Resultatet visade att det som uppfattades positivt med Sputnik var att barnet fått information om alkohol, droger och missbruk. Det var sju respondenter som uppgav att allt med verksamheten var bra. Ett genomgående tema var att Sputnik hade en positiv inverkan på barnet, att det fick stöd, förståelse, hon/han fick prata ut och ”blir sedda i sin upplevda verklighet”. Det respondenterna uppfattade som bra med gruppverksamheten var att barnet fick insikt i att han/hon inte var ensam om sin livssituation. Andra positiva aspekter var även de åldersadekvata grupperna, att barnet själv fick större insikt i sin egen livssituation samt att även de vuxna kunde få stöd. Respondenterna uppfattade att personalen var fantastisk, engagerad, kunnig, någon som barnen kunde lita på och att det var samma personal hela tiden. Forskning har visat att exempelvis ett extern stödsystem kan vara en skyddsfaktor för barn som far illa (Werner & Smith, 2003:226). Vidare visar litteraturen att gruppledare i stödverksamheter med barn till missbrukare ska vara tydliga modeller, just för att dessa barn ska få bra förebilder. Aktuell forskning inom området beskriver att grupparbetet med barn till missbrukare arbetar med att sätta barnet i centrum. Arbetet utgår även från att barnet bland annat har ett behov av att träffa andra barn med liknande erfarenheter och att de har behov av ökade kunskaper om missbruk och att uppmärksammas (Arnell & Ekbom, 2005:10, 35, 41). Dessa centrala inslag i gruppverksamheter med barn till missbrukare är samma komponenter som respondenterna i denna studie lyfte fram som positiva aspekter av Sputniks verksamhet. Anlén och Lannerström (2008) menar att ett viktigt inslag i att minska skuld- och skamkänslor är att få ny icke moraliserande kunskap om missbruk (Anlén & Lannerström i Forinder & Hagborg 2008:137). Avsaknaden av en dömande personal är ytterligare en aspekt som respondenterna lyft fram som positivt med Sputnik, vilket överensstämmer med litteraturen.
Enligt resultatet uppfattade majoriteten av respondenterna att det varit betydelsefullt för barnet att träffa andra i liknande situationer. De menade att kunskapen om att barnet inte var ensamt var viktig, eftersom ”då finns det HOPP”. Även flertalet respondenter svarade att barnet hade nytta av att delta i Sputniks verksamhet. Detta exempelvis genom att barnet blivit starkare, öppnare och tryggare i relation med missbrukande förälder, vågade ställa krav och genom att ha blivit bekräftad. En anhörig uttryckte, ” Det bästa som kunde hända. Jag kan inte visa tacksamhet nog. Det vart vändpunkten i hennes liv. TACK!”. En annan respondent uppgav att” absolut den viktigaste pusselbiten, för att själva ha en möjlighet att göra sunda livsval och börja tillfriskna från sitt medberoende”. Det positiva resultatet från föreliggande studie är i linje med studien gjord av Dore, Nelson-Zlupko & Kaufman (1999) som påvisade att gruppverksamhet förhöjde barnets känsla av egenvärde samt känslan av ökad kontroll av sin livssituation. Detta är i sin tur förenligt med litteraturen om vad som är i fokus i arbetet med barn till missbrukande föräldrar. Arnell och Ekbom (2005) menar att barn till missbrukare har behov av att bli sedda och att själva få vara i centrum, att lära sig säga nej samt att få makten till att kunna påverka sin omgivning (Arnell & Ekbom, 2005:10). Föräldrarnas uppfattning om att det varit betydelsefullt för barnet att träffa andra i liknande situationer kan relateras till Lindsteins (2001) forskning som visade att av deltagare på Ersta Vändpunkten ansåg samtliga barn förutom tre, att det hade varit betydelsefullt att träffa andra i liknande situationer (Lindstein, 2001:13, 110, 247).
