8.1 Sammanfattning utifrån intervjuerna
Undersökningen påvisade, att barn med NPF kan få stöd på fritidshem under förutsättning att funktionshindret är så pass gravt, att barnet har en diagnos eller är under utredning.
Urvalsprocessen såg i stort sett likadan ut på alla tre skolorna. Arbetslaget söker stöd hos sin arbetsledare, som i första hand ber arbetslaget se över sin organisation. Skolledaren gör sedan en översyn över organisationen på skolan och bedömer om det går att arrangera stöd inom befintliga ramar. Först därefter söker skolledaren stöd utanför den egna skolan.
Stödet kan utformas så att en resursperson, assistent, följer barnet. I ett fall framkom, att hela gruppen hade fått förstärkning genom anställningen av en utbildad fritidspedagog. I ett annat fall var det fritidspedagogen, som var stödperson för barnet under skoltiden och på fritidshemmet fick barnet klara sig själv. Inget barn fick stöd bara på fritidshemmet utan stödet var insatt under barnets hela dag.
Kunskapen om metoder för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd saknades i stort sett. En fritidspedagog berättade, att de provade sig fram för att finna ett bra sätt att arbeta. En av de biträdande rektorerna sa, att alla arbetslag på skolan får handledning av en specialpedagog, i övrigt användes inga speciella metoder. En fritidspedagog beskrev, att hon hade lite av en polisroll gentemot barnen, då hon inte hinner med att ligga steget före händelser.
För att stödja barn i behov av särskilt stöd önskade fritidspedagogerna tid och handledning. Ingen föreslog utbildning eller fortbildning. En biträdande rektor framhöll att det var önskvärt att en specialpedagog fanns till hands för fritidshemmet.
Enheterna följer kommunens handlingsprogram där det står att skolan skall vara inkluderande. En biträdande rektor såg på inkludering på två sätt: dels inkludering på hemskolan och dels att samtliga skolor i kommunen ingick i begreppet inkluderande skola. Fritidspedagogerna utgick från den egna barngruppen och ansåg att, även om ett barn inte får ta alla resurser, måste man lösa situationen.
8.2 Sammanfattning utifrån de teoretiska begreppen
En rådande norm tycks vara att arbetslagen kontaktar skolledningen om ett barn behöver extra stöd, för att föra en diskussion om vilket stöd barnet kan få. En skola hade normen att erbjuda handledning till samtliga arbetslag.
Fritidspedagogerna uttrycker en rollosäkerhet. Deras roll har förändrats och samtliga har blivit ”hjälplärare” vilka stöder läraren i klassrummet. De lägger således huvuddelen av sin yrkeskunskap under skoltiden. De biträdande rektorerna är arbetsledare, som besitter kunskaper, fördelar resurser samt har en helhetssyn på verksamheten i skola och fritidshem.
Utbildningskompetens och erfarenhetskompetens har samtliga intervjuade. Däremot saknas kunskap om barn i behov av särskilt stöd samt metoder för att arbeta med dessa barn.
De biträdande rektorerna har formell makt i förhållande till fritidspedagogerna. De leder och fördelar arbetet och väljer vilka av sina verksamheter de skall prioritera.
Skolan är hierarkiskt uppbyggd utifrån ett antal ramar. Dessa består av skollag, läroplaner, kursplaner, kommunens handlingsplaner samt arbetsmarknadens olika lagar.
8.3 Diskussion
En sammanfattande beskrivning av den situation, som framträder genom en analys av intervjuerna utifrån de teoretiska begreppen skulle kunna formuleras:
Rollosäkra fritidspedagoger med bristande kunskaper är ansvariga för att identifiera de barn och det stödbehov som finns. Detta behov kommuniceras till den biträdande rektorn, som inom de organisatoriska och ekonomiska ramarna, beslutar om eventuellt stöd till barnet och handledning till fritidspedagogen.
Fritidshemmets uppdrag att träna barnens socialisation är minst lika viktig som skoldagens kunskapsinhämtande. Barn med NPF har stora svårigheter att lära sig hur man tar kontakt samt umgås och leker med andra.
