Sammanfattande diskussion

Inledningsvis ställdes tre forskningsfrågor. Jag kommer att utgå från dessa tre i hur jag presenterar mina slutsatser:

1. Vilken eller vilka berättelser förmedlas i läromedlet och på vilket sätt skapas mening i de berättelserna?

2. Hur tar sig läromedlet an ett interkulturellt perspektiv? Går det att finna ett historiebruk som formulerar en idé kring det mångkulturella i de förmedlade berättelserna?

3. Vad kan formen och formatet bidra med som skiljer sig mot traditionella läromedel? Vad kan det tillföra, och finns det eventuella brister?

(1) De berättelser som förmedlas har identifierats i den löpande texten och kommer främst fram genom filmerna. Om jag sammanfattar dessa så blir berättelsen kring kulturmötet den mest tydliga och den finns i alla tre filmer. I Sydamerika beskrivs detta som något omvälvande och för ursprungsbefolkningen som en katastrof. I Nordamerika väljer man att lyfta fram det positiva och i Beninriket finns båda varianterna representerade.

Jag har tidigare lyft fram forskning som menar att antropologin inte bör ses som en upptäckande vetenskap utan en uppfinnande.96 Vad de etnografiska museerna uppfinner, med stöd i antropologin, är nära knutet till kolonialismen och dess fokus på den andre. De etnografiska museerna var viktiga aktörer i skapandet av den koloniala uppdelningen mellan vi och dom och i förlängningen centrala för skapandet av den nationalistiska identiteten bland de europeiska länderna. Med utgångspunkt i hur naturhistoriska museer var uppbyggda så arbetade man samlande med klassificerande strategier, på samma vis som man klassificerade växter och djur.97 Även i Sverige finner vi samma skäl bakom skapandet av det första etnografiska museet.98 Eilean Hooper-Greenhill jämför det moderna museet99 med en karta. Insamlandet av föremål från hela världen

96 Lidchi 2013 s 128

97 Boursiquot, Fabienne, Ethnographic Museums: From Colonial Exposition to Intercultural Dialogue, i Quadraro, Michaela, De Angelis, Alessandra, Ianniciello, Celeste, Chambers, Iain & Orabona, Mariangela, The Postcolonial Museum: The Arts of Memory and the Pressures of History [Elektronisk

resurs], Ashgate Publishing Group, 2014, s. 65

98 Åsa Bharathi Larsson lyfter i sin avhandling fram hur det sena 1800-talets visuella kultur i vårt land etablerar en kolonial blick, i hennes studie bland annat representerat av Vanadis-expeditionen där antropologen Hjalmar Stolpe deltog med avsikten att inleda samlandet för ett etnografiskt museum i Stockholm. Se, Bharathi Larsson, Åsa, Colonizing Fever : Race and Media Cultures in Late

Nineteenth-Century Sweden [Elektronisk resurs], Mediehistoriskt arkiv, Mediehistoria Lunds

universitet, Lund, 2016, s. 107

99 Här avses inte det moderna konstmuseet med samma namn utan museet inom den modernistiska epoken.

likställs med att kartlägga världen. (Makt)centrum och periferi blir tydliga i visuell form genom de objekt som sedan visas.100 och i flera fall utgör samlingarna en spegling av den koloniala och imperialistiska samhällsstrukturen.101

Om man i linje med semiotikens tolkningssystem skulle beskriva detta så uppfyller berättelsen kriterierna för en myt. Roland Barthes upprättar en metanivå i den semiotiska modellen där tecken ges betydelse som betecknande och betecknade. På metanivån finns myten, vilken förenklat skulle kunna betraktas som den skapade betydelse språket ges, det begrepp som skapas kring föremålet i världen. Myten definieras mer av sin avsikt än själva språket. På mytens nivå förvandlas det betecknade till ett begrepp med anspråk på sanning.102

