Syftet med denna uppsats var att reda ut vilka fördelar dans skulle kunna erbjuda som komplement till den traditionella undervisningen i skolan samt förklara på vilka sätt detta kan gynna eleverna. Vi undersökte även vad styrdokumenten säger om dansens plats i skolan. I detta kapitel kommer vi nu att analysera och dra slutsatser som baseras på vår teori, litteraturgenomgång och resultaten från intervjuerna. Vad har vi kommit fram till då? Det kommer vi nu att ta upp under rubriken sammanfattning och sedan diskutera analytiskt i nästföljande avsnitt - diskussion.
7.1 Sammanfattning
Hur påverkas då eleverna av dans? Genom vårt intervjumaterial kom vi fram
till att eleverna påverkades i samtliga av de perspektiv som vi valt för att beskriva dansens inverkan på eleverna. Eleverna påverkas både fysiskt, socialt och mentalt genom att dansen skänker dem välbefinnande, rörelseglädje, rytm och koordination, smidighet, sammanhållning i gruppen samt upplyftning av individen i gruppen.
Att ställa om och börja dansa på lektionen ställer en del krav på individens självförtroende. Har man dåligt självförtroende är denna omställning svårare. Ovana kan också bidra till att det känns lite problematiskt. Därför är det viktigt att läraren handskas med situationen på ett avspänt och lättsamt sätt, samtidigt som det finns en klar bestämdhet i botten. Lyckas läraren med detta så kan eleverna känna ett glädjerus och växa som individer. Eleven blir således mentalt påverkad i en positiv mening.
Det finns även viktiga sociala aspekter i dansen. Fenomenet att man har kroppskontakt med varandra är inget man direkte stöter på i andra moment i den traditionella ämnesundervisningen. Närkontakten kan skapa stor osäkerhet och vara problematiskt om man lyder under religiösa föreskrifter som förbjuder detta. Å andra sidan kan närkontakten också bidra till en bättre social gemenskap. ”Den man tar i slår man inte” sa en av våra respondenter och vi tror det ligger mycket i detta.
Även fysiskt påverkas alla eleverna positivt. Att dansa erbjuder mycket bra lågintensiv träning och att dansa en hel timme kan jämföras med ett aerobicspass på en timme vilket de flesta vet är mycket krävande. Dansen stimulerar även elevens simultanförmåga, koordination och känsla för tid och rum – dvs elevens spatiala intelligens.
Styrdokumenten understryker att eleven ska ges möjlighet att uppleva olika uttryck för kunskaper, känslor och stämningar. Vidare ska eleven känna lust att lära, öka sitt kulturelle intresse och skaffa sig nya erfarenheter. I vår litteraturgenomgång pekar vi på flera saker kring hur dessa mål i styrdokumenten kan uppfyllas genom dans. Beträffande lusten så åsyftar Edin (1995) bl a på att lek - och danslust blandas med arbetslust vilket vi anser i förlängningen kan få motivationshöjande effekter. Ökad motivation leder i regel till bättre resultat. Beträffande den kulturella biten så återfinns den genom att eleverna, enligt Olin, känner samhörighet då dansen skapar engagemang och interaktion. Mechback (2000) påpekar att rörelseimprovisation som dansen erbjuder, är ett viktigt led i att utveckla individens uttrycksförmåga. Dansen skänker också livsglädje enligt Olin, genom att det är omöjligt att vara arg och bedrövad då man dansar. En stämning av känsla och glädje sprids, och detta kan verkligen behövas i det karga klimat som råder på många skolor idag.
Myndigheten för skolutveckling har år 2005 givit ut en rapport som också understryker vikten av att eleverna får röra sig mycket, d v s får fysisk aktivitet. Med fysisk aktivitet menar man "all typ av rörelse som ger ökad energiomsättning". Många barn och ungdomar rör sig alldeles för lite och dansen är ett alternativ för dem som inte gillar den traditionella idrotten. Läroplanen betonar vikten av daglig fysisk aktivitet och skolan ska dagligen kunna erbjuda alla barn och ungdomar någon form av fysisk aktivitet utöver ämnet idrott och hälsa. I läroplanen står det också bl a att de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna ska uppmärksammas.
Dansen bör enligt oss komma in i skolan som en viktig del i lärandet och inte bara när det gäller fysisk aktivitet. Dansen kan ses ur flera olika aspekter. Utöver de motoriska och fysiska aspekterna, finns de kulturella, sociala emotionella och estetiska aspekterna. Barn och ungdomar kan uttrycka saker med sin kropp i dans som de kanske aldrig skulle kunna säga med ord. Tillsammans med ökad kroppsmedvetenhet och stärkt identitet ökar barnens och ungdomarnas självförtroende. Det är viktigt att barn får lära sig hur de kan gestalta och ge form åt inre bilder, tankar och känslor. Detta leder oss in på en
annan av våra frågeställningar; vilka fördelar erbjuder dans som pedagogiskt
redskap?
