Den första frågan jag ställde mig var i vilken utsträckning eurocentriska föreställningar var närvarande i svenska läroböcker, i detta fall genom att studera Epos. Jag vill hävda att eurocentriska föreställningar och förklaringar snarare är norm än undantag i de avsnitt jag har analyserat, med undantag för framställningen av Kinas historia. I likhet med Kamalis analyserade läroböcker annekteras det antika Grekland till Europa i Epos och bildar grunden till konstruktionen av en europeisk identitet och region som kan kontrasteras mot öst. Utsidans influenser och aktiva bidrag under antiken erkänns emellertid och därigenom ges de en aktiv del av formandet av historien genom att diffusionen erkänns. Det antika arvet blir därigenom inte ett rent europeiskt sådant även om det tydligt markeras att det är just ”vårt” och som influerat ”vårt” sätt att tänka men inte andras. Emellertid framställs antiken som ett just europeiskt arv och vetenskapligt till skillnad från utsidan som framställs som vidskeplig och hängivna åt myter. Dessutom uttrycks eurocentriska föreställningar genom att läroboken hävdar att grekisk rationalitet kan sammankopplas med ett påstått friare väst som kan kontrasteras mot ett despotiskt öst som hänförs till myter. Utifrån idealtypen så anspelar läroboken på det vetenskapliga väst som kan kontrasteras mot det vidskepliga öst. Denna vetenskaplighet blir sedan föremålet för diffusion i Epos av romarna med aktiva deltagare medan Mellanösterns roll underbetonas kraftigt.
Genomgående för Epos är att Mellanösterns landvinningar inom teknik, vetenskap, kulturell utveckling och tillväxt osynliggörs och bilden framträder av ett icke-innovativt, traditionellt och statiskt område som bygger vidare på äldre tradition, såväl kulturellt som kunskapsmässigt. I Epos så framställs arabvärlden i de flesta avseenden på ett negativt sätt i jämförelse med Europa. Kvinnan framställs som särskilt isolerad, regionen som särskilt icke-innovativt och oföränderligt. Kvinnors deltagande i det arabiska samhället bortgallras och istället beskrivs islams inflytande som särskilt regressivt i avseendet. I eurocentrisk anda reduceras araberna till förmedlare av ett orört grekiskt arv som sedan vidareutvecklas i Europa; och det är först där som de europeiska vetenskapsmännen är kapabla att frigöra sig från den gamla vetenskapens bojor och avancera. Jag vill påstå att detta i kombination med framställningen av antiken där vetenskapligheten och
38 förnuftet annekteras resulterar i en slutsats att väst framstår särskilt vetenskapligt och rationellt. Utifrån idealtypen vågar jag konstatera att Epos framställer Mellanöstern som statiskt, traditionellt, intolerant, okunnigt, förvaltande av antikens idéer och i vissa avseenden som moraliskt regressivt. Det som saknas är den explicita yttringen av området som barbariskt och istället omnämns kalifaten istället som en ”högkultur”. Dessa slutsatser är delvis i linje med den tidigare forskningen där Thornbergs examensarbete påvisat att Mellanöstern framställs som oföränderligt med en statisk kultur. Texten förfaller inte ha förändrats i större utsträckning trots att 12 år skiljer mellan upplagorna för våra analyser (trots att jag utgått från den mer omfattande versionen). Min tolkning av Epos som gör gällande att arabvärlden framställs ogynnsamt stärker Thornbergs i relation mot Wozinack & Söderholms examensarbete som hävdade att Epos var mer fördelaktigt inställd till arabernas historia än andra verk. Även Kamalis analys, visar på att andra läromedel i högre utsträckning betonar den arabiska vetenskapens avancemang och diffusion till Europa.
I avseendet på hur Kina framställs så vill jag hävda att Epos inte entydigt är eurocentrisk utan i hög utsträckning framställer Kina som innovativt, föränderligt, ekonomiskt progressivt, rationellt och civiliserat. Dess teknologiska eftersläpning beskrivs i hög grad som en process. Diffusion från Kina tillskrivs en viss betydelse även om en aktiv deltagare ofta saknas i överföringen till Europa. Kinesiska innovationer ”dök upp” i Europa utan aktiv påverkan från öst. Emellertid tillskrivs Kina en lång rad betydande uppfinningar och tillväxtbringande innovationer utan att reducera deras betydelse för omformandet av det kinesiska samhället och Europa (om vi frånser avsaknaden av en explicit aktiv diffusion, detta impliceras bara). Uppfinningar och teknik mycket stor andel i representationen av Kina i jämförelse med motsvarande gällande Mellanöstern. Sett till förklaringen som anförs till varför inte Kina blev den dominerande kraften i världen så antyds en ovilja att anpassa sig och assimilera nya tekniker. Men mot bakgrund mot den många uppfinningarna och representationen av Kinas samhälle som dynamiskt och expanderande, samt dominant fram till 1700-talet vill jag inte påstå att detta är ett entydigt tecken på eurocentrism. Gällande Osmanska rikets ovilja och ”inga försök” till reformer befäster däremot bilden av ett stagnerat och oföränderligt Mellanöstern.
De förklaringar som ges till varför Europa blev dominant bär tydliga spår av ett eurocentriskt paradigm. Samtliga förklaringar hänvisas till Europas inre egenskaper och inte till yttre påverkan
39 eller diffusion. Detta kan visserligen kontrasteras mot att diffusion erkänns i andra stycken men dess betydelse blir aldrig till en explicit förklaring till varför Europa blev dominant. Istället pekas på en rad interna förhållanden som öst påstås ha saknat där ”viljan” att avancera framförs som viktig. Europa framställs därigenom som proaktivt gentemot utsidan. Epos framhäver även den vetenskapliga revolutionen som skäl men nämner inte någonstans dess beroende av utsidans tidigare avancemang och diffusion för sin expansion. Därigenom blir vetenskaplighet och vetenskapligt tänkande ett helt oberoende europeiskt fenomen som resten av världen saknar. Sammantaget vill jag peka på att utsidans betydelse för Europas expansion och senare dominans underbetonas. På flera sätt är det Europa som driver utvecklingen, som är rationellt, vetenskapligt och benäget att förändras och som samtidigt har både vilja och förmåga att vara progressiva. Slutsatsen är därför att Epos i hög grad utgår ifrån ett eurocentriskt paradigm och därigenom förmedlar ett historiemedvetande som baseras på eurocentriska föreställningar. I och med att läroböckerna hög utsträckning påverkar lektionernas innehåll menar jag att eleverna riskerar få ensidiga tolkningar av historien som betonar Europas rationalitet och föränderlighet. Något som kan ställas i kontrast mot en negativ bild av ett statiskt, icke-innovativt och oföränderligt Mellanöstern som inte bidragit till den historiska utvecklingen. En lärare som är omedveten om närvaron av eurocentrism i läroböckerna riskerar således oavsiktligt att upprätthålla detta paradigm.