Etnografiska museer i betydelsen av en förlängning av antropologin och upprätthållande av begreppsparet ”vi och dom” förmedlade en myt: den som handlade om västvärlden som norm. Skapandet av världskulturmuseet i Göteborg och myndigheten Världskulturmuseerna markerar ett tydligt steg bort från den tanken med bland annat uppgiften att verka för att ”belysa olika kulturella yttringar och villkor samt kulturmöten och kulturell variation, historiskt och i dagens samhälle, nationellt och internationellt.”103 Det postkoloniala museets strategier, som kan få representeras av Världskulturmuseernas uppdrag citerat ovan, blir ofta att ifrågasätta sin centrala position (på kartan) och vända sig från den tidigare kulturdefinitionen. Det här kan ske genom att exempelvis synliggöra sin egen koloniala historia och problematisera föremålens tillhörighet.104 I det här synsättet på det postkoloniala museet finns troligen det starkaste skälet till valet av berättelsen om kulturmötet som presenteras i de tre studerade filmerna. Vad som dock tycks ske är det i den strävan upprättas en ny myt, en slutsats jag framförallt drar utifrån ett exempel i det här materialet nämligen berättelsen kring den sydamerikanska khipun. Strategin att uppfylla det nya uppdraget genom att ifrågasätta sin tidigare position sker här så pass starkt att den nya berättelsen projiceras på ett föremål som inte alls innehåller några spår av den berättelsen. I berättelsen om khipun skapas en ny sanning där den ursprungliga saknas. Den beskrivs till och med som datorgrafik, troligtvis för att ytterligare förankra den i samtiden där dess betecknade förvandlas till att ta avstånd från kolonialismens våld och att bejaka mångfald och kulturmöten.

Utöver själva filmerna så kan även elevmaterialet verka meningsskapande. I det nordamerikanska materialet finns följande elevfrågor: ”Hur var ofta trappers förhållande till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen? Hur syns detta på den andra jackan?” och ”Hur syns Ursulinerordens inflytande på den första jackan?”105. De här frågorna bidrar sammantaget till att stärka idén om kulturmötet genom att fokusera mot en tydlig visuell gestaltning av det i filmen. Mönster och form utgör betydelsebärande delar och fungerar som semiotiska resurser i skapandet av betydelsen.

Hege Børrud Huseby använder sig av en semiotisk tolkningsmodell i en text där hon analyserar en utställning från 2011 om andra världskriget på Museum of London. I

100 Hooper-Greenhill 2020[2000], s. 18 101 Hooper-Greenhill 2000, s. 33

102 Barthes, Roland, Mytologier, 1. uppl., Bohusläningens AB, Uddevalla 1970[1969], s. 207-214 103 Förordning (2007:1185) med instruktion för Statens museer för världskultur

104 Bodenstein & Paganini 2014, s. 48

105 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – Den europeiska koloniseringen av Nordamerika och mötet med ursprungsbefolkningen – Hjortskinnsjackor 1800-tal. - För elever.

analysen menar hon att föremålen fungerar som indexikala tecken i utställningen genom att det skapas en koppling mellan dem och den tid de representerar. Besökaren kan föreställa sig hur dessa skapats och använts av någon tidigare. De blir ett slags bevis för berättelsen, men i själva verket skapas den bevisföringen i samspelet mellan publiken och utställningen, genom den berättelse som används för att stödja kopplingen.106

Indexikala tecken innehåller den potentialen menar Huseby. Om en producent lyckas knyta samman föremålen och synliggöra dessa tecken kan denne förmå publiken att själv fylla i mellanrummen eller luckorna i berättelsen, helt enkelt bli medskapare.107

Jag vill mena att man använder föremålen, eller utvalda delar av dem på liknande vis här. Broderierna, mönstren av piggsvinstaggar och jackornas modell blir de indexikala tecken som skapas för att styrka berättelsen om kulturmötet. En del får vi genom filmens berättande där föremålet och dess detaljer presenteras tillsammans men den djupare förståelsen är det upp till var och en att skapa själv och där finns elevmaterialet som stöd och riktning.

