Redan i uppsatsens bakgrundsavsnitt konstaterades att dagens tvångsvårdslagstiftning framställs som bristande och att lagstiftaren trots det inte agerar. I uppsatsens andra kapitel har konstaterats att den separata tillämpningen av LVM respektive LPT inte ger upphov till några uppenbara ifrågasättanden; däremot förefaller tvångsvårdsregleringen föranleda brister gällande samsjuka personer som i och med samsjukligheten uppnår kriterierna för båda lagarna. Enligt förarbeten är vårdbehovet avgörande, det vill säga om missbruket eller psykiska störningen dominerar samsjukligheten. Utredningen av det lagtekniska samspelet mellan LVM och LPT indikerar enligt uppsatsens tredje kapitel att vård enligt LPT ges företräde när kriterier enligt både LVM och LPT är uppfyllda eftersom LPT ställer krav på ett
oundgängligt vårdbehov, och således ett mer omfattande vårdbehov. När enbart ett behov av
vård föreligger kan inte kriterierna för vård enligt LPT vara uppfyllda och LVM:s företräde blir i de fallen uppenbar. Förarbeten och lagtolkningen talar för att vårdbehovet är avgörande för vilken lag som ska tillämpas. Vårdbehovsbedömningens betydelse för vilken lag som ska tillämpas vid tvångsvård av en samsjuk person verkar emellertid inte vara en given tolkning bland beslutsfattare. Tillämpningen av LVM och LPT skiljer sig mellan kommuner vilket tyder på att rättstillämparen ges utrymme till avsevärt olika tolkningar av lagtexten. Det stora tolkningsutrymmet tyder på en bristande precision i lagtexten och således en frånvarande förutsebarhet.
Även om vårdbehovsbedömningens avgörande betydelse hade varit en given tolkning för vilken lag som ska ges företräde orsakar vårdbehovsbedömningen ny problematik i och med att beslut om vård enligt LVM respektive LPT fattas av olika aktörer. De olika beslutsfattarna försvårar åstadkommandet av en samlad bedömning av vårdbehovet eftersom en
beslutsfattare för tvångsvård av missbruk enbart får ta beslut enligt LVM medan en beslutsfattare för psykiatrisk tvångsvård enbart får ta beslut enligt LPT. Upplägget kan föranleda att båda beslutsfattarna anser att vård enligt den andra lagen är mer passande, samtidigt som de inte kan kontrollera att beslut enligt den andra lagen faktiskt fattas. Det resulterar i att den samsjuka kan lämnas utan vård, och således “falla mellan stolarna” trots att den samsjuka personen uppnår kriterier enligt både LVM och LPT. Utöver problematiken som föds av lagarnas olika beslutsfattare kvarstår faktumet att lagen inte garanterar
kombinerad vård för den samsjuka, trots parallella beslut enligt 4 § 3 st. LVM. Kombinerad vård kräver en samverkan mellan kommun och region, vilket dessutom är lagstadgat. En fungerande samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård hade föranlett att dagens lagtekniska upplägg möjligen fungerat, men verkar enligt Socialstyrelsen och IVO inte uppnås i praktiken.
All maktutövning inom den offentliga sektorn ska präglas av de offentligrättsliga
grundläggande principerna, däribland legalitets-, likhets- och objektivitetsprincipen. Det innebär sammanfattningsvis att lagen måste konstrueras på ett tydligt sätt som resulterar i konsekventa bedömningar och således förutsebarhet och likabehandling. Tillgodoseendet av de grundläggande principerna är emellertid inte uppenbar inom tvångsvårdslagstiftningen då det konstaterats att dagens upplägg av tvångsvårdslagstiftningen är oförutsebar för samsjuka i och med dess otydlighet i fråga om samspelet mellan LVM och LPT. Det har även
framkommit att nyttjandet av LVM skiljer sig mellan olika kommuner vilket talar för
inkonsekventa bedömningar genom landet, och således en bristande likabehandling. Slutligen kan faktumet att det är olika beslutsfattare för vård enligt LVM respektive LPT möjligen ha resulterat i att andra faktorer än individens bästa blivit beaktade i beslutsfattandet, vilket åtminstone inte talar för ett givet tillgodoseende av objektivitetsprincipen. För att de grundläggande principerna ska kunna tillfredsställas på ett mer framgångsrikt sätt krävs en tydligare tvångsvårdslagstiftning och en mer konsekvent bedömning kring samsjukligheten och hur det specifika fallet borde behandlas, möjligen genom att samla huvudansvaret hos en och samma huvudman. Det hade emellertid inneburit en stor förändring i normsystemet till följd av tvångsvårdslagstiftningens utbredda uppbyggnad.
Tvångsvårdslagstiftningens uppbyggnad har redogjorts för i uppsatsens andra kapitel där det framgår att tvångsvård för missbruk respektive psykiska störningar regleras i två olika lagar hänförda till olika ramlagar och därmed olika huvudmän. Uppdelningen antyder att
hälsotillstånden idag anses erfordra olika behandlingsmetoder och att missbruk anses vara en problematik av huvudsakligen social natur medan psykiska störningar anses vara en
problematik av huvudsakligen medicinsk natur. De olika lagarna stadgar olika mål och syften vilket föranleder att det ställs olika krav på missbruksvård gentemot psykiatrisk vård.
