Sammanfattning av resultat

Resultatet för denna uppsats visar att männen som barn till en missbrukande förälder hela tiden hade sin missbrukande förälder i centrum. Det kunde handla om att barnen ofta hade förälderns beteende och mående i fokus vilket i sin tur ledde till att deras egna känslor och behov hamnade i skymundan. Det blev även tydligt i resultatet att pojkarna anpassade sig på olika sätt för att hålla sin missbrukande förälder på gott humör. Vidare påvisar resultatet att männen som barn tog en föräldraroll och ansvar på olika sätt för att bevara förälderns missbruk som en hemlighet. Genom resultatet som presenterats ovan kunde även frågeställningen gällande hur männen beskriver att det var att växa upp som barn till en missbrukande förälder besvaras.

Resultatet av uppsatsen påvisade även att det uppstod emotionella och praktiska konsekvenser för männen som barn när de växte upp med en missbrukande förälder, därmed kunde även den andra frågeställningen besvaras. I resultatet framkom det att männen som barn hade en saknad efter sin förälder eftersom hen ofta inte fanns där på grund av sitt

missbruk. Pojkarna upplevde även otrygghet och detta kunde exempelvis handla om vad som skulle hända här näst. Vidare beskrev männen att de som barn hittade olika sätt för att kunna andas ut och få en paus från deras vardag med en missbrukande förälder. Pojkarna upplevde även olika typer av utsatthet, såsom olika typer av risker eller försummelse.

7.2 Familjeansvar som barn

Det mest banbrytande resultatet i uppsatsen är att det tydligt visar att pojkarna tog ett stort praktiskt och emotionellt ansvar, oavsett om det var en mamma eller pappa som var

missbrukare. I till exempel Kelley´s et al. (2007) och Hedges´ (2012) studier betonas flickors

41

emotionella och praktiska engagemang, men föreliggande uppsats påvisar att detta troligtvis även kan appliceras på pojkar. Gällande engagemang och ansvar kan det ha betydelse om det fanns ytterligare en förälder tillgänglig och om denne var missbrukare, vilket inte framkom tydligt i alla biografier som inkluderats. Lundsbye et al. (2010) beskriver hur systemteorin menar att en dysfunktionell familjestruktur har otydliga gränser som ofta leder till ett gränslöst engagemang där den egna identiteten och andra funktionella subsystem kan

utplånas. Detta blir tydligt i den här uppsatsens resultat när männen beskriver hur de som barn tar en vuxenroll. Park och Schepp (2014) påvisar i sin systematiska översikt att barn till alkoholister tar ett föräldraansvar, till exempel genom att passa syskon och sköta om den/de föräldrar som missbrukar alkohol. Det liknar pojkarnas situation i den här uppsatsen som resulterade i att de troligtvis inte kunde vara med på lika mycket aktiviteter utanför hemmet som andra barn i deras ålder. Dock var omfattningen gällande aktiviteter utanför hemmet inget som var tydligt beskrivet i böckerna, då fokuset var förälderns missbruk, men som uppsatsförfattare är det denna tolkning som gjorts.

Resultatet i föreliggande uppsats påvisar att männen som barn tog ett föräldraansvar eftersom deras förälder inte alltid gjorde det på grund av sitt missbruk. Därmed är resultatet i linje med tidigare studier (Hedges, 2012; Kelley et al., 2007; Park & Schepp, 2014) som visar att barn tar ett föräldraansvar när föräldrarna missbrukar. Lundsbye et al. (2010) skriver att inom systemteorin innebär homeostas en form av stabilitet i ett system. Om någon eller något i systemet förändras försöker andra delar i systemet kompensera för att upprätthålla

