Studien har visat hur bedömning av föräldraförmåga är en demonstration av makt, ett sätt att kontrollera och disciplinera föräldrar som klassas som avvikande från normen när det gäller deras föräldraförmåga. Studien har även visat vilken makt som innefattas av kategoriseringsprocessen och tolkningsföreträdet, när bristande föräldrar konstrueras som ”den Andre” och avvikande utifrån en viss ”blick”. Bedömningarna som gjordes av föräldrarna fokuserade huvudsakligen på deras avvikelser från normen och bristerna sågs som förälderns inneboende förmågor eller egenskaper. Avgörande var föräldrarnas ”insikt” i deras problematik utifrån myndigheternas problemformulering, som hade tolkningsföreträde. De föreslagna insatserna sågs aldrig som bristfälliga, snarare var det föräldern som ansågs sakna insikt i sina problem. Föräldrar som ifrågasätter problemformuleringen utestängs och straffas genom att detta tolkas som bristande omsorg och ses som bristande samtycke, vilket anses utgöra grund för tvångsomhändertagande av deras barn. För att tolkas som ”positivt” behövde föräldern uppvisa att de var beredda att utgå från myndigheternas problembild genom att ”erkänna” sina brister och visa att de var villiga att följa vårdplanen, dvs. ”självdisciplinera” sig så att de kunde normaliseras. Studien visade även hur kön, klass och etnicitet hade en betydelse i bedömningarna. Studiens resultat visade hur vissa kategorier av föräldrar sågs som ”dubbelt avvikande” och behövde därmed kontrolleras och disciplineras mer: mödrar med psykisk ohälsa, föräldrar med missbruksproblematik och utomeuropeiska föräldrar som utövade en avvikande mängd kontroll över sina barn. Mödrarnas dåliga mående tolkades som bristande omsorg, föräldrar med missbruksproblematik sågs som opålitliga, och de utomeuropeiska föräldrarna sågs som så avvikande att frivillighet var uteslutet.
Mattsson (2015) menar att maktstrukturer upprätthålls och återskapas i det sociala arbetet, likaså social ojämlikhet. Studien har visat hur makt upprätthålls och återskapas, dels genom tolkningsföreträde, dels genom tvångsåtgärderna som domstolarna besitter genom deras institutionella makt. Mattsonpåpekar risker att
människor definieras som sin kategori, eller ”sociala problem”. Studien visade att detta förekommer i rättsfallen, exempelvis genom att tolka dåligt mående som en brist, snarare än som något som föranledde stöd. Tidigare forskning har tagit upp risken för ytterligare marginalisering och detta syns i studien när det gäller de gäller de grupper som sågs som avvikande. När man läser rättsfallen kan man se en slående liknelse till de paternalistiska idéerna som sträcker sig från de tidigare barnavårdslagarna. Samhällets uppfostringssyfte av ”bristande” föräldrar har bestått i svensk barnavård, vilket kan kopplas till Foucaults (2000) idé om diskursernas disciplinerande makt.
Diskursen om barnskydd framgick också tydligt i studien. Samtidigt som det är viktigt att det finns en barnskyddsdiskurs där barnens rättigheter till trygghet, vårdnad och omsorg sätts i fokus, finns det en baksida till diskursen. Studien har visat att ”child protection” paradigmet har barnskydd som intern logik (som kan jämföras med Foucaults (2000) diskursens rationalitet) att åtgärden är att intervenera genom att omplacera barnet, istället för en proportionalitetsbedömning om vad barnets bästa är utifrån en syn på behovet av exempelvis familjeliv eller anknytning till sin familj, eller genom att väga olika alternativ mot varandra. I ett ”child protection” paradigm anses barnets bästa att föras bort från riskerna, och i den interna logiken tolkas allt utifrån ett tänkande det all ses som en möjlig risk för barnet. Risken med den logiken blir att lösningen kommer att ses som att ta bort barnet för att ta bort risken, istället för att hjälpa och stötta familjen.
Rättssäkerhetsaspekten i bedömningarna problematisk. Det är många bedömningar som baseras på subjektiva tolkningar utifrån ett skuldbeläggande, genom att lägga ansvaret på föräldern och deras förmågor, istället för en helhetssyn av situationen, eller lyfta deras positiva egenskaper. Som tidigare nämnt, ska detta inte tolkas som att ansvar inte ska läggas på föräldern, snarare att det behövs en större helhetssyn för att kunna stötta familjer på rätt sätt.
Det är viktigt att barn ska få en bra och trygg uppväxt, men studiens resultat visar att eftersom ansvar för brister tolkas som bristande förmågor eller egenskaper hos föräldern, saknas en helhetssyn av omständigheterna och stödet som erbjuds är inte alltid en bra lösning. Om problem tolkas som endast individens ansvar, blir lösningen även lika individuellt. Det finns en risk för att strukturella problem läggs på individen, istället för att fortsätta söka efter samhälleliga lösningar på samhälleliga problem och att fel sorts lösningar skapas för familjer med problem. Om problemen tolkas som bredare, dvs om ”blicken” kan utökas, kan mer stöd erbjudas till föräldrar. Fler studier utifrån en helhetssyn på familjer behövs.
Frågan är ifall ett tvång in i normen genom disciplinering (som i rättsfallen i studien) är det bästa sättet att gå tillväga. Tidigare forskning (Yoo & Abeira 2020, Broadhurst & Mason 2020) visar maktlösheten som föräldern känner när deras barn omhändertas. Det finns en brist på svenska studier i ämnet, vilket kan utgöra föremål för framtida svensk forskning. Barnskyddsdiskursen i Sverige har stärkts ytterligare av olika lagändringar, men frågan är vad detta får för konsekvenser för föräldraskapet. Kanske är det så att Sverige även behöver förstärka föräldraskydd i lika stor utsträckning för att stärka föräldraförmågan. Framtida forskning hade kunnat analysera sambandet mellan stärkande insatser för föräldrar och utfallet när det gällde brister i omsorgen. Istället för att endast tolkas som brist på samarbete, borde det finnas flera insatser som kan avlasta föräldrar, som Östberg (2017) lyfter, som exempelvis hemvårdare, boendestödjare, eller annan praktisk avlastning, istället är det oftast frivilliga stödsamtal som erbjuds. Ett större samarbete mellan olika instanser kring barnet och föräldrarna hade möjligtvis gett positiva resultat. Framtida forskning hade kunnat studera vilka insatser gav positiva utfall i form av stärkt föräldraförmåga.