Rekommendationer och riktlinjer, utifrån makrosystemets värderingar, syftade till att implementeras i samtliga system. Obalans uppstod inom de olika närmiljöerna och även i mesosystemet.
Elev- och personalfrånvaron var hög, särskilt i pandemins inledning. Elevernas hemmavaro innebar att deras sociala mönster ändrades. Även i skolan ledde obalansen till en ökad känsla av stress av att vardagen inte var som vanligt. Den höga personalfrånvaron innebar att mycket av stödet uteblev. Likaså upphörde de flesta anpassningarna då undervisningssituationen medförde att eleverna var mer utelämnade till att klara sig själva. Eleverna fick instruktioner och uppgifter via google classroom och de kunde inte få hjälp och stöttning från ordinarie undervisande lärare.
Det uteblivna stödet berodde delvis på att specialpedagogernas uppdrag åsidosattes. Specialpedagoger fick vikariera i stor utsträckning vilket ledde till att det specialpedagogiska arbetet gällande utredningar och utvecklande arbete helt ställdes in på sina håll. Respondenterna uttrycker kritik i hur skolledningen hanterade situationen.
34
Diskussion
Syftet med studien är att belysa situationen under innevarande vår 2020 ur ett specialpedagogiskt perspektiv. I följande kapitel diskuteras resultatet. Därefter följer specialpedagogiska implikationer där vi lyfter betydelsen av det uteblivna stödet och bibehållandet av specialpedagogens uppdrag. Avslutningsvis följer metoddiskussion och förslag på vidare forskning.
Resultatdiskussion
Resultatet visar att berättigat stöd och anpassningar till eleverna uteblev till stor del. Undervisningen i skolan förändrades och även hemmavarande elever tvingades till att ta större eget ansvar för sina studier men med mindre stöd. Ahlström, Leo, Norqvist och Isling (2020) lyfter, i likhet med vårt resultat, rektorers oro för hemmavarande elevers förutsättningar och menar att stöd i hemmet ligger på olika nivåer vilket inte gynnar elevernas lärande. De brister som uppstod i undervisningen kan ha skapat luckor i elevernas kunskapsutveckling som nödvändigtvis inte hann visa sig innan läsårets slut.
Bronfenbrenner (1979) betonar vikten av att studera påverkan av relationer och miljö. Gunnarsson (1995;1999) menar vidare att sammanhanget är en förutsättning för elevernas lärande och utveckling. Författaren (a.a) påtalar att sammanhanget är beroende av den verklighet eleverna lever i.
Carter et al (2020) menar att digitala läromedel med inbyggda anpassningar är ett tillgängligt alternativ. Om eleverna också har vana att arbeta med digitala verktyg redan från förskolan, som Kim (2020) förespråkar, skulle det kunna innebära fler alternativ till stöd. Även om det kan anses att det inte behövs förändringar på grund av pandemin menar vi att erfarenheterna har fungerat lite som ögonöppnare där möjligheter till vidare utveckling av undervisningen utifrån fler perspektiv har ökat.
Rektorernas olika beslut för att hantera situationen ledde till än mer obalans inom mikrosystemet som redan var förändrat på grund av all frånvaro. Rektorernas strävan att efterfölja direktiv och upprätthålla normer och värderingar från makrosystemet ledde till beslut som fick konsekvenser för det specialpedagogiska uppdraget. Styrdokumenten poängterar betydelsen av förebyggande och åtgärdande insatser. Specialpedagogernas roll förändrades vilket bland annat innebar att deras uppdrag istället fick karaktär av att ”släcka bränder” genom att vikariera vilket även Lärarförbundets (2020), Skolverkets (2020) och Skolinspektionens (2020) rapporter visar. Denna kortsiktiga lösning fick direkta konsekvenser för det befintliga
35
stöd som fanns i verksamheten. Det finns inga utsagor, varken från nationella rapporter eller från informanterna i denna studie, som påvisar positiva effekter av detta beslut. Vi menar att brandsläckning är en tillfällig och kortsiktig lösning. Men det kan diskuteras om denna handling är ett sätt att rädda eleverna från elden medan elden ändå fortsätter att brinna. Även om det fanns en vuxen i klassrummet var det inte en person med adekvat yrkeskompetens. I denna situation kunde en utomstående vikarie möjligen hanterat undervisningssituationen lika bra, eller ännu bättre, och då menar vi att verksamheten hade dragit större nytta av att ha bibehållit specialpedagogerna i sin roll. Det kan vara intressant att se hur det hade blivit om verksamheten hade fortsatt