Dessutom medför ramlagarna olika rättigheter och skyldigheter vilket demonstrerar att ramlagarna skiljer sig i den mån att den enskilde kan gå miste om eller erhålla fler rättigheter vid en sammanföring av LVM och LPT. Det uttalade behovet av kombinerad vård för den samsjuka, talar för att bilden av hälsotillstånden börjar ändras och betraktas vara av mer likvärdig natur. Den anförda uppfattningen bekräftas ytterligare av, och samtidigt föranleder, den utbredda ambitionen om en integrering av LVM och LPT, samt överföring av ansvaret på en och samma huvudman. Det hade emellertid inneburit en betydande förändring inom det svenska normsystemet eftersom 4 olika lagar berörs, varav två är omfattande ramlagar. Enligt uppsatsens fjärde kapitel kan utläsas att det de lege ferenda råder olika uppfattningar om hur en optimal tvångsvårdslagstiftning bör utformas. Medan vissa förespråkar en integrering av LVM och LPT samt överföring av huvudmannaskapet på en och samma huvudman, anser andra att de utredningar som hittills upprättats är otillräckliga gällande redogörelsen för potentiella juridiska konsekvenser av lagförslaget samt evidens av
hälsotillstånden. Det har även förelegat olika uppfattningar om vad en integrering av LVM och LPT hade inneburit; om begreppet “allvarlig psykisk störning” utvidgats eller inte. I det fallet lagförslaget innebär en utvidgning av begreppet har befarats att den samsjuka skulle
omfattas av andra bestämmelser som nyttjar begreppet “allvarlig psykisk störning”. Att definiera ett missbruk som en allvarlig psykisk störning har dessutom ansetts sträcka
begreppets definition längre än vad den framtagna evidensen möjliggör. Kritiker av förslaget har istället föreslagit en ny bestämmelse i LPT som berör missbruk, men med samma
följdregler som tvångsvård för en “allvarlig psykisk störning”. Det hade inneburit ett
förtydligande av när hälso- och sjukvården ska ta ansvar för en person med ett missbruk och samtidig psykisk störning.
I ljuset av uppsatsens slutsatser verkar en integrering av LVM och LPT vara rimligast att förespråka, förutsatt att det går rätt till. Med en gemensam lag och huvudman för missbruks- och psykiatrivården hade beslutet gällande samsjuka inte föranletts av hänvisande till annan vård utan att sådan vård beslutats. Det hade inte heller anpassats till annat än individens vårdbehov eftersom andra intressen såsom finansiering inte varit av intresse; dessutom hade en kombinerad vård sannolikt varit enklare att åstadkomma. Däremot kvarstår faktumet att mer evidens gällande hälsotillstånden erfordras för att överföra ansvaret av ett hälsotillstånd på en annan huvudman. Det föranleder uppfattningen om att lagstiftaren, med de hittills uppkomna utredningarna, inte bör genomföra ändringar av den omfattningen. För att uppnå motsvarande resultat som hade kunnat uppnås med en gemensam huvudman för missbruk och psykiska störningar, utan ett gemensamt huvudmannaskap, krävs en god samverkan mellan huvudmännen för att garantera att någon tar ansvar för den samsjuka personen. Det hade därav varit angeläget att förtydliga lagtexten. Ytterligare lagstadgade krav på samverkan har i och för sig tillkommit i strävan att reducera de brister som uppkommer av det delade
huvudmannaskapet; dessvärre utan framgång i praktiken. Möjligt är att de stadgade samverkanskraven är alltför abstrakta och att rättstillämparen behöver mer detaljerade riktlinjer om vilken huvudman som ska ansvara för vilken detalj i vården för den samsjuka; dels för att ingen ska kunna avhända sig ansvaret för den samsjuka, och dels för en mer förutsebar och således rättssäker lagstiftning.
Sammanfattningsvis kräver en framtida lagändring en gedigen utredning gällande alla rättsliga konsekvenser som uppstår till följd av förändringen i normsystemet, samt evidens bakom hur ett missbruk respektive psykisk störning bör behandlas för att det lagtekniska upplägget ska resultera i att samsjuka personer får en optimal vård. Tvångsvård är ett undantag av förbudet mot frihetsberövande och således ett integritetskänsligt område. Det innebär att området måste behandlas med yttersta restriktivitet och en nolltolerans bör råda mot ett bristfälligt beaktande av de grundläggande principerna. Eftersom det på
tvångsvårdens område konstaterats att de grundläggande principerna inte verkar beaktas i tillräcklig mån behövs en förändring av rättsläget, men samtidigt som en förändring erfordras kräver likväl en lagändring på tvångsvårdens område yttersta restriktivitet. En lagändring kan äventyra en mänsklig rättighet, i form av individens integritet, om inte yttersta restriktivitet och därmed en tillräcklig utredning är genomförd innan en lagändring träder i kraft. En tillräckligt gedigen utredning har inte ansetts genomföras sedan 2011 vilket verkar vara svaret på varför rättsläget stagnerat gällande större lagändringar under den tiden, trots ett behov av
en förändring gällande tvångsvårdslagstiftningens utformande. Det återstår att se när en tillräckligt utförlig utredning åstadkommits och vad den framhåller som det mest gynnsamma utformandet av tvångsvårdslagstiftningen gällande samsjuka personer.