Samlingsobservation av pedagog

Det är morgonsamlingen som är aktuell när vi filmar och observerar pedagog 1. Barnen står i kö utanför klassrummet och väntar på att få komma in. Pedagog 1 hälsar på varje barn genom att säga: ”God morgon” och sedan barnets namn. Barnet förväntas då svara liknande och samtidigt ha ögonkontakt med pedagogen. Det anas att det är så morgonrutinerna går till. Om bekräftande respons ges till människan så blir det positivare och mer angeläget att göra sådana handlingar enligt Skinners teori. Sådan respons benämner han förstärkningsprincipen (Säljö, 2000). Därefter får var och ett barn sätta sig på sin bestämda plats som till slut bildar en ring. Samlingstillfället börjar med att ta reda på hur många barn som har kommit denna dag, vilket sker med hjälp av en räknesång där pedagogen och alla barn sjunger, under sångens gång får varje barn en siffra. Slutsumman på hur många barn som sitter i ringen är 18 barn. Pedagogen är inte riktigt övertygad om att hon räknar rätt, därför vill hon ha hjälp av barnen. Efter många förslag från flera av barnen, (flera satt och räknade tyst) kom de sedan fram till samma svar. Till slut blir det konstaterat att de är 18 stycken i ringen och två barn fattas och de nämner deras namn.

Därnäst är det genomgång av läxan. Barnens läxa innebar att en kram skulle utdelas till någon av sina nära och kära där hemma. De flesta barnen har kommit ihåg läxan. De som har glömt får i uppdrag att göra den till nästa dag istället. Pedagogen kallar fram ett barn i taget för att sätta sig i soffan och vägleder dem till hur de ska säga ”Jag gav min kram till…..”. En del av barnen berättar, med enstaka ord och med hjälpfrågor från pedagogen och några barn berättar med långa utförliga förklaringar. Hur pedagogen hjälper barnen att finna ord kan stödjas på Vygotskijs sociokulturella teori (2001). Ett konsekvent samarbete mellan pedagog och barn är

viktigt, barnets kunskaper mognar med hjälp av den vuxnes stöd. Under detta observationstillfälle kan vi även se likheter som Granström & Einarsson (1995) kommit fram till i sin forskning. Nämligen att det är pedagogen som bestämmer över ordets fördelning. Därutöver bestämmer pedagogen hur talutrymmet ska fördelas genom att peka på den elev som ska få yttra sig. Pedagogen är även den som bestämmer ämne och strukturen på dialogen.

Efter dessa redogörelser blir det en smidig övergång till att sjunga. En av sångerna handlar om att någon är lång någon är kort, men ingen är precis som jag. Pedagogen berättar vid intervjutillfället: ”Jag sjunger också väldigt mycket till exempel med dem”. Det är ett sätt, leka ett annat. Att man hittar en dialog med barnen på ett annat sätt”. Det är precis så hon gör under observerad samling. Sång, lek och kommunikation allt är blandat på ett välbalanserat sätt. Finns det ett samspel mellan barnen och pedagogen skapas en varm atmosfär enligt Bergeling (2001).

