Att framställa ”den andre”
En analys av hur Nobelpristagarna i litteratur
Bunin och Mistral skildrades i det offentliga
rummet
Av: Sebastian Therén
Handledare: Fredrik PeterssonSödertörns högskola | Institutionen för historia Kandidatuppsats 15 hp
Abstract
In this essay I’ve been looking to extend the knowledge regarding the construction as someone as “the other”. The aim is to examine if it is possible to depict and find a general picture of ”the other”, as he/she is described in the media.
I’m not alone in examining this, and I present several works which are somewhat similar to this essay. My work is special however, in that I’ve decided to examine the picture of “the other" by examining how four different Swedish newspapers wrote about the first Russian and the first Chilean Nobel prize winner in literature, Ivan Bunin (1933) and Gabriela Mistral (1945). To be more specific, I’ve been asking the following thematic questions, to find answers to my initial question:
• Is “the other” portrayed differently, as a result of the winners’ native countries? • Is "the other” portrayed differently, as a result of the winners’ social class or gender? • Is it possible to distinguish any interesting differences and similarities in how “the
other” is constructed, in diverse political schools?
Through my findings I’ve discovered that the term “the other” isn’t a homogenous one, as it varies from situation to situation. In Bunin’s case the political aspect of the term tended to outweigh the ethnical one. In other words, the fact that Bunin, in the reporting, is constructed as someone who can represent the political views of the magazine (or is otherfied, as someone who’s representing deviating views), was considered more interesting than portraying a picture of Russia as “the other”. In Mistral’s case the newspapers tended to focus more on her otherness, as a female, in contrast to how the maleness is considered to be normal. There’s also a view of South American people as a whole – as embodied in Mistral – as something different and “other” compared to the Swedish.
Keywords: Nobelpriset, Litteratur, Ivan Bunin, Gabriela Mistral, Andrefiering, Den andre,
Innehållsförteckning
Inledning ...4
Syfte och frågeställning...5
Disposition ...6
Teori och begreppsdiskussion...6
Konstruktivism och diskursanalys ...7
”Den andre” och ”andrefiering” ...8
Tidigare forskning ... 12
Nobelpriset: en bakgrund ... 14
Ivan Bunin: en biografisk bakgrund ... 15
Gabriela Mistral: en biografisk bakgrund ... 16
Material, avgränsning och urval ... 17
Inledning
Ett snöblandat regn faller över Stockholm. Trots att det är mitt på dagen är himlen mörk av olycksbådande moln. Hela staden luktar våt hund och erfar kollektivt en tryckande
spänningshuvudvärk, som letar sig in i minsta lilla hyresrätt.
Klockan slår 13:00. Bortom en ocean av journalister, kameror och mikrofoner öppnas de väldiga, vita och gyllene trädörrarna och fram kliver den Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Sekreteraren tar några bestämda steg upp på podiet, rättar till sina papper, skjuter upp glasögonen på näsan och spejar myndigt ut över rummet. Det enträgna viskandet journalisterna emellan upphör, och allt som hörs är det mekaniska surrandet från
videokamerorna. Nu är det dags.
Sekreteraren harklar sig och tar till orda. Efter några inledande välkomstfraser och efter att en rastlös väntan börjat sprida sig i det stora rummet kommer det som alla har väntat på. Sekreteraren höjer rösten och basunerar ut: ”Årets Nobelpris i litteratur går till… den franska författaren, herr X!”
”Äntligen!”, ropar någon, medan ovädret tilltar utomhus och slaskets tyranni växer. Ja, äntligen. För inte har det väl hänt tidigare att en europeisk man tilldelats det eftertraktade Nobelpriset i litteratur?
Den svenska akademien har länge, möjligen med rätta, anklagats för att i sitt utdelande av Nobelpriset i litteratur varit såväl eurocentriska som kvinnodiskriminerande. En stor kritik har gällt faktumet att så få kvinnor har fått pris (endast 15 av 116). Detta låga nummer är
intressant att betrakta i förhållande till Frankrikes Nobelpristagare, vilka är de mest talrika i världen. Andelen pris utdelade till franska män är nästan lika många som de som tilldelats världens samtliga kvinnor: 14. Per capita ligger dock svenskarna bättre till. 8 av 116 Nobelprisvinnare har varit från Sverige, ett land med knappt än sjättedel av Frankrikes befolkning.1
1 Se: Nobelstiftelsen, Facts on the Nobel Prize in Literature,
Närbesläktad kritik är faktumet att det litterära Nobelpriset i mycket har betraktats som ett ”europeiskt pris”. Av samtliga Nobelpristagare har en överväldigande majoritet kommit från Europa – räknar man dessutom med pristagarna från den nordamerikanska kontinenten blir det sammantaget dryga fyra femtedelar av den totala andelen vinnare, som kommer därifrån. Samtidigt är det färre än 20 % av jordens befolkning som bor på just de kontinenterna.2
Frågan blir då hur skildras och beskrivs egentligen denna i Nobelprissammanhang tydliga minoritet, som i förhållande till sina ursprungsländer måste betraktas som en global majoritet, i nyhetsrapporteringen? Skildras Nobelprisvinnare av olika kön och med olika
klasstillhörighet på olika sätt?
Syfte och frågeställning
Jag ämnar i föreliggande uppsats bidra med en djupare kunskap till synen på ”den andre”, som det använts av litteraturvetaren och ”postkolonialismens fader” Edward W Said. 3 Jag är
särskilt intresserad av att undersöka begreppet ”den andre” ur ett svenskt perspektiv, i en studie av två Nobelprisvinnare i litteratur. Jag anser mig kunna bidra till detta genom att besvara följande frågeställning:
• Kan vi ana en övergripande bild av ”den andre” som framträder i rapporteringen av Nobelpristagarna?
För att kunna besvara den primära frågeställningen ovan kommer analysen att fokusera på följande tematiska forskningsfrågor:
• Skiljer sig bilden åt utifrån Nobelpristagarnas ursprungsland? • Skiljer sig bilden åt utifrån klasstillhörighet eller kön?
• Går det att belysa några fruktbara skillnader och likheter i konstruktionen av ”den andre”, inom olika politiska läger?
2 Ibid.
3 Begreppen kommer att förtydligas och förklaras, och aktören presenteras, mer utförligt nedan, under avsnittet
Jag kommer att besvara frågorna genom en undersökning av synen i svenska nyhetstidningar på några utav de få icke-europeiska pristagare som mottagit priset i litteratur.
Nobelpristagarna som undersöks är den ryske Ivan Bunin (1933)4 och Gabriela Mistral från Chile (1945). Jag är intresserad av den bild som journalisterna antar är av intresse i sin gestaltning av de olika personerna.
Disposition
Uppsatsen kommer fortsättningsvis diskutera de teoretiska ansatser som jag kommer att ha nytta av i denna uppsats, varpå jag kommer att föra en kortare diskussion kring ett antal centrala begrepp. Därtill kommer jag att presentera det rådande forskningsläget, samt föra en kortare dialog med denna – en dialog som jag i viss mån ämnar upprätthålla också under mitt avslutande avsnitt ”Sammanfattande diskussion”. Senare kommer jag att ge en kortare bakgrund av de av mig utvalda Nobelpristagarna som sådana, samt tillhandahålla en
förklarande genomgång av hur processen bakom utdelningen av Nobelpriset i litteratur ser ut. Jag kommer även att diskutera mitt val av material och en avgränsning av denna. Dessutom kommer jag att ha ett kort metodologiskt avsnitt, där jag förtydligar hur jag ska närma mig mitt tidigare beskrivna material.
Därefter kommer jag att påbörja den huvudsakliga undersökningsdelen, i vilken jag genomgående kommer analysera mina fynd. Jag kommer att dela upp dessa i tre tematiska avsnitt; etnicitet, klass och kön. Härtill kommer jag att avsluta delen med en sammanfattande diskussion av mina fynd. Slutligen kommer jag att diskutera eventuella framtida
forskningsuppslag, för att avsluta uppsatsen med en käll- och litteraturförteckning.
Teori och begreppsdiskussion
I detta avsnitt kommer jag att föra ett kortare resonemang där jag presenterar de teorier som kommer att vara av intresse i föreliggande uppsats. Inledningsvis kommer jag att behandla
4 Se en mer utförlig diskussion kring synen på begreppen ”Ryssland” och ”icke-europeisk” nedan, i avsnittet
begreppet ”konstruktivism” samt tydliggöra vad jag menar med ”diskursanalys” som teori. Fortsättningsvis kommer jag att utveckla teorierna kring ”den andre” och ”andrefiering”. I ett avslutande skede kommer jag att föra en belysande diskussion kring några av uppsatsens centrala – geografiska – begrepp, som Nordamerika, Europa och Ryssland.