”balansen”, det vill säga fylla upp/kompensera genom ett nytt beteende. När barnen i denna uppsats tar en föräldraroll blir det utifrån ett systemteoretiskt perspektiv ett sätt för att

upprätthålla jämnviktsläget, homeostasen. Lundsbye et al. (2010) skriver att homeostas enbart belyser att det är jämnvikt/balans, systemteorin i sig anger inte någon värdering om

homeostasen är bra eller dålig och visar inte heller huruvida tillståndet är harmoniskt eller ej. I denna uppsats lever pojkarna i en familj med missbruk, där föräldern ibland är närvarande och ibland inte. Barnen bidrog till jämvikt, homeostas, när de till exempel tog/blev tilldelade rollen som förälder då föräldrarna var frånvarande i den rollen. Föräldrarollen kunde innebära att exempelvis passa syskon och ljuga om att föräldern är sjuk när förälderns arbetsgivare ringde.

Samtidigt somdet påvisas i uppsatsen att pojkarna lägger mycket tid på att ta ansvar och på att bevaka föräldern, beskrev männen att de som barn också hittade olika sätt för att

42

kunna andas ut. De behövde få en paus från sin vardag med en missbrukande förälder och de flydde till en mer förutsägbar fritidsaktivitet eller drömde sig bort om en bättre tillvaro. Det är ytterligare ett exempel på systemteorins homeostas, det vill säga att pojkarna ser till att finna andningshål för att stå ut och på så sätt upprätthålla homeostasen. Dock har Park och Schepp (2014) som kartlagt risk- och skyddsfaktorer hos barn med alkoholiserade föräldrar inte tagit med den aspekten gällande att barnen hittade olika sätt för att andas ut. Men detta behöver såklart inte innebära att det inte skulle kunna vara en skyddsfaktor just för barnen i denna uppsats. Tinnfält et al. (2018) beskriver att barnen i deras studie kunde dissociera sig eller fly från föräldrarna när det var bråk, men nämner inte att barnen flydde till en trygg plats.

Likheten med resultatet för denna uppsats är dock att pojkarna kunde drömma sig bort och på så sätt dissociera sig från sin livssituation.

Systemteorins grundtanke om att alla delar påverkar varandra innebär att alla delar bidrar på något sätt till det som sker, det vill säga att alla delar är medansvariga och (omedvetet eller medvetet) delaktiga i ett pågående mönster (Lundsbye et al., 2010).

Resultatet i denna uppsats visar att barnen bidrar till att hålla hemligheten om missbruket.

Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv gör barnet det möjligt för förälderns missbruk att fortgå. Barnen pantar flaskor, gör fint i hemmet, ser till att föräldern kommer till jobbet vilket gör att tillvaron kan fungera någorlunda trots missbruket och på så sätt kan missbruket fortgå.

Dock är mycket viktigt att poängtera att barnet inte kan anses ansvarig för att missbruket kan fortgå, men systemteoretiskt kan resonemanget användas för att förklara mönster och vad som händer inom familjen. En informell informationsregel, som i vårt fall är att hålla en hemlighet, beskrivs också av Lundsbye et al. (2010) som ett sätt att behålla homeostasen.

7.3 Missbrukaren i centrum

Det som också blev framträdande i uppsatsens resultat var att männen som barn hela tiden hade ett ”externt fokus” där den missbrukande föräldern stod i centrum. Externt fokus var också en av de fyra aspekter som Marks et al. (2012) beskrev som ett fenomen i relationen mellan anhörig och missbrukaren och som enligt deras studie är en del i ett så kallat

medberoende. Begreppet medberoende är kritiserat, men innebörden i det som Marks et al.