(2) Den andra frågeställningen handlade om interkulturella perspektiv. I läromedelsstudier har det undersökts på olika sätt och inte sällan i form av kvantitativa studier där författaren sökt efter specifika ord och eller förhållningssätt. I det läromedel jag studerat här och inom ramen för den form av studie jag gjort så skulle en sådan metod varit ganska olämplig och jag beslutade inledningsvis att fokusera på frågan om hur man tar sig an ett interkulturellt perspektiv i de förmedlade berättelserna. En historiedidaktisk utgångspunkt knyter frågan kring interkulturalitet till historiemedvetande108 där museets historiebruk skulle kunna möjliggöra att interkulturell kompetens inkluderas i hur det här materialet främjar historiemedvetande. Jag har identifierat två tydliga strategier. Den första handlar om de fall där man använder sig av ursprungsfolks ord och begrepp. Det finns flera skäl till detta men bortom det uppenbara: att andra ord eller begrepp saknas, så används strategin för att skapa en identifikation med den andre. Det här kan man finna på flera ställen i samtliga filmer. Den andra är att det går att skönja ett ställningstagande i berättelserna där man tar ursprungsbefolkningens perspektiv, eller åtminstone väljer att lyfta fram oförrätt. I filmberättelserna kan man se detta exempelvis när britternas ankomst till Benin beskrivs som vändpunkt i det imperium som Beninriket utgjorde. Här, liksom i filmen om Sydamerika, finns ett ställningstagande mot den koloniala eran. Undantaget är berättelsen kring de båda präriejackorna där kulturmötet förmedlas i huvudsakligen positiva ordalag, men kulturmötet lyfts å andra sidan upp som något positivt i det fallet. I likhet med strategin för det etnografiska museet att synliggöra sin egen koloniala historia lyfter Fabienne Boursiquot fram hur de komplexa relationerna som skapats mellan vi och dom kan komma att fungera problematiserande idag:

Ethnographic objects are not only non-Western objects in our museums; they are enmeshed in relations between ‘Us’ and the ‘Others’ – relations that are in constant

106 Huseby, Hege Børrud, Ting som tegn i Huseby, Hege Børrud & Cederholm, Pia,

Museumsutstillinger: å forstå, skape og vurdere natur- og kulturhistoriske utstillinger,

Museumsforlaget, Trondheim, 2017, s. 52, 56-57 107 Huseby 2017, s. 61-62

redefinition. The postcolonial museum, as de L’Estoile suggests, is a museum that reflects on these relations and places history and reflexivity at its core.109

Museets roll att reflektera över relationen som Boursiquot lyfter fram liknar vad vi kan se i de här berättelserna där relationer, oavsett hur dessa sett ut, mellan européerna (kolonialmakt) och ursprungsbefolkning i Beninriket, Nord- och Sydamerika står i fokus.

I elevmaterialet kan frågorna bidra till att lyfta begrepp som inkluderar interkulturella perspektiv. Jag ska presentera några exempel. Berlinkonferensen som tas upp i Beninmaterialet belyser drivkrafterna bakom koloniseringen och i materialet kring präriejackan problematiseras begreppet ”indian”. I Sydamerikamaterialet finns möjligheten att diskutera det lokala språkets ord för världsomvandling som både katastrof och förnyelse.

Bland föremålsfrågorna ställs frågan: ”Har föremålet använts på olika sätt under olika tider? Om så är fallet – vad är dess historia?”110 Frågan tangerar en diskussion kring historiebruk genom att den lyfter frågan om vad ett föremål kan berätta och hur de berättelserna används.

Anna Djuvfeldt har, som tidigare nämnts, undersökt ett antal föremål i Etnografiska museets samlingar varav minneshuvudet som används i filmen om Beninriket är ett. Hon beskriver hur betydelsen förskjutits från minnesbärare i en särskild kulturell kontext till exotiskt objekt i museimiljö vidare till konst eller konsthantverk och slutligen som minnesbärare igen men nu utanför sin ursprungliga kontext.111 Frågan som ställs i elevmaterialet öppnar upp för slutsatser som kan främja historisk förståelse ur interkulturellt perspektiv. Minneshuvudet var viktigt för Edofolkets minne men även för oss i västvärlden där det numera blir en del av vårt kulturarv som påminnelse kring ett kolonialt förflutet. Här finns en potential till vad som Riksantikvarieämbetet efterlyser:

Att bedriva undervisning med utgångspunkt i historiska föremål eller källor kan vara ett sätt att utmana elevers förståelse av det förflutna som en given berättelse. Ett historiskt föremål kan berätta fler än en historia och en historisk källa är kontextberoende och hänvisad till läsarens förmåga att placera den i rätt sammanhang.112

Min invändning här att man inte helt och hållet tar vara på den potentialen utan lämnar fältet alltför öppet för tolkning att de verkligt betydelsefulla slutsatserna, i det här fallet frågan kring hur historisk mening skapas i de olika berättelserna, riskerar att gå förlorade.

I likhet med minneshuvudet kan man närma sig en diskussion kring historiebruk även i berättelsen om khipun, men även här skulle en tydligare ingång varit till hjälp. Khipun rymmer, i likhet med minneshuvudet en betydelse som till stor del är dold för oss, kanske bar den också en gång ett minne.