Konstruktivism och diskursanalys
Uppsatsen tar avstamp i de teoretiska tankar som omfattas av den konstruktivistiska
världsbilden. Konstruktivismen grundar sig i tanken på att vår omgivande verklighet ej kan betraktas som någonting på förhand givet, där människor och saker har vissa essentiella grundegenskaper. Istället handlar det om idén att ”den sociala verkligheten och vår kunskap om världen är skapade av människor”.5 Det finns alltså inga objektiva sätt att betrakta vår
omvärld på, utan allt existerar inom vissa sociala ramar vid en viss tidpunkt. Ramarna är konstruerade och reproducerade genom individers konkreta bruk av språket i såväl skriftligt som muntligt format. Genom detta språkbruk möjliggörs (och begränsas!) vår syn på vår omvärld. Språkbruket ska inte förstås ”utifrån dess förmåga att uttrycka redogörelser som avbildar världen så som den ”verkligen” är, utan som en språkhandling med vissa
sanningseffekter”.6 Dessa effekter får sedan konkreta påföljder, till exempel genom att befästa – eller förändra – synen på manligt och kvinnligt, eller som attityder mot sitt eget och andra länder.
Ovan nämnda effekter skulle kunna beskrivas som diskurser. Dessa är enligt den franske historikern Michel Foucaults resonemang: ”practices that systematically form the objects of which they speak”.7 Diskurserna hjälper oss att tala om den socialt konstruerade verkligheten,
genom att tillhandahålla dessa kategorier och begrepp. Definitionen är hjälpsam för denna uppsats, men behöver utvecklas något. Jag menar dessutom att det relevanta i
diskursbegreppet för mig är diskursernas potential att möjliggöra en av flera verkligheter. Genom att använda sig av en viss diskurs, i form av ett sätt att betrakta och prata om verkligheten, har man således skapat verkligheten. Jag ser alltså språket som en konkret handling vilken skapar olika verkligheter, beroende på vilka ord, begrepp eller vilken diskurs
5 Svensson, Peter, Diskursanalys. Uppl. 1 (Lund: Studentlitteratur, 2019), s. 36 6 Ibid, s. 39
det rör sig inom.8 Här rör det sig om en rent teoretisk syn på diskurser som sådana. Dessa språkliga handlingar; vad som sägs (och inte sägs), på vilket sätt det förmedlas och vilka konsekvenser det får är av särskild betydelse i den här uppsatsen. Det är nämligen av direkt betydelse att den bild som konstrueras i tidningarna, hjälper till att upprätthålla den bilden i läsarnas verklighetsuppfattning. Mina tankar kring detta kommer att utvecklas ytterligare i min metodologiska diskussion nedan.
”Den andre” och ”andrefiering”
Ett exempel på en person som utgått från ovan nämnda diskursanalytiska tankar, att världen är någonting icke på förhand givet, utan något som skapas, är den palestinsk-amerikanske
litteraturvetaren Edward W Said. I sin bok Orientalism behandlar han synen på ”orienten”, ”det mystiska öst”, och ”orientalen” som en motpol till ”occidenten”, det vill säga: Europa, och europén. 9 Said påpekar att ”orientalismen var i sista hand en politisk vision av
verkligheten vars struktur framhävde skillnaden mellan det kända (Europa, Västerlandet, »vi«) och det okända (Orienten, Österlandet, »de«).10 Här handlar det alltså om en tänkt konstruktion av stereotypa beskrivningar av ”Orienten” som någonting som kan kontrastera och förklara vad Europa är, genom att visa på vad det inte är. ”Orientalen”, menar Said, har beskrivits som bland annat irrationell, feminin och exotisk, medan ”occidenten” här framhävs som rationell, maskulin och naturlig. Denna uppdelning ska dessutom syfta till att i någon mån legitimera Europas kolonisering av ”Orienten”, en irrationell aktör som inte har kapacitet att styra över sig själva, utan här behöver ”det rationella Europa” kliva in och hantera
situationen.
Said har dock fått motta kritik för sin otydlighet, när det kommer till att särskilja vad
”orienten” egentligen är. Ser han det mer som en konstruktion eller som en verklig företeelse? Är den litterära betydelsen överdriven, på bekostnad av fysiska realiteter och faktiskt rådande kolonialism?11 Kritiken har också gällt synen på diskursbegreppet som sådant, vilket i hans
8 Börjesson, Mats & Palmblad, Eva (red.), Diskursanalys i praktiken. 1. uppl. (Malmö: Liber, 2007), s. 9-11 9 Said, Edward W., Orientalism. Nyutg. (Stockholm: Ordfront, 2016),
10 Ibid, s. 117
11 Nyman, Maria, Resandets gränser svenska resenärers skildringar av Ryssland under 1700-talet.
användning tolkats som alltför enhetligt och statiskt – både när det gäller beskrivningen av öst och väst. Därmed kan man också kritisera honom för att inte tillåta att enskilda aktörers röster lyfts fram; istället drunknar dessa bakom den allomfattande diskursen. Vidare behöver inte uppfattningen om orientalismen uppfattas som något enbart ont. Studier om ”orientalisk” kultur och historia har ju trots allt även skapat värdefull information om ”orienten”. Oaktat ovan nämnda kritik mot Said och orientalism-begreppet, menar jag att hans tankar är brukbara i denna uppsats. Särskilt handlar det om bruket av begreppet ”den andre”.
Begreppet ”den andre” och det mer aktiva begreppet ”andrefiering”, att konstruera en bild av ”den andre”, har använts av många olika forskare och teoretiker genom historien. Kanske först med att använda begreppet var den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1831). Han använder termen, kort sagt, som ett sätt att förklara hur människan bekräftar och definierar sin egen existens. Genom att inse att det finns andra människor realiserar jaget sig självt, genom att hävda att jag inte är ”den andre”. ”Den andre” hamnar i en slags underordnad
maktställning till jaget, som den objektifieras av – i syfte att förvandla ”jaget” till ett subjekt. Tankarna har återanvänts under liknande former av flera andra tänkare genom historien, däribland av den tyske filosofen och nationalekonomen Karl Marx (1818-1883). Marx använde Hegels resonemang för att beskriva konflikten mellan arbetarklassen och det styrande samhällsskiktet. En egen tolkning gör också den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir (1908-1986). Hos henne står istället konflikten mellan mannen och kvinnan, där kvinnan och det kvinnliga blir ”den andre” mot vilken mannen kan förverkliga sig själv.12
Hos Said handlar det dock om en konstruktion av ”orienten” som ”den andre”, någon man (som europé) kan skilja sig från. Ett skapande av ett ”vi” och ett ”de”. Det är i synnerhet dessa tankar hos Said som jag kommer att utgå ifrån i föreliggande uppsats. Där Said framförallt utgår ifrån ett brittiskt, franskt och amerikanskt synsätt på ”orientalen”, kommer jag istället att utgå ifrån ett specifikt svenskt perspektiv. Jag kommer dock inte att i lika hög grad som Said undersöka denna syn som den gestaltats under 1800-talet och tidigare, utan istället fokusera
12 Se: Beauvoir, Simone de, Det andra könet, 4 uppl. (Stockholm: AWE/Geber, 1986),; Hegel, Georg Wilhelm
på två tillfällen under den första halvan av 1900-talet. Jag kommer inte heller att undersöka varken ”Orienten”, eller några ”orientaliska” författare som här skulle få representera bilden av denna.13 Jag kommer inte att enbart binda mig till begreppet i förhållande till etnicitet och kultur, utan ämnar istället undersöka om det går att se en konstruerad bild av Bunin och Ryssland samt Mistral och Chile, som alternativa exempel på någonting ”andrefierat.” I vilken mån kan klass och kön spela in, i konstruktionen av ”den andre”? Jag vill även undersöka om bilden som konstrueras av ”den andre” är enbart negativ, eller om det kan finnas drag av någonting eftersträvansvärt i de skapade bilderna – är ”den andre” någonting positivt, negativt, eller kan det finnas flera sätt att betrakta denne på? Här går det dessutom att problematisera huruvida någonting kan anses vara positivt eller negativt, särskilt som dessa egenskaper är flytande och föränderliga över tid.
De personer som jag valt att undersöka bör inte nödvändigtvis ses som representativa för den icke-europeiska eller -nordamerikanska invånaren. Skulle man beskriva en ”vanlig” chilenare eller en ”vanlig” ryss, skulle dessa sannolikt beskrivas utifrån andra premisser och möjligen med andra ord. Det faktum att Bunin och Mistral tilldelats Nobelpriset kan därmed anses ha påverkat rapporteringen. Nobelpriset fungerar här i någon mån som en legitimerande faktor, vilken sannolikt påverkar beskrivningen av de bägge aktörerna. Detta är dock ingenting som jag anser vara problematiskt, då jag i min undersökning valt att specifikt studera synen på Nobelpristagare, utan att låta dessa nödvändigtvis representera hela deras nationalitet. De kan dock, menar jag, likväl tillhandahålla en delförklaring i hur synen på människor som inte har sitt ursprung i dessa ovan nämnda platser har betraktats i Sverige.
