I detta avsnitt kommer jag att redovisa de fynd som jag har funnit i de olika tidningarna, i vilka man beskriver synen på de bägge Nobelpristagarna. Jag har valt att dela upp avsnittet i mindre tematiska delavsnitt: etnicitet, klass och kön. Denne uppdelning är gjord för att enklare kunna granska den skildrade bilden av författarna som ”den andre”, ur olika perspektiv. De tematiska avsnitten är i sin tur indelade i två delar, där jag inledningsvis behandlar synen på Bunin, för att avsluta med mina fynd rörande hur man gestaltat Mistral.
Etnicitet
Bunin
Tidningarna beskriver Bunin återkommande som den ”främste representanten för rysk
litteratur av äldre generation”57 och man menar att Bunins ”diktarkröning kastar sitt glansfulla återsken på hela den ryska litteraturen.”58 Bunin beskrivs dock inte enbart som en representant för den ryska litteraturen i allmänhet, och den ryska klassicismen i synnerhet: han tillskrivs också rollen som representant för hela den ryska nationen! Trots sin vistelseort utanför
Ryssland, har han inte förlorat sin ”ryska identitet”. Han har, menar Svenska Dagbladet, i själva verket ”i djupet av sin varelse förblivit intensivt rysk och har aldrig varit mera ryss än utanför Ryssland”.59 När han ankommer till Sverige med ”sina rötter djupt fästa i den ryska jorden”60 beskrivs han dessutom som ”en god representant för den gamla förnäma ryska kulturen”.61
Svenska Dagbladet lyckas också beskriva honom som en representant för den ryska anden, när han anländer till en av många sammankomster han besöker i Stockholm. Dessa beskrivningar av Bunin blir av intresse, då de representerar någonting större. Varje beskrivning av honom – tyder detta på – kan sägas vara en beskrivning av ryssen i allmänhet.
57 Dagens Nyheter, 10/11-1933, s. 1
58 Aftonbladet, 17/11-1933, s. 12
59 Svenska Dagbladet, 5/11-1933, s. 22
60 Svenska Dagbladet, 6/11-1933, s. 3
Några av tidningarna är dock kritiska till Nobelkommitténs beslut och menar att det trots det uppskattade beslutet att uppmärksamma rysk litteratur, skett alltför sent och möjligen genom fel kandidat. Social-Demokraten skriver att man undrar varför inte den samtida ryske
författaren Maksim Gorkij tilldelats priset, utan istället en emigrant: Ivan Bunin. Man menar att Bunin inte är någon stor människoskildrare som Gorkij i sitt författarskap. Istället menar man att han ”saknar genialiteten, det omedelbara och uppriktiga, det slösande och originella som är ett med Gorkis [sic] folklighet, hans djupa samhörighet med den ryska folksjälen”.62 I en annan omfattning än de övriga tidningarna, ämnar Social-Demokraten att försöka minska det ”typiskt ryska” hos Bunin. Istället är det Gorkij som lyfts som den store ryska författaren, medan Bunin ”bara” är emigrant.
Svenska Dagbladet hävdar att det alltid är svårt att dra tydliga skiljelinjer mellan dessa delar av en individ – författarens verk och person – och att detta i allra högsta grad stämmer även på Bunin.63 Här ser vi ett exempel på detta, när Social-Demokraten fortsätter att beskriva sin syn på Bunin och Gorkij. Man skriver att även om han visserligen inte är någon obetydlig
författare, så representerar han inte, till skillnad från Gorkij, ”det genuina, det livskraftiga och nyskapande i den ryska prosan, utan tvärtom en döende tradition. Han är den sista frukten på det träd som burit Turgenjevs och Tjechovs konst, en västerländskt kultiverad kvalitet med utsökt arom, men ömtålig och frostbiten och utan den säreget friska och starka smak, som vi gärna förbinda med den ryska jorden.”64 Trots att han upprätthåller en gammal, rysk tradition med sin litterära stil, är den således inte av samma kvalitet som hans föregångare på området. Samma tanke går att avläsa i Svenska Dagbladet. Här hävdas det att även om Bunin inte kan sägas vara någon av de riktigt stora ryska författarna, är det ”ingen annan [som] i våra dagar synes fullfölja den klassiska linjen i rysk litteratur”.65 Av intresse i citatet ovan är även hur man kopplar Turgenjev och Tjechov till en högre kvalitet, som dessutom är västerländsk. Det som inte helt tillhör det västerländska, blir alltså mindre värt. Det blir till någonting annat.
