Historiskt vrakgods eller demokratisk hörnsten?

(1)

Karlstads universitet 651 88 Karlstad

Lina Svärd

Historiskt vrakgods eller

demokratisk hörnsten?

En undersökning av grammatikens roll i

svenskundervisningen

Historical wreckage or

democratic cornerstone?

A study on grammar´s role in the teaching of the Swedish language

Examensarbete 15 hp

Lärarutbildningen

(2)

Abstract

(3)

Sammanfattning

I denna undersökning diskuterar och belyser jag grammatikens roll i undervisningen utifrån vad modern språkforskning säger i frågan. Jag tar reda på vad man anser om dagens

grammatikundervisning och vad som ligger till grund för den. Jag visar vidare vilka gemensamma förhållningssätt de har till grammatikundervisning utifrån de didaktiska

frågorna Varför, Vad och Hur. Min metod för undersökningen är en komparativ närläsning av tre texter som alla riktar sig till lärarstuderande och förekommer som kurslitteratur. De

slutsatser jag dragit är att samtliga texter är kritiska till dagens undervisning, som man menar inte förhåller sig till vad modern språkforskning kommit fram till. Istället utgår den till stor del från den traditionella grammatikundervisningens formella färdighetsträning. Jag har funnit att det finns en enighet om de didaktiska perspektiven man bör ha vid

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5

1.1 Syfte och frågeställningar ... 6

1.2 Bakgrund ... 6

1.2.1 Vad är grammatik? ... 6

1.2.2 Vilka argument finns för grammatikundervisning? ... 7

1.2.3 Grammatikundervisning i historien ... 9

1.2.4 Vad säger styrdokumenten? ... 11

2. Metod ... 13

2.1 Datainsamlingsmetoder ... 13

2.2 Material och Urval ... 13

2.3 Procedur ... 14

2.4 Databearbetning och tillförlitlighet ... 14

3. Analys och resultat ... 16

3.1 Grammatiken som frihet och tvång – Teleman ... 16

3.1.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. ... 16

3.1.2 Varför grammatikundervisning? ... 16

3.1.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla ... 18

3.1.4 Hur man bör undervisa ... 19

3.2 Retoriken kring grammatiken – Brodow, Nilsson & Ullström ... 19

3.3 Vägar till grammatik – Boström & Josefsson ... 23

3.4 Sammanfattande och jämförande analys ... 28

3.4.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna ... 28

4. Diskussion ... 33

4.1 Sammanfattning och slutsats ... 33

4.2 Egen kritik av undersökningen ... 34

4.3 Slutord ... 35

(5)

1. Inledning

Under en av mina VFU-perioder som svensklärare hade jag för avsikt att genomföra ett

undervisningsförsök inom grammatik. Det jag upptäckte i samband med att jag läste forskning om språk, grammatik och didaktik var att man där hävdade att de flesta läromedel och

grammatikundervisningsmetoder som används i skolorna idag, strider mot vad man kommit fram till är relevant och effektivt, något jag misstänkt. Jag kunde också se att forskarna länge varit oense om grammatikens roll i undervisningen och blev plötsligt osäker på vilket

didaktiskt perspektiv jag skulle utgå ifrån. Att, istället för att undervisa i grammatik, titta närmare på forskningen om den, verkade med ens vara en mer givande utgångspunkt för en uppsats som syftar till att förbereda mig för ett arbete som svensk- och engelsklärare. Grammatik har historiskt sett varit ett mer eller mindre centralt och självklart moment inom svenskundervisningen. Nyttan med det har ofta setts som självklar men har också av olika forskare stärkts med argument för alla de områden där kunskap om grammatik verkar i det närmaste nödvändig. Problemet är att åsikterna om vad, hur och varför man ska undervisa i grammatik ofta gått isär. Språkforskare har studerat de mänskliga språken under mycket lång tid utan att kunna enas om den rätta eller bästa språkbeskrivningen. Genom olika tider har språkforskare kritiserat olika undervisningsformer och vad man i skolan valt för stoff till studier av språket. Men kritiken har också riktats mot nyttan av grammatik. Styrdokumenten med kurs- och läroplaner har förändrats över tid och i viss mån efter vad språkforskningen säger, men också av andra orsaker.

Många elever och lärare anser att grammatik är ett viktigt moment i svenskundervisningen. Ute på skolor och bland kollegor har jag själv sett lärares och elevers olika inställning till, och åsikter om ämnet. Vissa elever tycks vara väl motiverade och lyckas väl, andra misslyckas trots god motivation, ytterligare några är omotiverade och misslyckas fullständigt. Vad beror detta på? En del svensklärare och läromedel reducerar ämnet till nästan obefintlighet medan andra låter det helt ta över. Varför är det så? Som Teleman säger är det en stor stoffträngsel i svenskämnet (1991) och man måste som lärare se till alla mål i kursplanen.

(6)

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med detta arbete är att belysa, jämföra och diskutera grammatikundervisningens roll i svenskämnet utifrån språkforskare i kurslitteratur som används inom dagens

svensklärarutbildning och som riktar sig till lärare och lärarstuderande. Jag vill studera några teorier som förklarar varför grammatikundervisningen i svenskämnet ser ut som den gör idag. Jag vill också ta reda på om det i dagens språkforskning finns en enighet om

grammatikundervisningen roll i svenskundervisningen. De två frågor jag ställer mig är:  Vad säger man i de studerade texterna om didaktiken i dagens grammatikundervisning

och orsakerna till denna?

 I vilken utsträckning finns det, i de studerade texterna, gemensamma förhållningssätt till vad som bör vara grammatikundervisningens didaktiska perspektiv?

1.2 Bakgrund

1.2.1 Vad är grammatik?

Grammatik handlar om språk och språkförmåga, om språkljud och hur man bildar ord och sätter samman dessa till fraser, satser och meningar. Om man studerar grammatik lite djupare inser man att det inte är så enkelt, utan att grammatik precis som språk, kan betyda många olika saker. Jag anser att det är viktigt att man har en klar uppfattning om vad man menar med grammatik innan man går vidare och diskuterar huruvida grammatik i skolan är viktigt och hur en grammatikundervisning ska läggas upp. Man brukar skilja mellan grammatik i betydelsen språkförmåga och beskrivningen av denna språkförmåga. Man kan vidare skilja mellan beskrivande och normerande grammatik. Följande beskrivningar och förklaringar är hämtade från Boström & Josefsson (2006:9)

 Den inre grammatiken. Vår språkliga intuition eller språkförmåga, är ingen kunskap vi skaffat oss genom undervisning utan är en kompetens som vi som modersmålstalare byggt upp på egen hand. Denna kunskap kan beskrivas som en stark intuition om ljud- och böjningssystemet i vårt modersmål. Om man har svenska som modersmål vet man hur en svensk mening ser ut utan att kanske kunna beskriva varför eller hur.

(7)

 Deskriptiv grammatik. Detta är en beskrivning av den inre grammatiken. Företeelsen grammatik och beskrivningen av den kallas alltså båda för grammatik. En språklära eller grammatika kan beskriva t ex ett enskilt språk som svenska eller engelska, en dialekt eller sociolekt. Vidare kan den deskriptiva grammatiken beskriva

grammatikens olika nivåer i ett språk. Man kan välja att titta närmare på Fonologi – läran om ljudsystemet, Morfologi – läran om hur ord böjs eller Syntax – läran om hur ord och fraser kombineras till större enheter. Det vi vanligen syftar på med

grammatika är den språklära som beskriver ett enskilt språk. Då denna ser språket ur ett större perspektiv än ur den enskilde språkbrukarens måste den vara allmän och systematisk. Språk innehåller i regel regional variation och den som skriver en allmän grammatika måste göra avväganden mellan olika former av språket som finns i bruk, och försöka hitta det allmänna.

 Normativ grammatik. Människor i olika delar av samhället talar olika, och vi värderar olika språkbruk efter mönster vi inte alltid är medvetna om själva. Ett vanligt exempel är valet av pronomen i satser som Jag gillade han. Många reagerar nog på han som objektspronomen och menar att det korrekta är honom. En grammatik som på detta sätt värderar och visar fram en norm för vad som är korrekt kallas en normativ grammatik.

 Förklarande grammatik. Om den deskriptiva grammatiken har som mål att beskriva ett språkbruk så har den förklarande grammatiken som mål att hitta regelbundenheter i ett språk och försöka härleda dem till en mer allmän princip. Principen skulle kunna vara det sätt på vilket mänskligt språk är uppbyggt. Vissa forskare menar att det mänskliga språket är biologiskt förutbestämt och att vi alltså har en medfödd språklära. Andra principer för grammatiska regelbundenheter skulle kunna vara människans psykiska konstitution eller våra kommunikativa krav.