I egenskap av en kvalitativ undersökning är det dessutom viktigare att sträva till en
kontextuell förståelse, framför att kunna dra generaliseringar som skulle kunna tänkas vara giltiga för en hel population.14 Vilka länder och människor som anses tillhöra Europa och
Nordamerika finns det dock delade uppfattningar om. Indelningen beror på vilken definition man använder sig av. För att inte förirra mig i denna – visserligen intressanta – diskussion, tänker jag här slå fast att det jag menar med ”Nordamerika” sammanfaller med de länder som 13 Möjligen med undantag för den indiske Nobelpristagaren i litteratur Rabindranath Tagore, som 1913 var den
första utomeuropeiska Nobelpristagaren att tilldelas litteraturpriset. Även om han inte figurerar i min egen undersökning, har jag utgått ifrån tidigare forskning kring den svenska synen på honom och orientalism. Se vidare under avsnittet ”Forskningsläge”.
FN fastslagit. Dessa är således USA och Kanada, samt de ej helt självständiga staterna Grönland, Bermuda och Saint-Pierre och Miquelon.15
I fallet Europa blir det något svårare. Exempelvis menar FN att Ryssland tillhör Europa, medan Turkiet tillhör Asien, trots att de bägge länderna har större delen av sin geografiska yta på den asiatiska kontinenten (även om var denna börjar och slutar också är en
definitionsfråga).16 Till skillnad från Turkiets befolkning bor dock majoriteten av Rysslands
invånare på den europeiska kontinenten.17 Man kan därför med fog kalla Ryssland för såväl
europeiskt som asiatiskt.
Särskilt problematiskt blir det när man betänker Rysslands bidrag till den europeiska litteraturen. Denna har varit enorm, möjligen redan sedan Alexander Pusjkins verk släpptes under det tidiga 1800-talet, men helt säkert sedan verk från aktörer som Fjodor Dostojevskij, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev publicerades senare under samma århundrade.18 Jag kommer dock i föreliggande uppsats att räkna Ryssland som – om inte helt asiatiskt, så åtminstone inte helt europeiskt. Någonting som ligger på gränsen, någonting delvis främmande. Någonting ”annat”. Denna syn är inte helt ny, utan något som har varit gängse åtminstone sen 1700-talets upplysning och framåt.19
Jag måste dock understryka att inte heller benämningen ”Ryssland” är helt oproblematisk, då landet vid tidpunkten som jag ämnar att undersöka (1933) var en del av det större
Sovjetunionen. Jag kommer dock att fortsättningsvis kalla Ivan Bunin för en rysk författare,
15 FN:s statistikenhet, Countries or areas / geographical regions,
https://unstats.un.org/unsd/methodology/m49/#panel-12 [hämtad: 2/1-2020]
16 Ibid.
17 Vishnevsky, Anatoly, Replacement migration: is it a solution for Russia?,
https://www.un.org/en/development/desa/population/events/pdf/expert/2/vishnevsky.pdf [hämtad: 19/11-2019]
18 Olsson, Bernt, Algulin, Ingemar & Sahlin, Johan, Litteraturens historia i världen. 6. uppl. (Lund:
Studentlitteratur, 2015), s. 321; s. 371-382
19 Se: Delanty, Gerard, Europa: idé, identitet, verklighet. (Göteborg: Daidalos, 1997), s. 85 ff. Se även Karlsson,
Klas-Göran, ”Är Ryssland Europa?: en genealogisk studie” i: Persson, Hans-Åke och Lindström, Fredrik (red.)
Europa - en svårfångad historia. (Lund: Studentlitteratur, 1999), s. 96 ff. Av intresse är också: Wolff,
då han föddes 1870 i staden Voronezj, vilken då var en del av det Ryska kejsardömet. Staden betraktas dessutom idag som en fortsatt rysk stad, också efter Sovjetunionens fall.20
Tidigare forskning
En för mina syften utmärkt uppsats är historikern Hannes Kongstads ”Tagorefeber i Stockholm: en studie av synen på den indiske författaren Rabindranath Tagore i svensk tidningspress 1913 och 1921”.21 Avhandlingen tangerar i viss utsträckning den undersökning
som jag själv företagit, men med några viktiga skillnader. Kongstads avhandling syftar till att undersöka den helhetsbild av Tagore som presenterades i svensk media – och koppla denna till de föreställningar som finns kring begreppet ”orientalism”.22 Jag kommer å min sida att för det första undersöka två andra Nobelpristagare, Ivan Bunin och Gabriela Mistral, vilka dock i likhet med Tagore kan anses representera ”den andre”, för den svenska läsaren. Jag vill dessutom i något högre grad än Kongstad fokusera på den komparativa aspekten, där jag dels ökar förståelsen av synen på individerna som sådana, men kanske särskilt bidrar till att utveckla synen av ”den andre”, och om denna konstruerades annorlunda i de olika politiskt färgade tidningarna. Jämförelsen mellan synen på Indien och Tagore, och mina författare och deras hemländer (Ryssland respektive Chile) är dock intressant. Dessutom intresserar det mig att undersöka skillnaden i hur de bägge länderna, representerade av en Nobelpristagare därifrån, mottas i kontrast till varandra. Jag anser alltså Kongstads uppsats vara en utmärkt uppsats att föra en dialog med.
Avhandlingen ”En yogi kommer till stan: indisk religiositet i svensk skönlitteratur med särskild tonvikt på Dan Anderssons författarskap”23 är också i viss mån relevant för min
uppsats. I den beskriver Olavi Hemmilä, filosofie doktor i litteraturvetenskap, hur Tagore
20 Lång, Helmer, Hundra Nobelpris i litteratur: 1901-2001. (Eslöv: B. Östlings bokförlag. Symposion, 2001), s.
139
21 Kongstad, Hannes, Tagorefeber i Stockholm: en studie av synen på den indiske författaren Rabindranath
Tagore i svensk tidningspress 1913 och 1921. Kandidatuppsats. (Lund: Lunds universitet, 2012) Tillgänglig på
internet: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=3224596&fileOId=3411037 [hämtad: 21/10-2019],
22 Begreppet har berörts ovan i avsnittet ”Teori och begreppsdiskussion”.
23 Hemmilä, Olavi, En yogi kommer till stan: indisk religiositet i svensk skönlitteratur med särskild tonvikt på
influerat den så kallade kultureliten under det tidiga 1900-talet. Synen på Orienten i stort och Indien i synnerhet behandlas. Dock förhåller sig Hemmilä i första hand till att undersöka hur författaren Dan Anderssons verk påverkats av Tagore, framför ett generellt fokus och
beskrivning av honom som person eller representation av ”den andre”. Den
litteraturvetenskapliga fokusen till trots, menar jag dock att Hemmiläs arbete ändå bidrar med matnyttig bakgrundsinformation.
Även konsthistorikern Tomas Björk behandlar den generella synen på ”orienten”, som den uttrycktes genom olika visuella medel under det sena 1800-talet. Detta i sin bok ”Bilden av "Orienten": exotism i 1800-talets svenska visuella kultur”.24 Den handlar i huvudsak om olika
målningar och illustrationer som sammantaget konstruerar en bild av ”orienten” i Sverige. Björks arbete går dock i huvudsak inte – som jag står i begrepp att göra – in på specifika aktörer, utan behandlar det hela som en sammantagen bild.
Jag har inte kunnat finna någon undersökning som behandlar synen på Bunin som han presenteras i svensk press, i likhet med hur Kongstad behandlar Tagore. Inte heller har det gått att finna någon undersökning som i samma anda berör Mistral. Däremot finns det ett flertal avhandlingar som rör synen på Ryssland – ur ett europeiskt perspektiv. Viss relevans för min uppsats har statsvetaren och antropologen Iver B. Neumanns ”Russia as Central Europe's constituting other”25, vilken berör synen på Ryssland i stort, i ett europeiskt
perspektiv. Ryssland beskrivs här som ”den andre” – det som européerna inte är.
Historikern Maria Nyman behandlar i sin doktorsavhandling synen på Ryssland i Resandets gränser: Svenska resenärers skildringar av Ryssland under 1700-talet.26 Som titeln antyder undersöks, rent temporärt, en annan period än vad jag ämnar undersöka i denna uppsats. Nyman utgår dessutom från ett annat – och mer gediget – källmaterial jämfört med vad jag gör. Avhandlingen ligger dock nära min, rent tematiskt, i och med vårt gemensamma syfte i att undersöka hur ”den andre” beskrivs, och vad detta beskrivande i sin tur säger om det subjektet som beskriver denne.
