bor som driver fram ett mer ojämlikt samhälle. Däremot kan t.ex. sned resurs- fördelning i områden, t.ex. i förskolor och skolor, eller skillnader i service och omsorg mellan fattigare och rikare områden fungera som en ackumulerande faktor i ojämlika hälso- och välfärdsvillkor.
Sammanfattningvis…
…har detta avsnitt kring bostadssegregationens utveckling och betydelse de två senaste årtiondena i Malmö problem- atiserat en fortgående utveckling av att hushåll tenderar att
resursstarka svensktäta områden medan resursfattiga om- råden som domineras av utrikesfödda utanför Västeuropa numera är en dominerande bostads-profil i staden. Det visar sig att det är den generella inkomstojämlikheten i sig som driver på bostadssegregationen i en stad som Malmö. Implikationer av detta för policy innebär då att det inte räcker med områdesinriktade insatser utan sådana måste kompletteras med policyåtgärder som förmår att påverka inkomstojämlikheten i stort. Detta ligger helt i enlighet med bl.a. de tydliga rekommendationer som Andersson et al. (2007) kom fram till för att kunna förhålla sig till den ökade rumsliga uppdelningen i en stad som Malmö. I likhet med Nordström Skans & Åslund (2009) är det befogat att understryka att det är förbättrade ekonom- iska villkor överlag som lägger grunden till att människor själva kan välja var de bosätter sig och får förmåga att ha kontroll över sina egna liv.
Rapportens breda grepp kring befolkningsrörlighet, hus- hållens försörjningsförhållanden och grannskapets roll i ett integrationsperspektiv blir med nödvändighet summa- risk och övergripande. Dess ambition att beröra centrala förändringar med relevans för strävanden om ett socialt hållbart Malmö har inneburit att försöka hålla fast vid att urskilja och tolka förändringstrender i ett sammanhållet stadsperspektiv.
Vanligtvis fokuseras någon enstaka aspekt av den pågående sociala transformationen, t.ex. asylsökandes boendevillkor eller ungas etableringsproblem. Oftast är det dessutom redan manifesterade problem som är i fokus och snabba svar och lösningar förväntas. På sin höjd görs statistiska sammanställningar av upptänkliga data som mer kan fungera som statistiskt uppslagsverk än ett analyt- iskt och reflekterande hjälpmedel för att strategiskt kunna överväga handlingsalternativ (Malmö stad 2011a, 2012a). Åtgärder och insatser som ständigt görs av ansvarskänn- ande myndigheter och instanser är oftast inbäddade i en systemintern logik där åtgärder och beslut i upptrampade mönster har en stark spårbundenhet. Förenklat uttryckt reproduceras ordningar och insatser som man tror att andra (beslutsfattare, samverkanspartners etc.) förväntat av en. Fokus ligger inte sällan mer på att göra saker på rätt sätt än på att göra rätt saker.
Behovet av att formulera en strategi för en sammanhåll- en social hållbarhet för en stad som Malmö, med alla dess motstridiga och komplexa skeenden, framstår som angeläget. I flera andra rapporter till Malmökommissionen har värdefulla inslag till en sådan strategi formulerats (se t.ex. Abrahamsson 2012, Stigendal 2012 och Östergren 2012). Abrahamssons resonemang om hur en stad som Malmö kan tänkas spela roll i en hållbar stadsutveckling ger en bred förståelseram i relation till frågor om globali- sering, migration och urbanisering. I dess förlängning pockar en rad konkreta åtgärder för förbättrad folkhälsa och social hållbarhet. Stigendals kritiska reflektioner kring den förda storstads- och tillväxtpolitiken kan ses som ett stöd för att formulera mer reflekterade och kunskaps- baserade hållningar i en strategi för social sammanhåll- ning som inte bortser från inneboende motsättningar i samhällsutvecklingen. Östergrens genomgång av håll- barhetsbegreppet ger en grund att stå på för att relatera
7. Avslutning
En slutsats blir att inte ensidigt fokusera på redan upp- komna och manifesterade problem för den sociala håll- barheten. En social investeringspolitik kräver förmåga att göra många olika saker samtidigt, både att kunna han- tera akuta problem i människors vardagsliv som att man försöker förstå och åtgärda underliggande orsakssamman- hang för att på sikt minska eller eliminera att en viss social problematik fortgår. Detta låter sig enkelt sägas men har djupgående implikationer för en hållbar stadsutveckling som trovärdigt vill inkludera den sociala dimensionen. I synnerhet i en tid då generella trender i inkomstutveck- ling och skillnader i levnadsvillkor snarare förstärker skill- nader, exklusion och segregation.