1.2.2 Vilka argument finns för grammatikundervisning?

Som jag tidigare nämnt har det länge funnits en diskussion om grammatikens nytta i

skolundervisningen. Åsikterna går isär och man använder olika motiv eller argument för eller emot grammatikundervisning. Om man går igenom de olika åsikterna i forskning och

(8)

använder i stort sett Boström & och Josefssons (2006:27) rubriker, förklaringar och beskrivningar av argumenten:

 Kunskap om människan Det humanistiska argumentet i vilket allmänbildnings-, kulturarvs- och formalbildningsargumentet också har sin plats. Genom att studera språket får vi kunskap om oss själva som språkvarelser. Formalbildningsargumentet som har sina rötter i romantikens idéer och har historiskt sett varit ett viktigt argument. Man menar att grammatikstudier i sig bidrar till att höja människans allmänna

intelligens.

 Metaspråklig kompetens. Metaspråklig kompetens innebär att man utvecklar ett språk om språket. Det ger individer lämpliga verktyg som termer och begrepp för att

observera och kunna tala och resonera med andra om sitt eget och andras språk. Dessa kunskaper är med andra ord redskap för att nå andra mål.

 Främmande språk Argumentet bygger på grammatikundervisningens betydelse för inlärningen av främmande språk. Att lära sig ett modersmål är som sagt i normalfallet ganska okomplicerat och en omedveten process. Den som lär sig ett främmande språk inom ramen för formell undervisning måste lära sig ganska mycket på ett medvetet sätt. Att då ha med sig grammatiska redskap från det egna modersmålet skulle därför vara viktigt och värdefullt som stöd för konstruktionen av uttryck på det främmande språket.

 Språkfärdighet. Kunskaper i grammatik kan bidra till en bättre eller mer funktionell användning av språket. En funktionell användning av språket ger oss möjlighet att uttrycka mer subtila betydelsenyanser. Vilket budskap vi faktiskt förmedlar beror på hur vi väljer ord, böjer dem, sätter ihop meningar och kombinerar meningar. Ett annat funktionellt perspektiv på grammatik är textbindning och textbyggnad. Ytterligare ett perspektiv är kopplingen mellan olika språkliga konstruktioner och stilnivå/genre.  Språksociologisk kunskap och praktisk kompetens. Olika individer och socialgrupper

(9)

uttrycket har då en annan funktion än den kommunikativa, nämligen att förstärka gruppgemenskapen. Vi kan ha nytta av att lära oss både att de olika koderna finns och hur de fungerar. Grammatikförståelse skulle verka som broar eller barriärer.

1.2.3 Grammatikundervisning i historien

Huvuddragen i traditionell grammatik bygger i huvudsak på grekisk och romersk lingvistik. Med traditionell grammatik menar Brodow, Nilsson & Ullström den grammatiska analys som innebär att man lär sig ett begreppssystem med namn på ordklasser, morfologiska kategorier och satsdelar (2000:11) Förr motiverade man detta utifrån behovet av ett metaspråk för att möjliggöra läsningen av t ex Homeros. Så var också fallet med det talade latinet, som några århundraden efter Kristi födelse blivit så distanserat från det skrivna latinet att det i princip var lika svårt att lära sig skriftspråket som det var att lära sig ett främmande språk. Latinets starka ställning gjorde att man uppfattade det synonymt med skrivande och grammatik. Författarna hänvisar till Thavenius som har hävdar att, att lära sig ord och texter var samma sak som att lära in verkligheten, inte ett sätt att se på den (2000:11). Eftersom latinet var skolans undervisnings- och umgängesspråk till omkring mitten av 1800-talet så kom undervisningen att präglas av denna språksyn.

Dionysios Thrax är den först kände författaren till ett grammatiskt arbete. Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar återigen till Thavenius som beskriver att det utmärkande för Thrax

språkbeskrivningsmodell är att ordet urskiljs som den grundläggande enheten och isoleras från sina kontexter (2000:12). Principen var också att kunskap om språket måste föregå användandet av det. I praktiken innebär det att i lärandet gå från namnet på bokstäver till stavelser till ordklasser. När man fullt behärskar detta börjar man skriva och läsa. Thavenius beskriver också att man hade en syn som menade att det fanns en ursprunglig logik i språket och att språkets lagar var identiska med tänkandet. Genom grammatiken skulle man alltså kunna komma åt formens innersta väsen och därmed också tänkandets väsen.

Grammatikstudier blev därför samma sak som att utveckla förståndet och öka den allmänna individuella intelligensen. Teleman menar att de skrivna svenska grammatikorna från 1600- och 1700-talet var effektiva redskap till att befrämja riksspråket, vilket var ett mål, eftersom folk lätt fick för sig att det i grammatiken beskrivna språket var det egentliga språket.

(10)

latinet och tyskan hade rika möjligheter. Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till en undersökning av Hertzberg som redovisar att mot slutet av 1700-talet fanns också tanken att grammatikstudierna skulle bidra till att skapa moraliskt goda människor. Genom att lära sig rätt och fel i språket skulle det vara lättare att se också vilka handlingar som var rätt och fel (2000:14). När så modersmålsämnet, som genom att det från mitten av 1800-talet i stor utsträckning ersatte latinet som undervisningsspråk, fick en starkare ställning övertog de bara latinets uppgifter och metoder. Argumenten för grammatikundervisningen bygger därför på de argument som gällde för grammatikundervisningen i latinskolan, menar Brodow, Nilsson och Ullström (2000:13). Regler skulle inpräntas och sedan förväntades man kunna använda dem i sin egen språkproduktion. Skolfolket menade att en normerande grammatik var nödvändig då deras mål med undervisningen var att eleverna skulle lära sig de rätta formerna. Man

publicerade metodiska läroböcker som talade för en förenkling av grammatikundervisningen vars främsta mål här var språkriktigheten. Men vid mitten av 1800-talet börjar man kritisera allt detta. Unggrammatikerna vände sig emot den normativa uppfattningen som hittills styrt och dominerat. Enligt Brodow, Nilsson & Ullström menade de att språkforskningens uppgift inte var att föreskriva normativa lagar utan istället att beskriva språket, och då språket hela tiden utvecklas måste man tolerera språkliga varianter (2000:15).

En annan diskussion under 1800-talet handlade om i vilket ämne grammatikstudierna skulle bedrivas om de också skulle tjäna syftet att lära in ett främmande språk. Kunde man gå via modersmålets grammatik för att lära sig den latinska? Enligt Brodow, Nilsson & Ullström framförde Tegnér åsikten som delades av många, att grammatiken borde läras in med hjälp av modersmålet för att vägen till de gamla språken skulle bli kortare. (2000:16)

Modersmålsgrammatiken skulle också kunna underlätta inlärandet av andra främmande språk. En filosofisk grammatik med rötter Frankrike utgick från att det fanns en djupstruktur, en allmän grammatik för alla språk som lättare skulle kunna skönjas om man först lärde sig det egna modersmålets grammatik.

(11)

formlära utan kunde lägga vikten vid satsanalys för att hjälpa upp inlärandet av främmande språk, menar Brodow, Nilsson & Ullström (2000:16)

Det framgår, menar Brodow, Nilsson & Ullström, att på 1920-talet var realskolans modersmålsämne till störst del utformat som ett språkämne med stark vikt vid formell

färdighetsträning, medan litteraturhistoriska studier av en fixerad nationell kanon utgjorde den större delen hos de högre läroverksklasserna. Trots att modersmålsämnet hade så stark

ställning under 1920-talet kan man i realskolans kursplan se en syn på kunskap, bildning och språklig kompetens som har sina rötter i just latinskolan och dess formalbildande ideal. Genom uppsatser och översättningsövningar skapades övningsfält för tillämpning, samtidigt som dessa skrivningar kunde utgöra instrument för selektion och gallring (2000:6). I takt med att det humanistiska bildningsidealet bleknade gled också grammatiken ut i periferin i

undervisningen. Men i och med vetenskapens framsteg under efterkrigstiden, och

skolreformens önskan att komma i takt med dessa kom grammatiken tillbaka, men nu främst som vetenskap och inte kopplad till bildning eller språkträning, menar Teleman (1991:119) Efterkrigstiden hade också inneburit ett uppsving för den liberala pedagogiken och en reaktion mot den var att införa mer lag och ordning i skolan. Att gå tillbaka till

multiplikationstabellen och en drillning av grammatikens fasta kunskaper skulle, enligt Teleman, fungera ordningsskapande.