24 Björk, Tomas, Bilden av "Orienten": exotism i 1800-talets svenska visuella kultur. (Stockholm: Atlantis, 2011) 25 Neumann, Iver B., Russia as Central Europe's constituting other. (Oslo: Norwegian Institute of International
Affairs = Norsk utenrikspolitisk institutt (NUPI), 1992)
Sammanfattningsvis existerar alltså viss tidigare forskning på området, i synnerhet av den svenska synen på ryssen och Ryssland, samt internationell forskning kring orientalism. Jag menar dock att det existerar luckor i forskningen, i synnerhet gällande synen på olika former av ”den andre” – ej nödvändigtvis som ”orient”, utan kanske som ryss eller chilenska – i svensk press. I synnerhet med fokus på om den politiska agendan spelar roll, samt om bilden har förändrats över tid.
Nobelpriset: en bakgrund
I detta avsnitt kommer jag att inledningsvis ge en kortare bakgrund till Nobelpriset med fokus på Alfred Nobels testamente, samt information om hur en Nobelpristagare blir utvald.
Därefter kommer jag att presentera en kortare biografisk bakgrund av de bägge Nobelpristagarna som behandlas i uppsatsen, Ivan Bunin och Gabriela Mistral.
Nobelpriset i litteratur har, med ett fåtal undantag (antingen till följd av de bägge världskrigen, förtroendekrisen för den Svenska Akademien i efterdyningarna av kulturprofilsskandalen 2017-2018, eller då ”inget av de föreslagna arbetena uppfyller kvalitetskraven”27), delats ut årligen sen 1900. Priset har tillfallit den person som ”inom
litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning [och] som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”.28 En författare kan inte föreslås som möjlig
Nobelpristagare av gemene man, utan detta förtroende tillfaller särskilt behöriga individer. Dessa inkluderar ledamöter inom Svenska Akademien (liksom liknande, utländska akademier och institutioner), tidigare Nobelpristagare samt professorer vilka undervisar i språkliga och litterära ämnen.29
De nomineringar som inkommer gås därefter igenom av en särskilt utsedd Nobelkommitté, bestående av särskilt utvalda ledamöter ur den Svenska Akademien. Kommittén har som uppgift att rensa bland de inkomna förslagen, för att sedan vidarebefordra sitt utlåtande till
27 Svensén, Bo (red.), Nobelpriset i litteratur: nomineringar och utlåtanden 1901-1950. D. 1 1901-1920.
(Stockholm: Svenska akad., 2001), s. x
28 Nobelstiftelsen, Alfred Nobels testamente, https://www.Nobelprize.org/alfred-Nobel/alfred-Nobels-testamente/
[hämtad: 10/11-2019],
den övriga akademien. Samtliga medlemmar röstar sedan om vilken av de kvarvarande
kandidaterna som de tycker är bäst lämpad för att motta priset. Får någon av kandidaterna mer än hälften av rösterna, vinner den personen priset det året.30
Ivan Bunin: en biografisk bakgrund
Ivan Bunin föddes den 22 oktober 1870, i staden Voronezj, Ryssland. Som tillhörande en av Rysslands främsta familjer, med gamla anor, spenderade Bunin större delen av sin uppväxt vid det stora familjegodset i rikets mitt. Trots att hans släkt vid tiden för Bunins födsel inte var lika rik som den en gång varit, upplevde han en vid godset huvudsakligen glad och lycklig barndom, omgiven av den natur som skulle få en sådan framträdande plats i hans litterära skildringar.31
Genom journalistiken närmade han sig den litterära banan och fick redan som sjuttonåring sina första dikter publicerade i en tidning i St. Petersburg. Flera diktsamlingar följde, innan han gradvis övergick till att skriva på prosa. Han skrev dessutom ett flertal noveller. Några av de mest kända novellsamlingarna är Gospodin iz San-Francisco (Mannen från San Francisco, 1916) och Mittina ljubov (Mitjas kärlek, 1925) Bunin arbetade också i flera år som
översättare, varvid han översatte verk både till och från ryska. 1909 valdes han dessutom in i Rysslands Vetenskapsakademi, Rysslands nationalakademi.32
Hans första roman Derevnja (Byn) släpptes 1910, och benämns av honom själv som en ”prosadikt”. Verket utspelar sig under åren 1905-1906, och behandlar bland annat den första ryska revolutionen. Det är dock den andra, större, revolutionen som i högre grad kommer att påverka hans liv. Till följd av bolsjevikernas maktövertagande lämnade Bunin förskräckt Moskva, där han då bodde, för ett fly till Odessa i dåvarande södra Ryssland (i nuvarande
30 Allén, Sture & Espmark, Kjell, Nobelpriset i litteratur: en introduktion. (Stockholm: Svenska akad., 2001), s.
11-12
31 Se: Encyclopaedia Britannica, Ivan Bunin, https://www.britannica.com/biography/Ivan-Bunin [hämtad:
20/11-2019]; New World Encyclopedia, Ivan Bunin, https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Ivan_Bunin [hämtad: 19/11-2019]
32 Se: Encyclopaedia Britannica, Ivan Bunin; New World Encyclopedia, Ivan Bunin; Nobelstiftelsen, Ivan Bunin
Ukraina). Där bodde han två år, innan han begav sig utomlands, till Frankrike, där hon bodde under resten av sitt liv.33
Bunin tilldelades Nobelpriset i litteratur 1933, med motiveringen: ”för det stränga
konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen”.34 Till följd
av detta blev han således den första ryssen att tillägnas utmärkelsen. Han kan också betraktas som den andra personen, som inte tillhört Europa eller Nordamerika, att få priset. Detta är dock avhängigt hur en betraktar Rysslands ställning.35
Den 8 november 1953 avled Ivan Bunin av en hjärtattack, i sin lägenhet i Paris. Bara sju månader tidigare hade Josef Stalin dött, mannen som mer än någon annan hade kommit att symbolisera det Sovjetunionen varifrån Bunin flytt åratal tidigare.36
Gabriela Mistral: en biografisk bakgrund
Den blivande Gabriela Mistral föddes den 7 april 1889 som Lucila Godoy y Alcayaga i den lilla staden Vicuña, i Chile. Uppvuxen i en medelklassfamilj följde hon snart i sin pappas fotspår och började arbeta som lärare i några av de små andiska byarna nära hemmet. Hon lämnade dock gradvis rollen som bylärarinna bakom sig och började istället att bidra till större (såväl nationella som internationella) pedagogiska reformer, i synnerhet i Chile och Mexico. 1923 fick hon motta titeln ”nationens lärarinna”, av den chilenska regeringen. Hennes idealism och passion för sociala frågor kom att färga hennes resterande liv. Exempelvis kom hon att skänka intäkterna från försäljningen av sin diktsamling Tala (Kalhygge, 1938) till barn som blivit föräldralösa till följd av det spanska inbördeskriget (1936-1939). Hon kom även med åren att engagera sig politiskt och arbetade såväl som chilensk konsul i flera länder i Sydamerika samt i Europa, som för NF, Nationernas förbund.37
33 Se: Encyclopaedia Britannica, Ivan Bunin; New World Encyclopedia, Ivan Bunin; Nobelstiftelsen, Ivan Bunin
Biographical; Lång, Helmer (2001). Hundra Nobelpris i litteratur: 1901-2001., s. 140
34 Lång 2001, s. 139
35 Se mina tankar kring detta ovan, under avsnittet ”Teori och begreppsdiskussion”.
36 Service, Robert, Stalin: a biography. (London: Macmillan, 2004), s. 586; New World Encyclopedia, Ivan
Bunin
37 Se: Olsson, Algulin, & Sahlin 2015, s 526-527; Lång 2001, s. 161; Nobelstiftelsen, Gabriela Mistral Facts,
Hennes litterära karriär tog fart då hon 1914 vann första pris i en nationell diktartävling för diktsamlingen Sonetos de la muerte (Dödens sonetter). Hon använde sig här av pseudonymen Gabriela Mistral. Namnet var en sammanslagning av två av Mistrals favoritförfattare: den italienske Gabriele D’Annunzio och den franske Frédéric Mistral, en tidigare Nobelpristagare (1904). Hon släppte även ett flertal andra diktsamlingar, bland annat Desolación (Sorg, 1922), Ternura (Ömhet, 1924) och ovan nämnda Tala. Mistral arbetade dessutom under en längre tid som journalist.38
1945 tilldelades Gabriela Mistral Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.39 Hon blev i och med detta den första
Nobelpristagaren i litteratur, samt den hittills enda kvinnan, att komma från Sydamerika. Hon blev dessutom den femte kvinnan någonsin att motta priset.
