Sammanfattning resultat

Syftet med vår studie är att belysa ungas uppfattningar kring genus, relationer och våld i nära relationer. Då ungdomar är en särskilt utsatt grupp och socialstyrelsen utlovar att professionella ska kunna erbjuda rätt stöd och hjälp är det viktigt att kunskapen utökas. Studien delades upp i fyra teman, vilka var ungas syn på: genus, relationer, våld i nära relationer och omvärld och respons. Studien bygger på intervjuer med sex informanter i åldrarna 18-21 år, varav tre är killar och tre är tjejer. Det var tydligt i studien att informanterna ansåg att det fanns särskilda förväntning på dem utifrån deras kön. Både tjejerna och killarna förklarade att det finns en press både från omgivningen men också inifrån en själv att de ska vara på vissa sätt och bete sig normativt. Informanterna bekräftade de stereotypa

könsnormer som finns i vårt västerländska samhälle där mannen ska vara hård, stark och aggressiv medan kvinnan ska vara mindre, svagare och mer passiv. Både tjejer och killar ansåg att dessa normer begränsade dem i deras vardag där

framförallt killarna menade på att de begränsades genom att de inte får lov att känna och uttrycka känslor. Att vara manlig respektive kvinnlig i kärleksrelationer var också någonting som generellt sett ansågs viktigt bland tonåringar och unga idag enligt informanterna. Informanterna förklarade vidare i delen om relationer att svartsjuka är en stor och normal del av ungas kärleksrelationer idag. Svartsjuka var normaliserat i den grad att det snarare ansågs som någonting fint och bra, således ett sätt att visa att en bryr sig om sin partner. Det framkom även att svartsjuka är lika vanligt hos tjejer och killar men att killars svartsjuka anses mer farlig då killar är mer benägna att ta till våld.

Studien visade vidare på att unga tänker att vuxna inte tar tonårsrelationer på allvar och ser dem som kortvariga och tillfälliga medan unga tar dem på ytterst stort allvar. Kunskapen kring våld i nära relationer var begränsad och

informanterna ansåg att de kunde ytterst lite kring ämnet. Samtliga tänkte främst på fysiskt våld samt att det fysiska våldet är det allvarligaste våldet. Däremot önskade alla att de hade kunnat mer och de tyckte att de borde fått lära sig mer om det i skolan. Digitalt våld var ett nytt begrepp för de flesta men de kunde ändå förklara det. Det fanns en samstämmighet i att internet och sociala medier är en enormt viktig del av unga personers liv idag. Att skydda sig från digitalt våld genom att inte använda sociala medier var därav inte ett alternativ. När det kom till respons fanns det tydliga skillnader i hur reaktionerna skulle vara om det var en tjej som berättade att hon var utsatt för våld i nära relation av en kille än om det var tvärtom. Det skulle även skilja sig markant om det var en tjej eller kille som berättade att de utövat våld mot sin partner. Genomgående var att tjejers våld inte togs på lika stort allvar som killars våld. När det kom till sociala medier och internet ansåg informanterna att det fanns en stor klyfta mellan vuxnas och ungas liv på internet och således ansåg de att vuxenvärlden har bristande förståelse för hur viktiga sociala medier är för tonåringar och unga idag.

Slutligen visar studien vikten för en kunskapshöjning inom det sociala arbetet och för utvecklingen av arbetet med barn och unga. Den är viktig dels för att öka förståelsen och för att inkludera ungas röster, men också för att belysa ämnet våld i ungas nära relationer för att vi ska sluta se detta som ett vuxenproblem.

KAPITEL 6 DISKUSSION

I detta kapitel kommer vi föra en diskussion kring vårt resultat samt studien i sin helhet. Vi kommer diskutera det vi ansåg mest intressant men även problematisera vissa delar av studien.

