Sammanfattande diskussion

Jag upplevde det som att både eleverna från gymnasieklassen och årskurs fyra uppskattade att arbeta med sagor och muntligt berättade. Det verkade dock som att det var ett nytt sätt för eleverna att jobba. Enligt min analys kan sagor och muntligt berättande och arbete

däromkring leda till en rad olika saker som har med läroprocessen att göra. Eleverna tog bland annat upp att det fått använda sin fantasi och de blivit bättre på att tala inför andra. Man kan då undra varför skolan inte jobbar mer på detta sätt.

De yngre eleverna verkade föredra att själva få berätta och att göra olika övningar och lekar. Kanske bottnar det i att eleverna vid denna ålder inte har hunnit disciplineras i lika hög grad i skol normer som de äldre eleverna. Eleverna från årskurs fyra hade inget problem att improvisera och verkade inte uppleva prestationskrav på sig själva. Jag upplevde dem som rastlösa när det blev för mycket lyssnande kanske behöver yngre elever träna sig mer i att lyssna på varandra. Att känna att ens klasskompisar verkligen lyssnar på det man säger borde ju göra att det känns ännu roligare att själv berätta. Många övningar tog lång tid för de yngre eleverna och de hade ibland svårt med att samarbeta i grupperna. De äldre eleverna däremot samarbetade mycket bra och verkade finna det intressant att lyssna på varandra. De beskrev dock sig själv som fantasilösa. Det verkar som att ju äldre eleverna blir desto större krav ställer de på vad deras fantasi producerar. Trots det upplevde jag deras berättelser som mer färgstarka och innehållsrika är de yngre elevernas. De yngre eleverna däremot var mer spontana och verkade verkligen njuta av att själva få berätta, de kände inte av samma krav som de äldre eleverna.

de lättare för kanske därför att sagorna sattes i ett sammanhang för dem och fick en djupare betydelse. Medan de yngre eleverna ofta beskrev sagorna som konstiga och därmed säkert hade svårare att komma ihåg dem och ta till sig dem. Om man inte anpassar sagorna mer efter åldern på lyssnarna tror jag att det är en bra ide med efterdiskussioner kring vad sagan kan ha handlat om.

Redan vid tidig ålder verkar eleverna lära sig att fantasi är något man förknippar med barndomen. När jag frågade ”Maria” om när man har nytta av fantasi svarade hon ”om man till exempel får barn”. Att man redan som tio år förknippar fantasin med barndomen och därmed något man förväntas växa ifrån tycker jag är skrämmande. I stället tycker jag att skolan borde uppmärksamma att fantasin utvecklas i takt med erfarenheterna och kunskapen. På samma sätt som man lär sig nya saker om matematik och engelska borde det vara självklart att man utvecklar sin fantasi. Efter mina undersökningar frågar jag mig varför inte sagoberättande används mer i skolan och varför eleverna inte får möjlighet att berätta mer själva. Att kunna berätta har man ju nytta av vid så många tillfällen i livet. Och framförallt varför värdesätts inte fantasin högre? Om det är som Vygotskij menar så består våra handlingar av att antingen memorera saker eller nytänkande och fantiserande. Enligt mig är det bra att kunna memorera, men det vi memorerar finns ju redan, för att mänskligheten och individen ska utvecklas måste vi ha vår fantasi.

7.2 Metoddiskussion

Jag höll bara i fem lektionspass med varje klass, kanske skulle man få ett annat resultat om man jobbade med eleverna under en längre tid. Jag berättade samma berättelser och höll i samma övningar med båda klasserna. Om jag hade valt att berätta olika sagor för grupperna och om jag hade valt sagor med en mer tydlig målgrupp hade kanske de yngre eleverna haft fler tankar kring berättelserna. Jag valde berättelserna med lite större hänsyn till de äldre eleverna eftersom att jag inte ville att de skulle upplevas som barnsliga och att det i sin tur skulle leda till att de blockerade sig. Om jag hade berättat berättelser anpassade för barn runt 10 årsåldern hade kanske de yngre eleverna inte upplevt sagorna som konstiga. Men om jag hade berättat samma berättelser för de äldre eleverna är det möjligt att de upplevt dem som löjliga och barnsliga. I denna undersökning genomförde nästan exakt samma lektioner med gymnasieklassen och årskurs fyra. Resultatet hade troligen blivit annorlunda om jag inte hade utfört lektionspassen likadant. De eleverna jag valde att intervjua var elever som deltagit vid

samtliga lektionspass, de var alla aktiva och det kan ha påverkat resultatet så till vida att de var positiva till sagopassen. Det finns även en svårighet i att jobba med aktionsforskning då jag var delaktig och undervisade eleverna samtidigt som jag undersökte. Svårigheten är att man får en relation till undersökningspersonerna och det i sin tur kan påverka resultatet. Eftersom att jag undervisade eleverna och ledde sagopassen kan de ha varit positiva i sina reflektionsdagböcker och i intervjuerna för att de ville uppmuntra och bekräfta mig.

7.2.1 Alternativa metoder diskussion

Jag hade tankar på att använda mig av enkäter, jag tror att om jag gjort det hade jag styrt elevernas svar mer än vad som vore önskvärt. Vid enkäter har man inte möjlighet att omformulera frågorna och anpassa dem efter de som besvarar dem, vilket man har möjlighet till i exempelvis intervjuer. Om man använder sig av enkäter blir det lätt att man själv plockar ut vad som kan vara relevant att få svar på. Medan man blockerar sig lite för att gruppen man jobbar med kanske har andra intressant tankar som vore minst lika relevanta. Ändå styr jag till viss del genom mina frågeställningar och genom vad jag kopplar till läroprocessen, och där med vad jag tittar efter i resultatet. En gruppintervju skulle kunna ha fungerat bra, men eftersom jag endast var där fem gånger kände jag att jag inte skulle hinna lära känna eleverna så väl att de kände sig trygga och inte påverkades av grupptryck. Det hade varit intressant att följa klasserna under en längre period, tyvärr fanns det inte möjlighet till det.