Släktforskaren mot landsarkivarien En fallstudie av offentlighetslagstiftningens tillämpning på 1920-talet

(1)

Institutionen för ABM

Släktforskaren mot landsarkivarien

En fallstudie av offentlighetslagstiftningens tillämpning på 1920-talet

Hanna Stenholm

Kandidatuppsats, 10 poäng ht-06

Handledare: Björn Asker ISSN 1651-6087

(2)

1. Inledning ... 2

1.1 Syfte och frågeställningar ... 3

1.2 Forskningsöversikt ... 4

1.3 Källmaterial och metod ... 6

2. Bakgrund... 7

2.1 Riksarkivet och landsarkiven ... 7

2.2 Genealogen Ella Heckscher ... 8

2.3 Landsarkivarie Josef Sandström ... 8

3. Striden mellan Heckscher och Sandström... 10

3.1 Tryckfrihetsförordningen och landsarkivens instruktion... 10

3.2 Översikt... 12

3.3 Den första fasen och parternas argument... 13

3.3.1 Justitieombudsmannens uttalande... 19

3.4 Den andra fasen och parternas argument ... 21

3.4.1 Justitieombudsmannens uttalande... 25

3.4.2 Rådhusrättens utslag ... 27

3.4.3 Svea hovrätts utslag ... 27

3.5 Sammanfattning ... 28

4. Tillkomsten av 1937 års sekretesslag ... 29

4.1 SOU 1927:2... 29

4.2 SOU 1935:5 och Sekretesslagen 1937 ... 31

4.3 Sammanfattning ... 35

5. Sammanfattning och diskussion ... 37

6. Källor och litteratur ... 40

6.1 Otryckta källor ... 40

6.2 Tryckta källor... 40

6.3 Litteratur ... 41

6.3.1 Internet ... 42

6.4 Förkortningar ... 42

(3)

1. Inledning

Att Pehr August son av pigan Augusta Wilhelmina Hammar i Heljesta och till Wilken drängen Jan Petter Ericsson i Heljesta har erkänt sig vara barnfader föddes i Haga försam- ling af Stockholms län 13 juni (13/6) 1842 (ett, åtta, fyra, två); det varder härmed ur sagda församlings härstädes förvarade födelse- och dopbok på begäran intygadt. ¹

Kränkande eller förklenande? Hemlig handling eller ej? Oenigheten kring dessa frågor kan sägas vara grunden för den långdragna konflikt som utspelade sig mellan åren 1922-1926 på Uppsala landsarkiv. Citatet ovan är hämtat ur den konceptbok som Josef Sandström, landsarkivarie i Uppsala vägrade lämna ut till genealogen Ella Heckscher, som behövde uppgifter ur boken i en arvsutredning. Hon vägrades även ett mindre diarium och ett antal kyrkoböcker.

Bland annat åberopade båda i sin argumentation § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen (TF) för att bevisa sin rätt i fallet. Denna meningsskiljaktighet blev även uppmärksammad i pressen, där tidningarna ställde sig på Heckschers sida och menade på att Sandström försökte sätta käppar i hjulet för släktforskningen. ² Båda parter åberopade alltså samma be- stämmelse för att hävda sin rätt. Vad säger detta egentligen om tillämpningen av den dåvarande offentlighetslagstiftningen? Något annat som är intressant för denna undersökning är att den utspelade sig före införandet av sekretesslagen 1937, och det saknades då begränsningar i sekretesstidens längd. ³ Det kan också vara intressant att se om detta fall kan ha påverkat lagens utseende.

Diskussionen kring den svenska offentlighetsprincipen har de senaste åren varit aktuell, då bland annat dess egentliga effektivitet har ifrågasatts i jämfö- relse med andra, främst EU:s och dess medlemsländers offentlighetslagstift- ningar. Kritiken har även kretsat kring om offentlighetsprincipen ger allmän- heten mindre insyn i myndigheternas verksamhet, det anses finnas för många

1 Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, F4 a:1 Forskningskorrespondens.

2 Riksarkivet, Tidningsurklipp 1:5, Dagens Nyheter 1923-01-23.

3 Wallberg 2005, s. 224.

(4)

kryphål och en snedfördelning i lagstiftningen. ⁴ Offentlighetsprincipen innebär att allmänheten bland annat har rätt till insyn i den statliga förvaltningens verksamhet. I princip ska vem som helst få ta del av handlingar som kommit in till en myndighet eller upprättats där. ⁵ Behovet av att skydda sin personliga integritet har blivit allt mer angeläget under de senaste decennierna, främst genom användningen av ny teknik. Det man vill ha är en balans mellan insynsintresset och integritetsintresset. Utöver personsekretessen på 70 år har vi idag ett antal bestämmelser som är till för att skydda enskilda personers privatliv. Det som idag ser ut att vara ett hot mot insynen är att myndigheter har en långtgående gallring och att de avstår från att dokumentera vissa delar sin verksamhet. Speciellt har man diskuterat om hårdare sekretessbestämmelser eller gallring är bäst för den personliga integriteten. Det finns risker med dem båda då material som finns kvar kan ändras eller användas på ett sätt som är negativt för individen, å andra sidan kan viktigt material för forskning gå förlorat vid gallring. Det är en utmaning för myndigheter att skydda de enskilda individerna och samtidigt gynna forskningen. ⁶

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att studera ett enskilt fall på 1920-talet, och då särskilt tillämpningen av tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen i tolkandet av den personliga integriteten innan tillkomsten av sekretesslagen 1937, då det inte fanns några begränsningar av sekretessens längd på handlingar.

De frågeställningar jag kommer försöka besvara är:

- Vad låg bakom denna strid och varför blev det en debatt om arkivalierna just då?

- Vad hade de två parterna för argument?

- Vad säger denna strid om synen på tryckfrihetsförordningen, offentlighetsprincipen, och särskilt den personliga integriteten under denna tid?

- Går det att koppla denna strid till införandet av sekretesslagen 1937?

4 Ahlenius 2004, s. 15-20; Ny teknik 2003-10-01, http://www.nyteknik.se/art/30500.

5 Ahlenius 2004, s. 16.

6 Gränström 2004, s. 58-60.

(5)

1.2 Forskningsöversikt

Av de tio landsarkiv som finns i Sverige har fem utgivit böcker i samband med hundraårsjubileer. I dessa skrifter finns inga tecken på att en strid som den mellan Sandström och Heckscher har ägt rum på någon av de andra landsarkiven. Dessa fem landsarkiv är de i Uppsala, Vadstena, Lund, Visby och Stockholm. Det finns även en jubileumsskrift för Härnösands landsarkiv, och en historik över Göteborgs landsarkiv, men inte heller i dessa skrifter finns en liknande strid beskriven. ⁷

Vad som framkommer här nedan är att det fanns problem i offentlighetslagstiftningen de första årtiondena på 1900-talet, och då särskilt med tryckfri- hetsförordningen. Problemen med detta har ingen gått närmare in på, men en del forskning om tillämpningen har gjorts på försvarets område av Evabritta Wallberg.

Evabritta Wallberg behandlar försvarssekretessens utveckling från 1766, då den första tryckfrihetsförordningen kom, fram till 1980 och vår idag gällan- de sekretesslag. Hon ser på militärt arkivmaterial, tidigare utredningar och för- fattningar. Vad hon undersöker är hur lagstiftningen påverkat handlingshanteringen – om hanteringen har styrts av förändringar i sektresslagstiftningen, eller om lagstiftningen är en bekräftelse på den faktiska hanteringen av handlingar som tvingar fram en lagstiftning på området. Vad Wallberg även vill se genom att studera bevarat arkivmaterial är om, och i så fall hur, en reglering av sekretessen påverkat bevarandet av känsligt material. Andra frågor hon under- söker är om sekretessen ökat eller minskat över tiden, om det har blivit lättare eller svårare att få tag i sekretessbelagt material, och om Krigsarkivet har nå- gon roll i utvecklingen?

