Syftet med denna studie var att undersöka hur anhöriga till barn som deltagit/deltar i Sputnik, inriktat på stödverksamhet för barn till missbrukande föräldrar, uppfattade verksamhetens program med avseende på främst förändringar i kommunikation och relation mellan barn och anhörig. Vidare ställdes frågor om de anhörigas egen medvetenhet om missbruksproblematik hade förändrats i någon riktning. Nedanstående diskussion kommer att besvara studiens syfte och frågeställningar.
Resultatet visade att 65 procent av respondenterna uppfattade en förbättring i kommunikationen. Förbättringen bestod av öppnare och ärligare kommunikation mellan den anhöriga och barnet. Detta kan ses utifrån Lindstein (1997) som är av åsikten att barnets förmåga att samspela utvecklas i grupp samt i sociala sammanhang. Veckorundan som var en av aktiviteterna i Sputniks program gav barnen möjlighet att uttrycka känslor och ta upp händelser som på något sätt berört dem under veckan. Genom att få tala om specifika händelser som en återkommande punkt i stödverksamheten vet barnen om att så sker vid samtliga tillfällen då de deltar i programmet. Detta kan medverka till att veckorundan blir ett bra verktyg för barnen att sätta ord på känslor och få ökade kunskaper vilket kan ha påverkat kommunikationen med de anhöriga. Studies resultat bekräftas även av Arnell & Ekbom (2005) som menar att grupparbetet med barn till missbrukande föräldrar innehåller bland annat att barnen får lära sig att sätta ord på sina känslor och få ökade kunskaper om missbruksproblematik. Barnens ökade kunskaper och ökad medvetenhet påverkar kommunikation genom att det vi uttrycker genom språket får respons hos den andra och interaktionen dem emellan förändras (mellan barnet och den anhöriga), i enlighet med Mead (1976).
Öppnare och ärligare kommunikation, speciellt om missbruket visade sig ha en nyckelroll, då dessa aspekter lyftes fram som en förklaring till förändring av respondenterna i både relationen och kommunikationen. Resultatet uppvisade att 19 respondenter uppfattade en förändring av relationen och att 23 respondenter uppgav att deras förståelse för barnets situation i en missbruksfamilj blivit större. Detta berodde dels på att den egna kunskapen hos den anhöriga hade ökat samt att barnet hade öppnat sig mer. Vidare uppgav 13 respondenter under temat medvetenhet om missbruk, att barnet uttryckt skuldkänslor. Dessutom menade 12 respondenter att barnets skuldkänslor förändrats på grund av deltagandet i Sputnik. Förändringen kännetecknades av att barnet bättre förstod att han/hon inte kunde ta ansvar för de vuxnas missbruk. Resultatet överensstämmer med litteraturen, exempelvis Lindstein (1997) om hur gruppverksamhet med barn till missbrukande föräldrar bör bedrivas, vilket även är i linje med Sputniks arbetssätt. Grunden i stödverksamheten är att förmedla kunskap till barnen om de begränsningar som finns i att kunna påverka missbrukaren. En annan grundtanke är att barnen har rätt att sätta gränser och rätt att få hjälp. För att öka barnens självförtroende vill verksamheten tillhandahålla kunskap om missbruk och hur det kan påverka barnets mående. Det leder även till ökade kunskaper om den egna personen och en förståelse för de egna reaktionerna (Lindstein 1997). En hypotes till den förbättrade relation kan vara den ökade kunskapen om missbruk och den positiva förändringen av skuldkänslor hos barnet, tillsammans med positiva förändringar i kommunikation samt ökad förståelse för barnets livssituation.
