Sammanfattande och jämförande analys

3.4.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna

I Grammatik som frihet och tvång menar Teleman att grammatiken står svagt i skolan och detta finner han obegripligt och deprimerande. Han anser att undervisningen är dålig och att den inte ger eleverna språkliga aha-upplevelser. Istället upplevs den som ett tvång och

fungerar som en förmedlare av ett kulturarv. Brodow, Nilsson & Ullström är i Retoriken kring

grammatiken kritiska till undervisningen och läromedlen i den. De anser att ämnet uppfattas

som självklart och centralt i svenskundervisningen men att det inte är baserat på modern språkforskning. Istället utgår man ifrån traditionell grammatikundervisning och eleverna lär sig ett begreppssystem med namn på ordklasser och satsdelar. Undervisningen bedrivs isolerat utan koppling till elevernas eget språk och lider brist på utmaning och spännande analyser. I

Vägar till grammatik menar Boström & Josefsson att grammatiken har en svag ställning.

Lärare och elever tycker att momentet är viktigt men vissa lärare tar inte upp det alls. Boström och Josefsson är inte tydliga i sin kritik men de jämför dagens undervisning med historiens formella träning och hävdar att den ibland blivit ren termexercis. Man utgår från läromedel med förenklade beskrivningar och rena felaktigheter. Dessutom dominerar det skrivna

språket. Samtliga författare är alltså kritiska till dagens undervisning, även om de ser olika på grammatikens ställning.

Teleman menar att dagens svensklärare är dåliga på grammatik och att de inte vet vad den fyller för funktion. Han skyller också på stoffträngseln i svenskämnet. Brodow, Nilsson & Ullström skyller på en stor spricka mellan undervisningspraxis och språkvetenskap. Skolorna vill ha traditionella grammatikavsnitt i läromedlen, vilket gör att detta är vad förlagen

levererar. Man menar också att historien spelar stor roll. Dagens undervisning är baserad på den traditionella grammatikundervisningen som med formell färdighetsträning skulle hjälpa upp inlärningen av främmande språk. Boström & Josefsson menar i sin tur att undervisningen har sitt ursprung i historiens kritik av nyttan med grammatik och att den sedan dess har haft svårt att komma tillbaka och återta sin ställning inom svenskundervisningen. Angående varför vissa lärare hoppar över grammatiken helt ställer sig författarna frågorna om detta beror på att lärarna har dåliga kunskaper eller om de inte vet hur de bäst bedriver grammatikundervisning. De menar också, som Teleman, att stoffträngseln är en bidragande orsak till att grammatiken hamnar i skymundan. Författarna är alltså delvis eniga om varför undervisningen ser ut som den gör.

3.4.2 Varför grammatikundervisning?

De argument som Teleman för fram som relevanta i Grammatiken som frihet och tvång är det om ”Kunskap om människan”, ”Främmande språk” och ”Metaspråklig kompetens”. Han menar att den inre grammatiken är kärnan i humaniora, att grammatiken ger oss friheten att säga vad som helst. Han vill att vi ska se på den och se på vad den säger om människan. T ex tar han upp att vi skulle kunna ha en diskussion om vårt genusperspektiv utifrån grammatiken. Friheten genom grammatiken menar han är köpt med ett visst tvång. Tvånget består i att vi underordnar oss en kommunikationsgemenskap. Dock, anser Teleman, att det borde vara angeläget att skaffa sig kunskap om sig själv, även om man inte kan precisera vad den gör för nytta. Metaspråket menar han, är en förutsättning för lärandet av ett främmande språk. Han är övertygad om att grammatik är nödvändigt för att lära sig ett nytt språk under ickenaturliga former, då man kan titta på skillnader och likheter. De främmande språken kan, i sin tur, vara ögonöppnare för grammatik inom andra områden. ”Språkfärdighetsargumentet” är han inte lika övertygad om men han tror att grammatik kan vara en indirekt hjälp vid skrivning då den kan öppna ögonen för språkets uttryckssida och för språkliga formuleringar. Dåliga argument för grammatikundervisning anser han att de om bevarandet av kulturarv och en motverkan mot språkets förflackning vara.

Brodow, Nilsson & Ullström verkar inte tycka att något argument för grammatikundervisning är direkt bra. I Retoriken kring grammatiken säger de dock att argumentet ”Metaspråklig kompetens” är det mest rimliga. De menar att grammatiken bör ha en plats då det är en del av språkvetenskapen. En undervisning med fokus på litteratur och språk måste för språkets del utgå från vad vi vet om språket samt utgå från det levande språket. Barn lär sig språket och dess grammatik av sig själva men inte att göra en analys av det. Ett annat argument som skulle kunna vara giltigt är ”Främmandes språk”, där man hänvisar till Teleman. De ser dock ett problem med det och det är att alla svensklärare inte också är språklärare och att

läromedlen inte är bra nog för detta ändamål. De tar inte ställning till argumentet ”Kunskap om människan” men tar upp det och hänvisar till Teleman som säger att man borde skaffa sig insikt om något så centralt i människans liv som språket. Jag tolkar det som att de inte är helt negativa till argumentet då de vill att fokus i undervisningen bör ligga på språket som ett av de mest spännande uttrycken för det mänskliga. Argument som utgår från kulturarv,

allmänbildning och formalbildning diskvalificerar de. Vad gäller argumentet ”Språkfärdighet” tar det främst upp forskare som är kritiska och som kommit fram till att

Boström & Josefsson tar upp något positivt med alla argument som presenteras för grammatikundervisning. De anser att grammatik är viktigt för den som säger sig vara intresserad av det mänskliga varandet, då språket är det mänskligas kärna. De framhåller friheten grammatiken ger oss då vi kan uttrycka vad vi vill och vad som helst och menar att grammatikundervisning är en upptäcktsfärd i den inre språkliga intuitionen. Dessutom anser författarna att man genom den kan skaffa sig kunskap om sin egen personlighet.