109 Boursiquot 2014, s. 69

110 Världskulturmuseerna – Allt har en historia / Kungariktet Benin och den europeiska koloniseringen av Afrika – Minneshuvud av Drottningmoder 1800-tal e.v.t. -För elever

111 Djuvfeldt 2015, s. 27

I materialet kring Nordamerika och de två jackorna finns samma potential men på ett mer diffust vis eftersom föremålen som presenteras i den filmen inte lika tydligt haft olika innebörd i olika sammanhang, utan här handlar det mer om vad jackorna har för betydelse i museet idag. För att kunna förmå en elevgrupp att dra frågeställningen så pass långt anser jag dock att man skulle behövt förankra det bättre genom att specifikt inkludera museets användning i frågeställningen. Knutet till vad filmen faktiskt visar och berättar så finns det mest utvecklingsbara i frågan: ”Vad och hur kan föremålet berätta om tiden, platsen, kulturen och människorna som levde när det användes?”.113

Skälet till att jag finner frågan mest utvecklingsbar är för att den inrymmer den primära berättelsens fokus på kulturmöten. De båda jackorna är väldigt tacksamma som objekt för den berättelsen, vilken man också tar vara på i en elegant inramning i filmen. Föremålen innehåller i sig, rent visuellt en gestaltning av ett kulturmöte genom hur mönster och stilar tydligt kan härledas till olika kulturella influenser. En mer specifik frågeställning skulle, enligt min mening, bättre kunna bidra till att eleverna drog egna slutsatser. I lärarhandledningen för hela läromedlet, alltså inte specifikt för någon av filmerna, står att läsa att föremålsfrågorna är lika för samtliga filmer och att de främst syftar till att fungera som en ”fördjupning av metodiken kring att lära sig hur man studerar ett föremål”.114 Det förklarar till viss del att de inte räcker så långt gällande de exempel som anförts ovan men det blir ändock lite av en förlorad möjlighet.

De mer fördjupande frågeställningarna som utgörs av innehållsfrågor och reflekterande frågor når ytterligare lite längre när särskilt när det gäller uppgifter som främjar historiemedvetandets sammansmältande av då, nu och framtid.

I anslutning till Beninmaterialet ställs frågan: ”Berätta mer om bakgrunden till den europeiska koloniseringen av Afrika utifrån vad du tidigare lärt dig. Vilka orsaker finns kring varför kolonisering inleddes under slutet av 1800-talet?”115 Det här kan leda mot en diskussion kring kolonialism och skuld och även ge en förståelse kring hur fördelning av resurser sett ut globalt. En förståelse som delvis skulle kunna falla inom ramen för interkulturell kompetens, men där finns inte något i frågeställningen som aktivt styr åt det hållet. I materialet knutet till filmen om Beninriket har även den aktuella frågan kring repatriering av föremål inkluderats:

Vad menas med repatriering och återförande av museiföremål? Undersök och redogör för vilka olika syner och tankar det finns kring frågan om samlande och uppvisande av museiföremål som ursprungligen kommer från en annan del av världen. Vilka är dina egna tankar i frågan kring vem föremålen tillhör?116

Frågan knyter an till en text med rubriken: ”Vem tillhör föremålen”, som presenteras i anslutning till filmen. Här får man några ingångar till frågan om hur man kan se på föremål som kommit till museet på till viss del oetiska vägar. För att kunna komma åt en nyanserad syn på den här komplexa frågeställningen krävs mer underlag än vad som

113 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – Den europeiska koloniseringen av Nordamerika och mötet med ursprungsbefolkningen – Hjortskinnsjackor 1800-tal. - För elever.

114 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – lärarintroduktion

115 Världskulturmuseerna – Allt har en historia / Kungariktet Benin och den europeiska koloniseringen av Afrika – Minneshuvud av Drottningmoder 1800-tal e.v.t. -För elever

116 Världskulturmuseerna – Allt har en historia / Kungariktet Benin och den europeiska koloniseringen av Afrika – Minneshuvud av Drottningmoder 1800-tal e.v.t. -För elever

presenteras i det tillhandahållna läromedlet. Uppgiften rymmer också en uppmaning att söka sig vidare. Även den här uppgiften kan främja förståelse av olika perspektiv i linje med vad som ryms i begreppet interkulturell kompetens. I lärarhandledningen till filmen om Beninriket beskrivs ”Vem tillhör föremålen” som en utställningsyta vilket tyder på att där finns mer att hämta om man befinner sig på plats i Stockholm.117