Gabriela Mistral dog den 10 januari 1957 av bukspottkörtelcancer, i staden Hempstead, New York. Hon ligger begravd i staden Montegrande, Chile, inte långt ifrån staden Vicuña, där hon föddes.40
Material, avgränsning och urval
Jag kommer i min undersökning utgå ifrån ett flertal olika dagstidningar: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Social-Demokraten/Morgon-Tidningen och Svenska Dagbladet. Samtliga tidningar som jag har utgått ifrån återfinns på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet går å sin sida att läsa i ett digital format, medan Social-Demokraten återfinns som mikrofilm. Detta faktum, att Social-Demokraten ej är digital och utan funktionen att söka på de aktuella namnen (Bunin/Mistral), kan innebära ett visst frånfall av information. Detta till följd av den mänskliga faktorn. Datumen jag kommer
Encyclopedia, Gabriela Mistral, https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Gabriela_Mistral [hämtad: 19/11-2019]
38 Se: Lång, 2001, s. 162; Nobelstiftelsen, Gabriela Mistral Facts; 39 Lång, 2001, s. 161
att undersöka skiljer sig något mellan 1933 och 1945, åren då de relevanta författarna tilldelades Nobelpriset. Omfånget är dock detsamma. Datumen som är av intresse i denna uppsats är således 10-20/11-1933; 3-16/12-1933; 16-26/11-1945 och 8-21/12-1945.
Perioderna i november är av intresse då det var då det avslöjades vilka årets Nobelpristagare skulle bli. Perioderna i december kretsar kring perioden från vilket pristagarna är på väg till Sverige samt under Nobelfesten och övriga tillställningar.
Information om tidningarna
Namn på tidning: Aftonbladet Dagens Nyheter
Politisk signatur: Liberal Liberal
Periodicitet: 7/veckan 7/veckan
Upplaga 1935:41 207 300 exemplar (vardagar); 286 400 exemplar (söndagar)42
100 000 exemplar (vardagar); 155 000 exemplar (söndagar)
Upplaga 1945: 161 700 exemplar (vardagar); 133 500 exemplar (söndagar)
207 300 exemplar (vardagar); 286 400 exemplar (söndagar)
Namn på tidning: Social-Demokraten (från 1944 kallad Morgon-Tidningen)43
Svenska Dagbladet
Politisk signatur: Socialdemokratisk Moderat
Periodicitet: 7/veckan 7/veckan
41 Information gällande tidningarnas upplagor står inte att finna för 1933, varför jag istället valt det närliggande
året 1935, för att förhoppningsvis måla upp en ungefärlig bild av det undersökta året. Gällande Aftonbladet, se not 42.
42 Informationen gällande Aftonbladet går ej att i likhet med övriga tidningar få fram för 1933, men dessvärre ej
heller för 1935. Ovan redovisade uppgifter gäller således istället 1931.
43 Svenska Dagbladets Årsbok 1944, Den politiska pressen, http://runeberg.org/svda/1944/0078.html [hämtad:
Upplaga 1935:44 43 000 exemplar (vardagar); 60 200 exemplar (söndagar)
72 100 exemplar (ej tillgängligt om det gäller vardagar eller söndagar)
Upplaga 1945: 39 500 exemplar (vardagar); 70 800 exemplar (söndagar)
82 700 exemplar (vardagar); 88 300 exemplar (söndagar)
Källa: Tollin, Sven, Svensk dagspress 1900-1967: en systematisk och kommenterad kartläggning, (TU:s förlag, Stockholm, 1967), s. 9; .s. 22; s. 95; s. 100
I början av 1900-talet kopplades tidningarna, i betydligt högre grad än idag, samman med olika politiska tillhörigheter. Där det idag talas om oberoende och opartiska nyheter – med undantag för ledarsidan, som i högre mån brukar spegla tidningens politiska färg – kunde rapporteringen och vinklingen av nyheter under 1900-talets första hälft skifta betydligt beroende på tidningens politiska hemvist.45 Ofta var tidningarna tätt förbundna med de politiska partierna, och i vissa fall kunde den ansvarige utgivaren för en tidning, också vara ledande inom något av partierna.46
Målet är inte att betrakta tidningarna i främsta grad som berättande källor, vilka syftar till att förmedla information om samtida eller äldre händelser. Syftet är istället att se på och
analysera tidningarna som kvarlevor, vilka får måla upp en bild av hur man valde att
rapportera om nyheterna. Det är alltså språket och vad en väljer att skriva (och vilka attityder som därmed presenteras) som i denna undersökning anses vara av intresse – inte
nödvändigtvis de faktiska situationerna som det rapporteras om. Med andra ord: En tidning må hävda att ett skeende går till på ett visst sätt, medan en annan tidning hävdar det motsatta. Mitt syfte är dock inte att undersöka vem som har rätt, utan det är att analysera hur
tidningarna har rapporterat om skeendet.
Jag vill dessutom förtydliga att det jag undersöker i tidningarna inte nödvändigtvis behöver vara representativt för samhället i stort. Möjligen är det som skildras – och sättet det skildras 44 Se not 41 ovan.
45 Engblom, Lars-Åke, Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per, Den svenska pressens historia 4. Bland andra
massmedier (efter 1945). (Stockholm: Ekerlid, 2002), s. 25-27
46 Lundström, Gunilla, Rydén, Per & Sandlund, Elisabeth (red.), Den svenska pressens historia 3. Det moderna
på – endast belysande för den hållning som just tidningens skribenter representerar. Däremot menar jag att media i stort och kanske tidningar i synnerhet fyller en funktion som just representativa för den tid och rum vari de befinner sig. Sociologen John B. Thompson understryker dessutom vikten av media, och hur det som rapporteras kan påverka individen och samhället. Han menar att ”det som förmedlas [i media] ofta påverkar vår vardag, till exempel genom att rikta vår uppmärksamhet mot något eller påverka vår uppfattning i en viss fråga”.47 Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds Universitet, tillägger
att medan tidningarna dels påverkas av krafter i och influenser från omvärlden, är de också delaktiga i att forma människornas värld.48
De tidningar jag har valt är alla Stockholmsbaserade, även om tidningarna i regel dessutom kunde ge ut upplagor på annan ort.49 Jag har dock undersökt Stockholmsupplagan. Detta kan naturligtvis ses som problematiskt när det gäller att påvisa en representativitet. Samma problematik kan tillskrivas faktumet att de undersökta tidningarna endast är fyra till antalet. Självklart finns det en möjlighet att en annan bild kan träda fram, om en skulle komma att undersöka fler tidningar, såväl i Stockholm som på annan ort (i själva verket hoppas jag det, då det skulle kunna bidra till framtida forskning!).
Anledningen till min geografiska avgränsning är flerdelad: dels återfinns här många av de större tidningarna, med en upplaga som når en bredare läsekrets. Detta kan vara intressant, då jag ämnar undersöka den attityd vilken tidningarna presenterar, och den allmänt rådande diskursen. Självklart kan denna även lysa igenom i tidningar av mindre upplaga, men då de större tidningarna är tänkt att kommunicera med fler människor, kan en möjligen anse dess åsikter mer förankrade. Avgränsningen handlar även om faktumet att Nobelprisutnämningen, Nobelfesten och flera av de nyheter som rör pristagarna samtliga äger rum i Stockholm – varför en rumslig avgränsning är rimlig. En kan också anta att det som hände i huvudstaden i viss mån även påverkade vad som skrevs i tidningar utanför staden.
47 Thompson, John B., Ideology and modern culture: critical social theory in the era of mass communication.
[New ed.] (Stanford, California: Stanford university press, 1990)
Relaterat till detta är frågan om den temporala avgränsningen, varför är det just de undersökta dagarna som varit av intresse i föreliggande uppsats? Svaret blir kort och koncist – det är särskilt under de aktuella perioderna som de bägge Nobelpristagarna förekommer i nyhetsrapporteringen. I november presenteras årets vinnare, vilket väcker en viss
uppmärksamhet, innan det åter blir något tystare. Några veckor senare, i december, anländer de bägge pristagarna till Sverige, för att motta priset, besöka Nobelfesten och så vidare. Detta leder åter till ett ökat intresse i tidningarna.