Wallberg konstaterar att entydiga svar inte kan ges, dessutom är arkivmaterial alltför svårfångat och svårtytt. Lagar, förordningar, offentliga utredningar, uttalanden i riksdag och press finns bevarade, men vi vet ganska lite om hur lagarna faktiskt har tolkats över tiden. Vi vet också ganska lite om hur, och i vilken utsträckning önskemål om att få ta del av sekretessbelagt material har framställts, och hur sådana framställningar har behandlats. Vad gäller Krigs- arkivet har man haft små möjligheter att påverka lagstiftningen inom sekretesslagstiftningen, däremot har man kunnat medverka i utformningen av de

7 Hedberg 2002; Persson, Roland & Westling 1999; Sundberg 2005; Ulfsparre 2003; Andersson 2005;

Edvardsson 2005; Lext 1968.

(6)

instruktioner som utfärdats inom försvaret, och som har sin grund i TF, sekretesslagen och sekretessförordningen. Det Wallberg kommer fram till, när det gäller lagstiftningen, som påverkat handlingshanteringen är att lagstiftningen både är en bekräftelse på redan etablerade rutiner vad gäller tillgänglighet och sekretess, samt att handlingshanteringen påverkats av förändringar i sekretesslagstiftningen. Vad 1937 års och 1980 års sekretesslagar gjorde var att medvetet styra utvecklingen mot en ökad öppenhet. Men Wallberg vill också påpeka att det säkert är så att det är händelser i vår omvärld: politik, snabbare tekniska utvecklingar och media som gjort mer för en ökad tillgänglighet än vad en liberaliserad sekretesslagstiftning gjort. ⁸

Vad min undersökning kan bidra med till forskningen är kunskap om till- lämpningen av TF vid 1900-talets början, och vad som ledde fram till 1937 års sekretesslag.

Daniel Almqvist skriver om arkiven, TF och sekretesslagen, och bland annat om de oklara formuleringar som försvårat tolkningar och praktiska an- vändningar av bestämmelserna. Hans diskussion sträcker sig från tiden innan till tiden efter tillkomsten av sekretesslagen 1937, och tar upp ändringarna av TF 1949. Han visar ett missnöje med lagstiftningen både före och efter 1937.

Almqvist tycker det är viktigt inte minst för arkiven att man kommer till stånd med en revision av sekretesslagstiftningen, inklusive en prövning av frågan om en tydligare gränsdragning mellan offentliga och hemliga handlingar i grundlagen. ⁹

Rune Hedmans och Jöran Wiblings undersökning rör de så kallade arierbevisen i Uppsala landsarkivs ämbetsarkiv. Detta material kan bland annat ge svar på frågor om bland annat attityder i Tyskland och här hemma inför kraven på arierbevis och den sociala fördelningen av de som behövde bevisen. Genom en studie av arierbevisen kan man skildra arkivinstitutionens agerande. Vad författarna har velat presentera är tidigare okänt forskningsmaterial som kan öka kunskapen om den tyska nazistiska raspolitikens påverkan i olika avseen- den på svenska myndigheter, svenska medborgare, svensk opinion och som eventuellt kan ge ett vidare perspektiv på historien. ¹⁰ Studien visar, i likhet med min, hanteringen av personuppgifter och att landsarkivet är del av ett sammanhang som den påverkas av, och sedermera speglar det som händer i

8 Wallberg 2001, s. 20, 26, 28, 93-98.

9 Almqvist 1950, s. 1-25.

10 Hedman & Wibling 1968, s. 150-151, 158-160, 166.

(7)

omvärlden. Företeelser påverkas av tidens värderingar och uppfattningar, och måste därför studeras i ljuset av sin egen tid. ¹¹

1.3 Källmaterial och metod

Det material jag använt mig av är Justitieombudsmannens & militieombuds- mannens ämbetsberättelser från åren 1924, 1926 och arkivmaterial i form av pressklipp, utgående skrivelser, forskningskorrespondens, bevisdiarium, liggare, utslag i Svea hovrätt och Uppsala rådhusrätts dombok i brottsmål. Jag har även använt mig av Statens offentliga utredningar (SOU) 1927:2 och SOU 1935:5, samt utdrag från stiftade lagar i Svensk författningssamling.

I min analys av källmaterialet använder jag mig av en kvalitativ metod. Det jag i denna undersökning ägnar mig åt är en fallstudie där jag vill sätta in striden mellan Ella Heckscher och Josef Sandström i ett vidare sammanhang. Jag gör detta genom att koppla samman striden med då gällande lagstiftning för att få en bättre förståelse för hur striden utspelade sig och argumenten som fördes.

Min undersökningsdel är indelad i två delar där den första tar upp stridens kronologiska gång, parternas argument, och slutligen de juridiska avgörandena.

I den första delen använder jag mig till större delen av justitieombudsmannens (JO:s) ämbetsberättelser, då dessa täcker hela den utdragna striden. Det jag från början ville göra var att basera denna del på den korrespondens som fördes mellan alla inblandade (även med riksarkivarien, rådhusrätten i Uppsala och Svea hovrätt), men ganska tidigt blev det uppenbart att detta skulle bli ett problem, då det gällde att gå igenom nästan 5 års brevväxling. Jag är medveten om att det kan ses som en brist att jag inte har använt mig av korrespondensen mellan alla de inblandade. Anledningen till detta är att det är ett väldigt tids- krävande arbete, och dels för att jag inte heller skulle vara säker på att jag hade en komplett korrespondens. Jag har inte heller sett några skäl till att JO skulle göra några missvisande referat när det kommer till Heckschers och Sandströms argumentation. Sedan är det även användningen av lagstiftningen som jag vill framhäva, och detta framkommer bra i JO:s ämbetsberättelse. I den andra delen använder jag mig sedan av två statliga utredningar och den upprättade sekretesslagen för att sätta striden i det sammanhang där den utspelades.

11 Fredriksson 2002, s. 83-84; Sundqvist 2005, s. 13.

(8)

2. Bakgrund

2.1 Riksarkivet och landsarkiven

För de allra flesta ses de offentliga arkiven idag främst som forskningsinstitu- tioner, där den som är intresserad kan ta del av material som rör äldre tiders förhållanden. Detta är dock en uppgift som kom ganska sent. I Riksarkivets fyrahundraåriga historia dröjde det mer än tvåhundra år innan det blev mer forskarvänligt. ¹²

Den värld som arkivmannen på de statliga arkiven levde i, var under de första decennierna på 1900-talet en sluten värld enligt landsarkivarie Hasse Petrini. Arkivmannen såg ofta de besökande forskarna som ett onödigt intrång som störde friden. Arkiven spelade en helt passiv roll gentemot myndigheter.

