3 Syfte och frågeställningar
5.2 Sammanfattning av resultat
Studiens resultat kommer att sammanfattas utifrån studiens frågeställningar. Först sammanfattar vi resultat angående kön och ålder, därefter undervisningsämne och sedan yrkesverksamma år. Avsnittet avslutas med en sammanfattning i punktform.
Vi kan se en ökning av kunskaperna om ätstörningar i och med en ökande ålder, speciellt när det handlar om att skatta sin egen kunskap. Eftersom ålderskategorin 24-30 låg lägst när man tittar på medelvärdet i alla tre värderingsfrågorna, med ett medelvärde på 3,38 medan resterande ålderskategorierna låg över ett medelvärde på 4,0 (skala 1-6), med ett undantag då ålderskategorin 45-50 hade ett medelvärde 3,74.
Hur man ser på människans hälsa i relation till ålder finns inga stora skillnader, majoriteten av alla grupper ser på hälsa utifrån ett salutogent perspektiv, eftersom de ser på människans hälsa utifrån skalan optimal hälsa - minimal hälsa. Andelen som ser på människans hälsa utifrån ett patogent perspektiv var lägst i ålderskategorierna 24-30 och 45-50.
Vi kunde se skillnader mellan kunskaper om de olika formerna av ätstörningar. De vanligaste formerna (AN och BN) var de mest igenkända, däremot kunde vi se bristfälliga kunskaper om de mer sällsynta formerna av ätstörningar. Vi kan sammanfatta att det finns en kunskapslucka om ätstörningar bland lärare.
Sammanfattningsvis när man tittade på skillnader mellan kön och skattning över kunskaper, bemötande och tillvägagång låg kvinnor generellt högre än männen. Dock låg männen försumbart högre upp än kvinnor när det gällde hur bekväm de var att bemöta elever med ätstörningar.
Lärare i idrott och hälsa skattade sig i genomsnitt lägre än andra lärare i frågorna som handlade om att skatta sin kunskap, bemötande och tillvägagång. Om man tittar på medelvärdet för alla undervisningsämnen i varje undervisningskategori ligger idrottslärarna på 3,45, lärarna i IHK ligger på 4,09 och lärare i andra ämnen ligger på 4,04 (skala 1-6). Det påvisar en stor skillnad från idrottslärare till de två andra lärarkategorierna. Däremot i frågan om hur man går tillväga om man ser en elev med varningssignaler hade alla kategorier liknande svar.
Hur länge man varit ute i arbetslivet har ett samband med kunskaper om ätstörningar och om man anser sig veta hur man ska gå tillväga. Desto fler år i yrket desto mer kunskap. Dock är det relativt jämnt mellan åldrarna när det handlar om hur bekväm man är att bemöta elever med ätstörningar.
Sammanfattningsvis kan vår undersökning, utifrån frågeställningarna: 1. Hur påverkar lärarens ålder och kön hens arbete kring ätstörningar i skolan inom Stockholms Län?, 2. Hur påverkar lärarens undervisningsämne hur hen arbetar kring ätstörningar i skolan inom Stockholms Län? och 3. Hur påverkar antalet år i yrket hur lärare arbetar kring ätstörningar i skolan inom Stockholms Län?, presentera följande huvudresultat:
● Det finns en kunskapslucka om ätstörningar. ● Kunskaperna är erfarenhetsbaserade.
● Det finns skillnader mellan könen.
● Det finns skillnad mellan yrkeskategorierna.
6 Diskussion
I detta kapitel presenteras först en diskussion över resultatet. Diskussionen kopplas till studiens kunskapsöversikt och det teoretiska ramverket för studien. Kapitlet avslutas med en slutsats och en kritisk metoddiskussion.
6.1 Resultatdiskussion
Vi kommer att analysera resultaten systematiskt utifrån studiens frågeställningar. Resultaten kommer först att diskuteras utifrån ålder och kön, sedan utifrån undervisningsämne och avslutas med yrkesverksamma år. Diskussionen kommer att ha samma struktur som presentationen av resultaten. Studien undersöker hur idrottslärare och lärare i andra ämnen i Stockholms län arbetar kring ätstörningar i skolan. Syftet med detta är ge en bild av vilka faktorer som påverkar arbetet med ätstörningar.