Leken följer upp sångerna som precis har avslutats. Leken heter ”Sätt dig i korgen” som innebär att hälften av barnen lämnar rummet och andra hälften ska tänka på ett av barnen som går ut. När barnen utanför kommer in igen ska de klura ut vem som tänker på mig. När de finner barnet som tänker på mig säger denne ”Sätt dig i korgen” och barnet kan sätta sig mellan dennes ben. När alla funnit sin korg byter man så att de andra får gå utanför. Alla barn är inte klara över vad som ska frågas eller vad som ska ske. När dessa barn hittar den som tänker på mig, hjälper de andra barnen i gruppen att finna rätt ord som ska sägas ”tänker du på mig?”. En tolkning av denna händelse är som Vygotskijs teori (2001) talar för, att barn lär sig med hjälp av andra mer erfarna barn i ett dialogiskt samarbete. Det vill säga i samarbete andra kan barnet utföra det på egen hand nästa gång (Evenshaug & Hallen, 2001). Med hjälp av samtal med andra barn kan barnet ta in kunskapen, förstå situationen och förverkliga orden i sitt eget tal (Wood, 1992). Leken skapar en möjlighet till bekräftelse för varje barn. Att bli sedd av sina kompisar är en betydelsefull bekräftelse. Pedagogen omtalar i intervjun hur viktigt det är att alla ska bli sedda: ”Att alla får synas […] ingen får vara utanför […] Det är jag jättenoga med”. Leken blir dessutom underhållande och uppspelt. Atmosfären i verksamheten beror mycket på pedagogernas val av regler och stämning om det är kaos, disciplin eller sträng ordning som gäller (Kärrby, 1986). Den här pedagogens samling var alla dessa definitioner inkluderade om benämningen kaos är att ha lustfyllt roligt. Något som barnen ser ut att ha under lekens gång. När leken är genomförd är det dags för fruktstund, då lite fritt prat får äga rum. Vi tycker oss uppfatta att denna samling får barnen tillsammans

minst lika mycket talutrymme som pedagogen tar för egen del. Det ser vi som positivt eftersom Bergeling (2001) gjort liknade undersökning i skolan och kommit fram till att det endast är 10-20% av tiden, som är barnens talutrymme.

Väl när frukten var uppäten var det tid för praktiskt tänkande. Då träder de andra två pedagogerna in och hjälper till att leda barnen till vilken övningsuppgift som detta barn ska fortsätta med. En av övningsuppgifterna är att se ett mönster och rita vidare på detta mönster. En annan uppgift är att ställa rätt klossar och figurer efter en bild. Ytterligare en tredje är att trä knappar i ett snöre likadant som visades på en bild. Barnen är aktiva och intresserade av sina uppdrag. Vi observerar att om barnen pratar är de tvungna till att hålla sig till ämnet, till exempel deras teckningar. Dessa uppgifter fortsätter tills det är tid att ha lunchrast.

7.2 Samlingsobservation av pedagog 2

Denna dag ska alla barn och pedagoger på hela skolan, gå på ett viktigt möte i gymnastiksalen. Skolan ska inviga ett nytt arbetssätt och nya mål som alla Helsingborgs skolor ska arbeta för. Det gemensamma målet är att alla elever ska få uppfylla sina drömmar i skolan. Några av skolans elever uppträder och skolans rektor håller tal. Alla barnen i förskoleklassen får sitta längst fram och invigningen tar cirka en timme. Barnen har efter denna invigning rast i 30 minuter. När rasten är slut går barnen in i klassrummet och sätter sig på sin egen plats i ringen. Pedagog 3 har en snabb genomgång av dagens datum och introducerade därefter pedagog 2 för barnen. Denna tid varje vecka (10.00 – 10.40) är etik och moral på schemat och pedagog 2 brukar inleda med en saga, så sker också idag.

Barnen vet precis vad som är aktuellt när pedagogen sätter sig i soffan framför dem, så de jublar. Barnen visar tydligt att de tycker det är roligt när Pedagog 2 ska berätta en saga. De blir livliga och uppspelta. De minns nämligen förra gången som pedagogen berättade en saga, en spöksaga. En del av barnen tyckte att spöksagan var otäck och därför vill pedagog 2 följa upp sagan med en ny saga som handlar om att vara rädd.

Pedagogen inleder med att fråga barnen om de tyckte sagan förra veckan var läskig? Barnen svarar henne i kör och därefter följer några följdfrågor. Barnen fortsätter att svara i kör

(barnen har förstått att det är ok att göra så) men barnens svar följs inte upp. Granström & Einarsson (1995) påpekar att frågor som lärare ställer beskrivs som ett snabbt fråga-svar mönster. Barnen får gärna göra språkliga inlägg men de följs sällan upp. Vid detta tillfälle som sagan berättas verkar frågorna vara en del av inledningen. Det kan även vara så att frågorna är tänkta till att väcka uppmärksamhet och intresse. Pedagog 2 berättar själv: … sagan är ju uppstarten att trigga igång en kommunikation en dialog av tankar och känslor”.