”De tog emot handlingar som levererades från dessa, ordnade, förtecknade och vårdade dem och höll dem tillgängliga för de fåtaliga forskarna.” Vikten lades helt enkelt på ordnandet och förtecknandet, och man hade möjlighet att själv syssla med forskning. I § 5 i landsarkivens instruktion från 1902 stod det att den som ville få ut information från en handling skulle anmäla detta till landsarkivarien som tog fram handlingarna, om det inte var så att de enligt TF borde hållas hemliga. Petrini menar att denna bestämmelse, som var från den första instruktionen 1902, sedan länge varit föråldrad och att den naturligtvis inte kunde efterlevas.¹³

Om man ser på landsarkivet i Uppsala, under Sandströms ledarskap kan det konstateras att arbetsuppgifterna ökade mycket snabbare än anslagen på 1920- talet. Men det blev ändå en ökning av personal med början på 1920-talet fram till 1947. Från 1918 hade man haft ett skriv- och expeditionsbiträde, och fram till 1938 hade man en fast och flera extra amanuens- och biträdestjänster. 1925 förvandlades den fasta amanuenstjänsten, och en av de extra amanuens- och biträdestjänsterna till första respektive andra amanuens. Under de aktuella åren

12 Jägerskiöld 1981, s. 193.

13 Petrini 1968, s. 286, 287.

(9)

fanns det inklusive Josef Sandström fyra till fem anställda på arkivet, utöver detta arbetade den före detta landsarkivarien Gustaf Otto Berg frivilligt med arkivet från länsstyrelsen i Uppsala. ¹⁴

2.2 Genealogen Ella Heckscher

Vem var då denna fröken Ella Heckscher? Om efternamnet låter bekant, beror det på att hennes bror Eli Heckscher var en känd historiker i ekonomi. ¹⁵

Ella Heckscher (1882-1964) blev 1911 den första kvinnliga anställda på landsarkivet i Uppsala. Tjänsten var en timanställning där hon tjänstgjorde

”med större och mindre avbrott”. Från 1918 till 1921 arbetade hon 2 timmar om dagen. ¹⁶ 1918 öppnade Heckscher även officiellt en egen byrå för genea- logi, och det var genom denna byrå hon senare ville få del av det omstridda konceptet, diariet och kyrkböckerna. Hon ägnade sig åt yrkesmässig släkt- forskning och mellan 1922 och 1935 var hon också anställd som genealog vid Statens institut för rasbiologi, vilket gjorde att hon även genom institutet behövde tillgång till arkivhandlingar som fanns hos landsarkivet. ¹⁷ År 1939 utkom Heckscher med handboken Sex kapitel om släktforskning. Kort hand- ledning för amatörer, som blev väl mottagen och visade sig vara mycket användbar. ¹⁸

2.3 Landsarkivarie Josef Sandström

Josef Sandström (1882-1950) benämns i Svenska män och kvinnor som språk- och arkivman och blev 1907 anställd som amanuens på landsarkivet. Vid sidan av sin tjänst blev Sandström så småningom även fil. dr. i nordiska språk, och producerade olika vetenskapliga studier inom historiska, arkivvetenskapliga, rättshistoriska och arkeologiska ämnen. Sandström blev efter en uppmärk- sammad strid landsarkivarie i Uppsala 1920, en post som han kom att inneha

14 Berg 1993, s. 41; Amanuens kan sägas vara en lägre tjänsteman på bland annat arkiv, med en tidsbegränsad anställning; Meddelande från svenska riksarkivet 1927, s. 22, 153, 304, 353; Meddelande från svenska riksarkivet 1928-29, s. 23; Häri går även att läsa att antalet forskare på landsarkivet åren 1922-1926 låg på mellan 203-238 stycken, varav besöken låg på i snitt 2382 stycken, och antalet framtagna volymer sträckte sig mellan 6934-9692 stycken.

15 Thörn 1995, s. 60.

16 Berg 1993, s. 38; Meddelande från svenska riksarkivet 1924, s. 33, 209, 351; Lundström 1924, s. 147.

17 Thörn 1995, s. 84; Lundström 1924, s. 147; Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, D3 b:10, D3 b:11 Liggare; Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, E1 b:14 Utgående skrivelser.

18 Heckscher 1939; Thörn 1995, s. 85.

(10)

fram till 1947. ¹⁹ Under hans ”energiska ledning” genomfördes många större ordnings- och förteckningsarbeten i landsarkivets arkiv och samlingar. ²⁰

19 Svenska kvinnor och män 1949, s. 514; Berg 1993, s. 41.

20 Hedman & Wibling 1968, s. 145, 147.

(11)

3. Striden mellan Heckscher och Sandström

Innan jag närmare går in på konfliktens gång, argumenten samt uttalanden och utslag från de juridiska instanserna kommer jag i detta avsnitt redovisa de be- stämmelser som de två parterna åberopade för att bevisa just sin rätt i konflikten.

3.1 Tryckfrihetsförordningen och landsarkivens instruktion

När Ella Heckscher för första gången tog kontakt med JO åberopade hon § 2 mom. 4 i TF för att hävda sin rätt till att ta del av arkivalierna. Josef Sandström å sin sida använde densamma för att istället hävda sin rätt att vägra Heckscher tillgång till de efterfrågade arkivalierna. Paragrafen lyder:

Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i hvad de innehålla upplysning, huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, hvilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller om enskilds persons leverne och seder i öfrigt, såvidt de lända honom till skada eller förklenande. Den häremot bryter, böte trettiotre riksdaler sexton skillingar. ²¹

Övriga bestämmelser ingår i instruktionen för landsarkiven 1924, som JO hade som bakgrund och underlag i sina bedömningar, och ett par av dem var centrala i argumenteringen.

I instruktionens första paragraf står det att landsarkiven bland annat har till uppgift att förvara och bevara handlingar för att de vid behov ska kunna göras tillgängliga. Vidare står det i § 3 att landsarkivarien har till uppgift att se till att arkivet fyller sitt ändamål och att arbetet görs ordentligt och enligt arkivför- fattningarna. Landsarkivarien ska också se till att forskare och andra får anvisningar till handlingar som kan ge dem den information som de behöver. En annan uppgift är att se till att inte någon obehörig person får tillgång till hand-

21 Reuterskiöld 1925, s. 646.

(12)

lingarna. I § 5 mom. 1 kan man läsa att den som vill ha ut handlingar från landsarkivet måste anmäla detta till landsarkivarien, som på stället lämnar ut handlingen om det inte är så att den bör hållas hemlig. ²² I samma paragraf mom. 3 står det att läsa:

Önskar person, vilkens pålitlighet ej är känd, begagna i landsarkivet förvarade handlingar, som böra hållas tillgängliga för forskning, skola, där betydande hinder ej möter, dessa handlingar, innan de till honom överlämnas, av tjänsteman vid arkivet genomses samt, om de icke äro förtecknade och deras beskaffenhet så fordrar, noga folieras eller räknas; och skall vid deras återlämnande samlingens fullständighet kontrolleras. ²³

En annan paragraf som är central i striden är § 8, där man i första stycket kan läsa att bland annat enskild person har rätt att begära avskrift som ska betalas i förskott då svaret kommer med posten, och i mom. 2 står det:

Kräver av kommun eller korporation eller enskild person eller inrättning begärd uppgift eller avskrift särskild efterforskning eller i anseende till svårighet att tolka arkivhandling särskilt arbete, må landsarkivarien tillmötesgå i sådant avseende framställd begäran, i den mån ämbetsgöromålen vid arkivet medgiva och efterforskningen eller arbetet kan företagas på annan tid än den dagliga ämbetstiden, och äger den, som verkställt undersökningen, att därför uppbära skälig gottgörelse, som där han sådant fordrar, skall uppläggas i förskott. Kan överenskommelse om gottgörelsens belopp ej träffas, bestämmes detta belopp av riksarkivarien. ²⁴

Det var en förutsättning att efterforskningar som begärts av enskilda skulle behandlas som tjänsteärende på landsarkivet om det gällde enklare uppslående av ett begränsat antal uppgifter. Rörde det sig om mer grundligare efterforskning, vilket inte var ovanligt, var detta tvunget att ske utanför tjänsten mot er- sättning till en tjänsteman som tagit sig an uppdraget. I och med detta avfördes ärendet ur diariet, och den verkställda utredningen bokfördes sedan inte av landsarkivet. Uppgifterna förvarades inte heller i landsarkivets koncept till svarsskrivelser eller i anteckningar om utredningsarbeten. ²⁵ I § 8 mom. 3 går det även att finna regler rörande utlämnande, då i form av att myndigheter, kommuner, företag eller enskilda personer som överlämnat arkivhandlingar till arkivet, får undersöka dessa så länge det inte stör den vanliga arbetsgången.