1.2.4 Vad säger styrdokumenten?

(12)

att eleven genom eget skrivande fördjupar sin insikt i grundläggande mönster och

grammatiska strukturer i språket samt utvecklar sin förmåga att tillämpa skriftspråkets normer i olika sammanhang. Under rubriken Bedömning i ämnet svenska, också den i kursplanen, finns kunskap om grammatik som ett betygskriterium. För betyget Väl Godkänd samt Mycket

Väl Godkänd krävs bl.a. att eleven gör enkla analyser av innehåll och form hos olika slags

(13)

2. Metod

2.1 Datainsamlingsmetoder

För att nå mitt syfte kommer jag att göra en kvalitativ jämförande textanalys av tre moderna texter med didaktiska perspektiv på grammatik och grammatikundervisning. Genom en komparativ närläsning av texterna tar jag fram teorier samt jämför åsikter och

forskningsuppgifter om vad, varför och hur man bör undervisa i grammatik. Dessa tre

didaktiska frågor är grunden i min analys, då de också är grundläggande för all undervisning. Begreppet textanalys har en bred betydelse i vetenskapliga sammanhang, enligt Johanson & Svedner (2006). Den har en bakgrund i hermeneutiken som betyder förståelse på ett djupare plan. Författarna påpekar att en ordentlig närläsning är grundläggande för all textanalys. Det innebär ett aktivt läsande genom att göra understrykningar och anteckna under tiden. Målet är att försöka klarlägga innehållet så noggrant som möjligt. Vid undersökning av flera texter rekommenderar Svedner & Johansson att man använder sig av ett mindre antal övergripande aspekter (2006).

2.2 Material och Urval

De tre texterna har jag valt för att de alla ger ett didaktiskt perspektiv på grammatik och för att de alla riktar sig till lärarstuderande och verksamma lärare i svenska. Utgivningsåren varierar från 1991 till 2006. Jag menar därför att de alla tillhör modern forskning. En av texterna gavs ut före den nuvarande läroplanen men är viktig anser jag, då Teleman är en av våra främsta moderna språkforskare, och då jag får ett lite bredare perspektiv. Samtliga texter för fram forskningsteorier, samt tar ställning till de didaktiska frågorna, vilket är avgörande för att jag ska nå mitt syfte. En annan anledning till urvalet är att man inom lärarutbildningen kan bli hänvisad till samtliga böcker för att få svar på sina frågor om grammatikdidaktik. Boström & Josefsson verk fanns med på litteraturlistan 2008, då jag läste svenska på Karlstads

Universitet. De valda texterna är:

Grammatiken som frihet och tvång, ett kapitel ur Lära svenska av Teleman. Utgiven 1991 av

Svenska språknämnden och Almqvist & Wiksell Förlag AB i Uppsala

Ulf Teleman är professor emeritus i nordiska språk vid Lunds Universitet. Han har skrivit vetenskapliga arbeten och akademiska läroböcker om svenskans grammatik, språkvård och svenskundervisning och är medförfattare till Svenska Akademiens Grammatik

Retoriken kring grammatiken – Didaktiska perspektiv på skolgrammatik av Brodow, Nilsson

(14)

Bengt Brodow har varit universitetslektor i svenska vid Karlstads universitet och har skrivit flera läromedel samt böcker om svenskämnet. Nils-Erik Nilsson, universitetslektor i svenska språket och Sten-Olof Ullström, universitetslektor i litteraturvetenskap, är båda verksamma vid Karlstads universitet och arbetar inom fältet svenska med didaktisk inriktning.

Vägar till grammatik av Boström & Josefsson. Utgiven 2006 av Studentlitteratur i Lund

Lena Boström är fil dr. i pedagogik och har varit svensklärare på gymnasiet. Hon har författat ett antal böcker inom pedagogik och har disputerat på lärstilsmetodik med inriktning på grammatik. Gunlög Josefsson är docent i nordiska språk vid Lunds universitet. Hon har forskat i grammatik och har skrivit läroböcker i grammatik på universitetsnivå.

2.3 Procedur

Texterna lästes först i sin helhet för att jag skulle kunna få en första bild av de olika

innehållen, temana, i dem. Jag har sedan gjort flera närläsningar av dem där jag strukit under delar som jag sedan nedtecknat och sorterat in under olika rubriker.

2.4 Databearbetning och tillförlitlighet

Under min närläsning fokuserade jag först på böckernas beskrivning av dagens

grammatikundervisning för att sedan se om böckerna hade någon teori om bakgrunden till den. Vidare tog jag fasta på de större temana Vad, Varför och Hur för att ta reda på vilka förhållningssätt de olika böckerna har till grammatikundervisningens didaktik och vilka argument de tar upp. Under Vad har jag sorterat in utdrag om vilken typ av grammatik man förespråkar, baserat på teorin i bakgrundsavsnittet, och vad man anser att

grammatikundervisningen ska ta upp. Under Varför har jag sorterat in utdrag under de temarubriker som, även de, beskrivits i bakgrundsavsnittet: Kunskap om människan,

Metaspråklig kompetens, Personlig utveckling, Främmande språk, Språkriktighet, samt Språksociologisk kunskap och praktisk kompetens. Under Hur skapades rubriker efter hand,

då jag såg vad de olika texterna tog upp som lämpliga undervisningsmetoder och vad som var viktiga delar i dessa.

(15)

(16)

3. Analys och resultat

Det jag vill ta reda på i denna analys är för det första vad man i de studerade böckerna säger om didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. För det andra vill jag veta i vilken utsträckning det finns gemensamma förhållningssätt till vad som bör vara grammatikundervisningens didaktiska perspektiv, och vilka argumenten är.

Jag redovisar analys och resultat text för text och avslutar sedan avsnittet med en jämförande analys. Vid varje text redovisar jag först vad som sägs om min första fråga för att sedan gå vidare till frågorna Varför, Vad och Hur. I bakgrundens litteraturavsnitt redogjorde jag för de fem huvudargument som använts för att motivera grammatikundervisning. Under respektive temarubrik visar jag vad de studerade texterna säger om dem.

3.1 Grammatiken som frihet och tvång – Teleman

3.1.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna.

Teleman menar att grammatiken står svagt i skolan och anser denna situation vara både obegriplig och deprimerande, då de flesta bedömare verkar ense om grammatikens värde. Han menar att många svensklärare är dåliga på grammatik och att de har oklara föreställningar om vad grammatik är bra till (1991:122). Lärarna har märkt att det går att bedriva

språkriktighetsträning utan att nödvändigtvis använda sig av grammatik, och då

grammatikundervisning tar så mycket tid i anspråk har de valt bort den. Teleman ser det också som en stor brist att grammatiken i skolan ytterst sällan fått till uppgift att ge eleverna

språkliga aha-upplevelser. Såhär säger han om det tvång han menar präglar dagens grammatikundervisning:

Som det är nu lever grammatiken vidare på nåder inom svenskämnet som en pliktskyldig inskolning i ett slags kulturarv, som ska förmedlas. Men portionerna blir allt mindre, budskapet allt obegripligare och eleverna allt håglösare. Resultatet har blivit ett meningslöst tvång, det värsta av alla tvång (1991:123)

3.1.2 Varför grammatikundervisning?

Kunskap om människan

(17)

Grammatik kan vara insikt om hjärnans grammatik precis som biologi är insikt om människans kropp eller historia om de mänskliga samhällenas utveckling. I denna mening är grammatiken kärnan i humaniora eftersom den berättar om det som gör människa, till en vetande och talande varelse. (1991:117)

Han tar avstånd från åsikter som att bilder och kroppsspråk någonsin skulle kunna ersätta det verbala språket. Friheten är dock köpt med ett visst tvång, ett omedvetet tvång där vi anpassat oss till en kommunikationsgemenskap. Då denna kommunikationsgemenskap vi kallar språket är så central i människans liv anser han att det är viktigt att man skaffar sig en insikt om det:

Kunskap om språk är en del av vår kunskap om människorna. Det måste vara angeläget att skaffa sig kunskap om sig själv, även om vi inte exakt kan säga hur denna kunskap ska användas. Detta argument kan knappast avvisas, men inte heller det är fritt från problem. Grammatik är ju bara en del av vår kunskap om språket, och all kunskap kan inte läras ut i skolan: vi måste välja vilken nyfikenhet vi vill tillfredsställa. (1991:122)

