I min undersökning har jag kommit fram till att psykologer och pedagoger anser att
aggressivitet hos barn är en affekt som är nödvändig och en känsla som alla andra, men vissa barn har inte alltid lärt sig hantera känslan. De har inga verktyg och kan inte hantera och tolka känslan rätt. Pedagoger och psykologer tycker också att ilska är ett sätt att värna om sig själv och vad man önskar och vill.
Aggressivitet upplevs som störande för barnen sinsemellan, leken blir svår att genomföra och de blir ovänner och leken avbryts ofta då de inte kan läsa av vad den andre vill och menar, missförstånden blir många. Hos vuxna upplevs aggressiviteten som påfrestande i t.ex. lärosituationer där undervisningen blir påverkad. Ute på gården när barnen leker och det ständigt uppkommer nya konflikter. Detta beror på att barnen misstolkar och inte förstår sina egna känslor och inte kan förstå vad den andre känner och tänker. Ofta tycker barnen att om någon stöter mot dem vill de slåss, det är som om de förutsätter att man vill dem illa.
Orsakerna till det aggressiva beteendet är att barnen inte lärt sig känna igen sina olika känslor och vet inte hur de ska hantera dem. Det handlar om social träning när barnen är små och har man inte fått den träningen i 2-3 års ålder måste man träna den i förskola/skola. Det är ett stort arbete som förskola/skola idag har och det krävs andra resurser anser flera av respondenterna. Pedagoger behöver mer tid till reflektion, handledning, mer kunskap och mindre barngrupper, anser många av de intervjuade.
Ett bra och fungerande föräldrasamarbete är oerhört viktigt för att allt ska fungera. Hos föräldrarna lägger vi grunden för förtroende och förtroende för vårt arbete som pedagoger är förutsättningen för att lyckas. Vi vill alla barnens bästa.
Mina frågor och mina funderingar över barns aggressivitet idag har bekräftats genom mina respondenters svar. En teori jag hade var att om barn inte fick den omsorg de behövde som små så blev det svårare för barnen i förskola/skola med svårigheter i inlärning och socialt umgänge med andra barn. Dessa problem kunde leda till kriminalitet. Som även
Patterson(2000) menar, leder en svag styrning från föräldrarna till ökad risk för problem i tonåren med ökad risk för att hamna i kriminalitet. I mitt arbete anser jag att jag fått min tes styrkt av både respondenternas svar och även teorier som till exempel Pattersons (2000)
8.2 DISKUSSION
I mitt arbete har jag använt mig av ostrukturerade intervjuer som metod och funnit att det varit ett bra sätt för mitt syfte som var att ta reda på vad psykologer och pedagoger har för tankar om barns aggressivitet. Jag hade möjlighet att ställa följdfrågor och på det sättet få ett svar som var så rättvis så möjligt för min undersökning kring pedagogers och psykologers tankar om barns aggressivitet.
Hellsten (1998) talar om spegling. Barnet speglar sig i sina föräldrar och andra människor får sina känslor bekräftade. Men om speglingen inte fungerar av olika anledningar, blir det ett tomrum hos barnet som påverkar barnet. Ett exempel: Pojkar som gråter blir ofta tillsagda att inte gråta. Här ser barnet, menar Hellsten (1998), att rädsla inte är bra och att de inte har behov av tröst. Men de gråtande flickorna tas upp i famn och tröstas. Hellsten (1998) säger vidare att barn som inte får tydliga gränser blir otrygga. Men för föräldrar kan det vara svårt att både vara bestämd och mjuk. Man får som förälder vara en stålmjukis. Som förälder måste man låta sitt barn uppleva frustration och besvikelser ”Om gränserna håller följer
trygghetskänslan ifall barnet inte har övergivits medan de upplever besvikelsen.” (s.25)
Killèn (2000) säger också att barn som har föräldrar och andra vuxna, som kan leva sig in i vad barnen känner och kan trösta och förstå vad de känner.
Mina data visar på att föräldrar behöver ett forum där de kan ställa frågor och ge uttryck för sin oro över sin roll som förälder. Idag när många har sina föräldrar på annan ort är det inte lätt att få ett naturligt forum där man till exempel kan fråga mormor, morfar, farmor eller farfar eller någon annan om råd. Om inte dessa naturliga forum finns, anser jag, med tanke på de svar jag fick vid intervjuerna, att då får vi skapa ett komplement. En del av respondenterna gav uttryck för detta behov. Dessa forum finns redan på många ställen. Cope är ett sådant exempel, som gett bra respons.
Många forskare som t.ex. Patterson (2000) talar bland annat om vikten av tydliga och närvarande föräldrar. Killèn (2000) säger att föräldrafunktionen och samspel är nära sammankopplade med varandra och det kan även jag koppla till mina resultat. Även i mina intervjuer framgick det om inte samarbetet med föräldrarna fungerar är det svårt att få en förändring. Vi pratar ofta om hur viktigt det är att stärka barnen genom bekräftelse men det är minst lika viktigt att bekräfta föräldrarna. Alla föräldrar jag mött vill sina barns bästa hur tokigt det kan se ut i betraktarens ögon. Det är viktigt att se barnen som de är och inte som de ska vara enligt en ”mall”. Vi måste också kunna intressera oss för barnens känslomässiga
Som jag ser det är det inte väldigt mycket som förändrats. Folkman (1998) beskriver hur barn som kan tyckas behöva komma till snälla människor istället hamnar i en psykisk hemlöshet. Barn försöker då skapa en värld som de känner igen och som de kan bemästra. Pedagoger som möter dessa barn måste på ett ärligt sätt se barnet där de är och möta vreden utan att bli
skrämd. Det handlar mycket om att våga vara där och inte tveka inför barnets ilska. Det handlar även om att möta barnet med respekt. Vi vuxna måste också hjälpa barnet att få positiva spiraler istället för de negativa.
För att jag skulle ha fått en större spridning i min undersökning har jag nu under arbetets gång funderat på att om det hade funnits en bättre tidsaspekt hade jag velat göra en
enkätundersökning som hade visat på en större bredd bland psykologer och pedagoger. Att få en bredd på sin undersökning är också en viktig del i forskning enligt min mening. Jag hade även velat intervjua barnen/eleverna om hur de upplever sin situation i förskolan/skolan med tyngdpunkt på barn/elever med problem med ilskekontroll/aggressivitet.
Jag har sammanställt en del punkter, som jag fått fram i mina intervjuer som är viktiga för barns förutsättningar för att eliminera risken att bli det där barnet som förstör leken för de andra barnen på förskolan eller som stör skolundervisningen både för sig själva och sina kompisar och kanske i förlängningen hamnar utanför samhället.
• Att barnet får knyta an och samspela med sina föräldrar som spädbarn • Styrning och gränssättning från föräldrar/vuxna
• Tydlighet och förutsägbarhet • Bekräftelse, ”att du duger”
• Socialträning genom hela barndomen • Närvarande vuxna som vägleder barnet • Och sist men inte minst, kärlek och omsorg
8.3 FORTSATT FORSKNING
En tänkbar undersökning som varit intressant som fortsatt forskning på detta ämne hade varit att ställa två barngrupper mot varandra där den ena av grupperna fick någon form av föräldrar handledning/utbildning och den andra inte. Det hade också varit intressant att se om det hade någon betydelse med handledning/utbildning av föräldrar. Hur påverkades barnen om deras föräldrar fick hjälp i deras roll som förälder? Det hade även varit intressant att se och höra vad föräldrar såg för vinst i detta och vilka skillnader förskola/skola upplevde med de barn och föräldrar som fick handledning/utbildning.