”Begäres arkivalisk undersökning i annat fall än nu är sagt, må på landsarkiva- riens prövning bero, om och under vilka villkor den må verkställas, dock att,

22 SFS 1924, nr. 406, s. 701-703.

23 SFS 1924, nr. 406, s. 703.

24 SFS 1924, nr. 406, s. 704.

25 Hedman & Wibling 1968, s. 151-152.

(13)

när tvist uppstår, frågan hänskjutes till riksarkivarien.” ²⁶ Den paragraf som är mest aktuell rörande debatten kring diariet och konceptet är § 9 i instruktionen.

I Landsarkiv skola följande ämbetsböcker föras:

a) diarium över inkommande brev och skrivelser jämte anteckningar om därav föran- ledda expeditioner,

b) diarium över utgående brev och skrivelser, c) diarium över mottagna leveranser och arkivalier

d) diarium över forskare, avskrivare och andra, som besöka arkivet, med kort uppgift om de av dem begagnade arkivalier.

e) anteckningsbok med kort uppgift om varje i arkivet tjänstgörande, till vaktbetjäning ej hänförlig persons arbeten därstädes för var månad samt

f) utlåningsbok med uppgifter om de arkivalier, som lånas eller från andra myndigheter och institutioner.

Dessutom föras vid landsarkivet förteckningar över arkivets böcker och inventarier samt räkenskaper över dess inkomster och utgifter. ²⁷

Vidare sägs det i § 10 att innehållet i arkivala arbeten vid landsarkiven ska göras lättillgängliga. ²⁸

Dessa paragrafer och hur parterna tolkade dem är alltså centrala i denna strid. Inga bestämmelser ger egentligen några tydliga instruktioner (förutom § 9). Därmed kan man se att bedömningen av vilket material som skulle lämnas ut och till vem var något som till stor del låg hos den enskilde landsarkivarien.

3.2 Översikt

I avsnitten 3.3 till 3.5 redogörs för hur Ella Heckscher vid två tillfällen klagar hos JO på grund av att Sandström inte ville låta henne själv gå igenom visst material. I och med de två klagomålen hos JO delas striden in i två faser.

Det första klagomålet kom in till JO den 5 december 1922, då Heckscher inte själv fick gå igenom en konceptbok och ett diarium. JO beslutar att Sandström ska lämna ut handlingarna till Heckscher. Lite över ett år senare, den 11 januari 1924 klagar Heckscher ännu en gång hos JO, på grund av att Sandström inte följt de anvisningar han fått vid det förra klagomålet. JO be- stämmer sig denna gång för att väcka åtal mot landsarkivarien för tjänstefel.

Målet går den 27 april 1925 upp i rådhusrätten och sedan till Svea Hovrätt den 27 februari 1926.

26 SFS 1924, nr. 406, s. 704.

27 SFS 1924, nr. 406, s. 704.

28 SFS 1924, nr. 406, s. 704-705.

(14)

3.3 Den första fasen och parternas argument

Det kan sägas att konflikten tog sin början den 28 oktober 1922 då Ella Heck- scher muntligen, och sedan skriftligen den 29 oktober, meddelade att hon ville få ut följande handlingar som utfärdats av landsarkivet i Uppsala:

- Diarium över ingående handlingar 1921-1922 - Utgående handlingar 1921-1922

- Diarium över utfärdade officiella intyg 1921-1922

- En konceptbok med namnet ”Koncept till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser för verkställda utredningar 1/1 1921 – 31/10 1922.”

- Ett diarium med titeln, och ett mindre ”diarium över utredningar, avskrifter, intyg m.m.” ²⁹

De två senaste handlingarna fanns utöver det diarium som enligt § 9 i landsarkivens instruktion skulle finnas över alla intyg som utfärdats på arkiven.

I konceptboken hade det införts koncept till alla intyg som hade utfärdats på landsarkivet. ”Intygen hava efter hand införts i boken, och det för utlämnande avsedda exemplaret har utskrivits efter det i boken införda konceptet.” ³⁰ De flesta av dessa ”koncept till intyg” hade begärts ut av pensionsstyrelsen och kom från födelse- och dopböcker där man kunde få information om personers födelsedagar. I konceptboken fanns det även information om personers släktförhållande, härstamning och ekonomiska situation. I det mindre diariet hade koncepten från konceptboken antecknats i kronologisk ordning, och en kortare beskrivning av vilka arkivalier som använts i undersökningen hade gjorts, samt verkställda anteckningar om utgivna avskrifter och citat ur arkivalierna. Dessa två hade enligt § 8 mom. 2 i instruktionerna utförts av tjänstemän på arkivet utanför tjänstetid och mot ersättning. ³¹ För att få tag på dessa handlingar hade Heckscher således hänvisat till § 2 mom. 4 i TF och menade på att dessa handlingar var offentliga. ³²

29 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 157-158.

30 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 157.

31 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 157-158; Riksarkivet, Ämbetsarkiv, Tidningsurklipp 1:5, Upsala Nya Tidning 1922-12-06; Riksarkivet, Svea hovrätt huvud- arkiv, B III b2: 221 Utslag i brottsmål.

(15)

Den 31 oktober 1922 meddelade Josef Sandström skriftligt sitt beslut, att han avslog denna ansökan eftersom Heckscher ville gå igenom materialet själv. ³³ Först hade detta skett muntligt, men efter att Heckscher kontaktat JO, begärde hon att få detta beslut även skriftligen, vilket också skedde. I denna skrivelse går att läsa att det klockslag och dag Heckscher ville ha del av handlingarna inte passade in med institutionens arbete, och istället föreslogs en annan dag och tid. Dock kunde bara det utgående diariet från 1922 utlämnas, då de andra handlingarna var utlånade till Riksarkivet, och han visste inte när dessa skulle återlämnas. ³⁴ När Heckscher sedan skriftligen hörde av sig till Riksarkivet om att få ta del av de utlånade handlingarna, fick hon till svar att hon där kunde ta del av det ingående diariet, men att konceptboken för verk- ställda utredningar hade skickats tillbaka till landsarkivet. ³⁵

Efter detta, den 4 november 1922, kom ännu en skriftlig ansökan från Heckscher om att hon samma dag och den 6 november ville gå igenom konceptet över de nämnda utredningarna m.m., men inte heller denna gång kunde Sandström bevilja detta. ³⁶ Argumenten för att inte lämna ut materialet var dels för att det sågs som anteckningar som var till för att få en bättre överblick i vissa ärenden och för att det innehöll information om enskilda personer. Och dels för att konceptet enligt § 8 mom. 3 i instruktionerna inte innehöll det primärmaterial Heckscher behövde till den arvsutredning hon höll på med.

Sandström antog att Heckscher ville se om det kunde framgå om andra forskare sysslat med samma fråga, samt vad man genom att se på de intyg eller utredningar de begärt kunde ta reda på, vad de kommit fram till och hur om- fattande forskningen varit. Sandström tyckte även att han enligt gällande lag hade gjort rätt i frågan att vägra Heckscher de två volymerna eftersom ingen av dessa volymer tillhörde de officiella ämbetsböckerna som enligt § 9 i instruktionerna skulle föras på landsarkiven. Enligt instruktionen hade inte landsarkivet någon skyldighet att bevara registratur eller koncept. ³⁷

I konceptboken fanns det även intyg ur kyrkoböcker vars innehåll, om man såg till § 2 mom. 4 i TF, inte borde visas för obehöriga personer. Anteckning- arna i kyrkoböckerna kunde nämligen innehålla upplysningar om oäkta börd samt vilka som var far och mor till oäkta barn, där man visste om att barnet

33 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 158; Riksarkivet, Äm- betsarkiv, Tidningsurklipp 1:5, Upsala Nya Tidning 1922-12-06.