Teleman tar avstånd till att använda kulturarvet som ett argument för att undervisa i grammatik då de som gör det inte har rätt uppfattning om vad grammatik är:

Problemet är att kultur kan användas om så många tvivelaktiga saker. Kulturarv kan ju liksom andra arv vara värdelösa eller t.o.m. skadliga. Många av de debattörer som kallar grammatiken ett kulturarv ser kultur som något tämligen ytligt, en behärskning av de signaler som visar att man har gått igenom en lång utbildning. Kunskap i grammatik, ofta synnerligen ytlig och fragmentarisk, blir då väldigt kultiverad, eftersom den kan fungera som lösenord bland de utbildningsprivilegierade. (1991:121)

Att grammatiken och lexikonet inte är ett oskyldigt redskap i syftet att förstå oss själva, naturen och samhället visar Teleman med exemplet nedan:

Det kan vara nyttigt att komma ihåg exempelvis med vilken envis effektivitet som

grammatiken inskärper distinktionen mellan könen. Till våra vanligaste och mest praktiska ord hör 3: e personens pronomen han, hon den/det. Här gör vi på grund av vår grammatik tvångsmässigt en tredelning mellan maskulin varelse, feminin varelse och icke-bekönad företeelse. Denna grundläggande distinktion nöts in i barnet från 2-årsåldern, inte bara med 3: e personens pronomen utan på många andra sätt i språkets grammatiska och lexikala regler. Dvs. barnen får via grammatiken i sig att det är lika stor inbördes skillnad mellan en pojke och en flicka som mellan flicka och en stol. Århundradets kultur finns petrifierad som grammatiskt tvång, och man kan undra vad vi som välmenande liberala uppfostrare kan göra i ett sådant läge genom vårt val av leksaker, kläder, lekar, interaktionsstilar (1991:114) […] Språkfilosoferna har länge diskuterat i vilken utsträckning lexikonet och grammatiken tvingar oss att tänka på ett visst vis.(1991:115)

Metaspråklig kompetens

Teleman uttalar sig inte specifikt om den metaspråkliga kompetensen som argument för grammatikundervisning. Däremot anser jag att det är underförstått då han ser inlärning av främmande språk som ett giltigt argument. Han säger t. ex. följande.

(18)

Främmande språk

Teleman hävdar att han är övertygad om att grammatik är nödvändigt om man ska lära sig ett främmande språk, under ickenaturliga former:

Erfarenheterna visar att elever som nått det formelltoperationella stadiet i sitt liv (grovt sett: från tolvårsåldern och uppåt) har ett behov av att klassificera, systematisera och förklara skillnader mellan det egna och det främmande språket. De har ett behov av att kunna tala om dessa skillnader. Säkert behöver de också ett sådant begreppssystem, om de ska kunna lära sig ett främmande språk någorlunda korrekt. (1991:122)

Han tycker att grammatikundervisningen hör hemma i modersmålsundervisningen men att grammatiken som praktiskt redskap har sin huvudsakliga användning vid inlärning av de främmande språken. Samtidigt tycker Teleman att de främmande språken fungerar utmärkt som ögonöppnare för grammatikundervisning.

Eftersom behärskningen av grammatiken i ens eget modersmål är omedveten, blir lätt grammatiken vår att få syn på, om inte deras regler får avteckna sig mot andra språks. (1991:123)

Språkfärdighet

Teleman tror att eleverna kan komma tillrätta med de traditionella språkfelen utan egentliga grammatikkunskaper. Han hänvisar till att vi lär oss resten av modersmålet utan att behärska ett grammatiskt metaspråk. Ändå tror han att grammatikkunskap på ett indirekt sätt kan vara till hjälp vid skrivning:

Rätt bedriven grammatikundervisning kan öppna elevens ögon för språkets uttryckssida, den kan göra de språkliga formuleringarna synliga och därmed möjliga att bearbeta och byta ut. En sådan insikt är värdefull i den fas av skrivandet då man reviderar den preliminära versionen av sin text. (1991:120)

Att skolans grammatikundervisning skulle fungera som ett vapen mot en ”språkets förflackning” vill Teleman inte veta av. Han menar att de som överhuvudtaget ser en språkförflackning vill reducera den språkliga variationsbredden. Han ser argumentet som tillhörande de högutbildade som vill skilja ut sitt finare språk från andra de ser som ovårdade och slappa:

Ty det är ju inte vilken som helst variation inom nationalspråket som man vill rädda med grammatikens hjälp. Man vill bevara ett språk med äldre inslag som det är de högutbildades uppgift att hålla vid liv, ett språk som får sin egen betydelse av att det inte är tillgängligt för alla. För att hålla liv i döda språk behövs det grammatikor. (1991:121)

3.1.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla

Vad gäller innehållet anger inte Teleman, i denna text, vad han specifikt tycker att man ska ta upp i grammatikundervisningen. Däremot menar han att innehållet måste motiveras:

(19)

erkänna grammatikens två huvudfunktioner: att vara vetenskapen om en central aspekt av det mänskliga och att vara ett oumbärligt instrument vid erövrandet av andra språk. (1991:123)

Jag tycker mig också kunna tolka Teleman så att han vill att vi ska fokusera på insikt om den inre grammatiken och på den deskriptiva grammatiken:

Grammatikor kan ha två principiellt olika funktioner. De kan för det första vara till för att ge en sann och intressant kunskap om folks grammatik, ”grammatiken i huvudet”, och de kan för det andra vara tänkta som instrument för att uppnå något annat, t.ex. i politiken eller pedagogiken. Grammatik kan vara insikt om hjärnans grammatik precis som biologi är insikt om människans kropp eller historia […] I denna mening är grammatiken kärnan i humaniora eftersom den berättar om det som gör människan till människa […]

Grammatiken som insikt är bra om den är sann och intressant. Ser vi på grammatiken i skolan är det ovedersägligt att den ytterst sällan har fått till uppgift att ge eleverna språkliga aha-upplevelser (1991:117)

3.1.4 Hur man bör undervisa

Inte heller här är Teleman specifik, men jag hänvisar till det han säger ovan och till det han är kritisk till i dagens grammatikundervisning. Jag tolkar honom som att han vill att

undervisningen motiveras, är sann, riktig och intressant samt att den ger eleverna språkliga aha-upplevelser. För detta krävs god ämneskompetens.

3.2 Retoriken kring grammatiken – Brodow, Nilsson & Ullström

Man är generellt kritisk till dagens grammatikundervisning och läromedlen man använder i den. Brodow, Nilsson & Ullström menar att undervisningen uppfattas som självklar och är ett centralt inslag i svenskämnet. Vidare säger de att det finns en stor spricka mellan

språkforskningen och dagens undervisningspraxis (2000:7). De hänvisar till Teleman och

Grammatik på villovägar som gavs ut 1987 och redan då uppmärksammade detta fenomen

och gav råd till svensklärare. Tyvärr konstaterar de att boken tyvärr inte verkar ha nått lärare eller skolledare i någon större utsträckning. Den resulterade inte i nya diskussioner om ett didaktiskt perspektiv på språkbeskrivning och inte i en nyorientering inom grammatikens undervisningspraxis (2000:7) Bilden är idag alltså oförändrad och man menar att den

traditionella skolgrammatiken fortfarande oftast dominerar undervisningen i svenska och att traditionen t.o.m. har förstärkts. Om undervisningen uttrycker Ullström:

(20)

Om ett läromedel säger Nilsson:

Man kan knappast hävda något annat än att läromedlet tillhör den skolgrammatiska traditionen där identifiering av ordklasser och satsdelar är huvudsaken. Den katalogartade framställningen och den totala avsaknaden av problematisering inbjuder till grammatikdrill, vilket därmed blir grammatikundervisningens innehåll, en undervisning som innebär att terminologin ska läras in. Slutsatsen måste bli att på det sätt grammatikavsnittet är presenterat i läromedlet vidarebefordrar det formalbildningstraditionen. (2000:36)

Ett av de stora problemen man trycker på är att det är en så stor skillnad mellan det språk man behandlar i grammatikundervisningen och elevens verkliga språk. Perspektivet är ordlistans och eleverna blir dåligt förberedda på att studera sitt eget språkbruk. De lotsas inte närmre den vuxna bruksprosans språkvärld. Man beskriver vad man kallar Skolgrammatikens Akilleshäl:

Skolgrammatikens akilleshäl: Med Bengt Brodow kan man nämligen påstå ”att (skolgrammatikens) grammatikkunskap är förmågan att ta ut ordklasser och satsdelar i konstruerade meningar” Dessa meningar konstrueras närmare bestämt för att passa de termer man på förhand bestämt sig att laborera med. Resultatet blir som Brodow påpekar att skillnaden mellan det totala språket och ”skolgrammatikens ideala språkvärld” framstår som avsevärd. (2000:58)

En av orsakerna till att dagens grammatikundervisning ser ut som den gör är alltså enligt Brodow, Nilsson & Ullström, att den inte bygger på vad språkforskningen säger. Man skyller också på läromedelsmarknaden där konkurrensen är hög. Företagen levererar efter efterfrågan och i många fall verkar ett gammaldags grammatikavsnitt med tydliga tillrättalagda exempel fungera som ett krav på den lärobok en skola väljer att inhandla. En annan förklaring är att se tillbaka på historien. Författarna menar att undervisning i många fall baseras på traditioner som vi kanske inte alls är medvetna om. De hänvisar till det tidiga 1900-talets

skolgrammatiska tradition som syftade till att tjäna undervisningen i tyska och som bestod av formell färdighetsträning. Om detta säger Ullström:

Här finns en del av den historiska bakgrunden till att svenskämnet fortfarande så ofta förknippas med nästan enbart språkets mindre byggstenar, dess lexikala och syntaktiska nivåer, under det att den väl så intressanta textnivån i stort sett försummas. Bakom såväl grammatiken som rättstavningen spårar man en stark strävan efter enhetlighet och standardisering av offentligt skriftspråk. (2000:6)

Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till Teleman i sitt kapitel om moderna argument och håller med honom om att kulturarvet inte är ett användbart argument. De hänvisar också till den norska forskaren Hertzberg som kallar detta argument ”Allmänbildningsargumentet” och i det ser likheter med ”Formalbildningsargumentet”, även om dagens forskare inte menar att det gör en till en god och moralisk människa. Hennes poäng är att tendensen i

(21)

sätts åt sidan till förmån från formen. (2000:20). I övrigt lyfter Brodow, Nilsson och Ullström fram vad Teleman säger om vikten av att man skaffar sig en insikt om något så centralt i en människas liv som språket men också att han tar upp att argumentet inte är problemfritt då grammatik bara är en liten del av språket. De tar inte direkt ställning för

grammatikundervisning med detta argument som grund, men tar upp det i sin diskussion om det metaspråkliga argumentet.

Metaspråksargumentet framstår som det mest rimliga skälet så länge man håller i minnet att det är ett kunskapsmoment som i sig inte leder till ett förbättrat språk, eller till att

språkutvecklingen accelererar bara för att det är grammatik man syssla med. Det kan snarare motiveras med Telemans (1991, s, 31) ord: ”kunskap om språk är kunskap om människan och därför är själva kärnan i en humanistiskt orienterad (ut)bildning”. (2000:24)

Brodow, Nilsson & Ullström lyfter fram metaspråksargumentet som ett enligt forskare giltigt argument. Dock understryker de att forskarna inte förordar en isolerad

grammatikundervisning med benämningar av ordklasser och satslösning av förhandskonstruerade meningar. Vidare säger de:

Eftersom grammatiken är en del av språkvetenskapen så är det rimligt att den får en plats i undervisningen. Språk och litteratur är svenskämnets centrala innehåll. En

svenskundervisning som har fokus på språk och litteratur måste för språkets del dels utgå från vad vi faktiskt vet om språket, dels utgå från det levande språket. (2000:24)

Brodow, Nilsson & Ullström erkänner främmandespråksargumentet som giltigt och hänvisar även här till Teleman. Vad gäller frågan om grammatikundervisningen hör hemma i

modersmålsundervisningen menar de dock att det finns en problematik då alla svensklärare inte också är språklärare. Svensklärare kan då känna sig som ”hjälpgummor” åt andra ämnen, menar de. (2000:24) De är också tveksamma till att den skolgrammatik som läromedlen presenterar kan tjäna som underlag för inlärning av ett främmande språk. (2000:24)

Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till Telemans argument om att grammatikundervisning indirekt kan vara till hjälp vid skrivning, men lyfter fram att de kritiska rösterna mot

(22)

och begrepp innebär inte att man automatiskt utvecklar sitt språk, däremot sker detta genom språkanvändning. (2000:22) De hänvisar också till Anward som uttalar sig om barns

språkutveckling och som verkar stödja det metaspråkliga argumentet:

Anward (1983) menar också att det är genom språklig interaktion som barn utvecklar sitt språk, men han menar att det råder andra betingelser när barn lär sig läsa och skriva. Den förmågan ”förutsätter en språklig medvetenhet, en förmåga att medvetet reflektera över sitt eget språk” (s.144). […] De behöver alltså inte lära sig sitt modersmål via grammatiska regler, däremot saknar de förmågan att analysera det. (2000:23)

Brodow, Nilsson & Ullström menar vad gäller innehållet att man bör koncentrera sig på människans språk och litteratur som sådana, ”som några av de mest fascinerande och spännande uttrycken för det djupast liggande mänskliga vi känner till”. (2006:66) De menar också att man ska öka elevens egen språkliga medvetenhet genom reflektion över det egna språket och skrivandet då skrivprocessen kräver det:

En växande medvetenhet om hur språkliga repertoarer kan vara sammansatta och hur texter sätts samman för att skapa mening och kommunicera denna, fordras därför av den skribent som i hög grad medvetet behärskar sitt eget skrivande. Reflektion över språket kan i sin tur inte äga rum utan ett språk om språket. Det metaspråkliga argumentet framstår som ett av få argument med bärkraft. Återigen, detta studium av språket kan inte bortse från enheter större än ord-, sats, och meningsnivå.(2000:151)

Vad gäller grammatikens nivå menar författarna att man bör analysera större helheter hellre än satser och meningar. De förespråkar textanalys och hänvisar till Hellspong och Ledin (2000:136) som konstaterar att vad texterna säger och hur de säger det kan vara ett givande sätt att skapa kunskap.

Studiet av språk på ljud-, ord-, och satsnivå är naturligtvis inte ointressant eller

okomplicerat. Men eftersom språket som företeelse bör knytas till dess funktion, till språket som handling, är det uppenbart att begreppet grammatik, borde knytas till större enheter än meningen.(2000:138)

Brodow, Nilsson & Ullström förespråkar en funktionell och kontrastiv språkundervisning där man anknyter till elevernas spontana nyfikenhet. Eleverna ska få jämföra texter och se

(23)

svenskläraren och dessutom läromedel som på olika vis belyser sådana språkliga fenomen, och beskriver utgångspunkterna såhär:

Grammatik som abstrakt språkfärdighetsträning utan koppling till hur språket faktiskt ser ut kan knappast hjälpa eleverna att bli bättre språkvarelser […] språkundervisningen ska bestå av en orientering om språket, där grammatiken har sin givna men inte- som ofta nu- dominerande plats. […] utgångspunkten måste vara det av eleverna redan erövrade språket. […] den egna dialekten, gruppspråket, familjens språk, ungdomarnas språk […] naturligtvis texter producerade av elever och professionella skribenter. (2000:27)

3.3 Vägar till grammatik – Boström & Josefsson

Boström och Josefsson menar att grammatiken har en svag ställning i svenskundervisningen. De är inte tydliga i sin kritik om vad som är fel med undervisningen men jag tycker mig se att de jämför den med den traditionella formella färdighetsträningen:

Mycket har det stönats över alla termer inom grammatikundervisningen och i

grammatikundervisningen – ofta säkerligen med rätta. Grammatik har olyckligtvis ibland fått karaktären av en ren termexercis! En viktig uppgift för såväl lärare som forskare vore att rensa i termfloran (2006:14)

De verkar också vara kritiska till att det skrivna språket dominerar:

Det talade språket i grund och botten är lika värdefullt som det skrivna. Anledningen till att fokus ofta ändå sätts på det skrivna språket är nog att det talade språket är flyktigt till sin natur och därför mer svårfångat. (2006:16)

Även beskrivningarna av språket i läromedlen får kritik:

Ett språks grammatiska system är mer komplicerat och komplext än vad våra läroböcker ger intryck av; beskrivningar av grammatik i läroböckerna är mycket förenklade versioner av grammatiken sedd som vår grammatiska kompetens. I nyare svensk grammatikdidaktisk forskning påtalas just dessa ofullständigheter och direkta felaktigheter (2006:16)

