Sammanfattning 82

Att ha utländsk bakgrund och bo i Sverige är inte alltid lätt beskriver flera av informanterna. En del känner att de kan kombinera att de delvis är svenska medborgare med att tillhöra en annan kultur än majoritetssamhällets. De klarar av att kombinera den mångfaldiga identiteten och är medvetna om vilka de vill vara och inte vara. För en del kan den mångfaldiga identiteten, även innebära en ensamhet där de inte känner tillhörighet

- 83 -

någonstans och där de istället kan uppleva kluvenhet. I det Nadia beskriver som ett ”utländskt” sällskap upplevde hon sig betraktad som ”svenne” och i ett ”svenskt” sällskap blev hon plötsligt ”blatten” igen. Båda mötena exemplifierar det jag kallar för det

mångfaldiga, komplexa identitetsarbetet. Att pendla mellan olika länders kulturer är inte

alltid lätt och som i Nadias fall fick det bli en process att hitta sin egen identitet och det man vill vara (eller inte vara). De övriga informanterna känner också igen sig i detta. Nadias erfarenheter t.ex. från tidigare skolgång där hon fick kämpa för att få erkännande, vittnar om vilken komplexitet som kan finnas i ungdomars identitetsutveckling. Hon försökte genom olika strategier bli accepterad och erkänd såväl på den invandrartäta högstadieskolan som på gymnasieskolan med en elevmajoritet som har svensk bakgrund. Det innebär att en person som hamnar i sådana lägen, som Nadia gjort, för en kamp på olika plan – vilket språk man talar, vilken bakgrund man tillhör, hur man klär sig och för sig. blir avgörande markörer för erkännande eller icke-erkännande. Nadias liksom andras berättelser om den egna identitetsutvecklingen, synliggör det jag menar med det mångfaldiga, komplexa

identitetsarbetet, där det för somliga informanter också har en tydlig religiös dimension.

Informanternas identitetsprocess handlar om en kamp att hitta sig själv och vem man är eller inte är. Avslutningsvis kan man konstatera följande varianter av beteenden i relation till det mångfaldiga, komplexa identitetsarbetet:

• Fasta, orubbliga identitetsbeteenden som inte förändras oavsett vem som tycker vad. Ett exempel på det kan vara slöjvalet eller den religiösa tillhörigheten som inte överges oavsett vad andra tycker och tänker om det.

• Kontextbaserade identitetsbeteenden där man anpassar sig efter kontexten och mottagaren. Identiteten speglas i mötet med andra och är kontextbaserad. Nadias erfarenhet av att anpassa sig efter vem hon pratar med där hon tar bort eller lägger till ”svenska/egyptiska gener” beroende på situationen och sällskapet, kan exemplifiera det kontextbaserade beteendet – identiteten är i det här fallet beroende av hur mottagaren i en viss situation uppfattar en. Ett annat exempel är Hodas upplevelse av utanförskapskänslan när hon befinner sig utanför förorten, där hon känner sig tvungen att spela någon annan och inte vara sig själv, för att bli accepterad och erkänd av de andra som har en bild av henne som en ”förortsunge”.

- 84 -

5.5 Valet av läraryrket

För samtliga informanter har det alltid, mer eller mindre, varit självklart att studera vidare efter gymnasiet. Personer som i omgivningen har inspirerat intervjupersonerna att studera vidare kan vara föräldrar, släktingar, vänner och lärare. Ett oväntat resultat har visat sig att närmare hälften, fyra stycken, av informanterna har en förälder med lärarbakgrund och även i vissa fall släktingar i hemlandet som är utbildade lärare. Det är likväl dessa informanters familjer som har akademisk bakgrund med en högskoleexamen antingen från hemlandet eller som de har förvärvat i Sverige. Asias pappa som är fransklärare från Algeriet och verksam som lärare även i Sverige, har inspirerat henne i valet av läraryrket: ”När de har frågat när jag var liten vad jag ville bli så har jag sagt jag ville bli lärare och så har det suttit kvar och så när jag började högstadiet tänkte jag att jag skulle bli lärare och engelsklärare, men när jag var på gymnasiet blev jag lite osäker” (Asia, 2010).