Det unika med dans som pedagogiskt redskap är att denna kombinerar fyra intelligensområden samtidigt; kinestetisk-, musikalisk-, spatial- och social intelligens. För oss uppenbara sig detta som ganska unikt. Dansen har således stora möjligheter att bidra till barns, ungdomars och vuxnas emotionella, kreativa, kulturella och sociala utveckling. Att i tidig ålder oavsett kön lära känna sin kropp genom musik och rytm ger en grundtrygghet för det kommande vuxenlivet. I dans återfinns även en estetisk sida där känslan för musiken och dess rytm i kombination med rörelse kan forma en estetisk helhet. I framtiden lär behovet av sinnlig njutning och estetiska upplevelser öka. Det förefaller som att människan idag har ett stort behov av att uppleva sin egen kropp, att lyssna på sin kropp, att bli kroppsmedveten. Detta för att på ett bra sätt handskas med vårt högteknologiska samhälle och i viss mån ”kroppsfrånvända” samhälle. Kommunikation uppstår både via språk och rörelseuttryck. Här kan kunskapsområdet rytmik, rörelse och dans utveckla och berika de möten som uppstår.
Vår sista frågeställning var: Hur uppfattar lärarna att elevernas attityd
gentemot dansen skiljer sig mellan pojkar och flickor?
I vårt intervjumaterial har vi dragit slutsatserna att könsroller har förändrats genom massmedial påverkan. Dans uppfattas som något ganska könsneutralt av eleverna. Däremot menade man att tjejerna verkade ha ett mer naturligt intresse av dans än pojkarna som ibland behövde lockas en aning för att ställa upp. Att detta behövdes innebära inte att man inte vill för att det skulle feminint, utan snarare på att man inte tycker det är så kul. Det är dock lite komplicerat i tjejernas fall. Vi misstänker att tjejerna påverkas av en schabloniserad bild där flickor tycker det är kul att dansa och pojkar tycker om att spela fotboll. Det är kanske inte så lätt att visa missnöje som tjej då läraren säger att det är dans som gäller på lektionen? På samma sätt som det kan vara svårt som kille att sucka över att det ska spelas fotboll. Det kan således vara så att killarna är en aning osäkra på sin mansroll och om denna går att kombinera med att uppskatta dans. En osäker hållning banar ofta väg för en lätt negativ attityd. En negativ attityd till dans verkar också bero på rädsla för att göra bort sig, ovana och religiösa förhinder. Hade eleverna börjat dansa regelbundet sedan skolstarten skulle troligtvis just nämnda faktorer ha mindre inverkan och attityden överlag vara mer positiv.
I vår teoretiska studie uppmärksammar vi särskilt manliga idrottslärares betydelse för vilken syn killarna ska få på dans. Det är viktigt att idrottsläraren inte antar en negativ och förlöjligande inställning till dans, utan bör snarare påvisa fördelarna för eleverna. Även genom intervjumaterialet framgår vikten av en självsäker, lättsam och bestämd hållning gentemot dans från lärarens håll. Just hur man presenterar att det ska dansas verkar ha en avgörande betydelse för hur utfallet blir.
7.2 Diskussion
En skeptiker skulle snabbt kunna avfärda våra teser om att dansen borde få mer plats i undervisningen. Man skulle kunna tänka sig dryga repliker som t.ex. ”Jaha, hur ska man undervisa matte med dans då? Ska eleverna dansa runt talen i små cirklar?” eller ”Ska läraren dansa fram bokstäverna då hon går igenom alfabetet?” eller varför inte ”Hur dansar man ihop en kemilaboration?”. Om det är såhär man resonerar har man inte förstått ett dugg om vad dansen erbjuder för möjligheter. Våra tankar kring detta stärktes ytterligare då en av respondenterna sa ”det är i princip bara fantasin som begränsar en”. För att utveckla tankarna kring hur man skulle kunna integrera dansen mer in i skolans värld får man inte lov att glömma den mest essentiella källan av de alla, d v s eleverna själva. Att låta dem komma med tankar och idéer. Så de känner att de är med och påverkar och att de lär sig att ta ansvar för sina tankar som överförs till handlingar.
Enligt oss så fungerar dansen snarare bl.a. som en hämningsfrigörare och som komplement till den traditionella undervisningen. Genom dansen får eleverna multiperceptuell stimulans vilket betyder att de arbetar med många intelligensområden samtidigt, och då med båda hjärnhalvorna samtidigt. För att återknyta till Gardners (1998) multipla intelligensområden och Ericssons (2000) teorier kring dans och intelligens, så stimuleras både den kinestetiska, sociala, musikaliska och spatiala intelligensen då eleverna dansar. Alltså fyra olika intelligensområden som stimuleras simultant. Detta kan förtydligas om vi jämför en lektion i dans med en musiklektion. Musiklektionen är naturligtvis musikalisk och även kinestetisk, men inte särskilt social. En musiklektion erbjuder inte heller någon direkt fysisk aktivitet, när man lyssnar eller utövar musik är man i regel stilla. En idrottslektion är förvisso både fysisk och ofta social till sin karaktär, men sällan särskilt musikalisk. Att stimulera fyra olika
intelligensområden samtidigt, och dessutom skapa förutsättningar för ett ökad kulturell och estetisk utveckling är enligt oss ett mycket bra redskap. Att man förbiser detta redskap så pass mycket som man gör i dagens normala skola är därför för oss ett frågetecken.