28 Resultatet visade att de roller som var vanligast förekommande hos barnet utgjordes av ”den ansvarsfulle”, ”den som medlar” och ”den som bråkar”. Gällande huruvida barnets roll förändrats svarade 73 procent av respondenterna att förändring hade skett. Genom resultatet gick det att utläsa att rollförändringen bestod av ett bättre mående hos barnet som beskrivs av citatet ”stark, modig och fått bättre självförtroende”. Vidare menade de anhöriga att barnet blivit mer medvetet, motståndskraftigare, mindre skuldtyngt och oftare prioriterade sig själv först. Rollövertagandet kan förstås genom Meads (1976) teori om den generaliserande andre som beskriver de attityder och normer som barnet intar från de sociala grupper där barnet ingår. Barnets förståelse för sig själv och för andra människor, grundas på tidigt samspel med i huvudsak föräldrarna. Med andra ord kan orsaken till att barnet intagit en specifik roll, exempelvis ”den ansvarsfulla”, vara att de anammat de attityder och normer som funnits i deras sociala grupp. Den rollen som intagits baseras på barnets förståelse av sig själv i förhållande till andra. Missbruksfamiljen är det sammanhang barnet växt upp i och det är även de attityder och normer som existerat där som barnet tagit till sig. Litteraturen om gruppverksamhet med barn till missbrukare som beskrivs av Lindstein (1997), menar att barn har nytta av att träffa andra i liknade livssituationer, vilket kan bryta isoleringen och känslan av ensamhet. Gruppsamtalen på Sputnik kan ha varit ett forum där barnet fått berätta om viktiga livshändelser för andra och barnet kan ha mottagit tillfredsställande respons från övriga deltagare samt personalen. Deltagandet kan ha medfört att barnet anammat andra sociala attityder och en annan bedömning av sig själv på grund av att de har fått höra nya attityder och värderingar från personalen, vilka barnet övertog och integrerade i sitt själv. De nya attityderna kan vara information om att de inte är ansvariga för missbruket och att de själva har rätt att må bra. En anledning till att rollen förändrats kan tänkas vara att barnets deltagande i Sputnik medfört en annan bild av den generaliserande andre, sett utifrån Meads (1976) tankegångar.
De resultat som visade att det inte skett någon förändring kan tänkas förklaras å ena sidan av att det redan innan barnets deltagande fanns en tillfredställande kommunikation, relation och förståelse för barnets situation. Barnets deltagande i Sputnik kan å andra sidan inte haft någon effekt i det avseendet. Gällande de negativa aspekterna av Sputnik som respondenterna lyfte fram var att verksamheten borde vara mer synlig i samhället och var i behov av mer resurser. Dessa negativa åsikter kan mer ses som förslag till förbättringar eftersom respondenterna överlag var positiva till verksamheten som helhet. De negativa delarna av verksamheten framkom från tre respondenter varav två pekade på att barnet kunde hamna i fel umgänge i gruppverksamheten. En av respondenterna uppgav att ”för … blev det inkörsporten till att … började att använda droger”. Detta kopplas med Forinder och Hagborg (2008) som menar att det finns en risk med gruppverksamhet som arbetar med barn till missbrukande föräldrar. Risken är att de kan förstärka eventuella negativa egenskaper hos varandra. Vidare menar Lindstein (2001) att gruppverksamheten innebära ett övertagande av en ”problemidentitet”, vilket kan medföra att identiteten helt och hållet grundas på problemet. Detta indikerar att gruppverksamheten kan ha en icke avsedd effekt. Trots att den aktuella respondenten överlag hade en positiv inställning till Sputnik medförde deltagandet för barnets del negativa konsekvenser. Resultatet är av vikt eftersom det uppmärksammar negativa effekter av socialt arbete i grupp.
29 Studiens sammanfattande resultat visade att samtliga respondenters uppfattning av Sputniks verksamhet var positiv. Detta kan bland annat bero på respondenternas uppfattning om förbättringar i både kommunikationen och relationen till barnet efter barnets deltagande i verksamheten. Vidare kan förklaringen till att de respondenter som inte uppfattade en förändring i dessa avseenden men ändå uppfattade verksamheten som positiv, vara att de redan hade en tillfredställande kommunikation och relation med barnet innan deltagandet på Sputnik. Förklaringen kan även bestå i att den anhörige hade uppfattat att deltagandet varit positivt för barnet, vilket i sin tur ledde till den positiva uppfattningen av verksamheten. Den anhörigas mående visade sig vara relaterat till barnets mående, vilket stärks av citatet ”hon har uttryckt att hon mår bra av Sputnik och det känns jättegott”. Respondenternas positiva uppfattning om Sputnik grundar sig även på att de uppfattade att verksamheten varit betydelsefull och till nytta för barnet. Enligt författarna till denna studie var dessa komponenten de mest betydelsefulla i varför respondenterna uppfattade verksamheten positivt, både hos de som uppfattade en förändring och hos de som inte gjorde det. Litteraturen exempelvis Arnell och Ekbom (2005) och forskningen exempelvis Lindstein (1997, 2001) angående arbetet med gruppverksamhet med barn till missbrukande föräldrar går i linje med det resultat som framkommit i denna studie. De komponenter som litteraturen beskriver som syftet med gruppverksamhet överensstämmer med det respondenterna framhävde som positiva aspekter av Sputnik. Vidare är resultaten i denna studie samt litteraturen om gruppverksamhet förenligt med den forskning som påvisar den positiva påverkan som deltagandet i gruppverksamhet medför på barnet.