(2012) och Bacon et al. (2020) beskriver liknar vårt resultat. Både pojkarna i den här

uppsatsen och Bacon et al. (2020) beskriver att de behöver bli en ”kameleont” och anpassa sig för att hantera den negativa hemmiljön och därmed förtränga sina egna känslor eftersom allt

43

fokus är på missbrukaren. De lever så att säga med den beroende, utifrån de villkor som de ges som barn. En tidigare studie (Marks et al., 2012),visar att externt fokus är något som anhöriga till missbrukande personer erfar, vilket visade sig i vår uppsats som temat

”Missbrukaren i centrum”. Det som är nytt i resultatet i denna uppsats är en aspekt av att ha missbrukaren i centrum/ externt fokus. Denna aspekt är till exempel att pojkarna försöker hålla den missbrukande föräldern på gott humör då förälderns humör fluktuerar, vilket inte redovisats i tidigare studier enligt vår kännedom. Lundsbye et al. (2010) skriver om

homeostas, som vi beskrivit tidigare, och det innebär jämvikten i ett system, vilket i detta fall är pojkarnas familjer. Att hålla föräldern på gott humör kan därmed utifrån ett

systemteoretiskt perspektiv ses som ett sätt att upprätthålla homeostasen, det vill säga jämnviktsläget i systemet familj.

Michailakis och Schirmer (2017) beskriver emergens som de exemplifierar genom att kommunikation gör något med parterna förutom att enbart överföra information mellan person A och person B (Michailakis & Schirmer, 2017). Budskap kan tolkas på olika sätt till exempel genom att alla inte har likadan förförståelse, vilket därmed kan ge olika känslor hos mottagaren beroende på hur deras förförståelse ser ut. I resultatet i denna uppsats beskriver männen att de som barn ”läste av” sin omgivning och deras förälder. De beskrev bland annat att de som barn kunde se vilket humör som föräldern var på även om det var på flera meters håll samt att de kunde utläsa hur mycket denne hade druckit genom att enbart höra deras röst eller vid en första anblick. Detta kan kopplas till Michailakis och Schirmers (2017)

beskrivning av emergens genom att barnen kunde uppfatta hur mycket deras förälder hade druckit eller skulle dricka bara genom små signaler. Därmed säger kommunikationen mer än bara budskapet som ska framföras från punkt A till punkt B.

7.4 Emotionella och praktiska följder av att leva nära missbruk

Barnen i uppsatsen blir tilldelad en föräldraroll, på grund av att den är ledig enligt

systemteorins tanke, och därmed hålls homeostasen i familjen. Samtidigt som barnen blir tilldelade föräldrarollen, leder det i sin tur till att barnen i denna uppsats längtar efter att få vara barn och få uppmärksamhet från föräldern. Lundsbye et al. (2010) skriver om

systemteori och de rollkonflikter som kan uppstå när det finns olika förväntningar på vilken roll som en person har eller ska ha. I detta fall leder det till att barnen i uppsatsen blir tilldelad

44

en föräldraroll samtidigt som de längtar efter att vara barn, barnen slits därmed mellan olika roller vilket i sin tur leder till en rollkonflikt.

Park och Schepp (2014) kartlade vilka risk- och skyddsfaktorer som kan påverka måendet hos barn till alkoholister. Resultatet från studien visade att föräldrarnas

alkoholmissbruk kunde leda till en sämre tillit, kommunikation och därmed en försämrad relation mellan förälder och barn. Detta ledde, som även beskrivits ovan, i sin tur till en högre nivå av känslomässig längtan till föräldern, då barnen kände sig alienerad från hen. I denna uppsats beskrev männen som barn en saknad efter deras missbrukande förälder, detta till följd av att föräldern ofta inte fanns där på grund av missbruket. Denna saknad av förälder ledde även till att männen som barn försökte bli sedda och få förälderns uppmärksamhet. Detta kan liknas vid det som Park och Schepp (2014) beskriver, att det fanns en känslomässig längtan efter föräldern och att det i vårt resultat uttrycktes som en saknad efter föräldern och att barnen sedan ville bli sedda när de väl fick chansen.