Större delen av Nadias släktingar i Egypten är akademiskt utbildade, män och kvinnor och majoriteten är utbildade till just lärare. Nadias far är också lärare. Ända sedan Nadia var barn, har föräldrarna pratat med henne och syskonen att tillvarata de utbildningsmöjligheter som erbjuds i Sverige:

Ja, samma grej hör vi varje dag, ’Utnyttja allt som är bra i detta land, gör det!’. ’Ok mamma jag skall’. ’Vi är i Sverige, vi fick inte dessa chanser. Vet du hur lätt det är att plugga i Sverige mot i våra länder?’. ’Ok pappa jag skall’, man fattar vad som är bäst för en själv sen när man blir äldre, men när man är i typ min brors ålder är det kompisar som gäller och man är inte lika studiemotiverad (Nadia, 2010).

Redan när Nora var barn, tänkte hon bli lärare och det har varit en sorts ”förkärlek” till yrket sedan barndomen. Modern som själv är utbildad lärare från Afghanistan, men som inte har arbetat som lärare i Sverige, har också varit en inspirationskälla:

Alltså det måste vara att min mamma var lärare i hemlandet, så har hon pratat mycket om att ’Ja, så var det’ och sådär. Så blev jag jätteintresserad själv. Sen när jag bodde i X (grannland. min anmärkning), så tog jag grannarna som mina elever och så. Ja, så stod jag där och som att jag är läraren och ja… så det var

- 85 -

så. /…/ Hon har alltid sagt ’Ja, men det är jättebra jobb. Där är en massa barn och det är roligt’ (Nora, 2010).

Sirin beskriver fadern som inte riktigt ”pluggtypen” medan modern är det. Moderns egen mor, alltså Sirins mormor i Libanon, har alltid uppmuntrat sina barn och barnbarn till att satsa på skola och utbildning:

Hon brukar alltid säga till mig, varje gång jag pratar med henne på telefon, bara ’Tänk Sirin! Utbildning är ditt bästa vapen i ditt liv. Det finns ingen som kan ta det ifrån dig efteråt. Bästa vapnet du kan ha i det här livet. /…/ De uppskattar skolan så mycket, men de har inte chansen att göra det. Och min mormor brukar alltid liksom säga ’Jag önskar liksom att jag hade utbildningen. Jag önskar att jag kunde engelska’, då blir man liksom sådär att man måste ta tillvara på det vi har här i Sverige (Sirin, 2010).

När jag frågar Sirin hur hon tolkar mormors ständiga uppmaningar om satsning på utbildning och på vilket sätt det anses vara ett vapen/maktmedel, säger hon att det är ett vapen mot livets motgångar. Mormodern har uppmuntrat alla sina barn att läsa vidare och Sirins mamma är idag lärare och modern själv är så engagerad i ”plugget” att Sirin har fått det efter henne.

Sirin är utbildad frisör då hon gick frisörprogrammet under sin gymnasietid. Hon valde frisörprogrammet för att hon tyckte att det var kul att pyssla med hår på den tiden då hon var 15 år och stod inför valet av gymnasieprogram. Hon hänvisar till att hon var ung då och ”du vet hur tjejer är” i sin motivering av gymnasieval. Under gymnasietiden 2008/2009 inträffade en vändpunkt i Sirins liv som fick henne att omvärdera och ifrågasätta sitt val av frisöryrket. Hon satt fastklistrad vid Tv-apparaten ”tjugofyra sju”, som hon uttryckte det, och såg dagarna i ända hur oskyldiga barn, kvinnor och män mördades i Gaza i Palestina. Hon led känslomässigt med de drabbade och tänkte pga. det att hon bör arbeta med människor och försöka hjälpa mänskligheten istället: ”Alltså jag vill arbeta mer med människor på ett annat sätt. Hjälpa andra på ett annat sätt än att fixa håret på dem”. Frisöryrket ser hon numera som en hobby som hon kan syssla med på fritiden.