34 Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, E1 b: 13 Utgående skrivelser.

35 Riksarkivet, Ämbetsarkiv, Tidningsurklipp 1:5, Upsala Nya Tidning 1922-12-06.

36 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 158,161.

(16)

fortfarande levde, och där man inte kunde bevisa eller med säkerhet veta att fadern och modern levde. Enligt paragrafen kunde man inte, om inte något annat sades i den allmänna lagen eller andra gällande författningar, trycka eller lämna ut kyrkoböcker som innehöll information om enskild persons leverne och seder som kunde ”lända honom till skada eller förklenande.” ³⁸

Sandström menade även att dessa handlingar inte kunde ses som offentliga då uppgifterna om och för kommuner och enskilda var frivilliga undersök- ningar, som hade skett utanför arkivtjänstemännens arbetstid och mot särskild ersättning. Han ifrågasatte om han som landsarkivarie utan att fråga eller mot uppdragsgivarens vilja kunde lämna ut uppgifterna till obehöriga personer.

Bara att dessa volymer fysiskt befann sig på arkivet gjorde dem inte till offentliga handlingar, enligt honom. Vad Sandström vidare såg som bevis för att han handlat rätt var att TF hade en inskränkning när det kommer till enskildas memorialer med tillägget, ”till de delar därav, som till publika ämbetsmän och verks handläggning komma.” ³⁹ Handläggning hade han här tolkat som att det menades handläggning i och för tjänsten, inte undersökningar som genomförts utanför tjänsten. Därför hade han låtit Heckscher ta del av diarierna som var landarkivets ämbetsböcker, men vägrat ge ut de som inte tillhörde handlägg- ningen inom tjänsten. Däremot hade han erbjudit henne att mot en avgift få avskrifter på ingående handlingar som hon enligt lag fick ta del av. ⁴⁰

Heckscher ansåg däremot att Sandströms vägran att lämna ut konceptsam- lingen stod i strid med TF. De intyg som hon hade begärt från pensionsstyrelsen sågs hos dem själva som offentliga handlingar, och kunde därför inte vara hemliga på landsarkivet. När det sedan gällde utredningar som tjänstemännen gjorde på enskilda uppdrag borde de ses som offentliga handlingar så snart de lagts till arkivets övriga samlingar. Heckscher menade vidare att de undersök- ningar som gjorts utanför tjänsten hade utförts efter inkomna, och var därmed arkivets officiella, diarieförda skrivelser. Koncepten hade alltså använts som landsarkivets svarsskrivelser, och införts i diarier. ⁴¹ När det gällde Sandströms argument att inte lämna ut handlingar till obehöriga personer, eftersom det kunde vara kränkande för enskild persons rätt, menade Heckscher att så snart en handling kommit in i landsarkivets samlingar skulle den ses som offentlig,

”författaren” till en handling hade ingenting att säga till om. Om det nu var så

(17)

att en ”kränkning av annan mans rätt” hade skett var det om man från början felaktigt hade placerat handlingen hos arkivets samlingar. Heckscher ville även påpeka att ett stort antal utredningar som ingick i det aktuella konceptet var utfärdade av just henne själv när hon var anställd vid landsarkivet. När det gällde de handlingar som hon själv hade haft hand om var det inte tal om att de innehöll något kränkande. ⁴²

Den 5 december 1922 skickade Ella Heckscher in ett klagomål till JO mot Josef Sandström och hans beslut att inte lämna ut konceptboken, det mindre diariet ur landsarkivets ämbetsarkiv samt kyrkoböcker, och menade att detta stred mot TF. ⁴³ Vad Heckscher även tog upp i anmälan till JO var att Sand- ström i en resolution till henne den 31 oktober 1922 sagt han var osäker på om de inbundna handlingarna bland koncepten var offentliga, och menade att han för att ge ett definitivt besked till Heckscher skulle be JO om hjälp i denna tolkning. Men detta gjorde han inte förrän den 18 november 1922, och hon menade att detta fördröjde tillgången till de ombedda handlingarna. ⁴⁴ Heck- scher ville därför att det skulle väckas åtal mot Sandström om han fortfarande efter tillsägelse från JO inte ville ge ut handlingarna. ⁴⁵

I Heckschers anmälan framkom även att Sandström i början av november 1922 utfärdade en bestämmelse om att de kyrkoarkivhandlingar, som fanns på landsarkivet, som innehöll anteckningar från tiden efter 1830 inte fick visas för allmänheten. Som grund låg även här § 2 mom. 4 i TF. Konsekvensen för Heckscher blev därför att hon inte själv fick gå igenom Lännäs församlings död- och begravningsbok 1843-1860, som hon den 13 november hade bett om.

Det samma gällde när hon den 25 november ville gå igenom Snavlunda församlings död- och begravningsbok 1778-1860. ⁴⁶ Heckscher ansåg helt enkelt att man hade rätt att gå igenom offentliga handlingar även om de innehöll uppgifter om enskilda personers liv. De handlingar som Heckscher begärde få utlämnade var offentliga, något som Sandström inte förnekat. Bara för att någon handling kunde betraktas som hemlig i konceptet skulle detta inte hindra personer att ta del av de offentliga handlingarna, enligt Heckscher. Att de aktuella handlingarna enligt Sandström borde ses som anteckningar och att han inte hade en skyldighet att föra diarium över dem, kommenterade hon med att han dock var skyldig att diarieföra utgående officiella uppgifter. Ett stort

(18)

antal intyg från konceptboken begärdes och delgavs muntligt på arkivet vid personliga besök. Anteckningar om dessa bevis gjordes inte i det officiella diariet för utgående handlingar utan just i det aktuella diariet och under tjänstetid. Därför tyckte Heckscher att diariet måste ses som offentligt och därmed tillgängligt för allmänheten. Även det mindre diariet där det förekom anteckningar som rörde de undersökningar som gjorts mot ersättning och utanför arbetstid skulle ses som en offentlig handling. ⁴⁷

Efter Heckschers klagande argumenterade Sandström vidare om varför han inte ville lämna ut arkivhandlingarna. Han ansåg att landsarkivet inte hade nå- gon skyldighet att bevara koncept till deras utgående expeditioner trots att de hade bevarats. Om detta skulle visa sig inte stämma, gällde fortfarande de skäl som han tidigare hade fört fram. ⁴⁸

Sandström menade att Heckscher hade en felaktig uppfattning om allmän- hetens rätt att själva gå igenom volymer där det fanns både offentliga och icke offentliga handlingar. För att visa att han följde lagen refererade han åter till § 2 mom. 4 i TF där det stod att man fritt på stället kan skriva av eller ”om därvid betydande hinder vore” låta en tjänsteman skriva av, och i detta fall tyckte han att det fanns betydande hinder för att han skulle kunna lämna ut handlingarna. ⁴⁹

Sandström tyckte inte att Heckscher hade rätt när hon menade att koncepten som innehöll undersökningar som gjorts utanför arbetstid skulle behandlas som landsarkivets svarsskrivelser och därför införas i arkivets diarier. Hade koncepten behandlats som arkivets svarsskrivelser hade anteckningarna gjorts i det officiella utgående diariet. Vad Heckscher hade menat, var enligt Sand- ström att, när en begäran om en arkivalisk undersökning skriftligen kommit in hade man i redovisningssyfte gjort en hänvisning i handläggningskolumnen i landsarkivets ingående diarium till det aktuella konceptet. Detta innebar inte mer än att det var en anteckning om att utredningsuppdraget verkställts, och därmed kunde konceptet inte ses som offentligt. ⁵⁰

Att Heckscher själv hade genomfört ett antal av dessa undersökningar spelade i detta sammanhang ingen roll. När Sandström talat om författarrätt hade han syftat på den person eller myndighet som beställt eller betalat för en utredning. När det kom till begränsningen i tid, hade han satt upp 1830 som en