Då vår studie bygger på intervjuer med enbart sex informanter måste studiens generaliserbarhet problematiseras. Givetvis kan vi inte baserat på vår

datainsamling framföra en generell bild som kan representera vad unga personer i Sverige har för uppfattning om relationer, svartsjuka och våld i nära relation ur ett genusperspektiv idag. Detta anser vi dock inte behöver förminska vår studie, det måste däremot uppmärksammas att studien belyser hur en mindre grupp ser på detta, och att denna grupp här får representera unga personer. Vidare anser vi att det är viktigt att även belysa att vår informantgrupp är relativt homogen. Alla är i samma ålder givetvis men de är även från liknande områden i samma stad och kan därav antas ha haft en liknande uppväxt och bakgrund vilket kan hämma ett mer nyanserat resultat. Här är det dock relevant att detta är en begränsad studie och att det varken fanns tid eller resurser för att kunna utforma ett större och därmed mer generaliserbart resultat.

Vi anser att det även är viktigt att uppmärksamma möjligheten att informanternas uppriktighet kan ifrågasättas. Vi såg en styrka i att vi försökte skapa en så pass avslappnad miljö som möjligt under intervjun, samt att vi försökte hålla oss neutrala i vår ställning till frågorna. Trots detta kan vi inte frångå möjligheten att informanterna försökte ”imponera” med sina svar. En kvantitativ metod hade kunnat inkludera en större informantgrupp och även öka informanternas

anonymitet. Givetvis är alla delaktiga informanter i vår studie anonyma, men de är det inte gentemot oss. Genom att använda intervju som metod var vi medvetna om att vi själva kommer kunna påverka resultatet. Utifrån en kvantitativ metod hade vi kunnat genomföra en enkätundersökning där informanterna inte måste “visa” sina svar för någon utan kan förhålla sig helt anonym bakom en enkät, vilket kan innebära att det är lättare att helt och hållet vara ärlig. Trots att vi var medvetna om detta ansåg vi att den kvalitativa metoden och den semistrukturerade intervjun var ett mer passande val, då informanternas uppfattningar inte kan formuleras och besvaras i en enkät eftersom frågorna kan behöva anpassas efter varje informant.

Vårt syfte med studien var från början att belysa unga personers uppfattningar och kunskap kring ämnet våld i nära relationer. Under studiens gång insåg vi utifrån den nationella strategin och tidigare forskning att vi var intresserade av att även belysa deras uppfattningar kring genus och relationer i övrigt och således

bakomliggande orsaker till våld i nära relation. Därav tillkom frågeställningen om genus. Eftersom att våld kan förklaras som ett resultat av stereotypa könsnormer och normer kring maskulinitet ville vi fråga informanterna hur de ansåg att dessa spelade in i deras vardag och i deras relationer. Informanterna fick fritt prata kring genus och normer och dess påverkan på dem själva och unga idag. Det blev då tydligt att aggressivitet och våld var något som snabbt kopplades ihop med det manliga idealet. Vad vi kunde utläsa från vårt resultat var att både tjejer och killar höll med om detta men att de förklarade anledningen till detta olika. Medan tjejerna förklarade killars våldsamma beteende med att de tillåts bete sig så, förklarade killarna det som något killar tvingas till. Som ett resultat av att de inte

tillåts känna och visa känslor. Detta tyckte vi var intressant för det visar på hur killar också faller offer för dessa normer. Vi anser givetvis inte att det går att ursäkta sitt våldsutövande med att individen är en produkt av stereotypa könsnormer men det är viktigt att förstå hur dessa spelar in för att vi ska kunna arbeta emot det. Precis som vi nämnt tidigare lyfter Regeringen i sin strategi att mäns våld mot kvinnor ska förebyggas med fokus på våldsutövare och

maskulinitetsnormer. I detta arbetet måste vi involvera främst pojkar och män om vi vill nå en förändring.

