Sammanfattning och slutsatser

Syftet med studien var att ta reda på hur pedagogerna arbetar för att främja barnens samspel och hur 1,5- och 2-åringar på en förskola samspelar med de andra barnen på avdelningen under den fria tiden, samt hur de tog kontakt med pedagogerna. Frågeställningarna som studien har utgått ifrån är: Hur arbetar pedagogerna i praktiken för att främja barnens samspel? På vilka sätt samspelar 1,5- och 2-åringar med de andra barnen på avdelningen? På vilka sätt tar 1,5- och 2-åringarna kontakt med pedagogerna? Här nedan sammanfattas slutsatserna kring varje frågeställning.

4.6.1 På vilka sätt samspelar 1,5- och 2-åringar med de andra barnen på

avdelningen?

En slutsats som kan dras i denna studie när det gäller hur barnen på avdelningen samspelar med varandra är att både 1,5- och 2-åringar har visat empati för varandra i olika situationer. Detta till exempel genom att vara hjälpsam och ge ett annat barn sin nalle, visat glädje att se sin kompis när den har vaknat genom att ge en kram samt att gråta tillsammans med ett annat barn som är ledset. Stern (2003) anser att när barnet har utvecklat en känsla av det verbala självet, har det en förmåga till att kunna visa empati i olika handlingar, vilket barnen har visat dessa situationer som har observerats. Barnen har förmodligen lärt sig av sin omgivning hur man visar empati och medkänsla för andra människor och visar detta i de här situationerna som handlar om empati. Lindahl (1998) menar bland annat att barn lär sig i situationer som fångar deras intresse vilket kan vara då människor visar empati för varandra. Brodin och Hylander (2005) har även tolkat Sterns teori till förskolebarn och ett vanligt förekommande

beteende i förskolan är att barnen visar empati för varandra genom att sympatigråta. Pedagogerna har i intervjuerna berättat att barnen på avdelningen visar empati för varandra samt tar kontakt med varandra på olika sätt, vilket också har framkommit i studiens observationer.

En annan slutsats är att 2-åringarna i denna studie har samspelat kring en och flera leksaker, vilket har gjort att det har skapas konflikter mellan barnen. En pedagog som har sett händelserna har vid de två tillfällena, gått fram och pratat med barnen och försökt lösa konflikterna. Konflikterna löstes med hjälp av pedagogen. I den ena situationen ger pedagogen tillbaka leksaken till det barnet som hade det från början och konflikten avslutades genom att det andra barnet blev arg och ledset. I dessa situationer kan barnen ha lärt sig att man får dela med sig av leksakerna när man är på förskolan och att man inte får ta en leksak som ett annat barn har. Lindahl (1998) anser att lärande sker när barn är intresserade av ett föremål eller en aktivitet, detta var barnen i de här situationerna. Stern (2003) hävdar att när en person levandegör en leksak är den mer intressant än en leksak som ligger stilla på golvet, vilket i denna situation kan bero på att konflikten uppstod. I den andra situationen vill ett barn ha en leksak som ett annat barn inte leker med, men som ligger i närheten. Barnet som leker i närheten av leksaken vill inte att det andra barnet skall ta leksaken och pedagogen lägger sig i situationen och leken avslutas. I det subjektiva självet som Stern (2003) beskriver har barnet utvecklat en känsla av att ha ett inre liv och är därmed medveten om att det har en egen vilja och att andra människor även har det. Detta kan kopplas till att barnet i denna situation utvecklar sin känsla av sitt det subjektiva självet i den här konflikten. I studien har det inte uppstått konflikter där 1,5 åringar är inblandade i.

Det förekom i studien att både 1,5- och 2-åringarna samspelade med varandra genom att imitera varandra i rörelselekar med föremål, detta gjordes med glädje. Enligt Lindahl (1998) sker lärande i situationer då barn härmar/imiterar varandra. Det fanns också ett samförstånd mellan barnen, samt att de sökte ögonkontakt med varandra och log mot varandra, de väntade även på sin tur när de leker. Barnen i de här observationerna visar att de befinner sig i och utvecklar sin känsla av sitt subjektiva själv, genom att de kan förstå varandra utan att säga något med ord och därmed delar de ett samförstånd enligt Stern (2003) och Brodin och Hylander (2005). I denna studie uppstår det även glädje i samspelen mellan barnen i rörelselekarna vilket Brodin och Hylander (2005) också har kommit fram till.