(19)

gräns eftersom man då med säkerhet kunde eliminera att eventuellt missbruk kunde skada eller förklena en enskild person. ⁵¹

Sandström ansåg att Heckscher ställt hans agerande i felaktig dager när hon i sin kontakt med JO inte sagt att hon kostnadsfritt hade fått den information hon velat ha utskrivet. Bara en gång hade han nekat hennes begäran och det hade gällt en hel utredning med uppgifter från kyrkoböcker som skulle ha krävt flera timmars arbete. Han hade då hänvisat till § 8 i instruktionerna, då de övriga arbetsuppgifterna inte tillät detta, han hade helt enkelt vare sig tid eller resurser för undersökningen. ⁵² Så långt han kunde, hade Sandström försökt tillmötesgå begäran att få ta del av kyrkoböcker med anteckningar från tiden efter 1830. Men det som gör att man höjer på ögonbrynen är när man läser följande:

Sandström hade, helst som klaganden yrkesmässigt i affärssyfte dreve släktforskning, icke ansett sig berättigad att för en på hennes begäran verkställd utredning av denna omfattning låta använda tjänstetid. [---] Dittills hade Sandström vägrat sådan tillåtelse i blott två fall, det ena vid begäran framställd av släktforskaren J. Ahlin, det andra i fråga om klaganden och hos henne anställda personer, som yrkesmässigt i affärssyfte dreve släkt- och arvsforskning. ⁵³

Den nämnde släktforskaren Ahlin hade inte ett bra anseende då det gick rykten om att, han vid sin forskning rivit ett blad ur en kyrkoarkivvolym för att ta bort spår som inte passade honom. På grund av detta skulle han de gånger då han var på Stadsarkivet i Stockholm alltid övervakas, (kanske var det även så på landsarkivet i Uppsala?). ⁵⁴ Att det bara varit Heckscher och en annan släkt- forskare med dåligt rykte som inte fått igenom begäran om större utredningar, säger ganska mycket om Sandströms förtroende för henne. Till saken kan också läggas att Sandström ville förebygga konsekvenser av Heckschers dubbelställning som dels anställd vi statens rasbiologiska institut, och dels innehavare av en privat genealogisk byrå. ⁵⁵ Heckscher hade under sin tid på rasbiologiska institutet kritiserats för att hon för egen räkning använt en del av det material som hon tog fram för institutet, en kritik som gjorde att hon kände sig mycket kränkt. ⁵⁶

54 Hedberg 2002, s. 46.

55 Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, EI b: 14 Utgående skrivelser.

56 Thörn 1995, s. 84.

(20)

Sandström påpekad att han beordrat den expeditionsansvarige att utläm- nande av kyrkoböcker skulle beviljas så snabbt som möjligt, enligt lagen, och utan kostnad. Endast i de fall förfrågaren framfört särskilt krav att själv gå igenom handlingarna kunde utlämnande nekas. Heckscher hade i alla utom ett fall, fått de upplysningar som hon begärt från kyrkoböckerna, förutom då hon begärt att själv gå igenom handlingarna. ⁵⁷ Om landsarkivarien dock kände förtroende kunde en person själv gå igenom en kyrkobok med anteckningar från tiden efter 1830, men det var något som avgjordes från fall till fall. ⁵⁸

Det syntes inte råda tvivel att vid eventuellt missbruk av en ur landsarkivet förvarad och där utlämnad kyrkobok vunnen upplysning om enskild persons leverne och seder i övrigt av beskaffenhet att lända honom skada eller förklenande ansvaret därför drabbade landsarkivarien. Vid sådant förhållande bleve det en akt av förtroende, om landsarkivarien till en upplysningssökande att av denne efter behag genomgås utlämnas sådan kyrkobok med risk för honom att om missbruk av förtroende skedde, dömas till böter. ⁵⁹

Till dessa pålitliga upplysningssökare, hörde alltså inte den före detta anställda Ella Heckscher. Sandström hade även i en skrivelse till JO den 12 april 1923 bland annat uttryckligt skrivit att han inte kände något förtroende för Heck- scher:

Till vad jag förut anfört om de skäl, som förmått mig att undandraga klaganden mitt förtroende i angivna hänseende kommer ytterligare att jag även måste taga i betraktande ett förhållande, som jag tidigare under skriftväxlingen inför Herr Justitieombudsmannen av undseende för klaganden icke berört, och som jag icke heller nu har för avsikt att närmare utveckla, därest icke klaganden själv därtill föranleder den omständighet nämligen att vad som under klagandens tjänstgöring å landsarkivet förekommit icke förmått bibringa mig övertygelsen att hos oss klaganden förelåge tillräcklig omdömesgillhet ifråga vad skyldig hänsyn till annan persons heder och ära kräver. ⁶⁰

3.3.1 Justitieombudsmannens uttalande

Enligt landsarkivens instruktion var en landsarkivarie inte skyldig att föra koncept eller register över utgående skrivelser. Men enligt JO kunde inte denna omständighet vara avgörande när det kom till om ett fört register skulle ses som offentligt eller inte. I tidigare fall där det i ämbetsverk hade förts frivilliga anteckningar hade dessa bedömts som offentliga. ⁶¹ JO ansåg att det bevarade

58 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 164,166.

60 Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, EI b: 14 Utgående skrivelser.

(21)

konceptet och diariet var offentliga då liknande intyg eller skriftliga meddelande var det.

Det vore orimligt, att en utgående skrivelse efter sin framkomst till en offentlig myndighet skulle anses som offentlig handling, under det att själva originalet till skrivelsen, bevarat hos en annan myndighet och därtill just den, som avlåtit skrivelsen, skulle anses hemlig. ⁶²

Karaktären på konceptet och diariet stämde överens med det som nämns som offentliga handlingar i § 2 mom. 4 i TF. ⁶³ JO tyckte att handlingar vars inne- håll delvis inte var offentligt skulle bedömas från fall till fall om de skulle lämnas ut eller inte, eftersom det inte fanns några mer detaljerade föreskrifter.

Man behövde lita på den enskilde forskaren helt enkelt. Om det nu skulle vara så att man skulle misstänka att en person, som vill ha tillgång till kyrkoböcker, hade ”ett illojalt syfte, såsom utpressning eller skandalisering, måste försiktig- het iakttagas.” När det kom till utomäktenskapliga barn som tydligen ofta var föremål för släktforskning, borde sådan information inte lämnas ut om modern till barnet fortfarande levde. Däremot skulle det inte spela någon roll om barnet fortfarande levde. JO ville, med stöd från ett yttrande i prästståndet 1809 och ett kommittébetänkande från 1912, även se att § 2 mom. 4, när det kommer till att lända person skada eller förklenande, endast gällde levande personer. JO stödde sig även här på tidigare bedömningar, så det fanns inga hinder för genealogisk och biografisk forskning att offentliggöra uppgifter ur kyrko- böcker rörande avlidna personer. ⁶⁴

Frågan om en delvis hemlig handling skulle lämnas ut besvaras också med kommittébetänkandet från 1912, där en handling som benämnts ska ges ut till en sökande om det gick ihop med övriga viktiga arbetsuppgifter och vården av handlingen, samt om sekretessens övervakande inte hindrade övrig verksamhet. Detta svar tyckte JO skulle vara en regel för liknande fall. ⁶⁵

JO tyckte det var att gå för långt att fastslå en tidpunkt eftersom deras inne- håll oavsett vilken tid de är införda är offentliga. Han godkände Sandströms principer när det kom till att visa upp kyrkoböcker där levande personers namn kunde finnas, och som därmed kunde komma till skada. Men när det gällde

64 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1924, s. 170; Kommittébetänk- andet 1912 hade ett förslag på en formellt helt ny tryckfrihetslagstiftning, den innehöll även en grundlig ändring av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet. Förslaget lades aldrig fram i riksdagen, men en del av bestämmelserna har legat till grund för senare genomförda ändringar i TF. (SOU 1935:5)

