En sammanfattande beskrivning

Några avgöranden som rört svenska förhållanden

Dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen har varit före- mål för prövning ett flertal gånger under senare år, av såväl Europa- domstolen som Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdom- stolen. Principen har också behandlats i ett flertal förarbeten. Den fråga som ofta uppkommit är i vad mån administrativa sanktioner i ett förfarande utanför – före eller efter – den straffprocessuella brottmåls- rättegången kan innebära en dubbelbestraffning i konventionens mening.

I NJA 2013 s. 502 slog Högsta domstolen fast att det svenska systemet med två förfaranden och dubbla sanktioner, skattetillägg och brottspåföljd, vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet strider mot principen om att inte bli straffad eller lagförd två gånger för samma brott. Domen innebar en ändring av tidigare praxis. I domen poängterades att det är fråga om samma brott (gärning) när skatte- tillägget och ansvaret för skattebrott grundar sig på samma faktiska omständigheter, nämligen de konkreta handlingar som innebär att en oriktig uppgift lämnas. Högsta domstolen anför att bedömningen

31 _{En motsvarande bestämmelse finns i 50 § i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna,}

som blev rättsligt bindande när Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Bestäm- melsen gäller emellertid enbart när unionsrätt tillämpas.

i frågan om det rör sig om dubbelbestraffning ska riktas in på de faktiska omständigheter som åberopas mot den enskilde, och inte på frågan om förfarandet har olika syften eller om två nationella regler bygger på olika subjektiva rekvisit (p. 22). I HFD 2013 ref. 71 instämde Högsta förvaltningsdomstolen i Högsta domstolens bedömning att de dubbla förfarandena strider mot artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.32

I svensk rätt finns det ett flertal sammanhang där det kan bli aktuellt med både ett straffrättsligt och ett förvaltningsrättsligt för- farande. Förbudet mot dubbel bestraffning har exempelvis behand- lats i mål som rör fällande dom avseende trafikbrott och återkallelse av körkort. I RÅ 2000 ref. 65 fann Högsta förvaltningsdomstolen att en återkallelse av körkort på grund av trafikbrott i och för sig får anses utgöra ett straff i den mening som avses i artikel 4.1 i tilläggs- protokollet, men att den svenska ordningen med körkortsåter- kallelse vid trafikbrott inte strider mot artikeln. Domstolen anför i domen att den svenska ordningen innebär att den som åtalas för ett trafikbrott redan från början vet, eller bör veta, att en lagakraft- vunnen fällande dom normalt kommer att följas av ett körkorts- ingripande. Det förhållandet att detta ingripande sker i ett separat förfarande anses inte innebära att trygghets- och rättssäkerhets- intressena eftersätts. Den svenska ordningen med dubbla sanktioner synes med andra ord inte strida mot ändamålet bakom artikel 4.1.

Europadomstolen gjorde samma bedömning i målet Nilsson mot

Sverige.33 _{Europadomstolen slog fast att körkortsåterkallelse utgör}

ett straff i den bemärkelse som avses i artikel 4.1 i tilläggsproto- kollet. Kränkning av artikeln hade dock inte skett, eftersom beslutet om körkortsåterkallelse inte kunde anses innebära att den dömde varit föremål för ett nytt straffrättsligt förfarande. Även om de olika sanktionerna beslutats av två olika myndigheter i skilda förfaranden finns det enligt Europadomstolen ett tillräckligt nära sakligt och tidsmässigt samband mellan förfarandena för att återkallelsen ska anses vara en del av det straff som enligt svensk lag följer på grovt rattfylleri och olovlig körning.

32 _{Högsta domstolen har vidare fastställt att påförande av skattetillägg inte hindrar prövning}

av åtal för bokföringsbrott avseende samma oriktiga uppgifter (NJA 2014 s. 377) och att beslut om skattetillägg avseende inkomstskatt inte hindrar prövning av åtal för skattebrott avseende mervärdesskatt (NJA 2013 s. 1076 och NJA 2014 s. 371).

Högsta förvaltningsdomstolen har därefter i HFD 2014 ref. 80 konstaterat att den ändrade praxisen i NJA 2013 s. 502 avseende skattetillägg och straff för skattebrott inte påverkar bedömningen att den svenska ordningen för körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott är förenlig med konventionsrätten.34 _{Domstolen fann att}

förfarandet vid körkortsåterkallelse som grundas på fällande dom, eller ett motsvarande avgörande, avseende trafikbrott inte är att se som ett nytt straffrättsligt förfarande. Ordningen ansågs således skilja sig från systemet med skattetillägg och straff för skattebrott för samma oriktiga uppgifter och inte stå i strid med förbudet mot dubbel bestraffning i tilläggsprotokollet.

Även Högsta domstolen drog i NJA 2015 s. 587 slutsatsen att den nya innebörd som principen om ne bis in idem fått genom rättsfallen

NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71 när det gäller ansvar för skatte-

brott och skattetillägg inte ändrar bedömningen att den svenska ord- ningen för körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott inte strider mot artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.

Ytterligare exempel på fall där frågan om dubbel bestraffning har behandlats är i samband med återkallelse av vapentillstånd som grun- das på brottmålsdom. I HFD 2015 ref. 20 anförde Högsta förvalt- ningsdomstolen att ett beslut om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen karaktäriseras i svensk rätt som ett förvaltningsrättsligt ingripande i syfte att förhindra att sådana vapen innehas av personer som visat sig olämpliga som vapeninnehavare. Återkallelsen är således inte avsedd att utgöra en bestraffning och syftar inte heller i sig till att avskräcka från sådana brott eller annat handlande som kan med- föra att den enskilde anses olämplig att inneha skjutvapen. Det svenska förfarandet för återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen anses därför inte vara av straffrättslig karaktär. Det står därmed inte, enligt domstolen, i strid med förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggs- protokoll.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att genom tolkning av ovan redovisade rättsfall fastställa några entydiga princi- per för i vilka fall två olika förfaranden ska anses utgöra en över- trädelse av dubbelbestraffningsförbudet. I fallen med skattetillägg och ansvar för skattebrott tycks det avgörande vara att de grundas på

samma faktiska omständigheter, gärning, och att det därför innebär en

form av dubbelbestraffning enligt tilläggsprotokollet. När det gäller återkallelse av körkort och ansvar för trafikbrott konstateras där- emot att det, även om de olika sanktionerna beslutats av två olika myndigheter i skilda förfaranden, finns tillräckligt nära sakligt och

tidsmässigt samband mellan förfarandena för att återkallelsen ska

anses vara en del av det straff som enligt svensk lag följer på trafik- brottet. När det slutligen gäller återkallelse av vapentillstånd som grundas på brottmålsdom tycks det avgörande vara att återkallelsen

av vapentillståndet inte är en sanktion med straffrättslig karaktär, utan

en åtgärd som vidtas efter en lämplighetsbedömning av den som innehar tillståndet. Nedan utvecklas vad dessa olika slutsatser kan ha för betydelse avseende frågan om återkallelse av antagning och betygsbeslut kan utgöra en form av bestraffning. Först bör dock behandlas om dessa båda åtgärder kan anses utgöra straff i tilläggs- protokollets bemärkelse.