Jag har i denna uppsats velat undersöka begreppet ”den andre” ur ett svenskt perspektiv. Detta genom att med en textanalytisk metod undersöka hur de fyra tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Social-Demokraten/Morgon-Tidningen och Svenska Dagbladet har rapporterat om de två Nobelpristagarna i litteratur Ivan Bunin och Gabriela Mistral. Genom denna
undersökning har jag velat utforska huruvida det har varit möjligt att ana en övergripande bild av ”den andre”, eller om den skiljer sig åt bland annat utifrån Nobelpristagarnas etnicitet, klasstillhörighet och kön. Jag har använt mig av konstruktivistiska teorier av språket som en skapare av verklighet, och har rört mig nära Saids idéer om ”den andre” som någonting som genom att vara främmande tydliggör vad gränserna går för det normala.
Den föreställning om en homogen bild av termen ”den andre” som jag hyste inför arbetets början har visat sig vara felaktig. Begreppet tycks skifta beroende på vad det är man vill förfrämliga hos den andre, och normalisera hos sig själv. Det stämmer att man skrev om
170 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 15
171 Svenska Dagbladet, 15/12-1945, s. 21
172 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 15
Ryssland på ett annat sätt än man skrev om Chile, och att Nobelpristagarnas klass- och
könstillhörighet dessutom spelade en roll i hur man rapporterade om dessa. Även tidningarnas politiska hemvist har spelat en viss roll i hur man har framställt Bunin och Mistral och vad man har valt att fokusera på. Jag kan dock inte ge ett entydigt svar på hur ”den andre”
gestaltas utifrån detta. Det rör sig istället om ett ständigt konstruerande av begreppet, med ett förhandlande om dess innehåll. I Bunins fall används hans klasstillhörighet som en relevant markör för att antingen närma sig eller främja sig ifrån. I rapporteringen av Mistral tycks hennes könstillhörighet vara av större betydelse, när man vill konstruera någonting ”avvikande” från det ”normala” och manliga. Jag tror dessutom att detta med fördel ska förstås intersektionellt, där de olika aspekterna av begreppet ”den andre” samverkar för att skapa en komplex bild av någonting som avviker från normen.
Det är alltså, hos Bunin, såväl som hos Mistral, svårt att finna en övergripande diskurs av ”den andre”. Det är en splittrad bild som framträder, beroende på vad man väljer att fokusera på. Rapporteringen av Mistral visar på en syn av manligt och kvinnligt, där det kvinnliga andrefieras och blir någonting som avviker från normen. Den rådande diskursen om den andre, i detta sammanhang, tycks vara att de ”kvinnliga egenskaperna” omhändertagande och barnakärlek kontrasteras mot det manliga, som kanske förväntas vara mer fritt och mindre vårdande. Beskrivningarna av hennes kvinnlighet tycks stärka de åsikter som rådde i
samhället, att kvinnan skulle vara den omhändertagande som var ytterst ansvarig för barnens uppfostran.
Inledningsvis hade jag hoppats på att en direkt jämförelse av hur synen på ”den andre” förändrats över tid varit möjlig. Genom beskrivningarna av Bunin och Mistral har detta dock visat sig inte vara fallet, då det är för många inbördes egenskaper som skiljer dem åt. Hos Bunin använder man sig mycket mer av klassbegreppet i sin konstruktion av någonting ”annat”, medan man i Mistrals fall starkare trycker på hennes könstillhörighet. Man kan alltså inte tala om en enskild bild av ”den andre”, och hur denna har förändrats över tid. Det handlar istället om en konstruktion av en bild av någon annan, en bild som varierar beroende på vad man vill framhäva hos sig själv.
I undersökningsdelen ovan framträder således flera intressanta insikter. Av särskilt stort intresse för föreliggande uppsats är faktumet att synen på ”den andre” alltså är någonting komplext och heterogent, framför att vara en simpel homogen bild. Genom att undersöka den
andre, utifrån de tre tematiska ingångarna, menar jag att man får en tydligare bild av det flytande och svårdefinierbara som döljer sig i den termen. I konstruktionen av ”den andre” framträder dessutom en implicit förståelse av vad som anses vara det normala – det som ”den andre” inte är och det som inte är värt att rapportera om. Beroende på vad man väljer att fokusera på och framhäva, visar sig också olika bilder av Sverige och det svenska. Jag menar att denna bild framträder implicit genom beskrivningen av vad jag här har valt att kalla ”den andre”. ”. Det svenska anas därmed genom att ses som en kontrast till hur ”den andre” framställs.