Denna rapport har empiriskt pekat ut några av de cen- trala utmaningar som ett socialt hållbart Malmö har i nuläget. Kommissionens uppdrag att bidra till mer jäm- lika hälsovillkor och social hållbarhet för Malmös befolk- ning har formulerats i en tid av uppförsbacke, där flera av grundingredienserna istället pekar åt att skillnader och klyftor tenderar att öka. Den ökande andelen vuxna i arbetsför ålder som står vid sidan om arbete och studier är otvetydigt en sådan försvårande faktor. Allt fler Malmöbor verkar förpassas till en marginalposition som förblir i det dolda för omgivningen. Likaså har inkomstojämlikheten tagit ytterligare fart under de senaste åren och allt fler lever i inkomstfattigdom och beroende av riktade hjälpinsatser för att klara livets nödvändiga. Detta skapar förstärkta skillnader i grundläggande levnadsvillkor och utmanar den sociala sammanhållningen i en så tät och nära stad som Malmö. När detta sedan också tar sig allt mer fysiska uttryck i åtskillnad och barriärer, var människor bor och verkar, ökar avstånd och spänningar mellan olika grupper. Allt fler Malmöbor bor och lever i högre utsträckning med människor som liknar dem själva. När dessa sociala och ekonomiska skillnader tolkas i förenklade, oftast etniska, termer utlöses allehanda problem som varit återkommande braskande rubriker i media de senaste åren.
Malmö stad har de senaste åren utmärkt sig genom en rad priser och utmärkelser inom framför allt miljö- och inno- vationspolitikens områden, senast pris för långsiktigt håll- barhetsarbete (2011), Sveriges klimatsmartaste kommun (2011), World Habitat Awards (2010), Årets miljökom- mun (2010), årets kulturkommun (2010) och kom tvåa i
fullt hedrande 248:e plats bland landets 290 kommuner. I rankingen bedömdes snarlika variabler som analyserats i denna rapport; sysselsättning, inkomster och ohälsa. Det som kanske är mest anmärkningsvärt i den placeringen är Malmös relativt stora skillnader mellan svenskfödda och utrikesfödda i alla dessa variabler (ranking 275, 250 och 260 i tidigare nämnd ordning). Hade inte Malmö haft en motverkande låg ranking för andel utlandsfödda hade kommunens placering hamnat betydligt längre ner i denna kommunranking. Malmö uppvisar även i detta avseende en paradoxal profil; samtidigt som den ligger i topp på andra politikområden väsentliga för stadsutvecklingen hamnar Malmö i botten i sociala rankingskalor (se även 290:e plats kring barnfattigdom; Angelin & Salonen 2012). Detta tyder på en obalans i de övergripande prioritering- arna och att stadens utveckling på andra områden riskerar att försvåras eller omintetgöras om inte också den sociala dimensionen prioriteras på motsvarande vis.
I Nilssons (2012) rapport i kommissionens arbete stakas konturerna ut till en social investeringspolitik i synnerhet i satsningar på barn och unga. Genom att kameralt beräkna vad det kostar samhället att barn och unga hamnar vid sidan om framstår insatser för allmänpreventiva och rik- tade förebyggande åtgärder i en annan, mer investerings- betonad, dager. Seriöst mottaget innebär detta tänkesätt en närmast paradigmatisk omställning av kommunens arbetssätt. Resultaten från denna rapport understryker behovet av att utvidga ett sådant synsätt till att även gälla sociala inkluderingsfrågor i vuxen ålder. Kommunens beslut under våren 2012 att införa en social investerings- fond i linje med dessa idéer på 50 Mkr får ses som en för- sta nödvändig starthjälp i en sådan kursändring. Rimligtvis bör en sådan strategi även inkludera andra myndigheter (statliga instanser som arbetsförmedling, försäkrings- kassa och kriminalvård) för att insatser och kostnader får bredare och långsiktig verkan.
Historiskt har Sverige och en stad som Malmö haft betydligt större utmaningar att hantera än de aktuella. I industrisamhällets uppgång för ett sekel sedan stod samhällsbygget inför stora spänningar och konvulsioner. Malmö förebådade den nationella utvecklingen genom arbetsrörelsens intåg i staden vid början av 1880-talet och de strider och konflikter som följde i ”ekot av Amalthea”
(Larsson 2008). Vid förra sekelskiftet var Malmö
omvandling – och en tid av sociala spänningar och oro. Lärdomen från efterkrigstidens efterföljande decennier var att fattigdom och uppenbara hot mot folkhälsan bäst åtgärdades med generalla reformer som utjämnade och lade en grund för ”det svenska undret”. Fattig- dom och utanförskap åtgärdades effektivast genom att ändra de grundläggande institutionella och systemmäss- iga förutsättningarna inom samhällslivets skilda områden som hälsa, boende, arbete och trygghet. Det är detta som tidigare internationellt uppmärksammades som den sven- ska eller nordiska välfärdsmodellen fram till 1970- och 1980-talen och framgångsreceptet har kallats för välfärds- eller omfördelningsparadoxen (Korpi & Palme 1998). Med det senare menas att inte stirra sig blinda på de fattigas och utsattas villkor i sig utan uppmärksamma och åtgärda de underliggande villkor som skapar sådana åtskillnader. Det- ta är en historisk lärdom som i förnyad tolkning och inne- börder kan ligga till grund för en social investerings- eller hållbarhetsstrategi för en stad som Malmö under 2010- talet. I den internationella välfärdsforskningen diskuteras i stigande grad behovet av perspektivskifte i policyutform- ning i en tid då ekonomiska och sociala klyftor återigen ökar i många länder (OECD 2011, Morel et al. 2012). I det ”nya” socialpolitiska tänkandet i ett efterindustriellt samhälle understryks behovet av utvecklingspolitik som snarare förebygger än reglerar redan uppkomna sociala problem och konflikter. I en sådan social investerings- politik måste människan – humankapitalet – stå i centrum.