Att dansen är så mångfacetterad beträffande intelligensområdena bör enligt oss utveckla elevernas sätt att tänka på alla plan. En bättre utvecklad tankekraft, eller en mer utvecklad hjärna om man så vill, borde väl kunna vara en stark drivkraft till mer dans i skolan? Man kan ju fråga sig om elevernas generella förmåga i matte, svenska etc. skulle vara den samma som idag om de praktiserat dans sedan unga år? Dansen stimulerar som nämnts kreativiteten hos eleverna. Vad skulle detta kunna få för effekter för elevernas problemlösningsförmåga och utvecklandet av idéer? Försämrande? Troligtvis inte.
Om man tittar igenom hela skolsystemet kan man redan i grundskolorna uppleva att barnen känner osäkerhet kring sig själva och sin kropp. Medvetenheten och osäkerheten kryper längre och längre ner i åldrarna, där flickor och pojkar i årskurs fem går med korta t-shirts, låga jeans, stylingprodukter i håret, och smink. Man är medveten om sig själv, hur man ser ut, vad man säger och vad man gör och vill helst inte gå upp på lektionerna för att prata så man inte gör nått fel. I slutet av grundskolan är det också vanligt att man börjar avvika från gymnastiken, vilket säkert kan bero på att man känner osäkerhet gentemot sig själv samt hur andra upplever en. Dansen kan bidra till en fördjupad kroppsmedvetenhet i bemärkelsen att individen kan få en positivare självbild. I grundskolans tidigare skolår märker man även att eleverna blir mer och mer självmedvetna om sin egen roll i klassrummet kan man se att i undervisningen har man inte alls samma framåtanda som kanske normalt har bland sina kompisar och att på svensklektionen eller historielektionen gå fram inför klassen och redovisa något är direkt något man gärna gör. Oftast är det de som redan vågar och redan är framåt och satsar som lyfts fram av det inlärningsätt som nu efterlevs. För att det ska kunna bli en skola för alla måste man tänka om de tankemönster samt utlärningsmetoder som för närvarande råder.
Om man tittar på ett normalt schema för en klass i grundskolan, så framstår idrott som det överlägsna eller självklara huvudalternativet till fysisk aktivitet. Hur skulle eleverna vara och tänka idag om man redan i grundskolan kunde välja på dans eller idrott? På samma sätt som man väljer mellan träslöjd och syslöjd, eller bild och musik. Skulle vi ha fler aktiva barn i skolan då? Om det
social eller kulturell bakgrund, även då det kommer till hur man föredrar att utöva fysisk aktivitet. Som läget är idag så deltar inte alla. Framförallt inte i grundskolans senare år enligt Myndigheten för Skolutvecklingens slutrapport (2005) som syftar till att stärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet.
Sociala problem är kanske de svåraste att handskas med som lärare. Det finns ingen given mall att luta sig på och varje situation är unik. Ofta försöker man lösa konflikter med olika teoretiska modeller och går praktiskt tillväga genom samtal. Ericsson (2000) påvisar med hjälp av Gardners (1998) teori att dans utvecklar elevernas sociala intelligens, eller med andra ord, elevernas sociala förmåga. Dansen skapar möten som kanske inte annars hade uppstått. Du behöver inte kunna mycket språk eller vara verbalt duktig för att bjuda upp till dans. Väl uppe på dansgolvet kan eleverna uttrycka många känslor med olika kroppsuttryck som skulle vara svåra att uttrycka med ord.
I skolan håller vi på att prata om integration, kulturella skillnader, förståelse för medmänniskor etc., men vi gör inget praktiskt åt det, alla insatser är som oftast teoretiskt betingade. Genom att i större utsträckning försöka ”uppleva” varandras kulturer skulle kanske detta få större genomslag. Om barnen redan i tidig ålder börjar dansa med varandra skulle de troligtvis få större ”känsla” för varandra. Empatin bör kunna utvecklas och tålamodet med våra olikheter bli större. Det kan också bli lättare för barnen, och även vuxna för den delen att kommunicera med varandra om man kan utnyttja andra uttrycksformer än språklig kommunikation. Att man kan mötas och känna samhörighet genom dans är för de flesta ganska välkänt. Liksom att man kan mötas och känna samhörighet då man deltar i ett vinnande lag på idrottstimmen.