Analysen visar tydligt på hur man i tidningarna låter både Bunin och Mistral representera någonting annat, någonting större än de själva. För att inledningsvis behandla synen på Bunin, ser vi hur han i samtliga tidningar (bortsett från Social-Demokraten) anses representera hela Ryssland. Detta måste ses som en typ av andrefiering, där han blir någonting främmande. Exempelvis beskrivs han återkommande som intensivt rysk, eller som en representant för ”den slaviska typen”. Vad det egentligen innebär tydliggörs aldrig, utan tycks anses vara någonting av en sådan karaktär att läsarna inte behöver en grundligare genomgång av begreppen. Vad det slaviska och det ryska är, det är någonting som alla helt enkelt antas känna till.
Det presenteras dock flera olika ryska eller slaviska typer, antingen i direkt sammankoppling med Bunins person eller verk, eller med det Ryssland han sägs representera. Ryssen i sig är en generalisering – men en generalisering som är mångbottnad. Till övervägande del är det dock en negativ bild som framträder. Man nyttjar stereotypen att ryssarna är försupna
vodkadrickare, samt tanken om den veka och känslostyrda ryssen, med svårigheter att kontrollera sina tankar och känslor. Detta kan tolkas i kontrast till vad man kan läsa in om svenskarna, vilka kan anses vara mer rationella och starka. Ryssarna antas också vara särskilt självdestruktiva och anarkistiska, samtidigt som den ryska tillvaron beskrivs vara helt
meningslös.
Det ryska beskrivs dock samtidigt som någonting positivt och enande: den ryska naturen är någonting solidariskt. Den ryska naturen beskrivs också som någonting som inte är
oorganiserat, vilket måste anses vara någonting positivt. Samtidigt tycks det ha rått en föreställning att ryssar ska ha varit just oorganiserade, i och med att man väljer att påpeka att denna tanke inte tycks stämma.
Det mest positiva tillmälena tillskrivs dock inte Ryssland och det ryska, utan mer specifikt Bunin själv (även om han fått representera dessa tidigare). Här handlar det om hur det är Bunins kopplingar till det västerländska som tyder på någonting beundransvärt och uppskattat i beskrivningen. Det västerländska beskrivs som kultiverat och av hög kvalitet, och placeras uttryckligen i motsatsställning till det ryska sinnelaget. Genom sin kritik av det ryska, visar Bunin prov på någonting särskilt västerländskt. Här blir det alltså inte Bunin i sig som
representerar ”den andre”, utan Ryssland i stort som representerar detta. Bunin värvas snarare till att representera ett västerländskt och ”normalt” förhållningssätt gentemot Ryssland och det ryska, vilket här ses som det avvikande.
Social-Demokraten är dock något tveksam till att låta Bunin representera Ryssland, vilket förefaller bero på att de istället anser Gorkij vara en bättre kandidat för det ryska. Social-Demokraten tycks mena att Bunin är för fjärran det ryska folket, såväl i sin roll som tillhörande en adlig släkt, som i egenskap av emigrant. Han är således inte nära
sammankopplad med det ryska, varken geografiskt eller socialt. Hos Social-Demokraten är det alltså istället den ryska bonden, och Gorkij, som tycks axla rollen av det ryska: här i egenskap av någonting man tycks vilja befatta sig med. Bunin ses som någonting annat, någonting som varken är ordentligt ryskt, eller som tillhörande ”rätt” sociala klasstillhörighet. Det tycks alltså, i Social-Demokratens fall, vara av överordnad betydelse att andrefiera någon som tillhör ”fel” klass, framför någon med en annan etnisk bakgrund. I skapandet av ett vi och ett dem – någonting normalt och någonting annorlunda – överbryggar klasstillhörigheten det etniska släktskapet. Det ska dock sägas att Social-Demokraten inte är överdrivet sympatiskt inställt mot den sovjetiska regeringen, men att man i jämförelse med de övriga tidningarna hyser mindre antagonistiska känslor gentemot den.
