Föreliggande studie har fokuserat på planeringsmöten i förskolan. Med en social- konstruktionistisk utgångspunkt har vi undersökt hur lärarna gemensamt konstruerar barnen och deras lärande, samt på vilket sätt specialpedagogens roll synliggörs i lärarnas samtal. Nedan har vi för avsikt att knyta samman de sex olika teman som framgick av lärarnas utsagor med de tre forskningsfrågor som ställdes inledningsvis.
Hur konstrueras barns lärande i lärarnas planeringsmöten i förskolan?
• Läroplanen är närvarande i lärarnas samtal. I viss mån framträder läroplanen som ett verktyg att nyttja när det gäller barns lärande. Verksamheten utgår ifrån ett förutbestämt tema. Utifrån det planerar lärarna aktiviteter och därefter stämmer de av med läroplanen för att se vilka mål som ”kommer in”. Det finns likheter i tidigare forskning om hur läroplanen används av lärare (bl.a. Ekström 2007, Skolinspektionen 2011).
• Även om läroplanen brukas som ett verktyg av lärarna, ser vi en tendens att den ägs av ”de andra8”. Lärarna verkar inte se läroplanen helt och hållet som sin egen, utan använder den för att legitimera sitt arbete inför de andra. På detta sätt skapar lärarna gemensamt sanningar med hjälp av språket (Burr 1995).
• Att lärarna utgår ifrån en färdig mall när de ska tala om barnens lärande kan vara ett problem. I vissa fall uteblir reflektionen kring lärandet eftersom lärarna är så koncentrerade på att anpassa sitt språk för att det ska passa in i mallen. Det blir således snarare en efterkonstruktion än en konstruktion.
• Fostran, omsorg och lärande är tätt sammanflätade i lärarnas utsagor, precis som läroplanen anger. Samtidigt gör detta att lärandet ibland blir svårt att identifiera och beskriva som en separat del. Skolinspektionens rapport (2011) ger en bild av att lärandet hamnar i skymundan för fostran och omsorg men den bilden framträder inte i vår studie.
• Även material och lärande tycks höra tätt samman. Lärarna beskriver materialet som ett verktyg. När ett nytt material (paddan) ska introduceras genererar det en intensiv
diskussion där lärarna gemensamt förhandlar fram vilka handlingar (aktiviteter, rutiner och regler) som ska vara kopplade till materialet. Materialet ska också anpassas till förskolan som historisk institution, vilket blir tydligt då lärarna jämför paddan med en bok (Burr 1995). Hur material och aktiviteter presenteras är också viktigt. Barnens nyfikenhet och intresse ska väckas och hållas vid liv och det verkar finnas en stor flexibilitet hos lärarna när det gäller att ändra i planeringen vid behov. • Att använda metaforer blir ett sätt för lärarna att sätta ord på lärandet, då detta är
komplext (Lutz 2009).
På vilka sätt beskrivs barngruppen respektive enskilda barn?
• Barnen beskrivs som aktiva och kompetenta och lärarna fäster stor tilltro till deras förmåga att genom sitt intresse och sina ”nyfikenhetsfrågor” driva temat framåt. Trots att lärarna planerar i frånvaro av barnen, är de ständigt närvarande i lärarnas utsagor vilket skapar delaktighet.
• Barnens ålder är av vikt då lärarna planerar aktiviteter. Även om barnen främst framträder som individer i kollektivet framträder det enskilda just här i lärarnas utsagor, som individer som sin ringa ålder till trots utmärker sig som kompetenta. Begreppen barnet som position och barnet som person är både samexisterande och konkurrerande (Bjervås 2011).
• Lärarna verkar dela barnens livsvärldar, det vill säga att de talar om varje enskilt barn som en individ. De tycks sträva efter att inte bara möta barnet utan även alla dess erfarenheter och egenskaper. Här framträder begreppet ”edu-care” (Halldén 2007) vilket innebär att omsorg och pedagogik integreras så som läroplanen anger och även Johansson och Pramling Samuelsson beskriver det (2001).
Är specialpedagogens roll synlig i planeringsmötena, och i så fall på vilka sätt?
• I materialet framträder två olika funktioner för specialpedagogen. Dels som en ”specialkompetensmyndighetsperson” som ger tyngd åt lärarnas önskan om mer resurser och dels som en rådgivare som konsulteras när det finns bekymmer kring ett barn. (Lutz 2006, Palla 2011)
Diskussion
I läroplanen för förskolan står det att förskolan ska vara ”rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar” (Skolverket 2010). Föreliggande studie visar att lärarna ständigt strävar efter detta, men att det roliga kommer först och att det lärande som finns, döljs bakom roliga aktiviteter. I lärarnas samtal står aktiviteterna och ”görandet” i centrum medan lärandet ”kommer in” automatiskt och slumpmässigt. Vår tolkning är att detta kan bero på att omsorg, fostran och lärande bildar en helhet, precis som läroplanen anger.
Bilden av det kompetenta barnet är starkt framträdande i lärarnas samtal, vilket också till stor del har stöd i läroplanen. En fara med detta kan dock vara att en alltför stor börda läggs på barnen om lärarna har för höga förväntningar på dem. På samma sätt kan det finnas barn som lärarna har för låga förväntningar på, på grund av deras ålder, någon typ av svårighet eller med egenskaper som inte passar in i verksamheten. Därför är det viktigt att lärarna ständigt reflekterar kring sin barnsyn och de olika roller de tillskriver barnen.
Även om de tre arbetslagens planeringsmöten liknar varandra i stora drag, finns också skillnader. Vi kan urskilja tre olika sätt att använda planeringstiden:
Planera (görande)
Lärarna diskuterar kring vilka aktiviteter som ska ingå i temat, hur aktiviteterna ska presenteras och vilket material som ska användas i aktiviteterna.
Reflektera (lärande)
Lärarna diskuterar ett nytt material, vilka regler och förhållningsätt som ska höra till det nya materialet, samt hur materialet ska passa in i just deras barngrupp.
Konstruera Lärarna förhandlar fram sitt arbete, hur de har gjort, varför de har gjort så och vad som har varit viktigt i deras arbete.
De undersökta arbetslagen växlar mellan ovanstående tre faser, dock tenderar ett av arbetslagen att fastna i konstruktionsfasen. Vår tolkning är att detta dels beror på att lärarna
har varsin dator framför sig och dels på att datorprogrammet de använder är nytt och att de inte har fått tid till att lära sig detta nya program. I datorprogrammet kan vi skönja ledningen/förskolechefen, som köpt in ett program för att underlätta den pedagogiska dokumentationen. Tyvärr överskuggar programmets utformning med sin statiska mall, lärarnas tillfällen till reflektioner kring barnens lärande. Konstruktionen blir i detta fall ett självändamål. De andra två arbetslagen har även de någon slags mall, dessa framträder dock inte lika starkt.
Med en specialpedagogs hjälp menar vi att fokus i lärarnas planeringsmöten skulle kunna förflyttas från en planering av görandet till en reflektion kring lärandet.