att utgå ifrån helhetsperspektivet där specialpedagoger hade fått kvarstå i sin yrkesprofession. Detta för att bibehålla en skolmiljö med anpassning till alla elevers enskilda behov. Vi menar att beslutet att lyfta specialpedagogerna ur sin roll inte är en handling i enlighet med de värdegrunder skolan vilar på. Vår övertygelse, med utgångspunkt i våra intervjuer, är att verksamheten alltid utgår ifrån skolans värdegrund men i krissituationer kan det även finnas andra aspekter som spelar in i sammanhanget som till exempel ekonomi. Här menar vi att det inte är ett väl underbyggt argument då ekonomiska aspekter inte finns uttryckt i något av styrdokumenten. Däremot är elevernas rättigheter angående stöd tydligt framskrivna och det finns inga belägg för bortprioritering av detta, oavsett omständigheterna. Utifrån egna erfarenheter vet vi hur svårt det kan vara att få tag på vikarier. Detta, menar vi, skulle kunna vara av betydelse för beslutet att låta specialpedagoger vikariera. Men det kan vara intressant att diskutera vilket alternativ som är mest gynnsamt för eleverna: brandsläckarlösningen eller en situation där det specialpedagogiska uppdraget inte hade avbrutits och att externa vikarier tagits in. Visserligen kan det anses vara en möjlighet för specialpedagogerna att se elever i behov av stöd i klassrumssituationen för att kunna utveckla arbetet med relevanta stödinsatser. Dessa tillfällen skulle kunna ses som möjlighet till observation där specialpedagogen kan få ett bredare underlag som kan bidra till såväl utrednings- och utvecklingsarbete.
Metoddiskussion
Vi har inspirerats av en fenomenologisk ansats eftersom den har gett oss möjlighet att få tillgång till informanternas upplevelser och erfarenheter kring det fenomen som studien uppmärksammar. Enligt Kvale och Brinkman (2017) försöker en fenomenologisk semistrukturerad livsvärldsintervju förstå informanternas levda vardagsvärld. Genom att ställa öppna frågor kan intervjuaren i möjligaste mån förstå informantens upplevelser och erfarenheter på djupet. Intervjuaren bör vara nyfiken och lyhörd inför vad som sägs samt vara kritisk mot sina egna antaganden och hypoteser under intervjun. Informanternas livsvärld i
36
citaten strävar efter att ge betydelse och förklaringar till hur det beskrivna fenomenet framträder.
Från början var vår tanke att få ett större underlag och fyra f-9-skolor kontaktades i inledningsskedet. Dessa hade valts utifrån kriteriet att få ett brett underlag med skolor i olika upptagningsområden så att det totala underlaget skulle ha kulturell blandning och socioekonomiska skillnader. Tanken var att detta skulle utgöra en grund som skulle försäkra oss om att inte få ett alltför ensidigt underlag som eventuellt kunde vinkla resultatet. Bryman (2018) menar att ett större urval ger ökad sannolikhet för större representativitet oberoende av storleken på den population stickprovet är taget ifrån. Vidare säger författaren att bortfall måste beaktas då det är sannolikt att det kan finnas individer som inte går att få kontakt med. Vi borde ha kontaktat fler skolor med tanke på bortfallet. Såhär i efterhand har vi insett att borde vi ha tagit större hänsyn till detta för att underbygga en större trovärdighet och giltighet.
Då vi är väl medvetna om det stressiga vardag som specialpedagoger har var vår intention att hålla det inom tillräckligt kort tidsram för att det skulle anses vara skäligt, och tidsmässigt möjligt, att delta. Samtidigt ville vi få ett visst djup i studien och vi bedömde därför att 30 min kunde anses rimligt. För att kunna ta vara på den tiden i möjligaste mån valde vi att inleda med en förstudie som innebar att informanterna fyllde i ett frågeformulär (se bilaga 2 & 3). Utifrån svaren kunde vi se vilket fokus intervjufrågorna skulle ha och därmed kunde intervjuerna gå på djupet direkt. Den sammanlagda tiden, ca 10 min för ifyllandet av frågeformuläret, plus en intervju på ca 30 min, bedömde vi då var “bra erbjudande” så att sannolikheten till deltagande skulle öka. En av skolorna avböjde medverkan och från en skola fick vi inget svar. På den ena skolan som medverkade i studien var det tre av fem specialpedagoger som tackade ja. På den andra var det en av två specialpedagoger på högstadiet som tackade ja liksom två specialpedagoger med huvudsaklig tjänst inom särskolan. Övriga specialpedagoger på låg-och mellanstadiet svarade ej.