- 86 -

För Sirin innebär även satsningen på utbildningen att hon blir oberoende av andra (föräldrar, make och övriga omgivningen) ekonomiskt, socialt och kulturellt. Hon strävar efter att förlita sig på sig själv i framtiden och vara självförsörjande, vilket i sin tur leder till frihet och självständighet. Även andra informanter delar Sirins uppfattning och ser utbildningen som en utväg till ett mer självständigt liv. Hoda talar om skillnaden mellan invandrarflickors och invandrarpojkars motivation till att studera vidare efter gymnasiet:

Hoda: Jag tror att tjejerna vill visa mer att de kan, kan göra något mer än att vara fru och skaffa barn.

Rehan: Du tror det hänger ihop med det? De satsar på karriär för att inte fastna? Hoda: Ja, det tror jag för att inte hamna i det. Ja, det tror jag för att killarna har redan den statusen och vart än de finns så är de redan där, men de behöver inte plugga vidare för att synas. Jag kopplade faktiskt det så, för jag tänkte så ifrån början när jag sökte och jag tänkte: ’Nä, ska jag sitta hemma hela mitt liv och uppfostra barn’. Visst vill jag ha barn och vill bilda familj och allt det där, men jag vill ha något som tillhör mig bara och något som jag har kommit fram till. Det är utbildning faktiskt och sen då jobb och att jag gör något om dagen mer än att vara hemma och bara laga mat (Hoda, 2010).

Hodas föräldrar saknar akademisk utbildning och hon är den första i familjen som utbildar sig på högskola. Detsamma gäller Karolina och Soha. Trots avsaknaden av akademisk bakgrund, har föräldrarna varit mycket drivande i att uppmuntra och stötta sina barn i deras val att utbilda sig vidare efter gymnasiet. Här följer tre exempel:

Hoda: Mamma pratade hela tiden att jag måste läsa vidare. Rehan: Att just du?

Hoda: Ja, för hon missade det med mina syskon (äldre syskonen. min anmärkning) och hon vill inte göra samma misstag med mig, därför pratade hon mycket med mig om det (Hoda, 2010).

- 87 -

Karolina: Vi har nog pratat om det, eller min pappa eller mina föräldrar i allmänhet att ’Du skall fortsätta plugga’. Det har alltid varit självklart att det är bra att plugga vidare, det är klart man skall plugga vidare, det har varit självklart. Men sedan när man skulle göra valet, var jag så förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Det jag visste var att jag skulle plugga vidare efter gymnasiet och inte göra som alla andra resa jorden runt eller jobba. Jag var rädd för att fastna, utan jag ville vara klar. Sommarlov först och sedan fortsätta (Karolina, 2010).

/…/

Soha: Nej, men han (fadern. min anmärkning) brukar säga ’Du är uppvuxen här. Du kan språket. Du är typ född här. Du har växt upp här. Du ska ha en utbildning, du ska inte vara som alla andra eller dem flesta araberna, såhär utan utbildning. Gå och föda barn och jag vet inte vad’, och sånt. Så att för mina föräldrar var det... det viktigaste var körkort och utbildning. /…/ De sa också ofta att i Libanon betalar man ju för skolor. För de nämner ofta det att ’Titta här. I Sverige får man allting gratis’. Alltså man betalar ju inte för att gå i skolan, men… alltså därför borde man utnyttja det och ta utbildning. Och sen säger dem då ’Ja, titta i Libanon! De tvingas sälja sina egna barn för att ha råd med skola och utbildning’, och sånt du vet. Så att dem gör ju jämförelser mellan Libanon och Sverige (Soha, 2010).

Vare sig informanternas föräldrar har akademisk bakgrund eller inte, har de på ett eller annat sätt och i olika stor utsträckning, drivit sina barn till eftergymnasiala studier. Föräldrarnas engagemang i sina barns skolgång är tydlig och har haft stor betydelse för flertalet av informanternas skolframgångar. I Jasmins fall har hon däremot saknat denna drivkraft från familjens sida, men har funnit den i sig själv:

Jasmin: Det har nog att göra med att jag läste mycket som barn och var väldigt studiemotiverad och jag gjorde alltid mina läxor. Jag kunde ägna timmar att skriva fint, skrev på datorn och har kvar det jag skrev och läraren tyckte också det var så fint att han ville till och med skicka ut det till en tidning och jag har alltid varit perfektionist och det har jag varit sedan fem års ålder och på den

- 88 -

tiden den var som starkast då… den här perfektionisten, jag ägnade timmar att skriva och läsa och ha ordning (Jasmin, 2010).