I debatten kring våld i nära relationer läggs ofta fokus på hur offret ska bete sig och skydda sig. Det är viktigt att veta hur en kan skydda sig men det är ingen långsiktigt eller ens direkt lösning på det egentliga problemet. Då lösningen till att bekämpa våld i nära relationer ligger i att motverka våld är det viktigt att jobba med just våld och därav våldsutövare. Så länge det finns våldsutövare kommer människor falla offer för våld, oberoende av hur mycket kunskap det finns om hur en ska skydda sig. Vikten i arbetet bör därför ligga i vad det är som gör att en utövar våld mot sin partner eller någon annan anhörig och detta kan göras genom att arbeta med stereotypa maskulinitetsnormer för att belysa dess del i problemet. Som vi nämnt genomgående är både kvinnor och män delaktiga i att upprätthålla dessa normer, således berör det förebyggande arbetet alla. Vi menar dock på att flickor och kvinnor oftare får lära sig hur de ska anpassa sig till killar och män och deras beteenden.

Vi vill belysa hur viktigt det är att prata med unga pojkar om hur dessa normer och föreställningar påverkar dem i deras vardag och i deras relationer. Delvis i hoppet om att de vi ska uppnå ett större rum för unga killar att där de får prata och ge utlopp för sina känslor, men även för att kunna förebygga att våld i nära

relationer uppstår. Det vår studie visade på var även att det finns en bild av att en kille knappt kan bli utsatt för våld i en heterosexuell relation - blev han det sågs han som en mes som borde skärpa sig. Vi måste alltså arbeta med dessa normer också för att alla de killar som blir utsatta för våld i en relation ska kunna vända sig till omgivningen och be om hjälp utan att känna skam.

“Jag måste ju bete mig som en kille” uttryckte en av våra manliga informanter när vi pratade om att känna och visa känslor och om att be om hjälp. Resultatet visade på att maskulinitetsnormer är starka i sammanhang som endast består utav män, en kan inte gå och gråta till sin killkompis även om kompisen kanske skulle ta det bra, men pressen på att bete dig som en kille ska är för stor. Det visade också på att normer kring maskulinitet är starka i heterosexuella relationer, då killen inte heller där får lov att söka tröst. Detta leder i sin tur istället till att killar exploderar och använder våld. Vi tyckte att det var intressant att höra de manliga

informanterna berätta om hur de känner sig begränsade av de förväntningar som finns på dem utifrån att de är just killar. Att killar ska bete sig som killar leder alltså både till att andra människor faller offer för deras våld men det leder också till att killar inte får den hjälp de behöver och har rätt till om de själva är utsatta. Detta styrker hur viktigt det är för alla att vi arbetar med att bryta ned dessa normer.

Ytterligare något vi fann intressant var att samtliga informanter önskade att de visste mer kring ämnet våld i nära relation, men också att de lade ansvaret för sin kunskapsbrist hos sig själva. Våld i nära relation har tidigare setts, och ses delvis fortfarande idag som ett privat problem och således inte något som människor

pratar om. Vi kunde se att detta tankesättet delvis fanns kvar vilket speglas i informanternas sätt att prata kring sitt eget ansvar i relation till kunskap. Regeringen skriver i sin strategi om verksamheter såsom skola och socialtjänst som bör och ska arbeta med det förebyggande arbetet kring mäns våld mot kvinnor vilket då innefattar våld i nära relation. Den direkta reaktionen bland informanterna var att skuldbelägga sig själva i sin bristande kunskap vilket inte är konstigt då det inte pratas om det i skolan, eller på andra arenor där de rör sig. Detta kan därför indirekt ses som ett förmedlande om att detta är ett privat

problem. Genom att prata om våld i nära relation som vilket samhällsproblem som helst kan vi försöka avdramatisera det, vi tar ut det i det offentliga och således kan vi försöka bryta ned tabun kring ämnet. För som vi vet kan det drabba vem som helst i vårt samhälle, oavsett vem du är. Vi vet också att våldet kan se väldigt olika ut och att det kan vara mer eller mindre subtilt. Hur ska unga veta att det de utsätts för är brottsligt om ingen någonsin sagt det till dem? Idag vet vi att det finns mycket skam och skuld kopplat till våld i nära relation och detta beror främst på okunskap. Okunskapen kring våld i ungas nära relationer är desto större vilket i sin tur leder till ännu mer skam och skuld. Det är viktigt att vi som ska möta utsatta men också förövare har tillräcklig kunskap och att vi kan och vill förstå. När en person äntligen tagit tag i att söka hjälp är bemötandet a och o. Vi såg alltså dels vikten av att arbeta med och bryta ned föreställningar kring genus men också vikten av att sprida kunskap, att avdramatisera och att föra ett samtal kring våld i nära relation, vad det är och vad det innebär.

