Den här framställningen har ytterst syftat till att analysera hur begreppet gemensam partsavsikt behandlas av HD och därmed domstolarna i stort. Redan inledningsvis av- skrivs möjligheten att partsavsikt skulle kunna ha med parters faktiska avsikt att göra. Istället har framställningen inriktats på att baklängeskonstruera begreppet genom att se till hur HD behandlar begreppet praktiskt. Genom att redogöra för ett modellfall som på grund av sitt stora antal avtalsparter aktualiserade samtliga för framställningen relevanta frågor var syftet att visa att HD:s sätt att förhålla sig till begreppet gemen- sam partsavsikt avsevärt skiljer sig från det förhållningssätt som förespråkas i doktri- nen. Därmed har det varit min mening att visa att teoribildningen kring partsavsiktbe- greppet inte överensstämmer med praktiken. Enär detta inte är en insikt som jag kommit till på egen hand, utan som redan lyfts av till exempel Samuelsson, är det min mening att när teorin inte överensstämmer med praktiken tappar teorin i någon mån sitt existensberättigande. Det blir oklart vad teorin, det vill säga doktrinen, fyller för funktion om den inte kan vara till ledning för praktiken, det vill säga domstolarnas dömande verksamhet eller de som har att argumentera inför domstol.
Det anförs ovan att doktrinen brister i sin uppgift att rekonstruera och systemati- sera rättssystemet. Det är min mening att det av doktrinen inte framgår att HD har minskat den gemensamma partsavsiktens innebörd till att endast vara en sorts säker- hetsventil som egentligen endast används när det framgår av avtalspreliminärer att det skrivna avtalet inte motsvarar det parterna menat avtala om. Doktrinen är vanligtvis praktiken till nytta, men vad gäller partsavsiktsbegreppet skiljer sig den i doktrinen förespråkade uppfattningen om att partsavsikten är ett tolkningsdatum av högre digni- tet än andra så pass mycket från hur HD i praktiken förhåller sig till begreppet att doktrinen snarare minskar förståelsen för begreppet än ökar den.
Det har även konstaterats att HD har förpassat den gemensamma partsavsikten till att endast kunna vara utslagsgivande vid tolkningen av avtal i de fall där tolkningsdata som tyder på vad den gemensamma partsavsikten kan tänkas vara står att finna utan- för själva avtalet. Det har konstaterats vara endast vid fall där sådana avtalsexterna omständigheter, avtalspreliminärer, åberopas som den gemensamma partsavsikten kan tillmätas betydelse. HD har nämligen konstaterat att det i många fall, särskild om av- talet har många parter eller om parternas mellanhavanden regleras av ett standardav-
tal, inte ens är lönt att eftersöka en gemensam partsavsikt, trots att HD uttalat att målet med varje tolkningsoperation ytterst är att finna en sådan gemensam avsikt. Därav kan slutsatsen dras att begreppet gemensam partsavsikt förpassats till att bli en säkerhets- ventil för det fall det står klart att parterna avsett någonting annat än det som fram- kommer vid en bedömning av avtalsinnehållet på det HD kallat ”objektiva grunder.”
De ”objektiva grunderna” ska enligt HD:s praxis vara någonting annat än det som kan ligga till grund för ett fastställande av en gemensam partsavsikt, det vill säga de ”objektiva grunderna.” Det har konstaterats att detta andra inte kan vara någon form av subjektiva grunder eftersom sådana skulle vara just subjektiva och därmed inte fastställbara. Istället är det min mening att det objektiva i ”objektiva grunder” syftar till tolkningsoperationens mål och inte till grunderna för operationen då dessa av na- turliga skäl alltid är objektiva. Med detta förstås att när HD söker utröna partsavsik- ten, eller oftare avskriver möjligheten att fastställa en sådan, görs det på objektiva grunder, men dessa grunder tas till intäkt för hur en kontraherande parts subjektiva verklighet tett sig vid avtalstillfället. Meningen är alltså att med objektivt identifier- bara fakta försöka visa på den subjektiva disposition som föranledde en eller flera av- talsparter att ingå det avtal om vilket det sedermera tvistas.
