Sammanfattande kommentarer

Framväxten av polisens medverkan i grundskolan kan betraktas i ljuset av flera perspektiv. Som vi sett kom denna uppgift att ses som ett led i arbetet med att framhålla Polisens förebyggande roll, en upp-gift som samtidigt gick hand i hand med arbetet att förbättra den felaktiga bild man menade att allmänheten, och särskilt unga, hade av polisen. Behovet av att polisnärvaro i skolan var även något som kom att aktualiseras i samband med den kritik som följde på förstat-ligandet 1965, där centraliseringen ansågs urholka polisens anknyt-ning till lokalsamhället. Under 1970-talet kom Polisens undervisanknyt-ning också att inkorporeras i ett bredare, demokratifostrande projekt som syftade till att få unga att känna sig mer delaktiga i samhället. Den brottsförebyggande logiken byggde här på idén att de preventiva effekterna skulle komma indirekt, genom att öka ungas välfärd och meningsfullhet i tillvaro, men också genom att samhället knöts samman och den sociala, informella kontrollen ökade. Men som visats ovan är brottsprevention i högsta grad föremål för trender.

Vid 1990-talets inträde hade dessa inkluderande ambitioner gradvis kommit att bytas ut mot en mer avskräckningsbetonad prevention.

Trots att polisledd undervisning skrevs fram som en självklarhet för ett par decennier sedan skulle få idag förknippa denna åtgärd med brottsprevention, än mindre som problemorienterat polisar-bete. Att brottsförebyggande arbete allt oftare kommit att delas upp i sociala och situationella åtgärder, där polisens förebyggande arbete i allt större utsträckning tenderar att förknippas den senare, har rim-ligtvis förstärkt detta. Ser vi till utvecklingen av brottsförebyggande arbete i mer generella termer har också det situationella perspektivet på brottsprevention haft ett enormt genomslag från 1990-talet och framåt (O’Malley 2009).

128

Brottspreventionens utveckling kan också beskrivas som att ett långsiktigt perspektiv på förebyggande kommit att tonas ned för ett mer kortsiktigt, där fokuseringen på strukturella och sociala åtgärder kommit att ersättas av en allt större betoning på olika former av kontroll (Sahlin 2000), en utveckling som är synlig i det material som studerats här. Vidare, när det gäller Polisens brottsförebyggande verksamhet, finns ett uttalat mål om att den ska utgå från kunskap om vad som är effektivt och bygga på s.k. evidens- och erfarenhets-baserade metoder. Mät- och utvärderingsbarhet blir något som pre-mieras i detta perspektiv, något som skolundervisning som metod, till skillnad från situationella åtgärder, svårligen kan leverera.

Sahlin (2000) har framhållit att brottspreventiva åtgärder, givet det goda syftet – att förhindra brott – ofta framställs som okontro-versiella företeelser som sällan ifrågasätts. Likaså tenderar brotts-förebyggande arbete att förknippas med innovation och vetenskap-lighet och behovet av att arbeta förebyggande som nya insikter, typiska för sin tid. Ett historiskt perspektiv på brottsprevention visar dock att behovet att arbeta förebyggande tycks vara konstant, me-dan innehållet i denna prevention tycks vara barn av sin tid. Detta kan inte enbart förklaras med att kunskapen blivit bättre, som disku-teras ovan plockas under 2000-talet en länge ignorerad Brå-rapport fram som evidens för att polisledda aktiviteter med ungdomar inte kan sägas ha några effekter. Det är kunskap som kommer till an-vändning först när den tycks passa in med tidens rådande problema-tiseringar. I sin beskrivning av den moderna styrningen har Miller och Rose (2008) lyft fram hur lösningar kan sägas förhålla sig intrinsikalt till hur de problem de gör anspråk på att åtgärda, kon-strueras. Att framställa en viss problematik innebär också att göra verkligheten mottaglig för vissa, specifika åtgärder – som därigenom framstår som givna sätt att göra något på. Ser vi till Polisens brotts-förebyggande undervisning blir det tydligt att frågan om polisnär-varo i skolan relateras till skilda problematiseringar om såväl brotts-lighet som ungas behov, där brottspreventionens utmaningar under 1970-talet relateras till behovet av ett icke-inkluderande samhälle, medan det under 1990-talet istället handlar om nödvändigheten att avbryta brottsliga ”karriärer” medelst tillrättavisning.

129

Att Polisen, som enda statliga myndighet, haft skolundervisning som arbetsuppgift kan ses som symptomatiskt för hur vitt och brett polisrollen, till skillnad från yrkesutövningen inom andra myndig-heter, kommit att tolkas under 1900-talet (Granér 2004). Genom-gången av polisens undervisning ovan utgör också en illustration till hur frågan om polisens särskilda kompetens varit föremål för för-ändring. Den undervisning som länge motiveras just med att polisen är en utomstående expert, blir under 2000-talet istället något som anses ligga utanför dess kompetens. Polisens kompetens har på så sätt omdefinierats. Polisen är fortfarande en expert på brott men det är en expert som ska verka på ett annat sätt i lokalsamhället, genom att exempelvis förse medborgarna med information om hur de till-sammans kan arbeta brottsförebyggande.

Litteratur

Ahrne, G. & Svensson, P. (red) (2011). Handbok i kvalitativa metoder. Stockholm:

Liber.

Andersson R. (2002). Kriminalpolitikens väsen. Stockholm: Stockholms universitet.

Brottsförebyggande rådet (1977a). Lag och rätt i skolan. Stockholm: Liber.

Brottsförebyggande rådet (1977b). Polisen som fritidsledare: två försök att förebygga brott.

Stockholm: Liber.

DsJu 1996:59 Allas vårt ansvar. Ett nationellt brottsförebyggande program.

Furuhagen; Björn (2009). Från fjärdingsman till närpolis – en kortfattad svensk polishisto-ria. Växjö University studies in policing.

Granér, R. (2004). Patrullerande polisers yrkeskultur. Lund: Socialhögskolan.

Herbert, S. (2006)”Tangled up in blue. Conflicting paths to police legitimacy”.

Theoretical Criminology vol. 10(4).

Miller, P. & Rose, N. (2008). Governing the present. Cambridge: Polity.

O’Malley P. (2009). ”Risk, crime and prudentialism revisited”. Sydney Law School research paper No. 09-122.

Rikspolisstyrelsen (1993). Rakt på ungdomsbrotten. 3:e uppl. Stockholm: Rikspolissty-relsen.

Rikspolisstyrelsen (1994). Kvarters- och närpolisverksamhet: en idéhandbok. Stockholm:

Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen (1995). Handbok i lag och rättundervisning. Stockholm: Rikspolissty-relsen.

Rikspolisstyrelsen (1996). Polis och skola i samverkan inför 2000-talet. Redogörelse för konferensserie 15 april – 5 juni 1996 med inventeringar av ungdomsproblem, brister i nuvarande samverkan, förslag till åtgärder. Stockholm: Rikspolisstyrelsen

130

RiR 2010:23 Polisens brottsförebyggande arbete – har ambitionerna uppnåtts?

Stockholm: Riksrevisionen.

Reiner, R. (2010).The politics of the police. Oxford: Oxford University Press.

Sahlin, I. (2000). Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen. Lund: Arkiv.

Skr 2000/01:62 Brott kan förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet. Stock-holm: Justitiedepartementet.

SOU 1947:45 Polisen och allmänheten SOU 1973:26 Lag och rätt i grundskolan

SOU 1979:6 Polisen. Betänkande av 1975 års polisutredning.

SOU 2001:87 Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet

131