26 Angående om respondenterna själva påverkats av barnets deltagande på Sputnik svarade åtta nej. Det framkom av ett svar att Sputnik inte inneburit någon förändring hos den missbrukande föräldern, som skrev ”Nej. Som förut svarar jag att min förändring har bara kommit utifrån mig själv. Ingen utomstående har varit till hjälp. Jag som alla andra missbrukare har trotsat myndigheter, sjukvård osv. Förändring i missbruk som är hållbar kommer enbart från missbrukaren själv. Alla missbrukare är olika och vård för oss är att alla är lika och det tror jag inte fungerar”. Dock svarade majoriteten att de påverkats och ett mönster var att de anhöriga uppgav att verksamheten haft en avlastande funktion för dem. Detta i form av ansvarsfrågor eftersom nätverket runt familjen varit otillfredsställande. Vidare bestod den avlastande funktionen i att barnet hade möjlighet att tala med andra vuxna om missbruket, vilket framkom av enkätsvaren. Respondenternas uppfattning av att Sputnik haft en avlastande funktion kan kopplas med Lennéer Axelsson och Thylefors (2005:23, 46) som menar att sociala nätverk är betydelsefullt för att hantera påfrestande livssituationer och att socialt stöd är positivt för familjen. Ett annat mönster i resultatet hos de som uppgav att de påverats var exempelvis att de ”ser med bättre ögon” och att ”jag känner mig lugnare när jag ser att mitt barn mår bättre”. Vidare framkom det att respondenterna uppfattade att de kunde tala öppnare om missbruket och att de också kände sig tryggare i att göra det. En av respondenterna uppgav att missbruk skadade barnets förtroende och efter deltagandet i Sputnik ändrades detta, ” det känns så fantastiskt att förtroendet har kommit tillbaka sakta men säkert”.
Totalt 20 av 33 respondenter som besvarat aktuell fråga, uppfattade inte någonting negativt med Sputniks verksamhet. Drygt 30 procent (11 respondenter av 37) menade att de inte visste vad som kunde förbättras. Förslag till förbättringar var dock att verksamheten borde sprida mer information om sig själv, exempelvis genom skola, TV och radio. Andra förslag var att alla föräldrar tillsammans med barnen borde träffas och göra någonting tillsammans. Vidare menade en respondent att det var ”synd att personalen inte har mer utbildning i tolvstegsarbete, samarbete med exempelvis Gnistan som har anhörigprogram.” Ytterligare en respondent uppgav att även de barn till föräldrar som slutat missbruka, hade ett stort behov av verksamheten eftersom mycket av beteendet kvarstod. En negativ aspekt som lyftes fram av en respondent, var att leken ibland kunde ta för mycket plats, på bekostnad av barnets behov av att prata.
Ett avvikande mönster från de övriga svaren var tre respondenter som menade att det kan vara negativt att samla barn till missbrukande föräldrar i gruppverksamhet. Anledningar som framkom var en respondent som menade att barnet valde att gå på enskilda samtal i stället för gruppverksamhet, då barnet kände sig ”nerdragen av allas svåra situationer”. En annan orsak var att gruppverksamheten kunde leda till ”fel umgänge”. Vidare framkom det i ett av dessa tre svar att Sputnik blev anledningen till att barnet själv började missbruka, respondenten skrev, ”för … blev det inkörsporten till att … började att använda droger”. Detta överensstämmer med litteraturen som menar att det finnas en risk i att bilda grupper av ungdomar med avvikande beteende. Detta kan resultera i att stärka de negativa egenskaperna hos barnen (Forinder & Hagborg, 2008:44). De tre respondenter som lyfte fram negativa perspektiv av Sputnik skiljde sig åt. Detta genom att två av dessa hade en positiv inställning överlag till barnets deltagande i Sputnik, både innan och efter barnets deltagande. Den tredje respondenten urskiljde sig på så vis att denne hade en negativ inställning både innan och efter barnets deltagande.
27