(22)

utlämnande gällde samma sak som för det delvis offentliga konceptet och diariet. Därmed hade Sandström handlat felaktigt när han undanhöll konceptet och diariet från Heckscher. När det kom till kyrkoböckerna hade han inget att anmärka på, förutom just tidsbegränsningen. ⁶⁶

Ett år efter att Heckscher för första gången ville få tillgång till de aktuella handlingarna, meddelade Sandström i ett brev till henne att hon utan hinder kunde gå igenom ”Koncept till utfärdade intyg jämte summariska innehålls- redogörelser för verkställda utredningar” och ”Diarium över utredningar, avskrifter, intyg m.m.” ⁶⁷

3.4 Den andra fasen och parternas argument

Den 11 januari 1924 klagade Ella Heckscher ännu en gång till JO eftersom hon ansåg att Sandström inte visat någon hänsyn till den anvisning som JO tidigare hade gett honom. Han försökte helt enkelt hindra henne att komma åt de handlingar hon behövde för sin forskning genom olika undanflykter och förse- ningar. ⁶⁸ Den första kontakten med JO kretsade till en huvuddel kring konceptboken och det mindre diariet. De var även aktuella vid det andra klagandet från Ella Heckscher, men nu tog kyrkoböckerna större utrymme. Denna gång anmälde hon Sandström för tjänstfel.

Den 9 november 1923 hade hon efter begäran fått ut diariet över utredningar, avskrifter, intyg m.m. som hon enligt JO hade rätt till. Samma dag hade hon även bett om att få gå igenom de förut nämnda kyrkoböckerna, Snavlunda församlings dödbok 1778-1860 och Lännäs församlings dödböcker 1843-1860 och 1861-1894. Heckscher blev då informerad om att dessa böcker inte kunde lämnas ut förrän landsarkivarien Sandström hade gått igenom dessa. Hon blev dock erbjuden att få utdrag ur böckerna. Samma dag begärde hon skriftligen att själv få ta del av handlingarna. Svaret i brevet från Sandström blev att han var tvungen att gå igenom handlingarna först (på grund av § 2 mom. 4), och detta

”i den mån andra tjänstegöromål medgåve”, därför kunde han inte heller säga när detta kunde ske. Den 8 januari 1924 hade Heckscher fortfarande inte hört något från landsarkivet. Hon hade även biträden på Genealogiska byrån som den 9 november begärt att på stället få gå igenom kyrkoböcker. Här rörde det sig om Häggeby församlings vigselbok 1765-1861, Håtuna församlings dödbok

(23)

1801-1852 och Bro församlings födelsebok 1794-1840. Begäran av vigsel- boken blev direkt avslagen, men efter att biträdet hade påpekat att detta var olagligt och begärt en undersökning, kunde arkivet möjligen göra undersök- ningen dagen efter. Några dagar efter hade även en medarbetare muntligt bett om att få ut Ramnäs församlings födelsebok 1775-1843, men den begäran hade utan genomgång direkt avvisats. Även denna gång dröjde det, och trots en på- minnelse den 16 november 1923, visste landsarkivet inte om och när ett utläm- nande kunde ske. ⁶⁹ Sandström hade hört av sig i detta ärende den 31 januari 1924 och meddelade att alla de kyrkoböcker som de hade velat ha ut innehöll information som det talas om i § 2 mom. 4, och som därför inte kunde lämnas ut för egen genomgång. ⁷⁰ Vad som kan noteras är att meddelandet kom efter det att Heckscher en andra gång hade anmält Sandström till JO.

Den 10 november hade Heckscher bett om ett lån av landsarkivets tidigare nämnda konceptbok över utredningar och intyg, men den kunde inte ges ut eftersom Sandström inte var anträffbar och man kunde inte heller säga när konceptet kunde bli tillgängligt, vilket hon hade krävt att få veta. Inte heller en timme efter att Sandström kommit tillbaka fick hon veta något, och hennes krav att få veta när hon kunde ta del av handlingarna hade besvarats med att landsarkivarien inte tog emot krav. Heckscher hade då gått från arkivet men lämnat ett telefonnummer där hon kunde bli nådd, men något meddelande kom inte, så hon hörde själv av sig. Dagen efter fick hon skriftligen veta att hon den 12 november en viss tid kunde gå igenom konceptboken. När hon sedan fick konceptboken hade en del handlingar förseglats, och Heckscher och hennes medarbetare hade under tiden, på order av Sandström blivit bevakade av två anställda, vilket Heckscher hade upplevt som mycket kränkande. Den 25 november hade hon fått gå igenom gå konceptboken igen, också då med en an- ställd som bevakade, detta för att se till att förseglingarna inte bröts. ⁷¹ Det in- tryck Heckscher hade fått var att Sandström med vilje hindrade henne och bi- trädena från att utföra sin forskning.

Anledningen till att Sandström hade valt att försegla vissa utdrag från kyrkoböckerna i konceptet istället för att för att låta en tjänsteman sitta bredvid och vända blad, samt ”genom att över sådana utdrag hålla exempelvis papper”

förklarade han med att:

69 Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1926, s. 126-128; Riksarkivet, S- vea hovrätts huvudarkiv, B III b2: 221 Utslag i brottsmål.

70 Riksarkivet, Svea hovrätts huvudarkiv, B III b2: 221 Utslag i brottsmål.

(24)

[…] med den kännedom om klaganden, Sandström under årens lopp förvärvat, med full visshet förutsett, att det sistnämnda förfaringssättet skulle leda till ett uppträde, som i såväl klagandens som landsarkivets intresse borde undvikas, dels därav att Sandström önskat kunna ovedersägligen visa vad som undandragits hennes kännedom. ⁷²

I tidningen Upsala 1924 kan man också läsa att Heckscher enligt Sandström vid olika tillfällen hade uppträtt så ”att en avtrubbning av förmåga att bedöma de egna handlingarnas innebörd tydligen kunnat konstateras […].” ⁷³ Detta kommenterade i sin tur Heckscher med att detta var en ”insinuation”, helt enkelt förolämpande, och att hon aldrig under sitt arbete på arkivet eller i annat fall skulle ha meddelat information till någon obehörig om en nu levande person. Hon fortsatte även med att säga att det bara var Sandström själv som gjorde bort sig genom att påstå att hon mer eller mindre skulle ha förlorat sitt förstånd. ⁷⁴ Sandström ansåg inte heller att förseglingen av utdragen för pensionsstyrelsen och annan myndighet stridit mot JO:s uttalande, utan att det var Heckscher som hade missförstått vad JO klart och tydligt hade sagt. ⁷⁵

Även när det kommer till kyrkoböckerna hade Sandström enligt Heckscher struntat i JO:s anvisningar. Han hade direkt nekat utlåning av volymer som innehöll anteckningar från dödböcker, fastän JO hade sagt att kyrkoböckerna inte längre än under en persons livstid borde hindra att den blev offentliggjord.

Sandström hade också nekat henne födelseböcker där anteckningar inte var förda längre fram i tiden än till 1840 eller 1843, då det måste vara omöjligt att mödrar och eventuellt antecknade oäkta barn skulle kunna tänkas forfarande vara vid livet. Även om det gällde en volym som landsarkivarien behövde gå igenom innan den blev utlämnad borde detta kunna gå att göra med en gång eller inom högst en dag. Heckscher såg det alltså som obehörigt fördröjande att hon i månader fått vänta på att få en handling utlämnad som sedan visat sig vara helt offentlig. ⁷⁶

Denna gång hade Sandström samma argument som tidigare till varför han inte ville lämna ut kyrkoböckerna. Utöver detta framförde han att uppgifter i kyrkoböcker som fick lämnas ut, inte innefattades av § 2 mom. 4 i TF, och att det ”icke fastställts någon viss tidsbegränsning.” Han ansåg sig alltså berättigad att sätta sin egen tidsgräns för de handlingar som kunde lämnas ut.