Bunins litterära prestation tycks, som vi sett ovan, således inte uppfattas som helt försumbar. Exempelvis beskrivs han som begåvad. Dagens Nyheter benämner honom som den ”främste
62 Social-Demokraten, 10/11-1933, s. 6
63 Svenska Dagbladet, 5/12-1933, s. 22
64 Social-Demokraten, 10/11-1933, s. 1
representanten för rysk litteratur av äldre generation”66, medan Svenska Dagbladet hävdar att hans litterära stil är oöverträffad inom samtida diktning.67 Aftonbladet menar att ”Ivan Bunin är […] den störste av samtida ryska författare”68och tillägger att man hos honom finner såväl en stor begåvning som en ädel karaktär. Fortsättningsvis beskrivs han i Aftonbladet som, i likhet med Gorkij, varande i besittning av ”den ryska ymnigheten”.69 Denna menar man dock begränsar sig till möjligheten att gestalta dofter och stämningar, framför djupare känslor och kraftigare författarskap. Man är här noga med att påpeka att Bunin är starkt präglad av ”västerländsk kultur [och] livsåskådning”.70 Detta, skriver man, märks genom dennes utformning av ”de kultiverade meditationer”71, där han presenterar det han med ord målar upp. Dessutom finner vi hos Bunin, menar Aftonbladet, en ”västerländsk livsåskådning i den starka kritik, som han ägnar det ryska sinnelaget och levnadssättet såväl hos överklassen, godsägaradeln, som hos bönderna”.72 I samma andetag talas det om ”meningslösheten i den ryska tillvaron”.73 Det tycks alltså som att det västerländska i sig självt innefattar en kritik mot det ryska livet, vilket betraktas som meningslöst. Det är en tydlig dikotomi mellan det
positiva, västerländska, och det negativa, ryska.
I anslutning till det litterära beskriver man i Dagens Nyheter hur man menar att Bunins noveller varit tongivande när det gällt dennes Nobelprisutnämning. Särskilt nämner man en novell, Mitjas kärlek, vilken man beskriver handlar om kärleken hos ”en ung rysk student av den veka, sinnligt svärmiska ryska typen”.74 Återigen presenteras alltså en ”ny rysk typ”, eller ett annat sätt på vilket man kan vara rysk. Det veka och sinnligt svärmiska blir alltså en annan bild på hur man kan se det ryska. En annan bild av det ryska sinnelaget presenterar Social-Demokraten, när man istället hävdar att Bunin i sina verk – i synnerhet romanen Byn – menar
66 Dagens Nyheter, 10/11-1933, s. 1 67 Svenska Dagbladet, 10/11-1933, s. 3 68 Aftonbladet, 17/11-1933, s. 12 69 Aftonbladet, 10/11-1933, s. 4 70 Aftonbladet, 10/11-1933, s. 4 71 Aftonbladet, 10/11-1933, s. 4 72 Aftonbladet, 10/11-1933, s. 4 73 Aftonbladet, 10/11-1933, s. 4 74 Dagens Nyheter, 10/11-1933, s. 30
att ”anarkistiska instinkter och självförnedringsbegär” istället är något centralt i ryskt
själsliv.75 Återigen målas någonting negativt upp som en bild av vad det innebär att vara rysk.