Man tror att detta har att göra med att man i historien började kritisera nyttan med grammatik. Enligt direktmetoden, som började användas, skulle grammatik kunna vara skadligt vid inlärning av främmande språk. Trots att direktmetoden övergavs på 1970-talet menar man att grammatiken har haft svårt att hitta tillbaka till svenskundervisningen. De hänvisar till Teleman som menar att detta också hör ihop med stoffträngseln i svenskämnet. Boström & Josefsson hävdar att lärare och elever fortfarande ser grammatik som ett viktigt moment men ser ändå att vissa lärare reducerar ämnet till nästan obefintlighet. De ställer sig några frågor som de avser att behandla och till viss del besvara i boken:

(24)

Boström & Josefsson menar att grammatik inte borde kännas tvingande utan snarare väcka frihetskänslor eftersom den ger oss möjlighet att beskriva vad som helst. De är medvetna om att begreppet ofta väcker negativa känslor men tror att det beror på att man associerar det till något som ligger utanför en:

Men […] grammatik är ju i första hand något som finns i våra hjärnor, inte utanför oss! Grammatikstudier är alltså i första hand en upptäcktsfärd i den egna språkliga intuitionen, språkkänslan […] (2006:28)

De trycker på hur central och viktig kunskap om språket är för kunskapen om människan:

Humanism handlar om människan och det som är centralt för oss som människor. Om vi ska förstå oss själva, våra tankar, känslor och handlingar måste man nog erkänna att människan språkförmåga och språkanvändning är det mänskligas kärna. (2006:27) Eftersom grammatik – språksystemet - är centralt för språkförmågan är grammatikstudier viktiga för den som anser sig vara intresserad av vårt mänskliga varande.(2006:27)

De plockar också fram de personlighetsutvecklande färdigheter grammatiken kan ge:

Med kunskap om sitt eget språk, sina egna uttryck, ordval och böjningar o.s.v. kan man få ökade insikter om sin egen personlighet, t.ex. sina tankar och känslor.(2006:30) […]dessa kunskaper utvecklar just vår personlighet, vår medvetenhet om oss själva som kännande, tänkande och handlande varelser. (2006:31)

Boström & Josefsson ställer sig tveksamma till om grammatikstudier ökar intelligensen rent generellt som man hävdar med formalbildningsargumentet. Däremot kommenterar de allmänbildningsargumentet och anser att flesta av oss bör känna till något om det

grundläggande inom grammatiken, precis som vi vet något om andra ämnen i skolan som t. ex fysik, biologi och geografi. De anser att undervisningen i skolan inte bör begränsas till sådant vi rent praktiskt har nytta av.

Boström & Josefsson tar ställning för detta argument och anser det vara viktigt. De menar att grammatiken och dess terminologi borde vara en självklar utgångspunkt för de flesta

språkliga studier och diskussioner:

(25)

De vill dock understryka att det metaspråkliga argumentet inte ska tolkas som om det räcker att kunna terminologin. Det ska förstås som förtrogenhets-, förståelse-, och

färdighetskompetens, alltså att eleverna kan använda termerna i resonemang och tänkande. (2006:30) Det menar att det finns en risk att man förväxlar språkläran med ordningsregler som man måste hålla reda på för att kunna använda språket, men att de flesta språkliga reglerna är något vi redan behärskar i den inre grammatiken. (2006:14)

För Boström & Josefsson är det självklart att elever ska läsa grammatik i

svenskundervisningen även för syftet att lära sig främmande språk. Man menar att det i svenska skolor råder enighet om att en grammatikundervisning som utgår från modersmålet underlättar inlärningen av främmande språk. Detta, menar det, vilar på principen att gå från det kända till det okända:

Vi kan med de grammatiska verktygen lättare se skillnader och likheter mellan det egna språket och det nya, och vi kan formulera regler att ha till stöd för konstruktionen av uttryck på det främmande språket.(2006:32)

I samband med detta tar de upp vad de benämner som kris för de främmande språken, och menar att det hänger ihop med grammatikundervisningen i skolan:

[…] de senare årens kris för de främmande språken sannolikt hänger ihop med den reducerade grammatikundervisningen i grund- och gymnasieskola. Att studera främmande språk på universitetsnivå är krävande och svårt att genomföra utan grundlig förtrogenhet med de språkliga redskap som används – grammatik. (2006:33)

Boström & Josefsson tar också upp frågan om alla ska behöva lära sig grammatik och menar att det är en fråga om jämlikhet och demokrati:

Man kan här vända på resonemanget. Den som inte har basala kunskaper i grammatik har naturligtvis svårt att lära sig ett främmande språk. Av jämlikhetsskäl är det därför viktigt att alla elever får åtminstone grundläggande grammatikundervisning så att de har någorlunda goda förutsättningar att lära sig främmande språk, om inte i gymnasieskolan så kanske senare i livet.(2006:33)

Boström och Josefsson menar att grammatikstudier kan ha betydelse för god språkfärdighet. De kopplar språkfärdighet till en bättre funktionell användning av språket:

(26)

Författarna tar också upp andra forskares syn på saken. De menar att Teleman har en tämligen positiv syn på grammatikens möjligheter på området. De hänvisar också till Pettersson och hans uppsats Svenska i skolan (2006:37). Petterson menar att han i ett projekt genom enkel grammatikundervisning och reflektion fick eleverna att iaktta och förbättra sina texter. Han drar slutsatsen att eleverna vanligtvis får för lite grammatikundervisning och att elevernas kunskaper i grammatik kan förbättras med en medveten lärarstrategi och metodisk variation. Boström & Josefsson tar också upp Hertzberg som konstaterat att grammatiken inte har någon påvisbar effekt på elevernas skrivfärdighet.

Språksociologisk kunskap och praktisk kompetens

Boström & Josefsson är den enda text som behandlar detta argument och de menar att

grammatiska begrepp är viktiga redskap för analys och beskrivning av hur olika individer och socialgrupper använder olika språkliga koder. Argumentet kan ses som ett demokratiskt sådant:

Självklart har vi nytta av att lära oss både att de olika koderna finns och hur de fungerar. Språk är makt, det vet vi. Vi kan exempelvis bättre behärska maktstrukturer om vi behärskar språket, och om eleverna får en större språklig repertoar får de större makt över sina liv. (2006:39)

De verkar också mena att det skulle kunna leda till större tolerans men framför allt att eleven lär sig vad som passar och inte:

Grammatikförståelse kan verka som broar eller barriär. Kommunikation kräver att sändare och mottagare samarbetar. Det finns personer som reagerar, ofta negativt, på det språk som upplevs som annorlunda jämfört med det egna. Den som inte ”pratar ordentligt” kan då klassas som socialt avvikande. (2006:39)

Vad gäller innehållet i grammatikundervisningen menar Boström & Josefsson att det är skolans uppgift att ge eleverna en bild av språket som helhet och grammatikens plats i dess system. (2006:118) Vad gäller grammatikdidaktiken tar författarna sin utgångspunkt i

lärstilsteorin. Detta betyder, enligt dem, att man måste ta hänsyn till varje enskild individ när man bestämmer vad som ska tas upp i undervisningen. (2006) De anser dock generellt att det är en viktig uppgift för skolan att visa att det finns en skillnad mellan normativ och deskriptiv grammatik. De trycker på vikten att lyfta fram den inre grammatiken:

(27)

De är inte främmande för den normativa grammatiken men menar att man måste klargöra att den inte har som främsta uppgift att döma ett visst språkbruk utan visa på när en viss

konstruktion fungerar och inte. Författarna pekar på två motpoler inom språkvården som de kallar laissez-faire-principen och den oreflekterat normativa ståndpunkten. Båda hållningarna är enligt Boström och Josefsson icke önskvärda och jag tolkar det som att de vill se ett mellanting:

Den som omfattar laissez-faire-principen menar att språkvård inte alls behövs. Man menar att de språkliga uttryck som bäst behövs överlever och att lärare och andra inte behöver eller ens bör anlägga synpunkter på vad som är bra och dåligt språk. Den som å andra sidan omfattar den oreflekterat normativa ståndpunkten ger klara regler om vad som är fint och fult, acceptabelt och oacceptabelt, utan att anse sig behöva motivera valen.[…] Båda dessa hållningar är enligt vår mening oönskvärda i skolan. Den som gör det första gör sina elever mindre rustade för livet i skolan och tillvaron efter den. De lärare som gör det andra gör kanske sina elever bättre rustade språkligt men eleverna går miste om möjligheter att reflektera över sitt eget och andras språk. (2006:38)

