Uppsatsen har sin utgångspunkt i striden mellan genealogen Ella Heckscher och landsarkivarien i Uppsala Josef Sandström, mellan åren 1922-1926. Sand-ström ville inte utlämna för genomgång ett koncept, diarium och ett antal kyrkoböcker till Heckscher, vilket ledde till att Heckscher anmälde lands-arkivarien för tjänstefel till justitieombudsmannen. Det hela blev en lång process som slutade med att Sandström slutligen friades i Svea hovrätt.
Den bild av landsarkiven som under de första decennierna framkommit är att forskare inte var något som prioriterades, utan snarare något som störde arbetsgången på arkiven. På landsarkivet i Uppsala var personalstyrkan liten och vikten i verksamheten lades på ordnings- och förteckningsarbeten.
Syftet med denna studie har varit att studera ett konkret fall på 1920-talet och tillämpningen av tryckfrihetsförordningen i tolkandet av den personliga integriteten före tillkomsten av sekretesslagen 1937, då det inte fanns några begränsningar av sekretessens längd.
Vad låg då bakom striden och varför blev det en debatt om arkivalierna just då? Det som kommer fram i min undersökning är att Heckscher och Sandström sedan tidigare kände varandra och att de inte tyckte om varandra. Men att säga att detta skulle vara grunden till striden är något som denna undersökning inte kan styrka. Man kan även spekulera i att Sandströms vägran att lämna ut handlingar till Heckscher berodde på hennes privata genealogiska byrå, och att hon forskade för egen vinnings skull, men inte heller detta kan styrkas. Det som istället kan ses som grundorsaken var den övergripande lagstiftningen som inte stämde överens med verksamheten på landsarkivet, detta kan även sägas vara anledningen till att det blev en debatt just då. Det fanns ingen sekretesslagstiftning som mer exakt visade vad som skulle vara offentligt och sekretessbelagt. Att det inte heller fanns någon tidsbegränsning för hur länge handlingar skulle vara hemliga hade också en stor roll i det hela, det gav inte minst Sandström utrymme att utifrån sett agera godtyckligt.
Vad hade då parterna för argument? För det första åberopade både Heckscher och Sandström § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen. Heckscher
menade att handlingarna enligt bestämmelsen var offentliga. Sandström däremot ansåg att handlingar inte borde visas för obehöriga eftersom de kunde innehålla upplysningar om oäkta börd och därmed kunde lända en person skada eller förklenande. Med visst stöd i landsarkivens instruktion såg Sandström inte Heckscher som pålitlig, och ville därför inte att hon själv skulle gå igenom handlingarna. Sandström såg även konceptboken och det mindre diariet som anteckningar, och enligt § 8 mom. 3 i landsarkivens instruktion innehöll de inte det primärmaterial som Heckscher behövde för sin arvsutredning. Dessutom tillhörde inte de två volymerna de officiella ämbetsböckerna som enligt § 9 i landsarkivens instruktion skulle föras vid landsarkivet. Handlingarna kunde inte heller ses som offentliga eftersom det rörde sig om frivilliga undersökningar som skett utanför arbetstid och mot ersättning. Till följd av detta ansåg Sandström att han inte hade rätt att lämna ut informationen, utan uppdragsgivarnas medgivande. Heckscher ifrågasatte detta eftersom de flesta utfärdade intygen i konceptet hade begärts av pensionsstyrelsen, och sågs av dem själva som offentligt, därmed kunde intygen inte vara hemliga på landsarkivet. Dessutom borde handlingarna enligt Heckscher ses som offentliga så snart de lagts till arkivets övriga samlingar. Om det nu var så att en kränkning av en persons rätt hade skett, var det om man från början felaktigt placerat handlingarna i arkivets samlingar. Den tidsgräns vid 1830 som Sandström hade satt på kyrkoböcker såg Heckscher som överdriven. Sandström såg emellertid tidsgränsen som en garanti för att vare sig modern eller barnet ifråga var i livet, och eftersom det inte fanns en fastställd tidsbestämmelse för hemliga handlingar i lagstiftningen såg han sitt handlande som berättigat. Heckscher förstod dock inte svårigheten med att försegla de delar av kyrkoböckerna som inte fick visas för allmänheten, då ordningen i böckerna var kronologisk. Sandström hänvisade även till § 8 i landsarkivens instruktion då han vare sig hade tid eller resurser till att gå igenom alla de handlingar Heckscher hade begärt att få information ur. Han hade helt enkelt gjort sitt bästa för att ge henne den information hon behövde. Detta var dock inte tillräckligt enligt Heckscher, och dessutom var det även så att den information som hon och hennes biträden fick från arkivets tjänstemän ofta var felaktig. Det kan sägas att den argumentationen som fördes av Heckscher och Sandström var ett resultat av en bristande lagstiftning som tillät dem göra egna tolkningar, och att det gick så långt som det gick kan ha berott på att Sandström brann för frågan.
och då särskilt den personliga integriteten under denna tid. Den personliga integriteten var något man var mån om, men eftersom det inte fanns några mer detaljerade bestämmelser kring detta, kan man genom Sandströms agerande se att tjänstemän tvingades till egna tolkningar. För att vara på den säkra sidan var gränsen mer tilltagen än vad som behövdes för att ingen levande, eller i Sand-ströms fall även avliden, skulle lida men eller kränkas.
Vad som slutligen framkommit är att man ganska tydligt kan koppla striden till införandet av sekretesslagen 1937. Sandström förespråkade en tids-gräns på 90 år för personsekretess, dock gick man på Riksarkivets linje på 70 år, från det att anteckningen gjorts. Sandström hade även talat för att skydda ”död mans minne”, samt att sekretessen för kyrkoböcker skulle gå vid böcker-nas avslutningsår, men inget av förslagen gick dock igenom. I SOU 1935:5 tog man även upp det opraktiska med att en prövning av en myndighets vägran att lämna ut handlingar bara kunde ske vid rättegång i en allmän domstol, vilket var precis vad som hade skett i den aktuella striden. Redan före 1922 hade man dock varit medveten om bristerna i offentlighetslagstiftningen, då den inte följde samhällsutvecklingen eller verksamheten på de offentliga myndig-heterna. Striden kan därför inte ses som en avgörande faktor i utredningarna SOU 1927:2 och slutligen SOU 1935:5, som resulterade i en sekretesslag.
Studien kan kopplas samman med den debatt kring offentlighetslagstift-ningen som idag är aktuell genom diskussionen om personlig integritet och forskning, och vilket av dem ska egentligen prioriteras? En annan likhet mellan idag och situationen i början av 1900-talet är ifrågasättandet av lagstiftningens effektivitet. Anledningen till varför man ville uppdatera lagstiftningen och att sekretesslagen kom till 1937, var att den helt enkelt inte speglade den riktning samhällsutvecklingen hade tagit. Det finns likheter med dagens debatt rörande offentlighets- och sektresslagstiftningen, då de av vissa inte anses överens-stämma med vår samhällssituation. Det visar sig alltså vara en diskussion som ständigt är aktuell, och vad denna undersökning kan visa är att lagar och be-stämmelser förmodligen aldrig kommer att ses som fullkomliga, och att de därmed alltid kommer ifrågasättas.