En tänkbar frågeställning skulle kunna vara varför det endast är fyra tidningar som undersökts i uppsatsen. Frågan kan ges ett pragmatiskt svar: en uppsats av denna omfattning skulle nämligen inte tillåta en undersökning av allt för många tidningar, i synnerhet inte då jag inte undersöker rapporteringen kring en individ. De utvalda tidningarna anser jag dessutom, i den mån det är möjligt, representerar den allmänna läsaren och den rådande synen kring de frågor jag vill undersöka.50 Jag är medveten om att endast en utav mina undersökta tidningar, Social-Demokraten/Morgon-Tidningen, kan sägas befinna sig till vänster på den politiska skalan. Skälet till detta är enkelt: den borgerliga pressen var helt enkelt större än den
socialdemokratiska vid denna tid. Detta trots att Socialdemokraterna hade flest representanter i riksdagen. Social-Demokraten/Morgon-Tidningen var dock störst bland de då existerande ”vänstertidningarna”.51
Metod
Uppsatsens metodologiska val fokuserar på en kvalitativ grund, närmare bestämt en
textanalytisk sådan. Vidare kommer metoden att hämta inspiration utifrån ett diskursanalytiskt tillvägagångssätt. I enlighet med vad jag har nämnt under teoriavsnittet, går det inte att
betrakta diskursanalysen som endast en teori eller en metodologisk ansats av den anledningen
50 Det kan även vara rimligt att fråga sig varför jag har gjort det urval jag gjort ur källorna. Redan här har
någonting hänt, och jag har påverkat resultatet. Jag syftar dock till att behålla en så allsidig bevakning som möjligt, där jag undersöker allting som nämns om författarna. Vissa skriverier är av mindre intresse för mig, som korta notiser med enbart uppstyltad information, eller inbjudningar till event med författarna och andra
reklamtexter. Dessa kommer att behandlas avsevärt kortare än mer (för mig) intressant material, sådant jag anser vara i bättre skick att hjälpa mig att besvara mina frågeställningar.
att en diskursanalys omfattar bägge delar.52 Den teoretiska delen av begreppet utvecklas mer i det teoretiska avsnittet, där jag försöker måla upp en bakomliggande syn på diskurser som en språklig teori. Nedan kommer jag istället att kort försöka förklara i vilken mån jag menar att diskursanalysen är fruktbart som ett metodologiskt hjälpmedel i min undersökning. Först vill jag dock presentera uppsatsens huvudsakliga metod: den textanalytiska.
Den kvalitativa aspekten av undersökningen kommer mer konkret att innebära att jag tittar närmare på det material som tidningarna har publicerat rörande de bägge Nobelpristagarna. Jag kommer sedan att löpande analysera detta med hjälp av en textanalytisk metod. Vad det egentligen är, kan dock vid första anblicken framstå som någonting tämligen oklart. Maria Sjöberg, professor i historia vid Göteborgs universitet, skriver att det inte finns något heltäckande namn för metoden, och hur en egentligen ämnar att arbeta textanalytiskt är upp till forskaren själv. Det är dock viktigt att en är tydlig med att precisera hur en faktiskt kommer att gå till väga i sitt arbete.53 Det är här viktigt att påpeka att jag i min roll som forskare kommer att betrakta och tolka mina fynd på ett särskilt vis, då jag också är fast i min egen diskurs. Det behöver dock inte vara någonting negativt, så länge jag är noga med att presentera och klargöra min egen roll gentemot det tolkade materialet.54
I enlighet med mitt syfte anser jag att ovan nämnda tillvägagångssätt tydligast kan belysa de attityder och värderingar som rådde kring bilden av Bunin, Mistral och ”den andre”. Detta uppnår jag enkelt genom en digital sökning av orden ”Bunin” och ”Mistral”.55 Jag kommer här att undersöka allt material som tidningarna publicerat om dessa.56 Allt som jag hittar kommer av förklarliga skäl inte att användas i denna uppsats, då allting inte är relevant för dess syfte. Jag kommer dock att presentera det jag hittar, vilket jag menar i någon mån kan
52 Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod. (Lund: Studentlitteratur,
2000), s 10
53 Sjöberg, Maria, ”Textanalys”, i Gustavsson, Martin och Svanström, Yvonne (red.) Metod: guide för historiska
studier. (Lund: Studentlitteratur, 2018), s. 94.
54 Ibid, s. 71.
55 Som nämnts ovan återfinns dock inte Social-Demokraten/Morgon-Tidningen i ett digitalt format, varför en
digital sökning av de aktuella termerna inte varit möjlig. I denna tidning har jag således manuellt läst igenom hela tidningen, under de aktuella dagarna, för att hitta var och hur Nobelpristagarna nämns.
56 Se en något utförligare diskussion kring det material jag ämnar i undersöka i avsnittet ovan, ”Material,
kopplas till de tankar om ”den andre” och andrefiering som jag diskuterat mer utförligt ovan, under avsnittet Teori och begreppsdiskussion.
Undersökningsdelen kommer att presenteras utifrån tre olika tematiska områden: etnicitet, klass och kön. De olika områdena kan tillsammans bidra med ett perspektiv på konstruktionen av den andre. Delavsnitten kommer i sin tur att delas in i två delar, där jag först behandlar Bunin, för att sedan övergå till att beskriva mina fynd kring vad som skrivits om Mistral. Fortsättningsvis kommer jag i dessa avsnitt att beskriva vad jag hittar, det vill säga vad som sägs om de olika författarna. Jag kommer också att undersöka hur det sägs. Av intresse är också vad som inte förmedlas. Jag kommer genomgående att använda mig av mina olika fynd från de olika tidningarna, men kommer att tydliggöra när jag hämtat en viss tanke eller ett särskilt citat från en specifik tidning. Här blir åter begreppet konstruktivism av intresse, då jag menar att det sätt man skriver om Bunin och Mistral skapar, eller konstruerar, en verklig uppfattning om dem.
De fynd som jag hittar kan sägas konstruera en diskurs, eller ett särskilt sätt att betrakta världen och dess innehåll vid en specifik tidpunkt. Genom att undersöka vilken diskurs som råder kring ”den andre” – hos mig kopplat till såväl etnicitet som till klass och kön – hoppas jag kunna säga mer om diskursen. Hur såg man på ”den andre” 1933, då Bunin mottog priset? Hur såg det ut 12 år senare, när Mistral vann? Den diskursanalytiska ansatsen kommer således att användas som ett led i den sammanfattande diskussionen, där jag hoppas kunna besvara de frågeställningar som jag har presenterat tidigare, under rubriken “Syfte och frågeställningar”.
Undersökning
I detta avsnitt kommer jag att redovisa de fynd som jag har funnit i de olika tidningarna, i vilka man beskriver synen på de bägge Nobelpristagarna. Jag har valt att dela upp avsnittet i mindre tematiska delavsnitt: etnicitet, klass och kön. Denne uppdelning är gjord för att enklare kunna granska den skildrade bilden av författarna som ”den andre”, ur olika perspektiv. De tematiska avsnitten är i sin tur indelade i två delar, där jag inledningsvis behandlar synen på Bunin, för att avsluta med mina fynd rörande hur man gestaltat Mistral.
Etnicitet
Bunin
Tidningarna beskriver Bunin återkommande som den ”främste representanten för rysk
litteratur av äldre generation”57 och man menar att Bunins ”diktarkröning kastar sitt glansfulla
återsken på hela den ryska litteraturen.”58 Bunin beskrivs dock inte enbart som en representant
för den ryska litteraturen i allmänhet, och den ryska klassicismen i synnerhet: han tillskrivs också rollen som representant för hela den ryska nationen! Trots sin vistelseort utanför
Ryssland, har han inte förlorat sin ”ryska identitet”. Han har, menar Svenska Dagbladet, i själva verket ”i djupet av sin varelse förblivit intensivt rysk och har aldrig varit mera ryss än utanför Ryssland”.59 När han ankommer till Sverige med ”sina rötter djupt fästa i den ryska jorden”60
beskrivs han dessutom som ”en god representant för den gamla förnäma ryska kulturen”.61
Svenska Dagbladet lyckas också beskriva honom som en representant för den ryska anden, när han anländer till en av många sammankomster han besöker i Stockholm. Dessa beskrivningar av Bunin blir av intresse, då de representerar någonting större. Varje beskrivning av honom – tyder detta på – kan sägas vara en beskrivning av ryssen i allmänhet.
Några av tidningarna är dock kritiska till Nobelkommitténs beslut och menar att det trots det uppskattade beslutet att uppmärksamma rysk litteratur, skett alltför sent och möjligen genom fel kandidat. Social-Demokraten skriver att man undrar varför inte den samtida ryske
författaren Maksim Gorkij tilldelats priset, utan istället en emigrant: Ivan Bunin. Man menar att Bunin inte är någon stor människoskildrare som Gorkij i sitt författarskap. Istället menar man att han ”saknar genialiteten, det omedelbara och uppriktiga, det slösande och originella som är ett med Gorkis [sic] folklighet, hans djupa samhörighet med den ryska folksjälen”.62 I
en annan omfattning än de övriga tidningarna, ämnar Social-Demokraten att försöka minska det ”typiskt ryska” hos Bunin. Istället är det Gorkij som lyfts som den store ryska författaren, medan Bunin ”bara” är emigrant.