Det fanns inte heller någon tidsbegränsning när det kom till sekretessen. Vidare

73 Riksarkivet, Ämbetsarkiv, Tidningsurklipp 1:6, Upsala 1924-02-04.

(25)

menade han, att uppgifter som gavs ut kanske inte skulle skada person som inte var i livet, men det kanske kunde vara kränkande. Att ”publiceringshindret”

upphörde efter en persons död såg han som förhastat, han höll alltså inte här med JO i dennes beslut. ⁷⁷

Sandström tyckte att han hade varit så tillmötesgående som han kunde vara. Under loppet av bara några dagar hade Heckscher och hennes biträden krävt att få ut sammanlagt åtta kyrkoböcker. För honom stod det klart att han aldrig skulle hinna gå igenom dessa utan att försumma de övriga arbetsuppgifterna på landsarkivet, därför gick han inte igenom kyrkoböckerna. Han menade dock att han kunde ha meddelat Heckscher att en begäran i den omfattningen var omöjlig, men han tyckte inte att det skulle ligga honom till last att han inte hade utfört undersökningarna under tjänstetid. ⁷⁸ Heckscher hade inte betalat för att få dessa genomgångar av kyrkoböckerna gjorda utanför tjänstetid, och det framgår inte heller om hon hade fått ut handlingarna mot betalning.

Heckscher tyckte inte att Sandström hade följt sina principer. Både hon och hennes biträden hade vid olika tillfällen fått olika besked i utlämnandet av kyrkoböcker. Exempelvis hade hon själv den 16 februari 1924 med en gång fått ut Ramnäs församlings födelsebok, men den 25 februari hade hon blivit nekad tillgång till samma material. ⁷⁹

Av detta landsarkivets vacklande tillvägagångssätt framginge, att Sandström icke så nog- grant följde de principer han förfäktade, utan att godtycklighet präglade hans förfarande. ⁸⁰

Eftersom många kyrkoböcker på landsarkivet omfattade 100 år eller mer blev konsekvensen av Sandströms nekande att det var mycket material som Heck- scher inte skulle kunna få tillgång till. Som exempel tog hon upp Ärentuna församlings födelsebok 1714-1861, och Heliga Trefaldighets församlings vigselbok 1705-1839. Den senare kyrkoboken lånades ut till Heckscher och hennes medarbetare efter månader av nekande från Sandströms sida. Dessutom menade Heckscher att det i grundlagen står att kyrkoböcker inte får hållas borta från allmänheten om det inte var kränkande för enskild person, vilket enligt JO gällde någon som fortfarande var i livet. Hon förstod inte heller besväret med att försegla de delar i kyrkoböckerna som inte fick visas för allmänheten,

(26)

eftersom det med den kronologiska uppdelningen inte skulle ha varit svårt att göra. ⁸¹

Om Sandström ansåge sig berättigad att neka utlåning av exempelvis de sista 25 åren av Ärentuna församlings födelsebok, måste dock de föregående 122 åren vara fullt offentliga, då det inte ens kunde tänkas innehålla något kränkande om nu levande personer. ⁸²

Heckscher menade vidare att de upplysningar ur kyrkoböckerna som forskare fick av arkivtjänstemännen var av ganska liten betydelse, och att utdragen ofta var felaktiga. Hon hade nämligen kontrollerat tre utdrag som hade skrivits av tjänstemännen, och alla tre hade varit fel, alltså kunde forskare aldrig vara helt säkra på den information de fått ut. ⁸³ Exempelvis hade det istället för

”Ollenborg” blivit ”Alenborg”, och ”hustru” blivit ”husfru”. ⁸⁴ Så även om den information man fick ut var gratis, var man sedan tvungen att betala en avgift för att få informationen vidimerad. Dessutom var det ibland så att man behövde upplysningar som man inte exakt visste årtalet på, eller om de överhuvudtaget fanns, vilket då hade varit praktiskt att själv kunna gå igenom. Men istället utförde arkivtjänstemännen detta, och då utanför arbetstid och mot en avgift. ⁸⁵ 3.4.1 Justitieombudsmannens uttalande

Sandström nekade Heckscher och hennes biträden att gå igenom ett antal kyrkoböcker med motiveringen att han först var tvungen att gå igenom dessa, och att detta skulle ta för lång tid. En tid efter detta meddelade han att kyrko- böckerna inte kunde lämnas ut eftersom de innehöll upplysningar som inte fick visas enligt § 2 mom. 4. ⁸⁶ JO ser ut att ha haft förståelse för Sandströms åsikt, men han anförde dock detta:

Vad Sandström anfört till stöd för en annan åsikt torde kunna lämnas utan avsende. Även om det må anses utgöra en lucka i svensk straffrätt, att en avliden persons goda namn och rykte ej genom straffbestämmelser skyddats, måste tryckfrihetsförordningen läsas efter sina egna ord i jämförelse med gällande rätt. ⁸⁷

(27)

För att se om Sandström gjort en riktig bedömning av kyrkoböckernas innehåll lät JO sin egen expedition gå igenom dem. Här kom man fram till att Sand- ström hade rätt att vägra genomgång av Lännäs församlings dödbok 1850- 1890, då mödrarna till dessa avlidna barn kunde vara i livet. Vad gällde Lännäs församlings dödbok 1843-1849, Snavlunda församlings dödbok 1778-1849, Häggeby församlings vigselbok 1765-1861, Håtuna församlings dödbok 1808- 1851, Bro församlings födelsebok 1794-1840, Ramnäs församlings födelsebok 1775-1843 och Nämndö församlings födelsebok 1772-1845 var det fel av Sandström att inte lämna ut dessa. JO påpekade även att genomgången av böckerna hade tagit sammanlagt sju timmar. ⁸⁸ Detta kan tolkas som att JO ansåg att Sandströms argument att det påverkade de andra arbetsuppgifterna negativt inte höll. JO ansåg att detta även gällde det fördröjda meddelandet till Heckscher. JO menade även att det inte spelade någon roll att Heckscher hade blivit erbjuden att utan kostnad få avskrifter ur handlingarna. Oavsett om så- dana upplysningar var pålitliga eller inte är det viktigt för forskare att själva gå igenom en kyrkobok, och inte behöva nöja sig med att få svar på ställda frå- gor. ⁸⁹

När det kom till genomgången av konceptet påpekade JO precis som Sand- ström att Heckscher hade missuppfattat hans uttalande. Hon hade inte någon rätt att gå igenom alla inskrivna koncept. Det JO hade sagt var att konceptet hade karaktären av en offentlig handling, om det inte var så att det fanns sär- skilda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen som hindrade att en handling lämnades ut. Därför kunde han inte anmärka på vissa av koncepten som läm- nades ut var förseglade, dock fanns det en del som var felaktigt övertäckta. ⁹⁰ Detta kan man själv se spår av i konceptboken då några förseglingar med sigill tagits bort men att några fortfarande sitter kvar med anmärkningen ”Hemlig enl JO”. Av de koncept som tidigare varit övertäckta rör en majoritet barn som fötts utom äktenskapet och som begärts ut av Pensionsstyrelsen. Sedan finns det även förseglingar över vissa delar av arvsutredningar, och andra som är helt övertäckta och som man därmed inte kan se vad de närmare rörde eller vem uppdragsgivaren var. ⁹¹ När det sedan kommer till det mindre diariet är informationen knapphändig. Man får reda på vilken dag handlingarna utfärdats,

91 Landsarkivet i Uppsala, Ämbetsarkiv, F4 a:1, F4 a:2 Forskningskorrespondens.