De övriga tidningarna är istället ytterst noggranna med att fördöma såväl den ryska revolutionen som den ryska bonden som någonting fult, farligt och ondskefullt. I deras rapportering fungerar Bunin som en representant för den politiska ordning man själv representerar. Återigen värvas han alltså för att företräda den åsikt man anser rimlig, mot någonting annat. Bunin är inte heller här i egentlig mening andrefierad – men kommunismen och dess följder blir det.
Bunins manliga könstillhörighet verkar tidningarna inte vara intresserade av att rapportera kring. Detta beror sannolikt på att han i egenskap av man ses som det normala, och ingenting avvikande. Här tycks samtliga tidningar vara överens: det manliga är ingenting som påverkar synen av Bunin som ”den andre”, snarare tvärtom. Det är det kvinnliga som antas vara det avvikande.
Det är alltså svårt att måla upp en entydig bild av diskursen kring ”den andre” utifrån
beskrivningen av Bunin. Detta då han inte framträder som någonting helt annorlunda. I likhet med hur Ryssland ses som någonting som är både europeiskt och asiatiskt, samtidigt bekant och främmande, betraktas Bunin både som någonting man känner samhörighet med och någonting man vill värja sig ifrån.
Beskrivningen av Bunin som ”den andre” må vara bristfällig, då han i flera fall anses vara ”som vi”. Genom honom ges dock tidningarna en möjlighet att rapportera kring Ryssland som nation, vilken sammanfattningsvis måste förklaras vara framställd på ett övergripande
negativt vis. I synnerhet betraktas Bunin som en gestalt som får agera ett motstånd gentemot den ryske bonden och den kommunistiska regimen, varefter tidningarna utifrån politisk tillhörighet får bekänna sida. Har man en negativ inställning till det kommunistiska Ryssland och är placerad längre till höger på den politiska skalan, som Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, tenderar man att betrakta Bunin som någonting gott, någonting bekant, som står på samma sida som en själv. Är man inte lika avogt inställd till kommunismen och är placerad något längre till vänster på den politiska skalan, som Social-Demokraten, är det istället den ryska bonden som anses vara något positivt – och Bunin, i egenskap av aristokrat och landsflykting, någon man vill förfrämliga.
”Den andre” blir som sagt någonting som man inte är, det som man vill kontrastera sig själv emot. Den rådande diskursen av ”den andre” varierar i min undersökning av Bunin, beroende på om man utgår ifrån en övervägande höger- eller vänsterrapportering. Det finns ingen enhetlig bild av hur denne beskrivs. Klasstillhörigheten tycks vara viktigare än den etniska, även om man också beskriver landet. Den ryska nationen och livet där är huvudsakligen negativt gestaltat, medan det svenska i kontrast framträder som någonting positivt.
Mistral blir i likhet med Bunin också beskriven som en representant för någonting större. I hennes fall blir dock inte hennes klasstillhörighet av någon större betydelse. Ingen tidning
försöker i särskilt stor utsträckning att konstruera henne som en företrädare för en avvikande politisk ställning, eller som en representant mot någonting annorlunda. Istället lägger man större vikt på det ”avvikande” i att hon är kvinna. Man låter henne stå som representant för alla kvinnor och alla mödrar. Genom detta blir hon någonting mycket större än sig själv, ”något annat. Denna tydliga koppling till det feminina visar på en andrefiering gentemot det manliga och ”normala”. I kontrast kan vi se hur Bunins manlighet inte alls uppmärksammas, medan det kvinnliga hos Mistral är av oerhört intresse, särskilt med tanke på hur kvinnlig hon faktiskt beskrivs vara. I jämförelse med henne och hennes kvinnlighet beskrivs alla andra poeter vara könlösa, varför det blir någonting än mer avvikande. Det stora i hennes
kvinnlighet uppmärksammas också genom de återkommande anspelningarna på hennes roll som ”drottning”. I termen smälter det kvinnliga samman med någonting starkt och kraftfullt och bildar i någon mening ”det högst uppsatta kvinnliga ämbetet”.