Det primära tillvägagångssättet för alla ålderskategorier signalerar ett mer patogent synsätt på människans hälsa, eftersom samtliga ålderskategorier valde ett mer passivt tillvägagångssätt som inkluderar en skolsköterska, när det handlar om hur man ska gå tillväga vid upptäckandet av varningssignaler av ätstörningar. Det minst vanliga alternativet är aktiv handling som inte involverar sjuksköterska eller annat stöd. Vi tycker detta är ett motsägelsefullt resultat och vi undrar helt enkelt om det kan vara så att frågan på hur de skulle agera (se diagram 3) är närmare sanningen, eftersom den kan upplevas som mindre ledande än frågan om vilken syn lärarna har på människans hälsa/ohälsa. Lärarna kanske känner att de gärna lämnar över ansvaret på skolsköterskan som ska ha en skolning om hur man hanterar ätstörningar. Därav kan man säga att lärarnas synsätt på hälsa inte korrelerar med tillvägagångssättet. Med andra ord kännetecknas synsättet av det salutogena perspektivet medan tillvägagångssättet det patogena (Eriksson, 2015; Hanson, 2010).
Vi kunde se en osäkerhet bland 45-50 åringarna i att bemöta elever med ätstörningar. Kan osäkerheten bero på att de precis som idrottslärarna har hunnit få mer erfarenhet och därmed blivit osäkra på sin egen förmåga att göra skillnad. Det kanske har utvecklat en större respekt för problematiken. Hand i hand med erfarenheten kommer också kunskapen vilket visar ett högre värde i denna mätning för 45-50 åringarna. Eller beror den säkerheten, som de yngre kategorierna verkar visa, på att den yngre generationen har gått i skolan under en tid då ätstörningar har blivit allt vanligare och diskuterats mer frekvent i media? Problematiken tas
ofta upp i sammanhang med sociala medier och en yngre kategori av lärare kanske vistas i dessa medier i större grad än vad de äldre gör. Detta stödjer även det Fernandez och Pritchard (2012) kom fram i sin studie, om hur sociala medier påverkar ens kroppsuppfattning och strävan efter olika ideal.
Den kunskapslucka vi såg när det gällde de mer ovanliga formerna av ätstörningar kan implementeras på alla åldersgrupper. Åldern visade sig ha betydelse då lärarna skulle känna igen olika typer av ätstörningar. Det som samtliga ålderskategorier har gemensamt är att kunskapen om ortorexi ligger långt ner. Hos ålderskategorin 24-30, låg ortorexi en aning högre upp. Det kan bero på att ortorexi är en nyare form av ätstörning, starkt kopplat till träning och strävan efter den perfekta kroppen som visas på sociala medier. Därför kan den yngre ålderskategorin vara mer medveten om denna typ av ätstörning än de andra ålderskategorierna. Det resultat som var oroväckande och visade ytterligare en kunskapslucka var gruppen 50+, eftersom endast ca 40% av dem igenkände ortorexi. Detta stärker behovet av fortbildning om ätstörningar, specifikt av de okända formerna, precis som Känsälä (2012) och Leivo och Lång (2020) kom fram i sina studier, fortbildning behövs. Både inom lärarutbildningen men även på arbetsplatsen. Speciellt då ortorexi är en mindre känd form har den en svag vetenskaplig grund men desto mer känd populärversion (Håman, 2016).
Kvinnor skattade sig högre än män både i frågan om sina kunskaper men även om de visste hur de skulle gå tillväga om en elev visade varningssignaler. Det som är intressant i detta är det som Hwang & Nilsson (2019) visat, att det är vanligare med ätstörningar hos kvinnor än hos män. När man pratar om anorexia nervosa, bulimia nervosa och ätstörning utan närmare specifikation kunde de se att sammanlagt 6% av alla unga kvinnor som är 13-30 årsåldern, insjuknar i någon form av ätstörning. Av alla som insjuknar räknas andelen killar till ca 8% (Hwang & Nilsson, 2019). Därför kan man kunna dra slutsatsen att kvinnor har mer kunskap om ätstörningar eftersom de drabbas av det i högre grad.
Idrottslärare i relation till andra lärare skattade sig lägst när det gällde kunskap, bemötande samt tillvägagångssätt gällande ätstörningar. Är det för att de oftare konfronteras med frågorna och då känner sig hjälplösa i att kunna bistå sina elever med följden att de bedömer sin förmåga som lägre? Varför skattar lärare sig högre om man undervisar i något annat än idrott, antingen tillsammans med idrott eller endast annat undervisningsämne? Det kan även bero på att enligt styrdokumenten (Skolverket 2011a; 2011b) har idrottslärare ett särskilt
ansvar att förmedla hälsans betydelse för individen och samhället, både i grundskolan men även på gymnasiet. Eftersom det tas upp i kursplanen blir det aktuellt för lärare i idrott och hälsa, samt medför ett annat ansvar på dem.