Sagan berättas som ett litet enmansdrama och handlar om sköldpaddan Franklin som är rädd för att sova i mörker. När Franklin är ute och går en runda träffar han flera av sina djurvänner som berättar om sina rädslor. Barnen är aktiva under sagan och vill fylla i och berätta sina tankar under tiden pedagogen berättar. Detta är något som inte går för sagoberättaren ignorerade dessa försök och fortsätter att berätta som om inget har hänt. Den strategi som pedagogen har är att variera tonläget i rösten. Ibland blir det ett litet hysch som hörs från pedagogen. Pedagogen har planerat att berätta sagan om Franklin för att leda barnen vidare till deras egna tankar om rädsla. Därmed har hon bestämt vilken struktur sagan ska ha samt visar med sitt kroppsspråk att det är hon som bestämmer om talutrymmets fördelning. Läraren är den som har auktoriteten och bestämmer över ordets fördelning. Läraren är också den som avgör strukturen på dialogen och vilket ämne som ska diskuteras (jmf Granström & Einarssons, 1995)

Ett av de barn som sitter intill pedagogen är väldigt kramig denna morgon och får klappar och kramar från pedagogen undertiden sagan berättas. Under sagans gång blir barnet mer och mer närgånget och till slut står barnet framför pedagogen och lutar sig mot pedagogen. Detta verkar vara något som godkänns av pedagogen, för just detta barn. Även barnen i samlingen accepterar att barnet sitter i pedagogens knä, det är ingen som yttrar sig verbalt om det. Pedagogen förklarar efteråt för oss att hon ”[…] jag försöker behandla dem (barnen) utifrån det känns rätt att bemöta den individ jag har framför mig.” Barnet som sitter i pedagogens knä mer eller mindre under hela sagostunden, upplever vi, har ett bekräftelsebehov. Att få uppmärksamhet, och känna trygghet är ett kommunikationsbehov som vi människor har enligt Bratt (1985). Emellertid när ett annat barn i ringen ligger på golvet och petar på ett annats barn skor, som håller på att gå sönder, då får detta barn sätta sig på en stol bakom ringen. Det är dock pedagog 1 som beslutar detta. Hon har hela tiden suttit och lyssnat och observerat barnen under sagan. Pedagog 1 förklarar för oss att

”För mig är det så att om jag tycker att någon inte klarar av där inne längre (i ringen)

och det ser man ju rätt så tydligt. […] Men då får man (barnet) sitta precis bredvid. Man får ta en stol, jag vill gärna att de får sträcka på sig, så de kan se gruppen men också mig som har sagt detta.”

Sagan fortsätter och när Franklin till sist kommer hem efter en lång promenad, var till och med mamma rädd. Hon var rädd för att Franklin hade kommit bort eller gått vilse. Franklin berättar för mamma att lösningen på hans rädsla är att tända en nattlampa inne i skalet. Då säger ett barn ”det var precis det jag tänkte”. Pedagogen hör inte eller så är det en annan orsak som ligger bakom beslutet att fortsätta med sagans slut. Vi noterade att pedagogen tittar på klockan då och då. Vi förmodar att det är tiden som spelar roll, eftersom pedagogen vill hinna med att prata med barnen om sagan. När sagan är tillända får barnen återberätta sagan med pedagogens frågor som hjälp. Frågorna som ställs är öppna och stimulerar barnen till att reflektera. Efter återberättelsen får barnen berätta om det som de är rädda för, en i taget. Pedagogen förklarar för oss att: ”[…] när man avslutat sagan och går in i nästa fas. Då man pratar om vad som hände, hur man kan känna, hur man kan uppleva.”