Någonting centralt i beskrivningen av Bunin, är också kopplingen mellan utseendet och de personliga egenskaperna. Exempelvis beskriver Dagens Nyheter att han gör ”ett imponerande intryck med sin slaviska typ, sitt vinnande leende och sitt tjocka grå hår.”76 Vad som menas med ”slavisk typ” klargörs inte, men i sammanhanget framstår det som någonting positivt, om än något exotifierat. Den slaviska typen tycks i sammanhanget vara någonting som läsarna redan bör känna till, en stereotyp som var (och möjligen är?) allmänt rådande. I kontrast till hur det ryska – vilket jag menar bör innefattas i det slaviska – kan betraktas på olika sätt, där det ryska inte är någonting enhetligt, är det märkligt hur det slaviska här så entydigt tycks representera en sak.
Det typiskt ryska fortsätter nämnas på ett flertal olika platser i tidningarna. När Bunin anländer till Stockholm, är Aftonbladet noga med att poängtera att han ankommer i ett större sällskap av övriga exilryssar. Detta, att de reser tillsammans, menar man visar på ”den breda ryska naturen – schirokaja natura – som på ett så rörande sätt ådaglägger [sic] sin mänskliga solidaritet i nöd och lust.”77 Man fortsätter beskriva att Nobelpriset inte uteslutande är Bunins privata angelägenhet, utan att det fungerar som en glädjespridare till hela denna grupp med ”människor som haft sina gemensamma öden i främmande land.”78 Det ryska är här någonting positivt, och enande. Det är en god kraft, som tyder på en empatisk och sympatisk natur. Man fortsätter med att rapportera om hur han vid ankomsten till Centralstationen fick motta en bricka med bröd och salt, ”enligt gammal god rysk sed”. Detta tycks betraktas som någonting annorlunda, men gott. Det är alltså inte någonting enbart negativt.
I kontrast till detta kan vi se hur Social-Demokraten rapporterar om samma tillfälle. Efter att han mottagit gåvan vid ankomsten skriver man att han nu inte behöver svälta under sin
vistelse i Stockholm. Man tillägger att han dessutom har ”litet pengar att hämta här, så mycket att det räcker till sovel på brödet. Det måtte kännas härligt för en stackars landsflykting att ha
75 Social-Demokraten, 11/12-1933, s. 16
76 Dagens Nyheter, 10/11-1933, s. 1
77 Aftonbladet, 7/12-1933, s. 10
fått sin brödfråga ordnad”.79 Det är alltså ett betydligt mer ironiserande grepp hos Social-Demokraten, som gör sig lustiga över Bunin. Man konstaterar dessutom att Nobelpristagaren ser trött och sliten ut – men att han antagligen inte skulle ”mått illa om de bjudit honom på ett glas vodka också”.80 Här tycks man alltså nyttja stereotypen att ryssar är försupna
vodkadrickare, något som gestaltar händelsen ur ett annorlunda perspektiv.
En annan stereotyp framträder, när man i Dagens Nyheter beskriver de firanden som exilryssar har hållit till följd av Bunins utnämning. Man påpekar att ”den som menar att ryssen saknar organisationsförmåga måste bli omvänd efter att ha hört de hundratals
föreningar av alla slag som de ryska emigranterna skapat över hela världen”.81 Det tycks alltså ha existerat en tanke kring ryssen som oorganiserad; en tanke som i och med denna
kommentar, möjligen börjar ifrågasättas.