Författarna menar att eleverna ska känna till olika stilvalörer och att man bedöms efter sitt språk. Viktigast här är dock att de kan resonera om språkvårdsfrågor och själva, efter analys, ta ställning för och emot. (2006:38)

De hänvisar till Dunn & Dunn angående lärstilsteorin som betonar den metodiska

pluralismen. Syftet är optimal utveckling för den enskilda individen.(2006) Om kunskaper som grammatik säger de:

[…] lär sig elever sig detta bäst genom att de får dra nytta av sina lärstilspreferenser, d.v.s. sina individuella styrkor och behov. Konsekvenserna för undervisningen blir att det inte finns någon metod som passar alla elever, utan metoderna måste anpassas

individuellt.(2006: 69)

Författarna anser dock att man bör starta i det kända, elevernas språk, för att nå språklig kompetens och medvetenhet:

Det hör intimt samman med tanken att alla som har ett modersmål kan sin grammatik. Att utgå från den kunskap som var och en som språkbrukare besitter och använda denna vid utvecklandet av redskap för vidare observation och beskrivning av språk är alltså god pedagogik och utgör en konstruktiv metodisk ansats. (2006:30)

I övrigt rekommenderar Boström & Josefsson fysiska övningar som spel och lekar, att

(28)

3.4 Sammanfattande och jämförande analys

3.4.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna

I Grammatik som frihet och tvång menar Teleman att grammatiken står svagt i skolan och detta finner han obegripligt och deprimerande. Han anser att undervisningen är dålig och att den inte ger eleverna språkliga aha-upplevelser. Istället upplevs den som ett tvång och

fungerar som en förmedlare av ett kulturarv. Brodow, Nilsson & Ullström är i Retoriken kring

grammatiken kritiska till undervisningen och läromedlen i den. De anser att ämnet uppfattas

som självklart och centralt i svenskundervisningen men att det inte är baserat på modern språkforskning. Istället utgår man ifrån traditionell grammatikundervisning och eleverna lär sig ett begreppssystem med namn på ordklasser och satsdelar. Undervisningen bedrivs isolerat utan koppling till elevernas eget språk och lider brist på utmaning och spännande analyser. I

Vägar till grammatik menar Boström & Josefsson att grammatiken har en svag ställning.

Lärare och elever tycker att momentet är viktigt men vissa lärare tar inte upp det alls. Boström och Josefsson är inte tydliga i sin kritik men de jämför dagens undervisning med historiens formella träning och hävdar att den ibland blivit ren termexercis. Man utgår från läromedel med förenklade beskrivningar och rena felaktigheter. Dessutom dominerar det skrivna

språket. Samtliga författare är alltså kritiska till dagens undervisning, även om de ser olika på grammatikens ställning.

Teleman menar att dagens svensklärare är dåliga på grammatik och att de inte vet vad den fyller för funktion. Han skyller också på stoffträngseln i svenskämnet. Brodow, Nilsson & Ullström skyller på en stor spricka mellan undervisningspraxis och språkvetenskap. Skolorna vill ha traditionella grammatikavsnitt i läromedlen, vilket gör att detta är vad förlagen

(29)

De argument som Teleman för fram som relevanta i Grammatiken som frihet och tvång är det om ”Kunskap om människan”, ”Främmande språk” och ”Metaspråklig kompetens”. Han menar att den inre grammatiken är kärnan i humaniora, att grammatiken ger oss friheten att säga vad som helst. Han vill att vi ska se på den och se på vad den säger om människan. T ex tar han upp att vi skulle kunna ha en diskussion om vårt genusperspektiv utifrån grammatiken. Friheten genom grammatiken menar han är köpt med ett visst tvång. Tvånget består i att vi underordnar oss en kommunikationsgemenskap. Dock, anser Teleman, att det borde vara angeläget att skaffa sig kunskap om sig själv, även om man inte kan precisera vad den gör för nytta. Metaspråket menar han, är en förutsättning för lärandet av ett främmande språk. Han är övertygad om att grammatik är nödvändigt för att lära sig ett nytt språk under ickenaturliga former, då man kan titta på skillnader och likheter. De främmande språken kan, i sin tur, vara ögonöppnare för grammatik inom andra områden. ”Språkfärdighetsargumentet” är han inte lika övertygad om men han tror att grammatik kan vara en indirekt hjälp vid skrivning då den kan öppna ögonen för språkets uttryckssida och för språkliga formuleringar. Dåliga argument för grammatikundervisning anser han att de om bevarandet av kulturarv och en motverkan mot språkets förflackning vara.

Brodow, Nilsson & Ullström verkar inte tycka att något argument för grammatikundervisning är direkt bra. I Retoriken kring grammatiken säger de dock att argumentet ”Metaspråklig kompetens” är det mest rimliga. De menar att grammatiken bör ha en plats då det är en del av språkvetenskapen. En undervisning med fokus på litteratur och språk måste för språkets del utgå från vad vi vet om språket samt utgå från det levande språket. Barn lär sig språket och dess grammatik av sig själva men inte att göra en analys av det. Ett annat argument som skulle kunna vara giltigt är ”Främmandes språk”, där man hänvisar till Teleman. De ser dock ett problem med det och det är att alla svensklärare inte också är språklärare och att

läromedlen inte är bra nog för detta ändamål. De tar inte ställning till argumentet ”Kunskap om människan” men tar upp det och hänvisar till Teleman som säger att man borde skaffa sig insikt om något så centralt i människans liv som språket. Jag tolkar det som att de inte är helt negativa till argumentet då de vill att fokus i undervisningen bör ligga på språket som ett av de mest spännande uttrycken för det mänskliga. Argument som utgår från kulturarv,

allmänbildning och formalbildning diskvalificerar de. Vad gäller argumentet ”Språkfärdighet” tar det främst upp forskare som är kritiska och som kommit fram till att

(30)

Boström & Josefsson tar upp något positivt med alla argument som presenteras för grammatikundervisning. De anser att grammatik är viktigt för den som säger sig vara intresserad av det mänskliga varandet, då språket är det mänskligas kärna. De framhåller friheten grammatiken ger oss då vi kan uttrycka vad vi vill och vad som helst och menar att grammatikundervisning är en upptäcktsfärd i den inre språkliga intuitionen. Dessutom anser författarna att man genom den kan skaffa sig kunskap om sin egen personlighet.

”Metaspråklig kompetens” är för dem ett annat viktigt argument då det innebär att man kan sätta ord på sin språkliga medvetenhet. Boström & Josefsson tycker att grammatik och dess terminologi borde vara en självklar utgångspunkt vid observationer och analyser av språk. Det poängterar dock att det inte räcker att kunna terminologin utan att meningen är att eleven ska ha känna förtrogenhet med, färdighet i, och förståelse för grammatiken så att de kan resonera om språket. Grammatik för de främmande språken ser de som ett självklart argument. Man ska gå från det kända till det okända. De skillnader och likheter man kan se i en jämförelse kan man ha som stöd för konstruktioner på det främmande språket. Författarna hävdar att det finns en kris för de främmande språken i Sverige och att detta kan ha att göra med den dåliga grammatikundervisningen i grundskola och gymnasium. Det är mycket svårt att läsa språk på universitetet om man inte har grundläggande kunskaper i grammatik. Av jämlikhetsskäl tycker Boström & Josefsson att det är viktigt att alla elever lär sig grammatik för att, om inte i skolan så kanske senare i livet, lära sig ett nytt språk. De tror också att

grammatikundervisningen kan ha betydelse för bättre funktionell användning av språket. De lyfter fram forskare som visar på att grammatikkunskaper kan ha effekt för elevens

språkfärdighet. Författarna till Vägar till grammatik är de enda bland de jämförda som tar fram ett språksocialt och praktiskt argument. De menar att har man språklig makt har man makt över sitt liv. Boström & Josefsson är tveksamma till formalbildningens idé är positiva till allmänbildningsargumentet. De menar att man bör veta något om det grundläggande i grammatiken precis som att man lär sig grunderna i fysik eller biologi. Vi behöver inte kunna ha praktisk nytta av allt vi har kunskap om.