Om vi istället hade haft längre intervjuer på 1-1,5 h, utan förstudie, hade vi haft bättre förutsättningar att få det djupet vi eftersträvade precis som ökad giltighet. Informanterna hade fått bättre utrymme till att beskriva sina livsvärldar. Det ökade djupet i intervjuerna skulle kunnat ha bidragit till större variation vilket kunde leda till en bättre underbyggd analys där specifika detaljer hade kunnat ge en bättre bild av informanternas livsvärld, vilket är en del av den fenomenologiska ansatsen. Kvale och Brinkman (2017) menar att en kort intervju är beroende av intervjuns syfte och innehåll och kan bli rik på mening om intervjuaren vet vad den ska fråga om, varför samt hur frågan ska ställas. Vidare betonar författarna (a.a) att det kan
37
vara lättare att utforska ett fenomen om intervjuaren har kännedom om vad som kommer att framträda kring fenomenet.
När vi planerade vårt undersökningsunderlag var vi inställda på att få fler informanter. Vi avvägde intervjulängden delvis utifrån det och rimligheten i att hinna genomföra alla intervjuer och sedan transkribera. När vi nu tittar i backspegeln hade vi kunnat få ännu bättre underlag om vi hade planerat för längre intervjuer och färre informanter redan från början. Även om vi hade förberett intervjufrågorna utifrån förstudien kan det diskuteras hur mycket djup det hinner bli på 30 min, särskilt med tanke på att två av tre intervjuer var gruppintervjuer. Även om vår intention var att ha enskilda intervjuer borde vi ha haft med ett alternativ där vi hade angett längre tid för eventuella gruppintervjuer. Vi har i efterhand insett att vi borde varit bättre förberedda för detta och haft en tydligare plan B. Detta kunde ha inneburit att vi hade angett att samtliga intervjuer skulle varit enskilda. Vi kunde även varit tydliga med ett alternativ för gruppintervjuer där längden på intervjun skulle utgått ifrån antalet informanter vid intervjutillfället. Eftersom önskemålet om gruppintervjuer, på den ena skolan, uppkom efter utskicket av missivbrevet (se bilaga 1) uppstod ett dilemma kring att ändra på villkoren i efterhand. Detta menar vi hade undergrävt studiens trovärdighet och reliabilitet och därför höll vi oss till ursprungsplanen även om vi insåg att situationen inte var helt optimal.
Kvale och Brinkmann (2014) lyfter att det koncentreras på det sagda i intervjun och den materiella kontextens betydelse försummas. Författarna (a.a) betecknar denna kontext för icke-
människor (s.136) och menar att det läggs för lite fokus på hur inspelningsenheter, möblering
och den fysiska miljön påverkar det sagda. Även om informanterna befann sig på en trygg och bekväm plats bör påverkan av den materiella kontextens betydelse has i åtanke.
Vi lät informanterna välja tid och plats för intervjuerna. Trygghet och en bekväm intervjusituation satte ramarna kring valet. Stukát (2011) pekar på att miljön ska vara så ostörd som möjligt och att den ska upplevas som trygg. Därför fick informanterna själva välja var de skulle befinna sig under intervjun men även om de önskade fysisk eller onlineintervju. Då vi fortfarande befinner oss mitt i pandemitider var intervjuer på distans en förutsättning för deltagande informanter på den ena skolan. På grund av restriktioner hölls två av intervjuerna via Zoom. Dock befann sig informanterna på hemmaplan i arbetskontext vilket Stukát (a.a) menar är en fördel då den upplevs som lugn och ohotad. Författaren (a.a) förespråkar vidare att informanterna ska få välja och påtalar även för-och nackdelar med att ha gruppintervjuer. Möjligheten till både gruppsvar och individuella svar finns men författaren (a.a) betonar vikten av att uppmärksamma effekter av grupptryck och maktstrukturer. Författaren (a.a) påtalar att det finns en risk att informanterna påverkar varandra och att man då kan få en slags
38
majoritetsåsikt som inte omfattas av någon egentligen. I gruppen finns det också risk att viss information undanhålls som kanske hade kommit fram om personen hade varit ensam med intervjuaren. Bryman (2018) menar att gruppintervju kan innebära att två eller flera pratar i munnen på varandra och att det blir svårt att höra vem som har sagt vad.