Med den förståelsen i ryggen, det vill säga att det alltid rör sig om objektiva grun- der eller omständigheter, framträder en bild av hur HD skiljer mellan det som domsto- len kallar ”objektiva grunder” och det som kan ligga till grund för ett normativt utta- lande om vad den gemensamma partsavsikten var vid avtalets ingående. HD har näm- ligen varit vänliga nog att exemplifiera vilka omständigheter som kan föranleda dom- stolen att uttala sig om den gemensamma partsviljan, avtalspreliminärer, och vad som ska anses vara utslagsgivande när sådana omständigheter inte åberopats av parterna. Skiljelinjen mellan omständigheter som kan läggas till grund för uttalanden om den gemensamma partsavsikten och de ”objektiva grunder” som tolkningen ska bygga på om sådan andra omständigheter saknas visar till sist att HD:s sätt att förhålla sig till partsavsiktbegreppet skiljer sig från det som förespråkas i doktrinen. I doktrinen har det nämligen framhållits att om den gemensamma partsavsikten utgör avtalet utgör också avtalet den gemensamma partsavsikten. HD har gjort avsteg från denna enkla ekvation och tenderar istället att tillskriva avtalet egenskaper som annars hade kunnat tillskrivas parterna. HD har till exempel fastslagit att även då det inte var lönt att söka efter en gemensam partsavsikt kan, på ”objektiva grunder” ett av parterna avsiktligt syfte med den ifrågavarande klausulen fastslås. Det är en, enligt min egen uppfatt-
ning, olycklig utveckling men det förefaller inte finnas någon antydan till att HD:s praxis är på väg åt ett annat håll. Tvärt om ägnas partsavsiktsfrågan knappt en tanke utan avskrivs nästan slentrianmässigt av HD med vad som nästan kommit att bli en standardiserad formulering om att det inte framkommit någonting utanför själva avta- let som skulle kunna tala för en gemensam partsavsikt. I ett fall som får exemplifiera HD:s avslappnade förhållningssätt till den gemensamma partsavsikten, NJA 2014 s 960, gick domstolen till och med så långt att den fastslog att det inte fanns någon ge- mensam partsavsikt och att avtalet därför skulle bedömas enligt en näst intill standar- diserad modell för tolkning av standardavtal. Hur avtalet över huvud taget skulle ha uppkommit när det inte funnits någon gemensam partsavsikt kommenteras inte av HD och domstolen visar därmed tydligt att partsavsiktsfrågan har en underordnad bety- delse i förhållande till själva avtalets författning och systematik, det vill säga i förhål- lande till ”objektiva grunder”. Den slutsatsen, att partsavsikten i praxis har intagit en mer underordnad roll än vad som tagits för givet i doktrinen föranledde ett kapitel om lagtolkning och skillnaden mellan lagtolkning och avtalstolkning. I kapitlet om lag- tolkningen framförs argument för att öppet erkänna att partsavsikten har en underord- nad betydelse och att HD bör närma avtalstolkningen med lagtolkningen på så sätt att ordalydelsen erkänns som det centrala tolkningsmomentet i varje tolkningsoperation. Sammanfattningsvis kan därför sägas att HD:s förhållningsätt till den gemen- samma partsavsikten kokar ner till att en sådan avsikt endast är en säkerhetsventil för att tillförsäkra att avtal inte tolkas mot båda parters uttryckta vilja. En fastställd ge- mensam partsavsikt kan dock endast vara utslagsgivande i de fall det ens anses lönt att eftersöka den, tydligen inte vid avtal med stort antal parter eller då standardavtal tillämpats, de tolkningsdata som underbygger tolkningen av den gemensamma parts- avsikten är avtalstexterna och att den således fastställda viljan motsäger det innehåll som fastställts genom en tolkning av det skrivna avtalet på ”objektiva grunder.” Parts- avsikten är på så sätt fortfarande parternas i det att HD förfaller anmärkningsvärt motvillig att normativt uttala sig om vad parternas avsikt får anses ha varit och istället tillskriver avtalet attribut som lika gärna hade kunnat relateras till partsavsikten.
Det är min mening att teoribildningen kring avtalstolkning behöver uppdateras dels för att motsvara det förhållningssätt HD uppvisar i förhållande till partsavsiktbegrep- pet och dels för att en praktiserande jurist som inför en domstol framför argument en- ligt det förhållningssätt som förespråkas i doktrinen saknar varje möjlighet att vinna framgång. Meningen med den här uppsatsen är inte att slå på stora trumman och för-
söka reformera avtalsrätten i grunden utan meningen är att visa på andra sätt att för- hålla sig till tolkning för att poängtera att det inte finns någon given mening med en mening, eller ens med ett ord. Istället får all kommunikation sin innebörd först när den når en mottagare och på det sättet är tolkningen, och inte det som ska tolkas, alltid subjektiv. I ljuset av den insikten är det väl värt att begrunda huruvida den gemen- samma partsavsiktens paradigm måhända är över. Framför allt då doktrinen och HD inte förefaller vara eniga om hur avtalet förhåller sig till den gemensamma partsavsik- ten.
Kanske är det dags, även för teoretikerna, att göra det som Samuelsson observerat hos domstolarna, det vill säga bara att tolka på, utan vidare hänsyn till diverse teore- tiska skiljelinjer.59
59 Samuelsson s 22, not 27.