Barnen har suttit stilla länge och detta uppmärksammas av pedagogen. Barnen satt stilla en timma på mötet i gymnastikhallen tidigare och nu i ytterligare 30 minuter. Pedagogen säger att hon har en önskan om att de ska lyssna på sina kompisar ändå. Hon ställer frågan: ”varför det är så viktigt?”. Ett av barnen får svara och säger: ”att det är bra så vet kompisen vad den inte ska göra, för att göra sina kompisar rädda”. Barnet får beröm för sitt ”rätta” svar. Här kan vi se en koppling till det som Säljö (2000) beskriver kunskap. Han menar att när barnen ser nya mönster och kopplar ihop det med tidigare erfarenhet, har individen lärt sig något nytt. Barnen får möjlighet att berätta om sina rädslor och inser att de inte är ensamma om att känna den känslan.

Samtalen med vart och ett barn fortsätter och när avbrytning eller prat uppstår på nytt säger pedagogen: ”Nej, jag lyssnar på detta barn nu så du får vänta eller ”nu hör jag inte vad detta barn säger om ni pratar så mycket.” Vissa barn pratar mycket, andra mindre och vem som har ordet bestäms av pedagogen. Vi kan se en likhet från Granstöm & Einarssons (1995) forskning om skolan, att även i förskoleklassen lär sig barnen att det är läraren som bestämmer över ordets fördelning. De lär sig att lyssna, be om ordet, svara på frågor samt att hålla sig till ämnet.

När alla barnen har fått säga sina tankar om vad de är rädda för avslutas sagosamlingen. Under intervjun med pedagog 2 berättar hon vilka strategier hon använder sig av i dialogen. Dessa är blickar, ett tecken med handen, olika röstlägen samt verbala yttringar. I likhet med observationen av henne kan vi konstatera att dessa strategier användes.

7.3 Samlingsobservation av pedagog 3

Det är morgon och alla barn sitter i ringen på sina platser. Ljusen är tända och pedagog 3 har en bok i handen som ska läsas för barnen. Barnen lyssnar på berättelsen om den lilla farbrorn och hunden som blivit hans vän. Pedagogen gör berättelsen levande med hjälp av sin röst där tonläge förändras och med kroppen som stöd då denne hänger när farbror är ledsen. Bilderna i boken visas från den plats där pedagogen sitter i soffan. Ett av barnen varnar pedagogen för ljusen som är tända. Pedagogen tackar och berömmer den goda tanken. Frågor ställs om vad barnen tror om det som händer i boken. Till exempel hur de tror att farbror känner sig. Under detta moment så håller vi inte med Hedenqvist (1986) om att barn som pratar fritt om sina tankar tystas ner. Han menar att samtalen som förs under samlingarna i förskolan inte främjar barns fantasi eller fritt tänkande. Under sagans gång fick barnen komma med egna förslag om hur exempelvis farbror känner sig. Vi tycker att pedagogen ställer frågor så att barnens kreativitet och tänkande stimuleras. Barnen som får svara räcker upp handen. De barn som låter när de räcker upp handen får ta ner sina händer. Ett barn som räcker upp handen får en uppmaning att ”Du har ju svarat rätt många gånger”.I intervjun frågar vi hur hon gör för att tilldela ordet i samlingen: ”Det finns ju ingen anledning att platta till barn. Men ibland måste man ju låta de där väldigt, väldigt talföra att stå vid sidan”. Granström & Einarsson (1995) benämner att läraren i skolan är den som bestämmer vilken elev som ska få svara i klassrummet. Med observationens hjälp kan vi se att liknande sker i förskoleklassens samlingstillfälle.

När tillsägelserna till ett av barnen inte räcker, konstaterar pedagog 3 att hon är trött på att säga till hela tiden och ber barnet att flytta till stolen som står bakom ringen. ”Den är skön att sitta på och har ryggstöd.”. Pedagogen lägger märke till barnets agerande och detta leder till en form av ”bestraffning”. Det är en behaviorismisk syn på lärande, som var angelägen fram