Vår upplevelse av intervjusituationerna var att de kändes lediga och att ingen verkade få varken för lite eller för mycket utrymme i samtalet. Vi upplevde heller inga tydliga tecken på rådande maktstrukturer. Visserligen pratade informanterna olika mycket men detta kan också ha förklaringar i olika personligheter. Alvehus (2019) påpekar att sociala relationer i gruppen kan påverka undersökningen. Författaren (a.a) menar att personer som är främmande för varandra kommer att agera annorlunda jämfört med om informanterna är bekanta. Författaren (a.a) påtalar att ställningstaganden kring detta måste göras i relation till den undersökning som ska genomföras.
Bryman (2018) menar att vi missar viktig icke-verbal information vid onlineintervjuer men eftersom informanterna här talade om sina egen uppfattning utifrån sina egna upplevelser, blev det någon skillnad som skulle kunnat få följder i deras utsago? Om studien hade gällt något som inte hade varit självupplevt, hade det fått (större) utslag i olika intervjusituationer? Och hur påverkas vi som intervjuare, gör vi andra tolkningar av utsago utifrån onlinesituationen? Vi är medvetna om att situationen påverkar det som sägs precis som vår uppfattning av detta. Vi har funderat kring hur, och i vilken grad, detta kan ha påverkat resultatet jämfört med de informanter som intervjuades på plats. Likaså har vi diskuterat hur gruppintervjuer kan ha påverkat utsagorna jämfört med individuella intervjuer och det är en intressant tanke att göra om studien med detta i åtanke och se hur utfallet hade blivit.
Kvale och Brinkmann (2014) menar att om forskningsintervjun ligger nära vardagens samtal kan det leda till föreställningar om att den kan vara enkel att utföra. Författarna (a.a) menar att denna enkelhet är bedräglig eftersom det är så enkelt att börja intervjun utan särskild eftertanke eller att vara särskilt förberedd. Vi är medvetna om vår brist på erfarenhet när det kommer till genomförandet av forskningsintervjuer. För att undvika de största fällorna, som författarna menar är att reproducera allmänna åsikter och fördomar, har vi noggrant gått igenom intervjufrågorna utifrån syftet och frågeställningarna. Författarna (a.a) poängterar vidare intervjuarens reliabilitet. Om det är fler än en intervjuare vid intervjutillfället, menar de att det finns fördelar i att två personer skriver ut samma avsnitt och sedan jämföra dessa för att på så sätt få en kvantifierad reliabilitetskontroll. Vi delade upp transkriberingen och läste varandras utskrifter och jämförde sedan våra tolkningar av informanternas utsagor innan vi började
39
sammanställa resultaten. Det kunde ha varit givande för studien, om vi hade följt författarens råd i detta. Hade vi uppfattat resultatet annorlunda och hur hade det påverkat analysen?
Vidare påtalar Kvale och Brinkmann (2014) risken med att ställa ledande frågor vilket vi lyfte under förberedelserna av intervjuerna. Under intervjuerna förekom det ändå enstaka inslag av ledande följdfrågor men detta insåg och hörde vi själva och korrigerade formuleringen i efterföljande intervjuer. Eftersom vår uppfattning var att vi fick spontana, omfångsrika och relevanta svar från informanterna menar vi att intervjuerna kan sägas ha tillräcklig giltighet. Omfattningen av kortare frågor och längre intervjusvar är ett kvalitetskriterie enligt författarna (a.a).
Vi har i efterhand insett att vi borde genomfört en pilotstudie. Enligt Bryman (2018) är en pilotstudie ett säkerhetsställande att surveyfrågorna fungerar för att undersökningen ska bli så bra som möjligt. Författaren (a.a) menar vidare att en pilotstudie hjälper till att utesluta frågor som ger snarlika svar. En pilotstudie hade underlättat i intervjusituationerna för att öka trovärdigheten och vi borde ha prioriterat detta istället för att stressa med att samla många informanter. Frågorna hade kunnat formuleras annorlunda med avsikt att hitta direkt till kärnan och få det djup vi strävade efter. Då hade den korta intervjutiden kunnat tas tillvara bättre och vi hade kunnat få ett än mer kvalitativt material även om vi anser att vi fick tillräckligt underlag till analys utifrån syftet och frågeställningarna. För att förebygga eventuell osäkerhet i intervjusituationen menar Bryman (2018) att en pilotstudie underlättar. Det skapas bättre förutsättningar för genomförandet och antalet följdfrågor kan minimeras vilket hade varit en fördel även om vi hade valt alternativet med färre och längre intervjuer.
Sammanfattningsvis har vi dragit en hel del lärdomar under arbetet med denna studie. De insikter vi har gjort längs resans gång har ökat vårt medvetande kring arbete med forskningsstudier precis som att vi också har en ödmjuk inställning till det gedigna arbete som forskning innebär.