SOU 1935:5 och Sekretesslagen 1937

Vad som ovan framkommit är alltså att medvetenheten om bristen på tydligare och uppdaterad lagstiftning och avsaknaden av en tydlig sekretesslagstiftning fanns, och det är även något man kan i se i striden vid Uppsala landsarkiv. Be-hovet av en tydligare avgränsning mellan offentliga och sekretesshandlingar resulterade i stiftandet av sekretesslagen 1937.

SOU 1935:5 har sin utgångspunkt i SOU 1927:2, orsakerna till förslagen på lagändringar är därmed de samma. Under åren 1927 och 1928 var SOU 1927:2 föremål för ytterligare utredning inom Justitiedepartementet och från-sett en detaljreform hade den legat på is tills den överlämnades till de

106

SOU 1927:2, s. 31-32.

107

”sakkunniga” i utredningen SOU 1935:5. 108 Men i vissa avseenden var det större förändringar som föreslogs i förhållande till de då gällande bestämmel-serna. Den mest framträdande nyheten var förslaget att bestämmelserna om förbud mot handlingars utlämnande skulle bli en särskild lag som inte skulle ingå i eller få karaktären av en grundlag, tankarna hade funnits tidigare. I TF behålls endast huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet ”och därmed sammanhängande föreskrifter om ordningen för utlämnande m.m. samt sådana redan nu i § 2 TF upptagna stadganden, vilka icke beröra allmänna hand-lingar.” 109 Utredningen föreslog åtskilliga sekretessbestämmelser för att sär-skilt skydda enskildas ekonomiska och personliga intressen. Detta ansågs be-hövas med anledning av utvidgningen av statens ingripanden, både i närings-livet och i den växande statliga sociala verksamheten. Utredningen menade att behovet av sekretess varit så starkt att det redan på vissa punkter uppmärk-sammats. Sekretess hade i många fall upprättats vid sidan av lagen och skrivits in i författningar med tvivelaktig överensstämmelse med TF:s regler. Man ville att det skulle bli en utvidgning av sekretessen, det skulle föras in där det förut funnits oklarheter, och det skulle inte innebära någon inskränkning av offentligheten. Istället skulle det bidra till att offentlighetens gränser blev mer säkra i och med att sekretessen utvidgades på lämpliga sätt, och det kunde istället innebära en utvidgning av offentlighetsprincipen. Man ville även hålla isär tryckningsrätten från rätten att få ut handlingar, i motsats från 1927, då de ansågs höra ihop. Utredningen ansåg precis som de då gällande reglerna att diarier, journaler, register och liknande förteckningar alltid skulle vara offent-liga, om det inte var så att de rörde hemliga ärenden, och därför omfattades av de sekretessregler som utredningen föreslog. Som det var då skrevs undantagen från offentligheten direkt i TF, och detta ville man komma ifrån. I 1927 års utredning framhölls skäl som också talade för att sekretessen i TF skulle brytas ut till en egen lag, som inte hade karaktären av en grundlag. I princip innebar förslaget en uppdelning mellan allmänna handlingar som myndigheter var skyldiga att lämna ut, och sådana som det var förbjudet att lämna ut. Den nya sekretesslagstiftningen skulle enligt utredningen vara en garanti för att det inte skulle förekomma inskränkningar i offentligheten. 110 När det kom till ”privatlivets helgd” föreslogs en tidsgräns på 60 år från det att anteckningen

108

SOU 1935:5, s. 24; ”Sedan ärendet under åren 1927 och 1928 varit föremål för ytterligare beredning inom Justitiedepartementet, har det emellertid, frånsett en detaljform, vilat tills detsamma överlämnades åt de nu tillkallade sakkunniga.”

109

SOU 1935:5, s. 25.

110

gjorts. ”Därigenom torde uppnås, att handlingar rörande någons personliga förhållande icke annat än i sällsynta undantagsfall bliva offentliga före hans död.” 111

I striden mellan Heckscher och Sandström kan man se att det var upp till den enskilde tjänstemannen som hade hand om handlingen att utefter lagstift-ningen avgöra om ett utlämnande kunde ske, denna observation kan även stämmas av i SOU 1935:5. 112 I utredningen ville man fortfarande att myndig-heten som hade ansvaret för specifika handlingar även skulle ha ansvaret för avgörandet av utlämnandet av dessa, men dock inte hela ansvaret:

De sakkunniga hava emellertid icke inskränkt sig till att principiellt lägga ansvaret för ut-lämnandet av en hos myndighet befintlig handling på myndigheten som sådan. Enligt vad nu gäller torde icke finnas annan möjlighet att erhålla rättelse, då handlings utlämnande vägrats, än att beivra denna vägran såsom ämbets- och tjänstefel eller eventuellt att i pro-cess mot vederbörande tjänsteman direkt yrka åläggande för honom att utgiva handlingen […]. Den som vill göra sak av att han förvägrats utfå handling vänder sig i regel till justitieombudsmannen. Det synes emellertid synnerligen olägligt för allmänheten att icke i annan ordning kunna erhålla rättelse vid dylik obehörig vägran. 113

Allmänheten skulle alltså inte behöva vända sig till en domstol för att få rätt i ett ärende. Utredningen ville gå ifrån den gamla regeln att en prövning av en myndighets vägran att lämna ut handlingar bara kunde ske genom en rättegång vid en allmän domstol. 114 I och med citatet ovan kan man onekligen se kopp-lingen till striden mellan Heckscher och Sandström, då detta var precis vad som hände. Vad som kan tolkas från striden är att man inte kunde ha sett lag-stiftningen som särskilt effektiv då processen sträckte sig över ett flertal år.

