4.1 Inledande diskussion
Vad är då symfonisk spelmusik? Det är ett väldigt brett begrepp enligt denna undersökning men den måste delas in i flera bitar. Denna typ av musik är framförallt från början i
spelvärlden nykomponerad musik i den nya tekniska spelvärlden. Detta innebar alltså att den symfoniska spelmusiken inte levde ut sin fulla potential förrän början av 2000-talet, som min undersökning visar på. Play! Symphony är ett gott tecken på att spelmusiken äntligen börjar leva ut i konsertsalar, kanske som en reaktion på att tekniken i tv-spel inte vid denna tidpunkt klarade av så många stämmor i samma ljudfil. Trots allt var mp3-filer ett nytt fenomen runt millenniumskiftet och inte ens mp3 kunde fånga alla bitar. Symfoniarrangemang görs från t.ex. pianonoter av den anledningen att det är lukrativt att framföra symfonisk spelmusik, och detta är ett sätt att marknadsföra spelen. En hel ny portal har alltså öppnats för spelvärlden där symfonisk spelmusik är viktigare än någonsin.
4.2 Diskussion kring Final Fantasy
Varför är FF VII (1997, Playstation), FF VIII (1999, Playstation) och FF IX (2000, Playstation) viktiga i sammanhanget, enligt min introduktion? Dessa spel alla runt
millenniumskiftet bär alla en minsta gemensam nämnare, nämligen en lutning mot Uematsu’s försök att använda symfoniska element i spelmusiken. Detta var i princip inte möjligt med FF VI (1994, SNES) men var ett faktum vid FF X (2001, Playstation 2). En rimlig tolkning kan vara att det var endast tekniken som satte begränsningarna för kompositörernas framgångar och idéer. Liberti Fatali, första låten i soundtracket i FF VIII bevisar för alla i spelvärlden att den symfoniska spelmusiken, med körinslag, är här för att stanna. Instrumenten låter nu inte bara riktigt bra men också väldigt äkta. Även ”Don’t be Afraid” med storslagna
blåsinstrument och slagverk imponerar men också briljerar, ett tecken på att den symfoniska spelmusiken också låter bra utan stråk. FF VIII blandar alltså inte bara vanlig symfonisk musik utan också andra musikaliska element, enligt min tolkning. Dessa musikaliska element är främst digital, elektronisk musik som ofta framhävs i Final Fantasy serien, särskilt när detta på 80 och början på 90 talen var praxis. Detta är kanske vad Uematsu menade med riktig (”real”) musik från hans citat, och en strävan mot detta.
32
4.3 Symfonisk spelmusik vid millenniumskiftet
Det intressanta med den symfoniska spelmusiken är att den mötte i princip hela spelvärlden vid millenniumskiftet, inspirerade och skapade. Denna var alltså inte exklusiv för just Final
Fantasy-serien eller The Elder Scrolls-serien, som var antaget i min hypotes, utan mötte också
bl.a. Civ IV, Halo serien och Heroes serien, enligt min undersökning. Detta tyder på att konsolerna styrde mycket vad som kunde skapas enligt de riktlinjer som fanns vid denna tid för 20 år sedan. Playstation var särskilt i framkant, och sedan följde Segas Dreamcast (1998, Japan. 1999, USA och EU) och Nintendos Gamecube (2001, Japan och USA. 2002, EU), men PC också.