Informanterna ansåg i första hand att våld i nära relation var fysiskt våld vilket är en relativt vanlig bild, det kan leda till att de andra typerna av våld förminskas och ses som någonting annat. Det våldet som många unga utsätts för är dock psykiskt, sexuellt och digitalt och därav något annat än det fysiska våldet, men

konsekvenserna är lika allvarliga och i vissa fall allvarligare. Vi menar på att detta visar på det ansvaret som vuxna och professionella har i att ge tillräcklig

information till barn och unga idag, det kan vara avgörande för att någon ska ta sig från en destruktiv relation eller söka hjälp. Det många även lyfte var att de trodde att vuxenvärlden såg ungas kärleksrelationer som något oseriöst, något som snart kommer ta slut medan unga själva ser det som det viktigaste i livet. Även om de kunde hålla med om att vuxna delvis hade rätt i sin syn, bidrar detta till glappet mellan dessa parter. Konsekvenserna av våld i nära relation är lika allvarliga om det är en vuxen eller ung som blir utsatt men ändå tar vi inte unga på lika stort allvar, vilket vi menar är förödande. Detta visar på vikten av att öka förståelsen för hur unga ser på relationer, både inom vänskap och kärlek och därav också hur de ser på svartsjuka och dess roll i relationer och bland unga.

Slutligen fick vår studie oss att fundera över hur mycket vi som socionomer får lära oss. Många av oss kommer i framtiden att på ett eller annat sätt arbeta med barn och unga men hur stor förståelse kommer vi egentligen ha? Inom socialt arbete pratas det ofta om att klienten är expert på sitt eget liv, men frågan är hur det ser ut i praktiken. Vi vet att vi lever i en värld som är i ständig förändring, att vi själva varit unga en gång i tiden räcker således inte för att vi ska ha tillräcklig kunskap. Att vara ung idag betyder något annat än att vara ung för 10 år sen. Att inkludera ungas röster, att prata med dem och att lyssna är alltså bara fördelaktigt för att utveckla det sociala arbetet. Som vuxna och professionella besitter en både makt och kunskap vilket kan leda till tanken “vi vet bäst”, men är det verkligen så?

I vår studie ville vi inte svara på en fråga för att lösa ett problem, vi ville belysa ett ämne som vi måste prata mer om och vi ville göra det genom att prata med de som faktiskt är experter, de som är unga idag. Såklart finns det vuxna och

professionella som kan väldigt mycket mer om genus och våld men det de inte kan svara på är ungas upplevelser av dessa ämnen. De kan inte svara på hur en person som är ung idag upplever att det är att växa upp och leva efter de

förväntningar som finns på en eller vad de tänker kring våld i nära relation, genus och kring livet på sociala medier. Att sluta se våld i nära relation som ett

vuxenproblem är av stor vikt för att vi skall kunna erbjuda det stöd och den hjälp som vi faktiskt utlovar, för alla våra barn och unga.

REFERENSER

Aspers P, (2011) Etnografiska metoder. Malmö, Liber AB.

Banyard V, Cross C, (2008) Consequences of teen dating violence: understanding intervening variables in ecological context. Violence against women, Vol 14, s. 998–1013

Barter C, (2015) Safeguarding teenage intimate relationships- connecting online and offline contexts and risks.

>http://stiritup.eu/wp-content/uploads/2015/06/STIR-Exec-Summary- English.pdf< PDF (2018-05-17)

Brottsförebyggande rådet (2009) Våldet mot kvinnor och män i nära relationer:

Våldets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet (rapport

2009:12). Stockholm, Brottsförebyggande rådet.

Brottsförebyggande rådet (2018) Våld i nära relationer bland unga.

>https://www.bra.se/download/18.10aae67f160e3eba62911a84/1517219216196/F aktablad_Vald_i_nara_relationer.pdf< PDF (2018-05-18).