Svenska Dagbladet hävdar att det alltid är svårt att dra tydliga skiljelinjer mellan dessa delar av en individ – författarens verk och person – och att detta i allra högsta grad stämmer även på Bunin.63 Här ser vi ett exempel på detta, när Social-Demokraten fortsätter att beskriva sin syn på Bunin och Gorkij. Man skriver att även om han visserligen inte är någon obetydlig
författare, så representerar han inte, till skillnad från Gorkij, ”det genuina, det livskraftiga och nyskapande i den ryska prosan, utan tvärtom en döende tradition. Han är den sista frukten på det träd som burit Turgenjevs och Tjechovs konst, en västerländskt kultiverad kvalitet med utsökt arom, men ömtålig och frostbiten och utan den säreget friska och starka smak, som vi gärna förbinda med den ryska jorden.”64 Trots att han upprätthåller en gammal, rysk tradition
med sin litterära stil, är den således inte av samma kvalitet som hans föregångare på området. Samma tanke går att avläsa i Svenska Dagbladet. Här hävdas det att även om Bunin inte kan sägas vara någon av de riktigt stora ryska författarna, är det ”ingen annan [som] i våra dagar synes fullfölja den klassiska linjen i rysk litteratur”.65 Av intresse i citatet ovan är även hur
man kopplar Turgenjev och Tjechov till en högre kvalitet, som dessutom är västerländsk. Det som inte helt tillhör det västerländska, blir alltså mindre värt. Det blir till någonting annat.
Bunins litterära prestation tycks, som vi sett ovan, således inte uppfattas som helt försumbar. Exempelvis beskrivs han som begåvad. Dagens Nyheter benämner honom som den ”främste
representanten för rysk litteratur av äldre generation”66, medan Svenska Dagbladet hävdar att
hans litterära stil är oöverträffad inom samtida diktning.67 Aftonbladet menar att ”Ivan Bunin är […] den störste av samtida ryska författare”68och tillägger att man hos honom finner såväl
en stor begåvning som en ädel karaktär. Fortsättningsvis beskrivs han i Aftonbladet som, i likhet med Gorkij, varande i besittning av ”den ryska ymnigheten”.69 Denna menar man dock begränsar sig till möjligheten att gestalta dofter och stämningar, framför djupare känslor och kraftigare författarskap. Man är här noga med att påpeka att Bunin är starkt präglad av ”västerländsk kultur [och] livsåskådning”.70 Detta, skriver man, märks genom dennes
utformning av ”de kultiverade meditationer”71, där han presenterar det han med ord målar
upp. Dessutom finner vi hos Bunin, menar Aftonbladet, en ”västerländsk livsåskådning i den starka kritik, som han ägnar det ryska sinnelaget och levnadssättet såväl hos överklassen, godsägaradeln, som hos bönderna”.72 I samma andetag talas det om ”meningslösheten i den
ryska tillvaron”.73 Det tycks alltså som att det västerländska i sig självt innefattar en kritik mot
det ryska livet, vilket betraktas som meningslöst. Det är en tydlig dikotomi mellan det positiva, västerländska, och det negativa, ryska.
I anslutning till det litterära beskriver man i Dagens Nyheter hur man menar att Bunins noveller varit tongivande när det gällt dennes Nobelprisutnämning. Särskilt nämner man en novell, Mitjas kärlek, vilken man beskriver handlar om kärleken hos ”en ung rysk student av den veka, sinnligt svärmiska ryska typen”.74 Återigen presenteras alltså en ”ny rysk typ”, eller ett annat sätt på vilket man kan vara rysk. Det veka och sinnligt svärmiska blir alltså en annan bild på hur man kan se det ryska. En annan bild av det ryska sinnelaget presenterar Social-Demokraten, när man istället hävdar att Bunin i sina verk – i synnerhet romanen Byn – menar
att ”anarkistiska instinkter och självförnedringsbegär” istället är något centralt i ryskt
själsliv.75 Återigen målas någonting negativt upp som en bild av vad det innebär att vara rysk.
Någonting centralt i beskrivningen av Bunin, är också kopplingen mellan utseendet och de personliga egenskaperna. Exempelvis beskriver Dagens Nyheter att han gör ”ett imponerande intryck med sin slaviska typ, sitt vinnande leende och sitt tjocka grå hår.”76 Vad som menas med ”slavisk typ” klargörs inte, men i sammanhanget framstår det som någonting positivt, om än något exotifierat. Den slaviska typen tycks i sammanhanget vara någonting som läsarna redan bör känna till, en stereotyp som var (och möjligen är?) allmänt rådande. I kontrast till hur det ryska – vilket jag menar bör innefattas i det slaviska – kan betraktas på olika sätt, där det ryska inte är någonting enhetligt, är det märkligt hur det slaviska här så entydigt tycks representera en sak.
Det typiskt ryska fortsätter nämnas på ett flertal olika platser i tidningarna. När Bunin anländer till Stockholm, är Aftonbladet noga med att poängtera att han ankommer i ett större sällskap av övriga exilryssar. Detta, att de reser tillsammans, menar man visar på ”den breda ryska naturen – schirokaja natura – som på ett så rörande sätt ådaglägger [sic] sin mänskliga solidaritet i nöd och lust.”77 Man fortsätter beskriva att Nobelpriset inte uteslutande är Bunins privata angelägenhet, utan att det fungerar som en glädjespridare till hela denna grupp med ”människor som haft sina gemensamma öden i främmande land.”78 Det ryska är här någonting
positivt, och enande. Det är en god kraft, som tyder på en empatisk och sympatisk natur. Man fortsätter med att rapportera om hur han vid ankomsten till Centralstationen fick motta en bricka med bröd och salt, ”enligt gammal god rysk sed”. Detta tycks betraktas som någonting annorlunda, men gott. Det är alltså inte någonting enbart negativt.
I kontrast till detta kan vi se hur Social-Demokraten rapporterar om samma tillfälle. Efter att han mottagit gåvan vid ankomsten skriver man att han nu inte behöver svälta under sin
vistelse i Stockholm. Man tillägger att han dessutom har ”litet pengar att hämta här, så mycket att det räcker till sovel på brödet. Det måtte kännas härligt för en stackars landsflykting att ha
fått sin brödfråga ordnad”.79 Det är alltså ett betydligt mer ironiserande grepp hos
Social-Demokraten, som gör sig lustiga över Bunin. Man konstaterar dessutom att Nobelpristagaren ser trött och sliten ut – men att han antagligen inte skulle ”mått illa om de bjudit honom på ett glas vodka också”.80 Här tycks man alltså nyttja stereotypen att ryssar är försupna
vodkadrickare, något som gestaltar händelsen ur ett annorlunda perspektiv.
En annan stereotyp framträder, när man i Dagens Nyheter beskriver de firanden som exilryssar har hållit till följd av Bunins utnämning. Man påpekar att ”den som menar att ryssen saknar organisationsförmåga måste bli omvänd efter att ha hört de hundratals
föreningar av alla slag som de ryska emigranterna skapat över hela världen”.81 Det tycks alltså
ha existerat en tanke kring ryssen som oorganiserad; en tanke som i och med denna kommentar, möjligen börjar ifrågasättas.