(31)

mänskliga. Jag tolkar detta som att man vill se ett fokus på den inre grammatiken. Undervisningen ska baseras på grammatiken som funktion och den bör vara kontrastiv. Eleverna ska öka sin språkmedvetenhet genom reflektion. För detta behöver de

begrepp och termer men också dem som är större än ord och sats. Läraren måste visa på språket som helhet och språket ska knytas till sin funktion. Boström & Josefssons resonemang om grammatikundervisning är starkt knutet till lärstilsteorin. Vad innehållet i undervisningen bör vara beror på vad den enskilda eleven. Generellt menar de dock att man i skolan bör ge en bild av språket som helhet och grammatikens del i denna helhet. Författarna vill att lärare framhåller skillnaden mellan normativ och deskriptiv grammatik och att man fokuserar på den inre grammatiken. Eleven ska uppleva att denna och alla andra kan sin grammatik och att det är den som beskrivs och analyseras. Ett mål är att eleven själv är förtrogen med olika

stilvalörer och kan resonera om språkbruk och språkvårdsfrågor.

Inte heller angående hur man bör undervisa är Teleman specifik, men jag hänvisar till det han säger ovan och till det han är kritisk till i dagens grammatikundervisning. Jag tolkar honom som att han vill att undervisningen motiveras, är sann, riktig och intressant samt att den ger eleverna språkliga aha-upplevelser. För detta krävs god ämneskompetens hos läraren. Undervisningen ska bestå av lärande och absolut inte vara kunskapsförmedling av ett

kulturarv. Som tidigare sagt menar Brodow, Nilsson & Ullström att grammatikundervisningen ska vara funktionell och kontrastiv och man ska knyta an till elevernas spontana nyfikenhet. I undervisningen ska man använda sig av elevens språk och texter med tillägg av professionella skribenters autentiska texter. Eleverna ska arbeta både individuellt och i grupp under

handledning av lärare som tvunget måste besitta en bred och djup ämneskompetens.

Författarna vill också se läromedel som belyser fenomen av kontrastiv karaktär och som visar grammatikens verkliga funktion. Analyser av språk bör ske genom textanalys, där

(32)

(33)

4. Diskussion

4.1 Sammanfattning och slutsats

Det första jag ville få en bild av var vad man i dessa texter säger om dagens

grammatikundervisning och vad man tror ligger bakom den. Det visar sig att alla författare är kritiska till dagens grammatikundervisning. De har dock lite olika utgångspunkt. Teleman och Boström & Josefsson menar att grammatiken står svagt i skolan och Brodow, Nilsson & Ullström anser att den har en självklar och central roll i undervisningen.

Kritiken går främst ut på att undervisningen inte är utmanande och spännande för eleven. Den är baserad på traditionell grammatikundervisning med begreppsinlärning och fungerar som förmedlare av ett kulturarv. Läromedlen utgår från samma perspektiv och innehåller

förenklingar av språkbeskrivningar och rena felaktigheter. Vad gäller språket menar man att det skrivna språket dominerar och att det inte finns någon koppling till elevernas eget språk. Orsakerna till den dåliga undervisningen tros vara att den inte är kopplad till modern

språkforskning. Man förhåller sig istället till den genom historiens traditionella

grammatikundervisning med formell färdighetsträning och är inte uppdaterade i frågan om vad nyttan med grammatik är. Lärarna har inte tillräckliga kunskaper och vet inte varför de bör undervisa i grammatik. En annan synpunkt är stoffträngseln i svenskämnet. Teleman och Boström & Josefsson menar att grammatiken bör få en starkare ställning medan Brodow, Nilsson & Ullström menar att den borde lämna plats för andra viktigare moment inom svenskämnet.

Vidare ville jag veta i vilken utsträckning det finns gemensamma förhållningssätt till grammatikundervisningens didaktiska perspektiv i texterna och hos deras författare. Vad gäller Varför grammatikundervisning ska bedrivas så finns en viss enighet. Argumenten ”Metaspråklig kompetens” och ”Främmande språk” får stöd i alla tre texter. Dock uttrycker Brodow, Nilsson & Ullström i Retoriken kring grammatiken att argumenten är rimliga snarare än goda. Teleman och Boström & Josefsson betonar hur viktigt argumentet ”Kunskap om människan” är, medan Brodow, Nilsson & Ullström inte tydligt tar ställning. Man är också enig i att argument som ”Formalbildning” och ”Förmedling av kulturarv” inte håller. Oenighet råder också om huruvida grammatikundervisning kan vara effektivt för

(34)

grammatik menar Boström & Josefsson att den är det. Teleman i sin tur tror att den kan ha en

indirekt positiv påverkan.

I frågan om Vad grammatikundervisningen ska innehålla finner jag några tydliga enigheter. Fokus ska ligga på den inre grammatiken, den intuitiva språkkänslan vi alla besitter och att det är den deskriptiva grammatiken som undervisningen ska utgå ifrån. Brodow, Nilsson & Ullström vill precis som Boström & Josefsson att man ska se till helheter snarare än begrepp som ord och sats och att eleverna ska ägna sig åt reflektion och resonemang kring språkfrågor. Slutligen tittade jag på Hur man anser att grammatikundervisningen bör bedrivas. I alla tre texter framhåller man lärarens betydelse för undervisningen. Som svensklärare måste du ha en bred och djup ämneskompetens och fungera som handledare i elevernas arbete med analys och resonemang om språket. Man bör enligt Brodow, Nilsson & Ullström och Boström & Josefsson arbeta med textanalys, elevens eget språk och titta på likheter och skillnader mellan eget språk och andras. Att arbeta både i grupp och individuellt är också fruktbart enligt dessa författare. För Teleman & Boström & Josefsson är det också viktigt att grammatiken får en ordentlig motivering. Boström & Josefsson vill att eleverna blir engagerade i diskussionen om varför det kan vara bra att ha kunskaper i grammatik och själv ta ställning.

Om jag ska ge en kort sammanfattande bedömning av hur författarna ser på grammatikens roll i undervisningen vill jag påstå att Boström & Josefsson i Vägar till grammatik är positivt inställda, att Teleman i Grammatiken som frihet och tvång är kritisk men positiv och slutligen att Brodow, Nilsson & Ullström är kritiska och negativt inställda.

4.2 Egen kritik av undersökningen

(35)

Då de tre texterna använder olika benämningar för företeelser inom grammatik och

undervisning, har olika upplägg och uttrycker sig relativt generellt om Vad- och Hur- frågan, har jag inte här redovisat resultat med den tydlighet jag hade önskat. Jag har försökt knyta det texterna säger till mina egna begrepp i den mån jag kunnat, men ibland har jag fått gå utanför dem för att beskriva vad författarna menar. Det kan också finnas en viss svårighet för läsaren att veta vilken text jag hänvisar till ibland då jag alternerat mellan att ange författare och textens titel. Detta gjorde jag för att undvika upprepningar och för att jag ibland ansåg det relevant att poängtera vad författaren/författarna står för och inte bara texten.

Vad gäller materialet kan det tyckas märkligt att två av texterna är hela böcker med flera författare, medan en av texterna är ett kapitel ur en bok skriven av en person. Detta beror på att tiden för arbetet inte medgav att jag tog mig an ett helt verk till, men att jag inte ville lämna Teleman helt utanför resonemanget då han är en av de främsta på området. Tyvärr medför detta att jämförelsen inte blir lika tydlig och detaljerad som jag önskat, inte heller lika bred. För detta hade jag behövt använda mig av fler författares texter. Inför nästa arbete kommer jag att tänka över materialvalet mer noggrant. Vidare kan man påpeka att de undersökta texterna inte hade helt samma syften. I Vägar till Grammatik är man tydligt positiv till grammatikundervisning och vill förmedla didaktiska grepp till svensklärare. I

Retoriken kring grammatiken är författarnas hållning kritisk och man ägnar sig främst åt

granskning av argument och diskussion om grammatikläromedel, samt redovisar lärarintervjuer. Då de tre texterna till viss del fokuserat på olika saker och har olika

utgångspunkter är en jämförelse av dem inte problemfri. T.ex. tar de inte alla alltid ställning till, eller diskuterar samma forskares resultat. Det är också så att ny forskning kommit fram mellan 1991 och 2006, som är tidsspannet mellan texterna. Kanske skulle Teleman,

exempelvis, uttala sig annorlunda om han skrev en text idag. Jag vill ändå påstå att en jämförelse av texterna är relevant, då de alla har grammatikundervisning som huvudämne, riktar sig till lärare och lärarstudenter, delger didaktiska perspektiv samt redovisar

forskningsresultat.

4.3 Slutord

Kan man göra någon generalisering utifrån detta arbete? Kan detta sägas vara en