Till berättelsen om Inkariket finns också frågeställningar som rör kolonisationen och har i likhet med ovanstående viss potential genom att de behandlar Inkarikets betydelse för världshandeln och konsekvenserna av koloniseringen men även dessa skulle vinna på att vara tydligare.118

Till det nordamerikanska materialet finns ett några ingångar som är ännu tydligare. Vi finner dem genom frågorna: ”Vad menas med ursprungsbefolkning?” och ”Vem eller vilka har möjligen burit den första jackan?” Hur var deras kontakter med vita amerikaner/europeiska migranter och bosättare?”119 Bortsett från det uppenbara svaret på den andra frågans första del så finns tydliga interkulturella perspektiv här. Om diskussionen fördjupas kring den andra frågan kan även den bidra till utvecklandet av interkulturell kompetens. I frågorna inkluderas även historiemedvetandets dåtid, nutid, framtid genom att presentera frågeställningar som knyter föremålet och berättelsen till nutid. Koloniseringens effekter på dagens Nordamerika problematiseras liksom begreppet ”indian”, vilket blir ett sätt inkludera interkulturella perspektiv i form av en diskuterande frågeställning. Sammantaget anser jag att man här når längre än i materialet kring både Benin och Sydamerika. Möjligen beror det på att berättelsen i sig är mer tacksam och stringent men det tycks också som om frågorna är bättre anpassade för både filmen och föremålet. Framförallt finns i det här en mycket starkare korrelation mellan de presenterade föremålen och den berättelse man vill förmedla än i någon av de andra filmerna.

(3) Av de slutsatser jag hittills dragit är en återkommande att frågeställningarna som presenteras i elevmaterialet saknar pedagogisk hjälp framåt. Jag finner flera förlorade möjligheter och potential som jag bedömer inte når ända fram. Ett ytterligare exempel kan ges med följande fråga som ställs i anslutning till filmen om khipun: ”Inkafolket och spanjorerna hade olika syn på guld och dess värde och betydelse. Känner du till några liknande föremål eller företeelser som används idag eller tidigare i historien som har olika betydelse för olika människor? Undersök!”120 Det är tydligt hur man vill komma åt skilda perspektiv på metallen och det kan förstås bidra till förståelse kring vad föremål och material kan berätta men när en sådan fråga ställs i anslutning till ett föremål där den presenterade berättelsen inte riktigt går att härleda till föremålet så blir den pedagogiska utmaningen för stor.

Jag bedömer att tröskeln i det här fallet och flera andra har satts för högt för att den pedagogiska ansatsen ska nå dit den syftar. För att säkert kunna svara på den frågan

117 Världskulturmuseerna – Allt har en historia / Kungariktet Benin och den europeiska koloniseringen av Afrika – Minneshuvud av Drottningmoder 1800-tal e.v.t. - För lärare - lärarhandledning

118 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – Den europeiska koloniseringen av Sydamerika - Quipu 1500-tal – För elever

119 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – Den europeiska koloniseringen av Nordamerika och mötet med ursprungsbefolkningen – Hjortskinnsjackor 1800-tal. - För elever.

120 Världskulturmuseerna - Allt har en historia – Den europeiska koloniseringen av Sydamerika - Quipu 1500-tal – För elever

skulle materialet behövt testas mot elevgrupp, något som jag inte haft möjlighet att göra. Kanske ligger en del av förklaringen till detta i skolans respektive museets olika syn på kunskap och lärande?

Eilean Hooper-Greenhill beskriver hur man inom museipedagogiken rört sig bort från ett traditionellt pedagogiskt angreppssätt, där kunskapsförmedling mellan lärare och elev stod i centrum, mot en mer lärandecentrerad, eller elevcentrerad, syn där kunskapsinhämtning blir viktigare än kunskapsförmedling. Inom museipedagogiken i Storbritannien, som hon studerar, talar man numera om museum learning istället för museum education, ett fokusskifte som hon menar är väldigt betydelsefullt i förståelsen av hur museipedagogiken förändrats.121 Det finns också en betydande skillnad mellan skolundervisning, där man jobbar mycket mer tydligt mot kunskapskrav och betyg, och