Slutord

Kan man göra någon generalisering utifrån detta arbete? Kan detta sägas vara en

sammanfattande bild av vad språkforskare anser om grammatikens roll i undervisningen. Jag tror att det kan det, och att det alltså generellt fortfarande råder oenighet kring vissa delar av den. Detta baserar jag på att flera av texterna har flera författare som är erkända språkforskare

och att texterna i hänvisar till ytterligare andra forskare. I många fall är dessa forskare och deras studier gemensamma för alla texter, utom när det gäller Teleman. Dock skulle man naturligtvis tydligare kunnat se var de stora enigheterna respektive oenigheterna ligger om man jämfört fler texter och forskare. I inledningen av detta arbete ställde jag mig frågan om jag som svensklärare skulle kunna stödja mig på en enig forskarkår vid planerandet och utförandet av en grammatikundervisning. Det kan jag alltså inte till fullo, och det var väl inte oväntat. Jag menar ändå att jag faktiskt på vissa områden kan göra det, men att jag på andra områden får undersöka vidare. Jag kommer t.ex. ytterligare vilja studera de olika argumenten för grammatikundervisning och då särkilt det som gäller språkfärdighet. Jag kan dock vara ganska säker på att dagens grammatikundervisning, som den generellt bedrivs, inte håller måttet, då samtliga texter visade sig vara kritiska till den. Min slutsats vad gäller

grammatikens ställning i dagens skola är att diskussionen om grammatikens Vad, Hur och

Varför måste tas upp till diskussion i högre utsträckning, både på lärarutbildningen och ute på

skolorna bland verksamma lärare och elever. Med större förankring i vad språkforskare säger om didaktiken kring grammatiken skulle vissa lärare kanske utöka grammatikundervisningen, och andra minska ner på den. Vidare skulle de bättre kunna bedriva den så att eleven får med sig nyttig, spännande och relevant kunskap. En fråga att arbeta vidare med är detaljerna kring hur man kommer till rätta med undervisningen. För att referera till Teleman, hur förvandlar vi tvånget till frihet, meningslösheten till mening och obegripligheten till intressant och nyttig kunskap? Några svar skulle man kunna få genom denna undersökning. Jag drar en slutsats av att det i viss utsträckning råder enighet bland forskarna vad gäller de didaktiska perspektiven, och menar att man på vissa punkter kan luta sig på forskningen och vara på rätt väg. Jag har nu argument för min undervisning, ett Varför och jag har fått ny kunskap och nya tips på Vad och Hur jag bäst bedriver grammatikundervisning. Angående metoder finns fortfarande en hel del att undersöka och prova. Jag tycker att grammatikundervisning ur ett lärstilsperspektiv verkar fruktsamt, spännande och relevant. Jag skulle då kunna stödja mig på Vägar till

grammatik som också är tänkt att fungera som lärarhandledande material. Här får jag dock

titta mer på vad andra forskare anser om just lärstilsteorin. För mig som grammatikintresserad känns det upplyftande och roligt att se att grammatiken faktiskt fortfarande bör ha en plats i svenskundervisningen. Det texterna visar på som relevant undervisning tycker jag går utmärkt att kombinera med vad som står i styrdokumenten som säger att eleven ska kunna göra enkla analyser av innehåll och form hos olika texter. De säger vidare att eleven ska ha kunskaper om grundläggande mönster och grammatiska strukturer i språket. Jag håller definitivt med de

språkvetenskapen. Jag har många gånger förundrats över den kritik som lagts fram och hänvisat till just detta argument, som så väl hänger samman med argumentet ”Kunskap om människan”. Sen kan naturligtvis undervisningen vara mer eller mindre detaljerad och momentet mer eller mindre dominant. Ett annat argument som jag ofta hävdat och funnit givande är också knutet till detta, och till vad man säger om den inre grammatiken. Jag menar att det kan ge elever ett stort självförtroende inom många områden att visa att de själva utvecklat kunskaper om något så komplicerat som det språkliga systemet. Alla kan sin

grammatik. Det är också intressant och fruktbart att titta på språket för att skapa förståelse för varför alla inte talar likadant. I de flesta skolor i Sverige finns elever med annat ursprung än det svenska, som alla i olika stor utsträckning lärt sig det svenska språkets grammatiska mönster. Att alla elever gemensamt i undervisningen tittar på likheter och skillnader i språk tror jag kan skapa förståelse för varför det inte är så lätt att alltid göra rätt.

Som svensk- och engelsklärare kan jag jobba med grammatik på ett sätt som gynnar båda ämnena på samma gång. Hur ska de lärare som inte är språklärare ta sig an uppgiften? Här tror jag att man kan arbeta utifrån elevens kunskaper om det nya språket och få till en

spännande undervisning där eleven verkligen är utgångspunkten och dennas språk blir synligt. Eleven blir tvungen att reflektera och resonera om språket tillsammans med andra. För den språkliga medvetenheten tror jag att detta kan vara väldigt intressant och givande.

Undersökningen har som sagt gjort mig uppmärksam på nya saker men den har naturligtvis också gjort att nya frågor tornat upp sig. Frågor som jag inte kan få svar på här men som måste diskuteras för att undervisningen och situationen i skolan, för både lärare och elever, ska bli relevant och meningsfull. Man konstaterar att det finns en stor spricka mellan språkforskningen och skolans undervisningspraxis. Hur får vi bort den? Försvinner den om lärarutbildningen erbjuder en bättre svenskundervisning? När jag läste svenska på

universitetet gjorde jag det som enskild kurs och inte som en del av lärarutbildningen. De studenter som läste svenska med didaktisk inriktning fick inte alls den grundliga

grammatikundervisning som vi fick. Detta ställde till det för dem när vi senare gemensamt läste textanalys. Och som vi kan se i denna undersökning kan bristfälliga kunskaper i

grammatik ställa till det för lärare även i yrkeslivet. Både Teleman och Boström & Josefsson menar ju att en av orsakerna till vad de anser är dålig undervisning, beror på att lärarna inte kan ämnet. Problemet blir ju då att det går ut över eleverna då de inte får en bra undervisning. Försvinner sprickan mellan praxis och språkforskning om förlagen ger ut läromedel som är

baserade på modern språkforskning? För att detta ska ske måste skolorna visa att de vill ha ett läromedel som är utformat på detta sätt. Kanske blir det så om lärarna har en större och mer relevant kunskap och om man generellt släpper taget om historien och den traditionella grammatikundervisningen.

Problemet med stoffträngsel är en annan sak att titta på. Svenskämnet är väldigt stort och det är många mål som ska uppnås. Jag tror dock att om man inte arbetar med grammatik som ett isolerat moment utan integrerar den i all svenskundervisning där den fyller ett syfte så kan man komma ifrån problemet något. Tiden man som lärare har att handleda elever är dock ofta liten och elevernas kunskaper och behov ser så olika ut. Att få plats med allt man borde är en utmaning.

Jag kommer att arbeta vidare med metoder för grammatikundervisning för nyttans skull, för min skull, för skojs skull men framför allt för elevernas skull. Nu vet jag att jag har grund för detta och att fler än jag anser att även de kunskaper med vilka det kan vara svårt att förklara den praktiska nyttan, bör ha en plats i undervisningen. Språket är ju trots allt det mest centrala hos oss människor.