Intressant är att huruvida en lärare hade legitimation eller inte spelade ingen roll för hur man svarade. Kan det bero på att kunskap om och erfarenheter av ätstörningar förvärvas utanför ramen för arbetet. Det var trots allt 63,5% av alla som svarat som svarade att de hade fått information om ätstörningar under sin utbildning. Vilket blir då intressant eftersom Ehrling (2013) kom fram till att enbart en bråkdel av kunskaper om ätstörningar har hämtats från utbildningen och har däremot hämtats genom erfarenhet, medan vårt resultat visar att en relativt stor andel har fått kunskap under sin utbildning.
Hur man agerar när man ser varningssignaler i relation till undervisningsämne visade ungefär samma resultat som i relation till ålder. Det som blev intressant i relation till ämne var att de som undervisar i någon form idrott och hälsa, inte hade stora skillnader mellan svaren jämfört med lärare som undervisar i övriga ämnen. Utifrån detta skulle man kunna dra en slutsats att ämneslärarutbildningar i idrott och hälsa är mer salutogent präglade eller att idrottslärarnas tankesätt präglas av det salutogena, då man inte stämplar eleven direkt som sjuk. Då 46% av lärarna i annat ämne valt alternativet ”Jag pratar om detta med mentor och skolsköterska, hen måste undersökas om hen är sjuk”, känns det som att de lättare stämplar en elev som sjuk, vilket tangerar ett patogent synsätt. Eriksson och Hanson (2015; 2010) skriver att oftast kan det salutogena synsättet på hälsa öka hälsa och välbefinnande, därav kanske lärarna i idrott och hälsa har en större tendens att avvakta och se elevernas mående som en helhet om de resonerar utifrån det salutogena synsättet (Eriksson, 2015; Hanson, 2010).
Hur många år en lärare har jobbat (se diagram 8) speglar på många sätt hur de olika ålderskategorierna hade svarat (se diagram 1) i samma frågor. Detta är inte speciellt överraskande men det stärker studiens reliabilitet då dessa två grupper gav liknande svar. Detta ger stringens åtminstone i denna fråga, om man antar att de yngre personerna har jobbat kortare än de äldre. Det kan dock inte uteslutas att de äldre har jobbat längre än de yngre. Då kan vi konstatera precis som Ehrling (2013) att kunskap och bekvämlighet ökar genom åldern.
Att vi ser högst värden i dessa grupper (10-15 respektive 15-20 års erfarenhet) kan bero på att de troligen inte tillhör den äldsta kategorin av lärare, de som inte växt upp med sociala
medier, medierapportering om ätstörningar med mera. Men att de ändå jobbat och levt så pass
länge att de kunnat nyttja den tid de växte upp i och omsätta det i arbetserfarenhet som i sin
tur leder till att de känner sig mer bekväma och pålästa i frågorna än de andra grupperna.
Resultatet stödjer även det som Ehrling (2013) kom fram till i sin studie, att en bråkdel av
kunskaper om ätstörningar har hämtats från utbildningen, men däremot har vuxit genom livserfarenheten. Man kan se att beroende på vilken kunskap man har, är den kopplad till hur
bekväm man är att bemöta eleverna. Även Fritsén et al. (2014) och Fernandez och Pritchard
(2012) visar att att media kan vara en faktor som ger en negativ påverkan på ungdomarnas
kroppsuppfattning. Det kan vara en av anledningarna till att vi ser denna skillnad i värdena för
de olika ålderskategorierna.
6.2 Metoddiskussion
Den rådande pandemin kan ha påverkat vår studie på ett positivt sätt, genom att få en bättrespridning på våra svar, eftersom den utfördes digitalt. Detta är förstås något vi ej kan
kontrollera och verifiera, eftersom svaren var helt anonyma, vi vet inte vilken skola eller del
av Stockholm ett visst svar är kopplat till. Det som studien måste ta hänsyn till i
datainsamlingen är samhällets läge mitt i den pågående pandemin och aktuella
rekommendationer. COVID-19-pandemin kan ha påverkat vår svarsfrekvens negativt då vi
inte fick träffa våra respondenter och samla in data med fysiska papper som vi delar ut själva.