I övrigt beskrivs Bunin i en mer exotisk ton, när man i en artikel med rubriken ”Bunin prövar svensk julmat”82, rapporterar om just detta. Artikeln beskriver, föga förvånande, hur
nobelpristagaren tillsammans med sin fru bjudits på julbord av den Utländska
pressföreningen. Man beskriver också hur han under festen drabbats av illamående, och verkat vara medtagen under kvällens gång.83 Denna artikel sticker ut, då de följande
Mistral
I Mistrals fall betraktar tidningarna henne som en representant för sitt hemland, Chile. Dagens Nyheter rapporterar om hur Chiles talman ska ha sagt att ”valet av Mistral är en ära icke blott för henne, utan även för landet”.84 Morgon-Tidningen rapporterar om hur en annan högt
uppsatt chilensk politiker ska ha sagt att ”chilenarna har rätt att känna sig stolta över att världslitteraturens högsta utmärkelse tilldelats vår berömda landsmaninna”.85 I Svenska
Dagbladet menar man i samma anda att Nobelprisutnämningen till Mistral medfört en
”utomordentlig ära som vederfarits icke bara det chilenska folket utan hela det spansktalande Amerika”.86
Detta avslutande, det vill säga, att låta Mistrals ära sträcka sig över hela kontinenten är inte ovanligt. Det tycks snarare vara regel än undantag att hon får representera hela Sydamerika, framför Chile. Svenska Dagbladet rapporterar vidare att man anser Gabriela Mistral vara ”en värdig representant för sydamerikansk kultur”.87 Även utomlands tycks man vara av samma
åsikt. Svenska Dagbladet skriver om en tidning i Rio de Janeiro som ska ha publicerat åsikten att ”Alla sydamerikaner kan lyckönskas. Var och en av oss är delaktig i detta pris och vi känner oss hedrade”.88 En minister Wennerberg rapporterar till Dagens Nyheter från
Sydamerika, hur nyheten om Mistrals vinst mottagits: I den peruanska huvudstaden Lima ska hela kongressen ha hyllat diktarinnan ”för att hon hedrat hela Sydamerika”.89 Man rapporterar dessutom från andra länder i Sydamerika, där människor har firat och tidningarna skrivit långa hyllningsartiklar till Mistrals ära.90 Morgon-Tidningen beskriver henne som ”kontinentens obestridda diktardrottning”91 och menar att hennes dikter och visor sjungs
varhelst spanska än talas. I samma anda beskrivs hon i Svenska Dagbladet som ”hela det spanska Amerikas nationalskald”92, medan Dagens Nyheter skriver hur Mistral betraktas som
”den moderligt samlande symbolen för hela den sydamerikanske kontinentens kulturella strävanden”.93 Den gängse uppfattningen tycks alltså vara – såväl i Sverige som utomlands –
att Mistral bör och ska representera hela den Sydamerikanska kontinenten. Det är dock i ytterst få sammanhang som hon istället får representera sig själv.
Någonting snarlikt och möjligen mer förekommande i svensk media än i sydamerikanska tidningar är den generella hopslagningen av enskilda länder till en större sydamerikansk enhet. Man rapporterar om hur den södra delen av den amerikanske kontinenten ”som är så föga eller bristfälligt känd”94 i och med Nobelprisutdelningen blir mer uppmärksammad. För
det första är detta ett ytterst eurocentriskt, eller kanske svenskt perspektiv. Sydamerika är ju som bekant väldigt känd i många människors medvetande – inte minst bland sydamerikanerna själva. För det andra så tänker jag mig att det finns en viss skillnad i kunskap om de olika länderna i Sydamerika. Omöjligt är inte att läsarna har en djupare kunskap om till exempel Brasilien än Paraguay.
Det faktum att en sydamerikansk enhet gestaltas på bekostnad av de enskilda länderna är också tydlig i en artikel av Dagens Nyheter. Man rapporterar om Mistrals glädje över att den sydamerikanska kvinnan, sen ett beslut fattats i Mexiko året innan, nu har rösträtt.95 Det handlar således inte om de mexikanska kvinnornas rösträttigheter – utan de sydamerikanska. Inom parantes kan tilläggas att även om några sydamerikanska länder infört kvinnlig rösträtt, gällde detta inte majoriteten av de sydamerikanska länderna 1945. Det skulle komma att dröja flera år, innan hela Sydamerika infört kvinnlig rösträtt.96
I vissa fall går man dessutom ännu längre i sin sammanslagning av de sydamerikanska länderna till en enhet och tycks nästan beskriva Sydamerika som tillhörande Spanien. I en artikel som berättar hur Mistral är den första personen från Sydamerika som fått motta litteraturpriset, presenteras dessutom två spanska personer som tidigare fått motta priset. I samma veva beskrivs dessutom Mistral vara ”en märkeskvinna ur den spanska kulturens
93 Dagens Nyheter, 16/11-1945, s. 6 94 Svenska Dagbladet, 12/12-1945, s. 12 95 Dagens Nyheter, 9/12-1945, s. 40
96 Women suffrage and beyond, Central & South America, http://womensuffrage.org/?page_id=109 [hämtad:
annaler”.97 Det spanska kopplas här samman med det sydamerikanska. Flera av tidningarna är
också noga med att påpeka att det flyter baskiskt blod i hennes ådror.98
I rapporteringen tillskrivs Sydamerika besitta ett antal egenskaper. Enligt Dagens Nyheter är den sydamerikanska jorden ”barndomens trädgård” 99 i vilken man kan hålla djupa samtal
med naturen. Det beskrivs som någonting vackert och oförstört av civilisationen. I likhet med hur Bunin fick representera någonting annat, någonting större än sig själv, är det tydligt att Mistral betraktas på ett snarlikt sätt. De beskrivningar av sydamerikanen och det
sydamerikanska som existerar kan därför sägas vara beskrivningar av henne – och vice versa. Även Mistral själv tillskrivs vissa egenskaper, i egenskap av människa med chilenskt och sydamerikanskt ursprung.
Exempel på detta, samt ett tecken på dikotomin natur-kultur går också att ana i hur Mistrals utseende beskrivs i Dagens Nyheter. Här sägs hon bland annat ha ”en ädel indianprofil”.100 Även Svenska Dagbladet beskriver hennes utseende och nämner att hon har ett ”ett praktfullt huvud med markerade ansiktsdrag, som bär tydliga spår av de indianska förfäder, som hon är så stolt att äga”.101 Svenska Dagbladet menar dessutom att hennes ”baskiska blod” har hos
Mistral ”liksom hos andra chilenare under seklens lopp fått en stark tillsats av den mörkare och tyngre saft som flyter i indianernas ådror.”102 Genom fokuseringen på det annorlunda
blodet, förstärks bilden av indianen – men också av Mistral och sydamerikanen – som den andre. Denna bild stärks ytterligare då Mistral kopplas samman med ”orientalen”. Både Dagens Nyheter och Morgon-Tidningen rapporterar om hur det finns en ”orientalisk långsamhet” över Mistral, och att hon själv säger sig behöva tid att smälta sina intryck.103
Det rapporteras om Mistrals syn på poesin, och att hon ska ha sagt att det vackra ligger i rimmen och rytmiken, snarare än i det behandlade ämnet. Detta beskriver en journalist på Aftonbladet som en märklig tanke. Detta blir återigen någonting annorlunda. I övrigt
97 Morgon-Tidningen, 16/11-1945, s. 12 98 Aftonbladet, 11/12-1945, s. 10 99 Dagens Nyheter, 11/12-1945, s. 8 100 Dagens Nyheter, 21/12-1945, s. 16 101 Svenska Dagbladet, 9/12-1945, s. 3 102 Svenska Dagbladet, 16/11-1945, s. 15
fokuserar man på hennes språkbruk, och kontrasterar hennes ”sydamerikanska språk med inslag av infödingsspråk”104, mot den ”renare”, ursprungliga spanskan. Dagens Nyheter menar dock att Mistrals spanska är både vacker och tydlig och tillägger att ”Sydländska är hon, men står fullkomligt stilla, gör inte en gest, låter bara leendet komma ibland som ett varmt
sken”.105 Dagens Nyheter upplyser oss därmed om en fördom, att ”sydländska” människor
inte tenderar att stå stilla när de pratar. Att hon inte uppfyller den stereotypen, tolkar jag i sammanhanget som någonting positivt.
I beskrivningarna av hennes litterära kvaliteter, hittar vi också tydliga exempel på den rådande synen på sydamerikanen, den andre. Svenska Dagbladet skriver att det som gör Mistral till en stor lyriker är ”föreningen av modern känslighet med otämd primitivitet och dunkla,
våldsamma instinkter. Hon är inte bara madonnan med barnet, hon är samtidigt en hednisk, uråldrig och grym kärleksgudinna; och genom hennes värld av nutida humanitet och civiliserad måtta sveper plötsligt och oberäkneligt heta, underligt ångande cykloner från aztekernas blodmörka teokalli [sic] och Chiles törstiga öknar”.106 Åter ser vi en koppling till ursprungsbefolkningen, det hedniska, gamla och grymma.
Man fortsätter: ”de grymma och morbida dragen hos hennes fantasi, som ibland kan ge hennes lyrik ett skrämmande tycke av poetisk nekrofili, bottnar säkert långt djupare, i en väsensfrändskap med de indianska förfäder, som en gång utövade den obarmhärtigaste, av sadism och dödslängtan djupast präglade kult världshistorien känner”.107 Trots att det är
hennes lyrik som beskrivs, blir det personligt genom påståendet att det är ur hennes fantasi allt kommer. Det blir ett tydligt exempel på hur Mistral och hennes diktning får representera ”den andre”.
Fortsättningsvis behandlas några av motiven i Mistrals lyrik: kärleken, barnen och hemlandet eller -kontinenten. Särskilt de två första motiven beskrivs som ”äkta latinska” och man tillägger att ”De romanska folken är ju barnkära på ett annat, häftigare och mer sensuellt sätt än vi nordbor; det är därför inte underligt, att barnens stora diktare framför andra skulle