Rehan: Vart fick du det stödet och kämpar glöden ifrån?

Jasmin: Inte från någonstans och det är det jag tycker är fascinerande. Min mamma är analfabet och hon var och är gammal och mina syskon har aldrig sagt att jag skall plugga, så jag vet inte… att det är ifrån ingenstans, har det bara kommit så det är det jag själv idag funderar på: Vad är det som gjorde? Vad var det som gjorde att jag fastnade för skolan och gick den raka vägen och så mycket kunde gått fel och när mamma till och med undrade varför jag gick i skolan och hon har aldrig i sitt liv sagt ’Har du läxor och skall du göra dina läxor?’. Hon har aldrig gått i skolan och aldrig i Afghanistan, hon kunde inte hjälpa mig på något sätt och inte syskonen heller och de tänkte väl att alla måste sköta sig själv (Jasmin, 2010).

I Jasmins fall har det varit andra inspiratörer i hennes omgivning som möjligtvis har gett henne det här stödet att kämpa vidare, som t.ex. den mellanstadieläraren som beskrevs tidigare. Att Jasmins skolgång även har upplevts positivt och ”toppen” som hon uttrycker det, kan ha varit en stor drivkraft i att studera vidare och just bli lärare – gå tillbaka till den miljö som hon uppfattat som positiv och som har stärkt henne i att kämpa sig igenom skolsystemet. På frågan varför hon tycker utbildning är viktigt, svarar hon:

Jag vet inte, jag har alltid sett det som viktigt. Jag vet inte vad man skall göra annars om man inte får ett bra jobb och om man inte tar tag i det nu och inte studerar och arbetar hårt och kämpar, då vet jag inte när man skall göra det. Då förstörs ens liv helt och då kollapsar man och det är nog så jag alltid har tänkt mig och hållit mig på ett spår. /…/ Jag ser kunskap som maktmedel (Jasmin, 2010).

En del informanter har alltid sedan barnsben vetat att de vill bli lärare och intresset för läraryrket har växt upp med dem sedan tidig barndom. De har lekt ”skola” hemma, undervisat grannbarnen och syskonen och har haft sina egna lärare eller nära och kära som sina förebilder:

- 89 -

Jag har alltid haft ett speciellt intresse för barn, jag tyckte alltid om att leka med barnen, tyckte alltid om speciellt att lära dem läsa och skriva. Det var min prioritering, jag älskade det. När jag var 10, 11 år så lekte man skola och jag ville alltid vara lärare och lära dem att läsa och skriva, det var typ när jag var i 15 – 16 års ålder att jag ville bli lärare. /…/ Ja, jag har alltid velat bli lärare (Hoda, 2010).

För andra har läraryrket inte varit något drömyrke och de har tvivlat på yrkesvalet, som det här utdraget från intervjun med Soha visar:

Rehan: Varför hamnade valet på läraryrket? Soha: Jag vet inte.

Rehan: Du vet inte det? Soha: Nej!

Rehan: Var du själv intresserad av läraryrket?

Soha: Alltså, jag var det men nu börjar jag bli lite så ’Vill jag verkligen jobba med detta resten av mitt liv?’. /…/

Rehan: Vad får dig och tvivla?

Soha: Alltså ibland när jag ser en förskoleklass. Två, tre lärare ute med barnen med ryggsäckar och sånthär på ryggen. ’Har jag gått tre och ett halvt år för att jobba med barn?’ Alltså, så brukar jag tänka ibland. Ja, det har varit mycket så. Sen alltså, jag vet själv inte varför jag valde lärarutbildningen (Soha, 2010).