Antalet svar bedömer vi dock att det slutligen bör ha landat på ungefär samma antal (ca 140
svar). Om vi hade valt att använda oss av intervju som metod hade vårt urval blivit färre och haft en
lägre generaliserbarhet. Det hade dock varit lättare att ställa de frågor som leder vidare från de
svar som vi med denna metod fick. Det salutogena perspektivet har varit både befriande men
även begränsande och valet av detta medförde en viss risk att ett annat perspektiv hade inneburit att vi fått svar som inte är mindre viktiga men möjligen mer aktuella. Kanske hade
ett genusperspektiv varit mer aktuellt då vi såg dessa skillnader bland män och kvinnor.
Vidare hade intervjuer möjligen visat nyanserna på de skillnader vi såg mellan de olika undervisningsämnen tydligare. Intervjuer med idrottslärare och med andra ämneslärare hade varit intressant att göra, för att ytterligare komma mer in på djupet i problemområdet.
Studiens validitet skulle kunna ha ökats genom randomisering av urvalsgrupper, eftersom bristfällig randomisering kan minska den interna validiteten för studien. En randomisering
gjordes inte på grund av studiens tidsram, men för att öka validiteten försökte vi nå ut till så många lärare som möjligt runt om i Stockholms Län för att öka representativiteten. Studien skulle däremot ha kunnat haft en randomisering på vilka av Stockholm stads skolor som kontaktades (Hassmén & Hasmmén, 2008).
Vi ökade studiens validitet genom att utföra en pilotstudie. Dock skulle man kunnat ha genomfört en pilotstudie på lärare som varit ute i arbetslivet ca 10-15 år istället för att genomföra den på nyexaminerade lärare, det skulle kunna ge mer värdefull information då dessa eventuellt har mer inblick och erfarenhet om problemområdet. Studiens reliabilitet skulle kunna hotas av dåligt konstruerade instrument, som kan orsaka slumpmässiga fel, till exempel en bristfällig enkät med slarvfel och olåsta svarsalternativ. I vår studie hade ett svarsalternativ inte låst sig och detta kunde åtgärdas med enbart med ett bortfall på 14 personer på den frågan. Genom att vi kunde åtgärda och ha alla svarsalternativ stängda kunde inte fler slumpmässiga fel ske (Hassmén & Hassmén, 2008).
Sammanfattningsvis kan den rådande pandemin ha påverkat vår studie på ett positivt sätt, genom att få en bättre spridning på våra svar. Om vi hade valt att använda oss av intervju som metod hade vårt urval blivit färre och haft en lägre generaliserbarhet. Studiens validitet skulle kunna ha ökats genom randomisering av urvalsgrupper. Slutligen ökade vi studiens validitet genom att utföra en pilotstudie.
7. Slutsatser
Majoriteten av lärarna i studien ser på människans hälsa utifrån ett salutogent perspektiv, men väljer ett tillvägagångssätt som tyder på att de ser på människans hälsa utifrån det patogena synsättet. Detta innebär ett mer passivt tillvägagångssätt när det handlar om hur man ska gå tillväga vid upptäckandet av varningssignaler, oavsett faktorer som lärarens ålder och kön, år i yrket och undervisningsämne.
Kvinnor skattar sig högre både i frågan om sin kunskap om och vetskapen om hur man ska gå tillväga, medan män var mer bekväma att bemöta elever med ätstörningar. Det kan ha och göra med både att en större andel av kvinnor insjuknar i ätstörningar, men även hur samhället är uppbyggt så att män oftast jobbar i högre yrkespositioner, vilket kan generera ännu större självförtroende hos dem (Dalingwater, 2018; Hanson, 2020).
Lärare i idrott och hälsa skattade sig lägst i de olika värderingsfrågorna. Det kan bero på att idrottslärare oftare konfronteras med frågorna, både inom undervisning och bland elever och därav kan uppleva ett större behov av hjälp och därmed skattar sig lägre.
Lärarlegitimation spelade ingen större roll i skattningen av sina kunskaper, bemötande och tillvägagångssätt. Det finns en kunskapslucka mellan olika grupper av lärare om de olika formerna av ätstörningar utöver anorexia nervosa och bulimia nervosa. Högre kunskap, bemötande och tillvägagångssätt korrelerade med en högre ålder och antalet år i yrket, vilket tyder på att enbart en bråkdel av kunskaperna om ätstörningar kommer från lärarutbildningen, den verkar snarare växa med ökande livserfarenhet. Det är viktigt att öka fortbildningen, för att öka kunskapen om de olika formerna av ätstörningar, för att kunna förebygga och upptäcka dessa elever tidigt. Ämneslärarprogrammet på GIH inbegriper inte ätstörningar explicit, även om det är något vi anser viktigt för framtida lärare för att gynna arbetet kring kroppsideal och förebyggandet av ätstörningar.