4.6.2 På vilka sätt tar 1,5- och 2-åringarna kontakt med pedagogerna?

En slutsats som kan dras är att barnen tar kontakt med pedagogerna genom att sträcka fram leksaker till dem. Det kan vara låtsasmat som barnen ger till pedagogen, då pedagogen frågar om hon får smaka på maten och i och med det vägleder hon barnet in i lekens värld. Barnet lär sig då de tre grundläggande reglerna som behövs för att barnet skall kunna leka med andra barn. I intervjun ansåg förskolläraren att hon var en förebild för barnen i leken, då hon stödjer och lär barnen de grundläggande reglerna för leken. Barnskötaren berättade att även hon leker med barnen när de kommer fram till henne och ger henne låtsasmat, exempelvis. När pedagogen pratar med barnen svarar de barnen som kan det verbala språket med enstaka ord samt med gester med kroppsspråket och de som inte har utvecklat det verbala språket gör gester med sitt kroppsspråk när de svarar pedagogen. Några av barnen som varit med i studien har uppnått det verbala självet (Stern, 2003). Genom att lägga en bok i en pedagogs knä, visar barnet att det vill att pedagogen läser för det. Ett barn tar ögonkontakt med en pedagog och säger sedan ett barns namn och får bekräftelse av pedagogen som upprepar vad barnet har sagt. Brodin och Hylander (2005) anser att barn tydligt kan visa med sitt kroppsspråk vad de vill och om ett barn har benämnt ett ord är det viktigt att pedagogen benämner detta för att de båda ska veta att de menar samma sak, detta har barnen gjort i denna studie. Ett annat barn tar kontakt genom att ge pedagogen en leksak, då pedagogen benämnde vad det är för leksak, då håller barnet med pedagogen och nickar. Det är viktigt att som pedagog benämna vad barnet gör, för att det själv sedan skall kunna sätta ord på vad det gör eller vad saker heter och därmed lär sig barnet nya ord (Brodin och Hylander, 2005). I intervjun med förskolläraren berättade hon att barnen tar kontakt med henne på olika sätt beroende på hur långt de har kommit med språkutvecklingen, de som verbalt kan uttrycka sig säger hennes namn, de som ännu inte har utvecklat det verbala språket tar kontakt och visar med sitt kroppsspråk vad de vill. Barnskötaren berättade att barnen tar kontakt med henne genom kroppsspråket och ger henne även saker. I studien har det observerats att barnen gärna är nära pedagogerna, vilket även Brodin och Hylander (2005) hävdar. I dessa observationer har barnen visat att de antingen har lärt sig något nytt eller är under en lärandeprocess eftersom barnen själva har valt aktiviteterna och föremålen och varit intresserad av dessa, detta menar även Lindahl (1998).

4.6.3 Hur arbetar pedagogerna i praktiken för att främja barnens samspel?

En slutsats som kan dras av observationerna är att pedagogerna stödjer och hjälper barnen i leken och är en förebild för barnen så att barnen efterhand själva skall kunna leka med sina jämnåriga kompisar. Pedagogerna visar ömsesidighet både mot sina kollegor och mot barnen, vilket gör att barnen ser hur man skall behandla andra människor. De är också aktiva, observanta och lyhörda på vad som händer i gruppen och reder ut konflikter tillsammans med barnen. I en av intervjuerna berättades att pedagogerna främjar barnens samspel genom att ha gemensamma sångstunder då bland annat pedagogerna synliggör barnen för varandra genom att nämna varje barns namn. Det framkom i båda intervjuerna att pedagogerna även har delat in barnen i mindre grupper två gånger i veckan, för att barnen skall kunna lära känna varandra bättre och därmed främjar pedagogerna barnens framtida relationer.