I förslagets § 12 blir det aktuellt med sekretess gällande kyrkoböcker. Här kan man läsa att man beaktat Josef Sandströms synpunkter i fråga om hur länge sekretessen för kyrkoböcker skulle gälla, detta påminner inte minst om den konflikt uppsatsen kretsar kring. Det första man kan läsa i paragrafen är:

Enligt gällande TF är sekretess stadgad för anteckning i kyrkbok om enskild persons le-verne och seder endast för så vitt den kan anses lända denne till skada eller förklenande. Därigenom anses sekretessen begränsad till vederbörandes livstid. De sakkunniga föreslå i överensstämmelse med 1927 års förslag, att denna begränsning fortfarande skall gälla. De sakkunniga hava visserligen ej förbisett, vad Landsarkivarien i Uppsala anfört om

111 SOU 1935:5, s. 35. 112 SOU 1935:5, s. 36. 113 SOU 1935:5, s. 37. 114 SOU 1935:5, s. 38.

angelägenheten, att skydda även död mans minne, men icke funnit tillräckliga skäl före-ligga att i detta hänseende frångå gällande rätts ståndpunkt. 115

Tidsgränsen för sekretess som kom fram i förslaget blev som sagt 60 år. Sand-ström ville dock att sekretessen skulle gälla i 90 år, i jämförelse med Riksarki-vet som föreslog 70 år. 116 Utredningens förslag på en sekretesstid på 60 år mo-tiverades på detta sätt:

Vid avvägning av de skäl, som sålunda framförts för en längre sekretesstid, och det bety-dande forsknings- och utredningsintresset, som är förknippat med kyrkoböckers tillhanda-hållande, hava de sakkunniga stannat vid att föreslå en tid av 60 år. 117

De påpekar också att det som behöver ha starkare sekretess rör just fader- och moderskap till barn utom äktenskapet och dessutom straffpåföljd och sinnes-sjukdom. Även detta skulle kunna kopplas till striden mellan Heckscher och Sandström. 118

I överenskommelse med 1927 års förslag anse de sakkunniga, att den tidpunkt, då utläm-nande ska ske, bör bestämmas med hänsyn till varje särskild antecknings datum, ej – såsom Landsarkivarien i Uppsala i avseende på utlämnande på stället ifrågasatt – med utgångspunkt från kyrkobokens avslutnings år. 119

Detta kanske kan ses som en knäpp på näsan för Sandströms del, och hade detta gällt under den tiden som striden utspelade sig hade han i detta hänseende inte fått rätt. Men vad det också visar är att detta var något som engagerade Sandström. Man kan därmed tolka detta som att hans vägran att lämna ut de aktuella arkivhandlingarna till Heckscher, inte var något han gjorde bara för att han inte tyckte om henne, även om nu detta kan vara en mindre del av san-ningen, men som tyvärr är väldigt svårt att bevisa. Vad som inte minst har kommit fram i detta kapitel är att lagstiftningen behövde uppdateras, och att Sandström i det stora hela gick efter de bestämmelser som då fanns tillgäng-liga.

Den bestämmelse som för denna uppsats är aktuellt, var § 13 i sekretessla-gen 1937, och kom att lyda:

115 SOU 1935:5, s. 57. 116 SOU 1935:5, s. 57. 117 SOU 1935:5, s. 58. 118 SOU 1935:5, s. 58. 119 SOU 1935:5, s. 58.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister, och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysningar om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit, från anteckningens eller handlingens datum, så-vida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständig-heterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras. 120

Det var alltså RA:s förslag på 70-årsgräns som upptogs i sekretesslagen. I § 27 kan man även se likheter med striden mellan Sandström och Heckscher:

Med avseende å handlingar, vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst, eller vilka till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten utför för enskilds räkning, äger konungen förordna, att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än konungen bestämmer. 121

En koppling mellan sekretesslagen 1937 och SOU 1935:5 och denna strid kan alltså göras. Medvetenheten om bristerna i lagstiftningen hade funnits redan innan. Striden måste dock ses som ett bra exempel på att det behövdes göras något när det kom till utlämnandet av olika myndigheters handlingar. Den av-speglade helt enkelt en icke fullt fungerande lagstiftning, vilket var grunden till de kommande förändringarna i offentlighetslagstiftningen och tillkomsten av sekretesslagen.

4.3 Sammanfattning

I min undersökning kommer det fram att det redan på 1910-talet funnits en önskan om förändringar i lagstiftningen, som bättre skulle följa samhälls-utvecklingen och den vidgade statliga verksamheten. Man kan se striden som ett av många tecken på att något behövde förändras. Under den aktuella tiden skulle tjänstemännen göra sina egna bedömningar utefter lagstiftningen, som var mycket övergripande, vilket inte minst kan ses i Sandströms agerande. Det var också som striden visar svårt att göra en omprövning av ett beslut om ut-lämnande, detta skulle en domstol avgöra.

Behovet av en tydligare avgränsning mellan offentliga och sekretess-belagda handlingar resulterade i stiftandet av sekretesslagen 1937. Sekretess

120

SFS 1937, nr 249, s. 491.

121

som tidigare vid sidan av lagen, hade upprättats stämde inte överens med TF:s regler. En ny sekretess skulle vara en garanti för att det inte gjordes inskränk-ningar i offentligheten, och för att integriteten skyddades. Man kan även se att Sandströms engagemang i frågan om personsekretess och hans vägran att lämna ut de aktuella handlingarna låg i lagstiftningen och dess bristande funk-tion.