”Metaspråklig kompetens” är för dem ett annat viktigt argument då det innebär att man kan sätta ord på sin språkliga medvetenhet. Boström & Josefsson tycker att grammatik och dess terminologi borde vara en självklar utgångspunkt vid observationer och analyser av språk. Det poängterar dock att det inte räcker att kunna terminologin utan att meningen är att eleven ska ha känna förtrogenhet med, färdighet i, och förståelse för grammatiken så att de kan resonera om språket. Grammatik för de främmande språken ser de som ett självklart argument. Man ska gå från det kända till det okända. De skillnader och likheter man kan se i en jämförelse kan man ha som stöd för konstruktioner på det främmande språket. Författarna hävdar att det finns en kris för de främmande språken i Sverige och att detta kan ha att göra med den dåliga grammatikundervisningen i grundskola och gymnasium. Det är mycket svårt att läsa språk på universitetet om man inte har grundläggande kunskaper i grammatik. Av jämlikhetsskäl tycker Boström & Josefsson att det är viktigt att alla elever lär sig grammatik för att, om inte i skolan så kanske senare i livet, lära sig ett nytt språk. De tror också att

grammatikundervisningen kan ha betydelse för bättre funktionell användning av språket. De lyfter fram forskare som visar på att grammatikkunskaper kan ha effekt för elevens

språkfärdighet. Författarna till Vägar till grammatik är de enda bland de jämförda som tar fram ett språksocialt och praktiskt argument. De menar att har man språklig makt har man makt över sitt liv. Boström & Josefsson är tveksamma till formalbildningens idé är positiva till allmänbildningsargumentet. De menar att man bör veta något om det grundläggande i grammatiken precis som att man lär sig grunderna i fysik eller biologi. Vi behöver inte kunna ha praktisk nytta av allt vi har kunskap om.

3.4.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla

Teleman är inte specifik i vad han anser att grammatikundervisningen i skolan bör innehålla, men han menar att den måste motiveras och ges en mening, både för lärare och för elever. Om så sker kan den fungera spännande insikt och nyttig kunskap och inte som ett tvång. Teleman vill se fokus på inre grammatik och på deskriptiv grammatik. Brodow, Nilsson & Ullström

mänskliga. Jag tolkar detta som att man vill se ett fokus på den inre grammatiken. Undervisningen ska baseras på grammatiken som funktion och den bör vara kontrastiv. Eleverna ska öka sin språkmedvetenhet genom reflektion. För detta behöver de

begrepp och termer men också dem som är större än ord och sats. Läraren måste visa på språket som helhet och språket ska knytas till sin funktion. Boström & Josefssons resonemang om grammatikundervisning är starkt knutet till lärstilsteorin. Vad innehållet i undervisningen bör vara beror på vad den enskilda eleven. Generellt menar de dock att man i skolan bör ge en bild av språket som helhet och grammatikens del i denna helhet. Författarna vill att lärare framhåller skillnaden mellan normativ och deskriptiv grammatik och att man fokuserar på den inre grammatiken. Eleven ska uppleva att denna och alla andra kan sin grammatik och att det är den som beskrivs och analyseras. Ett mål är att eleven själv är förtrogen med olika

stilvalörer och kan resonera om språkbruk och språkvårdsfrågor.

3.4.4 Hur man bör undervisa

Inte heller angående hur man bör undervisa är Teleman specifik, men jag hänvisar till det han säger ovan och till det han är kritisk till i dagens grammatikundervisning. Jag tolkar honom som att han vill att undervisningen motiveras, är sann, riktig och intressant samt att den ger eleverna språkliga aha-upplevelser. För detta krävs god ämneskompetens hos läraren. Undervisningen ska bestå av lärande och absolut inte vara kunskapsförmedling av ett

kulturarv. Som tidigare sagt menar Brodow, Nilsson & Ullström att grammatikundervisningen ska vara funktionell och kontrastiv och man ska knyta an till elevernas spontana nyfikenhet. I undervisningen ska man använda sig av elevens språk och texter med tillägg av professionella skribenters autentiska texter. Eleverna ska arbeta både individuellt och i grupp under

handledning av lärare som tvunget måste besitta en bred och djup ämneskompetens.

Författarna vill också se läromedel som belyser fenomen av kontrastiv karaktär och som visar grammatikens verkliga funktion. Analyser av språk bör ske genom textanalys, där

grammatiken har en given plats. Däremot ska inte grammatiken vara dominerande i språkundervisningen som den enligt dem är idag. Boström & Josefsson hänvisar till lärstilsteorin vad gäller hur grammatikundervisning bör gå till. Man vill se en metodisk pluralism med optimal utveckling för den enskilda eleven. Varje elev ska kunna dra nytta av sina egna lärstilspreferenser. Generellt bör man enligt författarna starta i det kända, det vill säga i elevernas eget språk för observation och analys. Man vill se ett större holistiskt perspektiv på undervisningen än vad man gör idag, men att de elever som behöver ett

analytiskt perspektiv för sitt lärande ska erbjudas det. De anser slutligen att det är viktigt att även eleverna engageras i diskussioner om varför man ska lära sig grammatik.