Barnet i behov av särskilt stöd är den stora förloraren när de vuxna inte har adekvat kompetens. Att prova sig fram är visserligen bra då varje barn är unikt, men de metoder som finns och är utarbetade borde varje pedagog få kunskap om. Eftersom barn har rätt att få det stöd de behöver, borde kunskaper om de olika funktionshindren, samt om de metoder som fungerar vara grundläggande i de pedagogiska utbildningarna. Barn ska inte behöva vara experimentbarn, där de vuxna provar sig fram för att hitta en metod som fungerar.
Innan fritidshemmen flyttade in i skolans lokaler var fritidspedagogernas roll tydligare. Om man var fritidspedagog ansvarade man för verksamheten på fritidshemmet. Det fanns inget, eller mycket lite samarbete med skolan vilket innebar att fritidspedagogerna saknade den helhetssyn på barnen som de får idag. Planeringstiden var på förmiddagen och då planerades eftermiddagens verksamhet med olika teman, dramaföreställningar och kreativ verksamhet. Aktiviteterna kunde även delas upp på olika dagar. På så sätt hade barnen en fast struktur för vilka aktiviteter som skedde vilken dag. Barnen fick välja utifrån fritidspedagogernas planerade teman och sedan visste varje barn vad det skulle göra under ett antal dagar eller veckor.
Idag möter fritidspedagogerna barnen under hela dagen vilket är bra för barnen. När barnet kommer till fritidshemmet vet pedagogerna om hur
skoldagen har varit. Då skolsamarbetet innebär att teman och olika aktiviteter, som tidigare genomfördes på eftermiddagen nu sker under skoltid har mycket av de speciella aktiviteter barnen gjorde på fritidshemmet försvunnit. Eftermiddagen blir mindre styrd och strukturerad. Barn med NPF vet inte vad som kommer att hända vilket innebär oro och otrygghet. Fritidspedagogerna har ett stort ansvar att få dessa barn att ha en bra vistelse. Fritidspedagogerna har olika uppdrag under skoltiden. Det handlar om att ansvara för vissa ämnen till att vara stöd för barn med NPF. Tid att planera eftermiddagen skall förläggas till skoltiden vilket många fritidspedagoger slarvar med. Det kan sluta med att en lärare har barnen runt sig i drygt fyra timmar och fritidspedagogen i åtta. Att vara lärare är ett yrke med gamla anor och i kraft av dessa ställer de professionella vissa krav. Fritidspedagogerna är med sitt unga yrke inte lika starka i sina krav. Det tror jag är en av anledningarna till att fritidspedagogerna arbetar som hjälplärare eller den som tar halva klassen för att skoldagen skall fungera. All energi lägger fritidspedagogen på skolan vilket innebär att hon är lika trött som barnen när det är dags att vistas på fritidshemmet.
Mullsjö kommuns lösning med att utbilda fritidspedagogerna, samt att en specialpedagog är knuten till fritidshemmen, påvisar hur viktigt fritidshemmet är. Det är en tydlig markering att detta är en verksamhet man satsar på, den är viktig för barnen.
Den vanligaste lösningen för barn med NPF är att få en assistent. Detta är ett yrke där kravet på utbildning saknas. Utbildning finns men ytterst få av de assistenter jag har träffat på har någon sådan. Den som arbetar så nära ett barn med ett funktionshinder måste vara en ytterst kompetent person. Det är lika illa för ett barn med NPF att få en outbildad stödperson som att vara ett experimentbarn. På en skola hade de tillsatt en assistent med en pedagogisk utbildning. Det tillhör ovanligheterna.
Den faktor som styr hela verksamheten är ekonomin. Barn har rätt till stöd, men bara inom de ekonomiska ramarna. Med de förutsättningar som finns för identifiering och inventering av hjälpbehov, kan man fråga sig om barn med NPF får adekvat stöd? Svaret blir ett tydligt nej.