Studien visar att grupperingar i grundskolan och gymnasiet visade sig vara väldigt olika. Grundskolan var starkt grupperad, vilket orsakade en slags segregation mellan grupperna. Eleverna beskriver grundskolan som en plats där man måste passa in i kompisgruppen och spela efter gruppens ”regler” för att få ett medlemskap.
Grupperna i grundskolan har formats av tiden, i och med att de flesta eleverna gått i grundskolan tillsammans ända sedan första klass. Många av mina intervjupersoner menar att man kunde umgås med nästan alla elever upp till klass 3 eller 4 och sedan började grupperna bildas.
Här kan man tydligt se en likhet mellan Bourdieus diskussion om kulturellt och socialt kapital. Kultur handlar inte bara om vem man är som människa utan har även att göra med vart man bor. Det sociala kapitalet berör även en persons sociala kontaktnät. För ungdomar är det lätt att få kompisar i den lokala skolan, vilket leder till att ungdomar från förorten inte kommer att få många vänner från innerstaden och tvärt om. Därför har förortsungdomar svårare att komma in i gemenskapen i skolor i innerstaden för att de, dels inte känner många som bor där och dels inte känner igen kulturen.
Celina berättar att man på grundskolan har lärt sig att passa in (Intervju 3, rad 85). Celina berättar även att man måste forma sig efter vad ”de vill” att man ska vara, där de i detta fall är grupperna man vill tillhöra och passa in i. Hon berättar att man måste vara stark för att kunna stå emot grupptrycket och kunna gå där ifrån. Hon tyckte det var svårt att vara sig själv i grundskolan, eftersom man var tvungen att anpassa sig till grupperna och ta den roll man tilldelats.
En annan tolkning visade att det bildades en slags segregering mellan förortsskolan gentemot andra skolor och att skolan i sig blev en hel stor sammanhållen grupp. I gymnasiet
27 splittrades dessa grupperingar, eftersom eleverna började i olika skolor utifrån intresse av utbildning. Relationer som funnits i de tidigare grupperna löstes nu upp och eleverna hittade nya kontakter.
Den stora skillnaden mellan grupperna i grundskolan och i gymnasiet var att eleverna i grundskolan fick anpassa sig till gruppens normer och värderingar för att passa in, medan det i gymnasieskolan var lättare för eleverna att hitta den grupp som passade deras egna normer, värderingar och stil.
Att eleverna vid skiftet till gymnasieskolan kände sig mer fria från de sociala koderna, ”de oskrivna reglerna”, var troligtvis för att de inte fanns några färdiga oskrivna regler i den nya skolan. Grupperna från grundskolan var splittrade och den nya individualisering gör att alla är trevliga och snälla mot varandra för att inte få ett dåligt rykte. I gymnasieskolan finns dock inte samma ”back-up” och trygghet som i gruppindelningarna i grundskolan, vilket leder till att eleverna blir individualiserade och måste bli mer självständiga.
Ahmed talar om gymnasiet som en nystart och säger att det vore lättare att lära känna andra om han började i en ny skola utan sina gamla kompisar, då skulle han bli tvungen att ta kontakt med andra. När man har sina gamla kompisar från grundskolan behöver man inte det på samma sätt, berättar han (Bilaga 2).
De flesta av mina intervjupersoner upplevde de övriga eleverna på gymnasieskolan som trevliga och öppna. Förklaringen till detta kan bero på att för att kunna bygga upp gruppstrukturer får eleverna en ny chans att hitta sig själva och sin grupptillhörighet utifrån egna intressen. Om eleverna vill tillhöra en grupp måste de utgå från de sociala koder som gäller när man är ensam och behöver en grupptillhörighet. Eleverna behöver nu en ny grupp och är därför trevliga och öppna mot de övriga eleverna för att kunna knyta nya kontakter.
När det gäller klädstil kände alla mina intervjupersoner att de kunde klä sig som de ville i gymnasieskolan, men inte i grundskolan. Detta kan bero på att man i grundskolan redan hade en roll i en grupp och klädde sig därefter. I gymnasiet fick eleverna en ny chans att visa upp sitt sanna jag genom att uttrycka sig genom kläder och stil.