Michailakis och Schirmer (2017) beskriver att deltagarna i ett interaktionssystem påverkar varandra och hur därmed hela systemet påverkas. Det blir tydligt i denna uppsats att hela familjerna påverkas av fenomenet missbruk. Pojkarna beskriver hur de ”åker jojo i humöret” och att föräldern är den som styr ”jojon”. Det ger också en osäker situation med ständiga kast i humör och plötsliga saker som händer. Det liknar det som Burnett et al. (2006),

Park och Schepp (2014), Rossow et al. (2016) och Tinnfält et al. (2018) visat, att barn påverkas negativt av att växa upp med en missbrukande förälder. Studierna har bland annat visat att det ger stress, psykisk ohälsa och familjedysfunktion som till exempel våld vilket uppsatsens resultat också visar.

Öquist (2018) menar att system fungerar som öppna system endast i den mån de tillåter att det sker ett utbyte med den närmaste omgivningen. Ju mer detta utbyte “stryps”

desto mer isolerade blir personerna från resten av världen, vilket medför att systemet får en mer sluten och rigid karaktär. Dessa processer är generellt omedvetna hos deltagarna i interaktionssystemet. Resultat i denna uppsats visar också att få personer utanför familjerna får veta hur det egentligen ligger till, vilket innebär att pojkarna växer upp i mer eller mindre slutna system. Eftersom familjemedlemmarna inte pratar med varandra bidrar det dessutom till att varje individ blir ett slutet system. Öquist (2018) menar att om avskärmningen sker under en längre tid kommer även personen i fråga att få merparten av informationen från det egna systemet då feedbacken från andra system är begränsad. Det leder i sin tur till att falska

45

föreställningar om världen runt omkring skapas och vidmakthålls. Barnen kan därmed få en dysfunktionell uppfattning om dem själva då de växer upp i ett dysfunktionellt system. Bacon et al. (2020) studie visade att respondenterna samstämmigt menade att deras medberoende medförde att de hade svårigheter med att hitta och definiera sig själva. Detta är även något som Lundsbye et al. (2010) bekräftar då de beskriver att ur ett systemteoretiskt perspektiv påverkas identitetsuppfattningen och därmed även förmågan av att hantera svårigheter. Hall och Webster (2017) bekräftar även det resonemanget då de visar i sin studie att

dysfunktionella familjemönster förstärker maladaptiva beteenden och tankar hos barn till missbrukande föräldrar.I ett slutet system kan dysfunktionella handlingar ske oemotsagda, såsom till exempel misshandel och försummelse, vilket resultatet i denna uppsats visar.

Slutligen bör det också nämnas att artikeln av Tinnfält et al. (2018) är den enda artikeln som hittades som motsäger det som beskrivs i bakgrunden, att alla studier som undersökts fokuserade helt eller mestadels på flickors och kvinnors erfarenheter.

46

8.Slutsatser

Föreliggande uppsats visar att männen som barn påverkades av att leva med en missbrukande förälder. Det kunde innebära att de hade en tendens att ta ett föräldraansvar som till exempel att bevara missbruket hemligt samt att de hade ett externt fokus med sin missbrukande förälder i centrum. Att männen som barn tog ett föräldraansvar, hade ett externt fokus och anpassade sig på olika sätt för att hålla sin missbrukande förälder på gott humör, ledde i sin tur till att deras egna känslor och behov hamnade i skymundan.

Uppsatsen visar också vilka konsekvenser uppväxten med en missbrukande förälder kan få under barndomen, både emotionellt och praktiskt. Att växa upp med en missbrukande förälder innebär en ständig osäkerhet och oförutsägbarhet. Uppsatsen visar även att den dysfunktionella miljö som missbruk ofta innebär tycks leda till en dubbelhet hos barnet. Å ena sidan en känslomässig längtan till föräldern till följd av att denne ofta inte finns tillgänglig fysiskt och/eller psykiskt på grund av missbruket, vilket kan leda till att pojkarna till och med skadar sig för att bli sedda. Å andra sidan ett behov av att få komma bort från den

missbrukande föräldern och det dysfunktionella systemet till ett sammanhang som var mer förutsägbart.