4.4 Diskussion kring The Elder Scrolls
Vad har exempelvis The Elder Scrolls: Morrowind (2002) för betydelse i den spelmusikaliska världen, för att gå tillbaka till min hypotes? Det första som jag reflekterar över är längden av hela soundtracket jämfört med Skyrim. Morrowinds speltid av soundtrack på ca 45 min jämfört med Skyrims över 3 timmar långa soundtrack måste ha någon betydelse. En teori kring längden av speltid är investeringarna i den symfoniska spelmusiken, och The Elder
Scrolls seriens spelmusik är de facto symfonisk. Ökade investeringar och ökad social
acceptans och framför allt ökad popularitet har givit att den symfoniska spelmusiken är av högre betydelse för spelvärlden. Jeremy Soule som otroligt begåvad kompositör har lyssnat på sina fans och skrivit musik som passar fans önskemål, och spelvärlden har ju alltid varit beroende av en trogen ”fan base”. En vanligare analogi är väl hardcore gamers (fan base) och casual gamers. För att gå tillbaka till min introduktion så är det väldigt tydligt att ”efter” effekten hamnar någonstans vid 2010-talet, alltså samtid, vilket är ca. 10 år efter genombrottet av symfonisk spelmusik.
4.5 ”Före” effekten av genombrottet
Att hitta ”före” effekten av genombrottet har varit svårare att kartlägga i min undersökning, men indikationen är att utvecklaren Cyans spel Myst (1993) varit av stor betydelse för den symfoniska musiken. Symfoniska element i ett tv-spel innebär inte automatiskt att det är symfonisk musik, utan är snarare ett försök att sträcka på de tekniska begränsningarna som fanns vid början av 90-talet. 16-bitars tv-spel tillät ju i princip bara två spår, och att få plats med två spår i ett symfoniskt stycke (med kanske över 10 stämmor) är ju nästan omöjligt. Då kan du i realiteten t.ex. alternera ett stråkinstrument (antagligen violin) och ett
33
träblåsinstrument (flöjt fungerade bra vid denna tidpunkt i början på 90-talet). Om vi ska ta ett exempel ur ett tv-spel är Final Fantasy VI en bra beskrivning på de tekniska begränsningar som Uematsu hade vid utsläppsåret 1994. Det intressanta dock är att ”Terra’s Theme” i FF VI lyckas fånga de symfoniska elementen så skickligt att det glöms bort att detta faktiskt är elektronisk, digital musik. Den främsta orsaken är att FF VI ändå försöker använda riktiga instrument även om detta inte alltid låter bra, därför hörs begränsningarna för musiken väldigt tydligt.
4.6 Avslutande diskussion kring genombrottet
Var landar vi då slutligen i genombrottet av symfonisk spelmusik i den spelmusikaliska världen, för att göra en kartläggning? Det är extremt svårt att säga just ett utsläppsår som det definitiva svaret, särskilt i en hermeneutisk tolkning, men ungefär vid slutet av 90-talet och början på 2000-talet, i realiteten millenniumskiftet, är en möjlig tolkning, och detta stämmer väldigt bra överens med min hypotes. Vid utsläppet av Civ IV (2005) som ju i princip kopierade symfonisk musik av t.ex. Beethoven och Mozart är ju en definitiv riktlinje,
eftersom detta spel bevisade att symfonisk musik kunde läggas in i ett tv-spel och faktiskt låta bra. Redan vid FF VII (1997), som tidigare beskrivit, har den symfoniska spelmusiken i detta spel tagit en plats i den spelmusikaliska världen. Även om musiken i FF VII inte är fullt ut symfonisk har den dock alla kriterier för detta, främst multi-spår, verkligt ljudande
instrument, relativt bra ljudkvalité och en skicklig kompositör.
Vi har alltså ett spann på ca 5–8 år som den symfoniska spelmusiken utvecklat sig, i de sociala och tekniska aspekter som gjort det över huvud taget möjligt. Skickliga kompositörer har det varit gott om, och den tekniska aspekten har utvecklat sig snabbt, problemet har dock varit den kulturella aspekten, att symfonisk spelmusik inte varit accepterat i musikvärlden över huvud taget (som Uematsu skriver, ”real music”), har gjort att utvecklingen av symfonisk spelmusik tagit tid. Denna typ av process är unik för spelvärlden då elektronisk musik exempelvis fick ett snabbare genombrott. Fast faktum är att spelmusik är en dynamisk och växande musikform och utvecklar sig med otrolig hastighet, och vi vet ännu inte vart den kommer att landa.
34