Den typ av kvinnlighet som beskrivs är också intressant att granska närmare. Vi förstår att det kvinnliga tycks vara nära förknippat med det kärleksfulla och omhändertagande, i synnerhet kopplat till barnen och barnafödandet, denna ”gemensamma” dröm för alla kvinnor. Det skapas alltså en väldigt stereotyp bild av henne som kvinna, om än i många avseenden en ovanligt kvinnlig kvinna. Synen på det kvinnliga problematiseras inte, utan ses som någonting som är likadant för samtliga kvinnor. Genom detta kan man föreställa sig att det manliga också är någonting befäst, någonting som tydliggörs genom att det inte är det kvinnliga. Man nyttjar exempelvis den ännu existerande klyschan att kvinnan ska vara intresserad av att sköta om hemmet – vilket således mannen inte ska göra. Att Mistral själv inte är intresserad av detta kvinnliga, tycks dock vara anmärkningsvärt. Man presenterar också olika typer av litteratur: där män skriver på ett sätt, medan kvinnor närmar sig skrivandet på ett annat.
En viss skillnad går dock att utläsa mellan kvinna och kvinna. Medan Mistral i allra högsta grad tillskrivs den ”kvinnliga egenskapen” att vara barnkär är man noga med att påpeka att det är en skillnad på hur man är barnkär som kvinna i norden och som kvinna i exempelvis Chile. Medan svenska kvinnor beskrivs som mer återhållsamma, är ”romanska” kvinnor väldigt översvallande och känslosamma.
Chilenska kvinnor och män tillskrivs fortsättningsvis än fler egenskaper, som skiljer sig från det svenska och ”normala”. Man låter Mistral agera talesperson för inte bara hela hennes hemland Chile, utan för såväl hela Sydamerika som hela det spansktalande Amerika. I vissa
fall klumpas hon dessutom samman med Spanien. Språket tycks vara ett sammanhållande kitt, och man tenderar att betrakta de olika länderna som en enhet – där kanske den enda egentliga likheten är att man talar samma språk. Man skiljer dock på den mer ursprungliga spanskan som talas i Spanien, mot det språk som Mistral använder. Här menar man att det handlar om ett språk som är mer färgat av hur den sydamerikanska ursprungsbefolkningen talar, vilket man kontrasterar mot den ”renare” spanskan som talas i Spanien. Det tycks alltså ligga någon typ av värdering i hur språket beskrivs, där det sydamerikanska ses som en fulare kopia av originalet.
Den bild som tillskrivs dessa spansktalande människor, utöver bilden av den känslostyrda kvinnan som presenterats ovan, är en bild av någon som har svårigheter att passa tider, som inte kan uttrycka sig utan att vilt gestikulera medan man pratar och som i allmänhet tycks vara mindre civiliserad än vad svensken är. Det tycks existera en stereotyp av ”den andre” som eldig och betydligt mer känslostyrd än vad som tycks vara det normala för den måttfulle svensken.
Det ociviliserade och ursprungliga återkommer dessutom som en bild på det sydamerikanska, när man benämner det som en barndomens trädgård: någonting barnsligt och omoget. Just beskrivningen av en närhet till det ursprungliga, barnsliga och till naturen är i min mening typiskt vid en andrefiering. Detta kan speglas mot hur man mer eller mindre implicit tycks tänka på Sverige som någonting mer rationellt och vuxet. I motsatsparet natur-kultur, tycks Sydamerika (och därmed även Mistral) i allra högsta grad representera just natur och det irrationella, medan Sverige får representera det kulturella, det rationella.
Detta naturliga behöver inte vara någonting dåligt och det är inte nödvändigtvis enbart en negativ bild av Sydamerika som förmedlas. Medan det kan framstå som barnsligt och irrationellt, kan det samtidigt representera någonting oförstört och naturligt, någonting som man vill tillbaka till. Det beskrivs dock i allra högsta grad som någonting annorlunda, någonting annat än det svenska och ”normala”.