I övrigt beskrivs Bunin i en mer exotisk ton, när man i en artikel med rubriken ”Bunin prövar svensk julmat”82, rapporterar om just detta. Artikeln beskriver, föga förvånande, hur
nobelpristagaren tillsammans med sin fru bjudits på julbord av den Utländska
pressföreningen. Man beskriver också hur han under festen drabbats av illamående, och verkat vara medtagen under kvällens gång.83 Denna artikel sticker ut, då de följande
textavsnitten handlar om hur de övriga nobelpristagarna talar om sina respektive ämnen och arbetsområden. De diskuterar vågmekanik respektive positioner och negativa elektroner. I kontrast till det kan det alltså tyckas vara märkligt att man istället för att rapportera om Bunin i samband med någonting litterärt, istället väljer att måla upp en bild av hur han får ont i magen. Det må vara sant att Bunin mått dåligt under kvällen, men att rapportera om hans mående parallellt med hur man beskriver de andra Nobelpristagarna i anslutning till sina expertområden, är anmärkningsvärt. 79 Social-Demokraten, 7/12-1933, s. 4 80 Social-Demokraten, 7/12-1933, s. 1 81 Dagens Nyheter, 3/12-1933, s. 14 82 Dagens Nyheter, 13/12-1933, s. 1 83 Dagens Nyheter, 13/12-1933, s. 30
Mistral
I Mistrals fall betraktar tidningarna henne som en representant för sitt hemland, Chile. Dagens Nyheter rapporterar om hur Chiles talman ska ha sagt att ”valet av Mistral är en ära icke blott för henne, utan även för landet”.84 Morgon-Tidningen rapporterar om hur en annan högt uppsatt chilensk politiker ska ha sagt att ”chilenarna har rätt att känna sig stolta över att världslitteraturens högsta utmärkelse tilldelats vår berömda landsmaninna”.85 I Svenska Dagbladet menar man i samma anda att Nobelprisutnämningen till Mistral medfört en
”utomordentlig ära som vederfarits icke bara det chilenska folket utan hela det spansktalande Amerika”.86
Detta avslutande, det vill säga, att låta Mistrals ära sträcka sig över hela kontinenten är inte ovanligt. Det tycks snarare vara regel än undantag att hon får representera hela Sydamerika, framför Chile. Svenska Dagbladet rapporterar vidare att man anser Gabriela Mistral vara ”en värdig representant för sydamerikansk kultur”.87 Även utomlands tycks man vara av samma åsikt. Svenska Dagbladet skriver om en tidning i Rio de Janeiro som ska ha publicerat åsikten att ”Alla sydamerikaner kan lyckönskas. Var och en av oss är delaktig i detta pris och vi känner oss hedrade”.88 En minister Wennerberg rapporterar till Dagens Nyheter från
Sydamerika, hur nyheten om Mistrals vinst mottagits: I den peruanska huvudstaden Lima ska hela kongressen ha hyllat diktarinnan ”för att hon hedrat hela Sydamerika”.89 Man rapporterar dessutom från andra länder i Sydamerika, där människor har firat och tidningarna skrivit långa hyllningsartiklar till Mistrals ära.90 Morgon-Tidningen beskriver henne som ”kontinentens obestridda diktardrottning”91 och menar att hennes dikter och visor sjungs varhelst spanska än talas. I samma anda beskrivs hon i Svenska Dagbladet som ”hela det spanska Amerikas nationalskald”92, medan Dagens Nyheter skriver hur Mistral betraktas som
84 Dagens Nyheter, 20/11-1945, s. 10 85 Morgon-Tidningen, 20/11-1945, s. 12 86 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 8 87 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 3 88 Svenska Dagbladet, 19/11-1945, s. 10 89 Dagens Nyheter, 19/12-1945, s. 17 90 Dagens Nyheter, 19/12-1945, s. 17 91 Morgon-Tidningen, 16/11-1945, s. 12 92 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 15
”den moderligt samlande symbolen för hela den sydamerikanske kontinentens kulturella strävanden”.93 Den gängse uppfattningen tycks alltså vara – såväl i Sverige som utomlands – att Mistral bör och ska representera hela den Sydamerikanska kontinenten. Det är dock i ytterst få sammanhang som hon istället får representera sig själv.
Någonting snarlikt och möjligen mer förekommande i svensk media än i sydamerikanska tidningar är den generella hopslagningen av enskilda länder till en större sydamerikansk enhet. Man rapporterar om hur den södra delen av den amerikanske kontinenten ”som är så föga eller bristfälligt känd”94 i och med Nobelprisutdelningen blir mer uppmärksammad. För det första är detta ett ytterst eurocentriskt, eller kanske svenskt perspektiv. Sydamerika är ju som bekant väldigt känd i många människors medvetande – inte minst bland sydamerikanerna själva. För det andra så tänker jag mig att det finns en viss skillnad i kunskap om de olika länderna i Sydamerika. Omöjligt är inte att läsarna har en djupare kunskap om till exempel Brasilien än Paraguay.