Åsikterna om att känna trygghet i skolan var delad. Att känna sig trygg i grundskolan handlade för några av eleverna om att man visste sin roll i gruppen, man visste vilka som tillhörde vilken grupp och man visste vilka man fick och inte fick prata med enligt ”de oskrivna reglerna”. Detta kan även vara en otrygghet eftersom man riskerade att bli utfryst från gruppen om man inte följde gruppens ”regler”.
I andra berättelser kände sig eleverna trygga i grundskolan eftersom ”alla kände alla” i förorten och att man alltid visste att man hade någon som hjälpte till om man hamnade i bråk
28 med andra ungdomar från exempelvis andra skolor eller andra klasser. De intervjupersoner som upplevt denna typ av trygghet i grundskolan kände sig mindre trygga i gymnasieskolan.
De övriga intervjupersonerna kände sig mycket tryggare i gymnasieskolan då de inte behövde oroa sig för ”de oskrivna reglerna” som existerade på grundskolan.
29
7 Avslutning
Hur är det för svenska ungdomar respektive ungdomar med invandrarbakgrund att vara multikulturella i en förortsmiljö?Åhlund (1997) beskriver att en förort är en plats där människor med olika kulturella, politiska och religiösa verksamheter lever tillsammans. Hon beskriver att inom dessa områden har normer och värderingar skapats mellan de människor som bor här och detta har i sin tur skapat en delaktighet och en trygghet till denna ort (Åhlund 1997:5).
Att vara multikulturell i dagens förortssamhälle i en grundskola beskrivs av mina intervjupersoner som en känsla av samhörighet, att alla känner alla och att det finns starka grupperingar inom skolan. Alla vet sin plats, vilket bidrar till en slags trygghet. Samtidigt finns också en otrygghet eftersom man måste anpassa sig till gruppens krav för att inte bli utfryst.
Hur ser det ut i en förortsskola (grundskola) när det gäller gemenskap och trygghet, samt grupperingar mellan elever?I grundskolan fanns en viss skillnad mellan svaren angående hur grupperingarna sett ut i grundskolan. Många av intervjupersonerna gav uttryck för att grundskolan bestod av väldigt strikta grupperingar, vilka det inte gick lätt att bryta sig loss ifrån. Det fanns ”en oskriven lag” över vilka som fick umgås med vilka och vilka som inte fick umgås med varandra.
Andra svar, som jag fick under mina intervjuer, var att i grundskolan hade alla umgåtts med alla.
Det gemensamma svaret, som kom från samtliga intervjupersoner, var att de kände eller visste vilka alla var i grundskolan, vilket också innebar att de visste vem som tillhörde vilken grupper.
Vad händer med grupperingar när ungdomar, som gått i en grundskola i en multikulturell förort, börjar i en gymnasieskola i centrala stadsdelar?30 geografiskt segregerade från det övriga samhället, vilket skapar en klyfta mellan förorten och innerstaden. Denna segregering påverkar även den sociala umgängeskretsen som endast får existerar inom bostadsortens gränser. Bourdieu skriver om det sociala kapitalet, som för förortsungdomarna innebär att umgängeskretsen begränsas till bostadsområdet, det vill säga förorten.
När ungdomar från förorten ska börja i en ny skola (gymnasiet) i centrala stadsdelar håller de sig till sina gamla kompisar i förorten, men om de kommer själva till den nya skolan är de mycket öppna och nyfikna på de andra eleverna. Ungdomarna behöver då visa både öppenhet och nyfikenhet för att få kontakt med ungdomar på den nya skolan.
Andersson (1992) beskriver hur viktigt det är att människor har gemensamma utgångspunkter för att kunna känna tillhörighet till varandra (Andersson 1992:21). Ofta kan de då finna en grupp, vilken delar deras egna utgångspunkter. De gemensamma punkterna kan vara att de har samma religiösa tro, samma politiska ställningstagande eller att de gillar samma sorts musik, sport eller andra aktiviteter.
De flesta av mina intervjupersoner tyckte att gymnasiet var en plats där man kunde utveckla sin egen identitet och visa vem man var utan att behöva bli mobbad eller utstött. De kunde också prata med andra ungdomar som de inte kände, något som de starka grupperingarna grundskolan inte hade tillåtit.
31