En positiv aspekt av detta ”ociviliserade” kan vi se exempel på genom beskrivningen av den sydamerikanska befolkningen. Den ”primitiva” närheten till naturen och längtan efter nya andliga former som man menar ska känneteckna alla invånarna på den sydamerikanska kontinenten, står i kontrast till normen. Här ser vi ett exempel på hur sydamerikanerna
andrefieras och beskrivs som någonting snarlikt ”ädla vildar”, oförstörda varelser som ännu inte hunnit bli förändrade och förstörda i och med Européernas ankomst. Här tycks det vara en positiv, om än något nedlåtande, bild av sydamerikanen som framträder.
Den ständigt återkommande kopplingen mellan Mistral och den sydamerikanska
ursprungsbefolkningen tyder dock på en mer negativ syn på det sydamerikanska. Med sitt mörka, tunga och annorlunda blod och med sin förkärlek till blodsoffer och all möjlig form av våldsam, primitiv grymhet beskrivs ”indianen” som någon form av motpol till den
västerländska civilisationens måtta. Här tycks det heller inte spela någon roll vilka geografiska begränsningar som råder. Exempelvis använder man aztekerna och deras
offerriter som ett exempel på det nästan barbariska som förekommer i Mistrals diktande: trots att aztekerna inte var besläktade med Chile eller Sydamerika. De får dock fungera som en motpol till den västerländska civilisationen och dess humanitet. Mistral påverkas också genom sitt beskrivna släktskap med dessa. De blir goda representanter för ”den andre” – någon som inte har omfamnat den västerländska civilisationen, utan tycks vara kvar i ”det förhistoriska dunklet”. Mistral andrefieras också när hon kopplas samman med ”orientalen” och den påstådda långsamhet som utmärker denne.
Stundtals har det varit svårt att hantera hur beskrivningen av Nobelpristagarnas litterära alster, och deras skapande, smält samman med bilden av hur man beskriver författarens person. Detta har i sin tur fogats samman med den övergripande bild av det land, den klass eller det kön som Nobelpristagarna därefter fått representera. Det har dock framkommit hur synen på den andre kan konstrueras på olika sätt, utifrån flera skilda ”olikheter”, vilka kan
sammanfogas till ett komplett ”den andre”, mot vilken man kan spegla sig själv.
I somliga fall har det inte varit helt lätt att dela in mina fynd inom dessa något snäva kategorier. Vid ett flertal tillfällen har det exempelvis förekommit flera formuleringar som skulle kunna klassas som en kommentar på Bunins etnicitet, samtidigt som dennes klass är i fokus. I samma anda förekommer det i beskrivningarna av Mistral ofta en överlappning mellan etnicitet och kön. Jag har vid dessa tillfällen helt enkelt valt att placera formuleringen under just det aktuella tematiska avsnittet, där jag menar att det passar bäst in. Exempelvis har jag valt att lägga rapporteringar kopplat till ”det gamla Ryssland” under klass-avsnittet, då jag menar att formuleringarna i högre grad syftar till ett försovjetiskt landskap, framför ett enat
etniskt sådant. Det mest relevanta här, menar jag alltså är skiljelinjen mellan det gamla aristokratiska, och det nya kommunistiska.
Analysen har lyft fram och diskuterat en komplicerad och heterogen bild av vad ”den andre” egentligen är och hur man kan betrakta detta. Denna splittrade och mångfacetterade syn har dock uppmärksammats ur några perspektiv i min undersökning, genom mitt val att undersöka andrefieringen utifrån flera olika tematiska avsnitt. Denna oenhetliga bild av ”den andre” återfinns också i Kongstads tolkning av den svenska synen på Nobelpristagaren Rabindranath och orienten. Enligt Kongstad uppfattas Tagore och det Indien han representerar inte enbart som någonting negativt, mot vilket det positivt laddade ”väst” kan speglas. I många fall är det istället väst som ses som dekadent och förtappat, medan det ”orientaliska” Indien ses som någonting oförstört och eftersträvansvärt.174 I viss mån är det också fallet, när man beskriver