Brown C, & Hegarty K, (2018) Digital dating abuse measure: a critical review.

Aggression and violent behavior, Vol. 40, s.44-59.

Bryman A, (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm, Liber AB.

Centers for Disease Control, (2016) Understanding teen dating violence: Fact sheet. >http://www.cdc.gov/violenceprevention/pdf/teen-dating-violence- factsheet-a.pdf < PDF (2018-05-17)

Connell R, Pearse R, (2015) Om genus. 3:e upplagan. Göteborg, Daidalos AB.

Connell R.W., (1995). Maskuliniteter. Göteborg, Daidalos AB.

De Beauvoir S, (1999) Det andra könet. Stockholm, Norstedts Förlag

Drouin M, Ross J, Tobin E, (2015) Sexting: A new digital vehicle for intimate partner aggression? Computers in human behavior, Vol. 50, s.197-204

Elvin-Nowak Y, (2005) Hon och han. Om kvinnlighets- och manlighetsgörandets

öden och äventyr. I: Elvin-Nowak Y, Thomsson H, (2005) Att göra kön.

Stockholm, Albert Bonniers Förlag AB

Elvin-Nowak Y, (2005) Barn och utveckling - om att lära sig att “göra kön”. I: Elvin-Nowak Y, Thomsson H, (2005) Att göra kön. Stockholm, Albert Bonniers Förlag AB

Gottzén L, Korkmaz S, (2013) Killars våld mot tjejer i nära relationer. I: Ungdomsstyrelsen (2013) Unga och våld - en analys av maskulinitet och

förebyggande verksamheter. Stockholm, Ungdomsstyrlesens tidsskrifter.

Hamberg K, (2000) Könet i hjärnan: en kritisk granskning på jakten av den

biologiska könskillnaden. I läkartidningen volym 97 nr 45

Hirdman Y, (2003) Genus- om det stabilas föränderliga form. Malmö, Liber AB.

Hirdman Y, (1998) Genussystemet -reflexioner kring kvinnors sociala

underordning. Stockholm, Kvinnovetenskaplig tidskrift Årg.9

Johansson T, (2000) Det första könet? mansforskning som reflexivt projekt. Lund, Studentlitteratur.

Larsen A, (2012) Metod helt enkelt: en introduktion till samhällsvetenskaplig

metod. Malmö, Gleerups.

Leen E, Sorbring E, Mawer M, Holdsworth E, Helsing B, Bowen E, (2013) Prevalence, dynamic risk factors and the efficacy of primary interventions for adolescent dating violence: An international review. Aggression and Violence

Behaviour, Vol.18, s. 159-174.

Livingstone S, Bober M, (2004) UK Children Go Online: Surveying the Experiences of Young People and their Parents.

>http://eprints.lse.ac.uk/395/1/UKCGOsurveyreport.pdf< PDF (2018-05-18).

Lundgren E, (2004). Våldets normaliseringsprocess. Stockholm, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Nationellt centrum för kvinnofrid, (2018) Våld i nära relationer

>http://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/vald-i-nara- relationer/< HTML (2018-05-17)

Nationellt centrum för kvinnofrid, (2018) Våldets uttryck och mekanismer >http://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/valdets- uttryck-och-mekanismer/< HTML (2018-05-17)

Reed L, Tolman R, Ward L, (2017) Gender Matters: Experiences and consequences of digital dating abuse victimization in adolescent dating relationships. Journal of Adolescence Gender, Vol. 59, s.79-89.

Regeringen, (2016) En nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns

våld mot kvinnor. Stockholm: Utdrag (kapitel 5, sid 109-155) ur Makt, mål och

myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid Skr. 2016/17:10

Rydin I, (2010) Försvinner barndomen med Internet? Reflektioner kring forskning

och debatt om möjligheter och risker. I: Carlsson, U (2010) Barn och unga i den digitala mediekulturen. Göteborg, Nordicom.

Segal L, (1997). Slow Motion. Changing Masculinities Changing Men. London,