Det faktum att en sydamerikansk enhet gestaltas på bekostnad av de enskilda länderna är också tydlig i en artikel av Dagens Nyheter. Man rapporterar om Mistrals glädje över att den sydamerikanska kvinnan, sen ett beslut fattats i Mexiko året innan, nu har rösträtt.95 Det handlar således inte om de mexikanska kvinnornas rösträttigheter – utan de sydamerikanska. Inom parantes kan tilläggas att även om några sydamerikanska länder infört kvinnlig rösträtt, gällde detta inte majoriteten av de sydamerikanska länderna 1945. Det skulle komma att dröja flera år, innan hela Sydamerika infört kvinnlig rösträtt.96
I vissa fall går man dessutom ännu längre i sin sammanslagning av de sydamerikanska länderna till en enhet och tycks nästan beskriva Sydamerika som tillhörande Spanien. I en artikel som berättar hur Mistral är den första personen från Sydamerika som fått motta litteraturpriset, presenteras dessutom två spanska personer som tidigare fått motta priset. I samma veva beskrivs dessutom Mistral vara ”en märkeskvinna ur den spanska kulturens
93 Dagens Nyheter, 16/11-1945, s. 6
94 Svenska Dagbladet, 12/12-1945, s. 12
95 Dagens Nyheter, 9/12-1945, s. 40
96 Women suffrage and beyond, Central & South America, http://womensuffrage.org/?page_id=109 [hämtad: 10/12-2019]
annaler”.97 Det spanska kopplas här samman med det sydamerikanska. Flera av tidningarna är också noga med att påpeka att det flyter baskiskt blod i hennes ådror.98
I rapporteringen tillskrivs Sydamerika besitta ett antal egenskaper. Enligt Dagens Nyheter är den sydamerikanska jorden ”barndomens trädgård” 99 i vilken man kan hålla djupa samtal med naturen. Det beskrivs som någonting vackert och oförstört av civilisationen. I likhet med hur Bunin fick representera någonting annat, någonting större än sig själv, är det tydligt att Mistral betraktas på ett snarlikt sätt. De beskrivningar av sydamerikanen och det
sydamerikanska som existerar kan därför sägas vara beskrivningar av henne – och vice versa. Även Mistral själv tillskrivs vissa egenskaper, i egenskap av människa med chilenskt och sydamerikanskt ursprung.
Exempel på detta, samt ett tecken på dikotomin natur-kultur går också att ana i hur Mistrals utseende beskrivs i Dagens Nyheter. Här sägs hon bland annat ha ”en ädel indianprofil”.100 Även Svenska Dagbladet beskriver hennes utseende och nämner att hon har ett ”ett praktfullt huvud med markerade ansiktsdrag, som bär tydliga spår av de indianska förfäder, som hon är så stolt att äga”.101 Svenska Dagbladet menar dessutom att hennes ”baskiska blod” har hos Mistral ”liksom hos andra chilenare under seklens lopp fått en stark tillsats av den mörkare och tyngre saft som flyter i indianernas ådror.”102 Genom fokuseringen på det annorlunda blodet, förstärks bilden av indianen – men också av Mistral och sydamerikanen – som den andre. Denna bild stärks ytterligare då Mistral kopplas samman med ”orientalen”. Både Dagens Nyheter och Morgon-Tidningen rapporterar om hur det finns en ”orientalisk långsamhet” över Mistral, och att hon själv säger sig behöva tid att smälta sina intryck.103
Det rapporteras om Mistrals syn på poesin, och att hon ska ha sagt att det vackra ligger i rimmen och rytmiken, snarare än i det behandlade ämnet. Detta beskriver en journalist på Aftonbladet som en märklig tanke. Detta blir återigen någonting annorlunda. I övrigt
97 Morgon-Tidningen, 16/11-1945, s. 12 98 Aftonbladet, 11/12-1945, s. 10 99 Dagens Nyheter, 11/12-1945, s. 8 100 Dagens Nyheter, 21/12-1945, s. 16 101 Svenska Dagbladet, 9/12-1945, s. 3 102 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 15
fokuserar man på hennes språkbruk, och kontrasterar hennes ”sydamerikanska språk med inslag av infödingsspråk”104, mot den ”renare”, ursprungliga spanskan. Dagens Nyheter menar dock att Mistrals spanska är både vacker och tydlig och tillägger att ”Sydländska är hon, men står fullkomligt stilla, gör inte en gest, låter bara leendet komma ibland som ett varmt
sken”.105 Dagens Nyheter upplyser oss därmed om en fördom, att ”sydländska” människor inte tenderar att stå stilla när de pratar. Att hon inte uppfyller den stereotypen, tolkar jag i sammanhanget som någonting positivt.