till 50-talet. Då ”belöningen” ska göra att det icke önskvärda beteendet till slut ska upphöra (Säljö, 2001). När barnet sätter sig på stolen fortsätter sagoberättandet och när boken är slut ställs fler frågor till barnen. Var det ett bra slut på boken? Kan man vara tre kompisar? Kan man vara tio kompisar? Hur många är vi här? Kan man vara 20 kompisar som vi är här i klassen? Fungerar det inte att leka med 20 kompisar? Något barn säger ja ett annat tycker att det verkar svårt. Detta stämmer väl med forskningen som Granström och Einarsson (1995) visar, att läraren är den som avgör om svaret kan godkännas, avvisas eller verka tveksam. När ett av barnen ställer en fråga: ”När ska vi äta frukt?” får barnet till svar: ”Jag vill bara att du svarar på om det svårt att leka med många kompisar? Också får jag som svar när är det frukt?”. Återigen kan vi se liknande mönster som Granström & Einarsson (1995) upptäckt i skolan, att det är pedagogen som bestämmer vilken ämne som ska kommuniceras i denna samling. Pedagogen pratar vidare och säger att det är lättare att leka 20 stycken här i förskolan. Hemma kanske det blir lite svårare.

Därefter får barnen hämta sin frukt. Efter fruktstunden blir det nya saker att tänka på för barnen. Pedagogen frågar ett barn i taget om de har en kroppsdel som de har en av eller dubbelt av. Efter varje barns svar prickar hon av det i sin pärm och fortsätter tills alla barn har fått svara. Hon förklarar att dubbelt är när man har två av något. Pedagogen förklarar att ”Det är mycket lättare när man ställer en eller två eller olika frågor, att gå runt”. Vi får en förklaring till att hon prickar av barnens namn i pärmen för att hålla reda på vem som har fått prata.

Nästa uppgift innebär att de barn som blir uppkallade ska ställa sig i en grupp. Sedan skall dessa barn hämta barn från ringen så att de blir dubbelt så många. Till exempel blir tre barn uppkallade och de ska hämta barn så att de bli dubbelt så många, således sex stycken. Det är gruppens uppgift att lösa om det är för många eller för få barn som står i gruppen. Detta blir en form av konstruktivistisk arbetssätt eller som det heter på engelska, ”discovery learning” (lärande genom upptäckt), som är en form av lärande där barnet ska arbeta undersökande och till viss del självständigt (Imsen, 2006). I detta fall är det en grupp barn som ska lösa uppgiften utan vuxenhjälp. Det är också gruppens uppgift att säga till vilket barn som ska lämna gruppen och sätta sig ner, för att svaret ska bli rätt. Tar det för lång tid räknar pedagogen upp till tio och då det ska vara löst. Här är det samarbete mellan barnen som gäller. Det är svårt och känslosamt för de barn som blir utpekade att lämna gruppen. Pedagogen ger barnen en liten ledtråd att om varje barn som står upp först hämtar varsitt barn så blir det

dubbelt. Ta till sig erfarenheter och lärdomar från andra människor i en samspelssituation är en form av kunskap (Säljö, 2000). Många av barnen tar till sig denna ledning men inte alla. Så ytterligare några starka känslor om vem som ska lämna gruppen äger rum innan övningen ersätts av en ny.

Denna gång ska alla barnen sitta i ringen och blir tilldelade olika många kaplastavar. Barnen blir uppmanade att låta dem ligga på golvet alldeles stilla framför dem. Ett av barnen rör sina stavar och får en tillsägelse. ”Nä, nu blev det fel. Det går aldrig att bygga med dem”. Sedan blir flickorna uppmanade att hitta en kompis som har lika många stavar som hon själv har. När de hittat sin kompis ska de sätta sig mittemot sin kompis. Några flickor hittar direkt en kompis med lika många stavar men någon har inte funnit rätt antal stavar hos de barnen som är kvar. Samtal mellan barnen som sitter i par börjar och efter ett tag börjar de barn som letar efter en kompis också samtala. En stund senare har alla hittat en kompis och redovisningen kan börja. Pedagogen ber barnen att lyssna på om parbildningen stämmer. Detta är svårt, barnen har mycket att samtala om, så ett tyst surr hörs under hela redovisningen. Men pedagogen låter det vara så och samlar till slut ihop barnen igen och säger åt dem att sätta sig i