Även Karolina har varit osäker på läraryrket: ”Det var alltid ett val att bli lärare, det fanns alltid liksom där men jag var aldrig säker, jag var aldrig säker på någonting, jag har varit inne seriöst på alla utbildningar /…/ men jag blev sedan inspirerad av vänner som pluggar nu eller som började samtidigt” (Karolina, 2010). De lärarstudenter som initialt har tvekat inför valet av läraryrket, har sedan ändrat uppfattning när de påbörjat studierna, som i Jasmins fall:

- 90 -

Jag kände att jag var så stolt och att jag hade valt rätt. Det kändes så rätt den här utbildningen. /…/ Ja, både VFT:n och studierna så jag var väldigt nöjd. Först ville jag inte studera, det var lite dumt, det var lite dumt för jag ville inte studera till lärare just för statusen, men det var min man som övertalade mig. Vi förlovade oss precis när jag fyllt 20 år och han hjälpte mig och hjälpte… övertalade mig att det inte är statusen man skall tänka på utan det är annat som är viktigare (Jasmin, 2010).

När det gäller diskussionen om den status som läraryrket har i samhället, har även andra lärarstudenter stött på: ”Jag tror min omgivning, kan folk vara lite negativa. De missuppfattar läraryrket ’Åhh, lärare’ liksom. Min familj har alltid stöttat mig. Jag menar liksom släkt, vänner… de kan tycka läraryrket är sådär missuppfattande” (Sirin, 2010). Varför vissa personer i Sirins omgivning såsom släkt och vänner har reagerat negativt på valet av läraryrket, förklarar hon med att folk kan vara allmänt trötta på ”lärare”, då man har växt upp med dem under i princip hela sin barndom. En annan möjlig orsak är lärarnas dåliga status i samhället, konstaterar hon.

Sibelle har bland annat hittat inspiration och drivkraft i religionen i valet av läraryrket. Modersmålsläraren i turkiska som inspirerat henne att satsa på skolan under högstadiet och som berättade för henne om profeten Mohammed i samband med egna studier om islam, har delvis påverkat hennes val:

Ja, jag har alltid tänkt, tänkte jag ville göra något och ge något tillbaka. Jag tänkte mycket i de banorna i gymnasiet, jag var alltid aktiv i välgörenhetsorganisationer. Vi har haft det alltid bra och hela världen lider förutom vi, så jag tänkte hur vi kan göra det bättre som lärare, jag hade funderingar på att läsa medicin, men det blev lärare (Sibelle, 2010).

5.5.1 Sammanfattning

När det gäller valet att bli lärare, kan det handla om människor i och utanför den egna familjekretsen som har inspirerat och uppmuntrat lärarstudenterna till att läsa vidare, som exempelvis föräldrar, släktingar, vänner, klasslärare, modersmålslärare och projektledare. Förutom människor i den egna omgivningen kan exempelvis religionen ha varit en

- 91 -

drivkraft som mobiliserat somliga att fortsätta studera och kämpa i skolan mot bättre resultat, som i Sibelles fall. I valet av just läraryrket kan alla dessa parter som jag nämnt ovan ha spelat roll men även religiösa förebilder. Vidare kan jag konstatera att valet av läraryrket även det består av flera varianter utifrån det lärarstudenterna beskriver:

• Intresset för läraryrket har funnits sedan barndomen. Intresset för läraryrket har väckts i samband med en eller flera händelser som har inträffat i informantens liv. • Osäkerhet och tvivel inför val av yrke har förekommit hos informanten och där

valet av läraryrket har skett av en slump eller utan någon speciell anledning. Tvivel inför valet har också, i en del fall, berott på den låga status som läraryrket har i samhället.

5.6 Erfarenheterna från lärarutbildningen

Det finns delade uppfattningarna om lärarutbildningen bland informanterna. De olika åsikterna och uppfattningarna är uppdelade mellan den högskoleförlagda utbildningen och den verksamhetsförlagda tiden, som förkortas VFT och är praktisk utbildning på fältet. Men de första intrycken av utbildningen, följer nedan:

Att komma från gymnasiet till högskola, det var jättestor skillnad. Alltså det var mycket akademisk svenska pratade liksom lärarna och såhär. Alltså svårare språk. /…/ Och så läste man då att ’Ja, ett arbete. Ni ska göra det och det och det’ och då fatta jag ingenting. Så jag kom hem och sa att ’Nej, nu hoppar jag av högskolan’. Jag var först rädd att mina föräldrar ’Hur ska de reagera?’. Och då var de såhär ’Nej, du får inte! Nej! Vi kommer hjälpa dig’ men tyvärr, de kan ju inte hjälpa mig för de kan ju inte språket (Soha, 2010).