I beskrivningarna av hennes litterära kvaliteter, hittar vi också tydliga exempel på den rådande synen på sydamerikanen, den andre. Svenska Dagbladet skriver att det som gör Mistral till en stor lyriker är ”föreningen av modern känslighet med otämd primitivitet och dunkla,
våldsamma instinkter. Hon är inte bara madonnan med barnet, hon är samtidigt en hednisk, uråldrig och grym kärleksgudinna; och genom hennes värld av nutida humanitet och civiliserad måtta sveper plötsligt och oberäkneligt heta, underligt ångande cykloner från aztekernas blodmörka teokalli [sic] och Chiles törstiga öknar”.106 Åter ser vi en koppling till ursprungsbefolkningen, det hedniska, gamla och grymma.
Man fortsätter: ”de grymma och morbida dragen hos hennes fantasi, som ibland kan ge hennes lyrik ett skrämmande tycke av poetisk nekrofili, bottnar säkert långt djupare, i en väsensfrändskap med de indianska förfäder, som en gång utövade den obarmhärtigaste, av sadism och dödslängtan djupast präglade kult världshistorien känner”.107 Trots att det är hennes lyrik som beskrivs, blir det personligt genom påståendet att det är ur hennes fantasi allt kommer. Det blir ett tydligt exempel på hur Mistral och hennes diktning får representera ”den andre”.
Fortsättningsvis behandlas några av motiven i Mistrals lyrik: kärleken, barnen och hemlandet eller -kontinenten. Särskilt de två första motiven beskrivs som ”äkta latinska” och man tillägger att ”De romanska folken är ju barnkära på ett annat, häftigare och mer sensuellt sätt än vi nordbor; det är därför inte underligt, att barnens stora diktare framför andra skulle
104 Aftonbladet, 16/11-1945, s. 7
105 Dagens Nyheter, 20/12-1945, s. 16
106 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 3
springa fram ur deras krets.”.108 Mistrals diktverk Tala beskrivs också som ”en bok som ger representativa uttryck för den av primitiv naturkontakt och längtan efter nya andliga former sammansatta livskänslan hos folken på den kontinent som sträcker sig från Karibiska havet ner till Eldslandet i Söder”.109 Detta är intressant då hennes verk, och därmed också i någon mån även Mistral själv, återigen får betraktas som någonting representativt för kontinenten. Dessutom är det av intresse att de sydamerikanska invånarna förknippas med det primitiva och närheten till naturen. En annan stereotyp är även den där människor från spansktalande områden sägs vara eldigare och mer intensiva än vi lite lugnare, fogligare människor från Sverige. Det är en tydlig kontrast i vilka egenskaper som tillskrivs invånarna från de olika regionerna och återigen tycks det som att det svenska är det som är det normala, medan ”de romanska folken” beskrivs som någonting annat.
Avslutningsvis kan vi betrakta synen på Mistral som en ”annan” version av något centralt