Syftet med denna undersökning var att få en insikt i hur pedagoger (barnskötare och förskollärare) och specialpedagoger i förskolan ser på barn i behov särskilda stöd. Vad de anser är viktigt i mötet och relationerna med dessa barn, samt pedagogernas arbetssätt. Att göra denna undersökning och försöka hitta svaren på våra frågeställningar har medfört större kunskap i arbetet med barn i behov av särskilt stöd för oss som blivande pedagoger.
Barn i behov av särskilt stöd finns mer eller mindre i all verksamhet inom förskolan, även om det är under olika förutsättningar. En del barn har funktionsnedsättningar i form av exempelvis rörelsehinder, medan andra har problem med det socioemotionella och några av dem har både och. De barn som är i behov av särskilt stöd har idag ökat och många av dem har inte någon diagnos. En av de svårigheter som anses vara störst hos barn i verksamheten enligt pedagogerna i undersökningen är koncentrationssvårigheter som utspelar sig på olika sätt. För en del pedagoger kan det vara svårt många gånger att veta vilka barn som är i behov av särskilt stöd då dem inte är en avgränsad grupp, men de är ändå överrens om att dessa barn behöver hjälp för att fungera i barngruppen. Utifrån detta kan det vara svårt att veta exakt vilka behov som en del av barnen har och det kan dröja innan dem fått den hjälp som behövs. En del andra pedagoger har den gamla synen på barn och ser de i behov av särskilt stöd som att de inte håller måtten inom det som anses normalt ur ett vuxenperspektiv. Alla barn som är i behov av särskilt stöd behöver inte ha det som bestående, utan kan även vara temporärt. Det vill säga att de är vid en fas i livet där de kan behöva extra stöd och uppmärksamhet från någon vuxen. Behovet hos alla barn är olika och det finns alltid de barn som kräver större hjälp än andra.
När det gäller arbetet med barn i behov av särskilt stöd är det viktigt att våga ställa krav på dem som pedagog. Det går inte att bara låta dem göra som de vill och slippa göra de uppgifter som görs i verksamheten, för att man som pedagog inte vågar eller orkar ta tag i situationen. Tydliga strukturer runt barnen anses vara viktiga för att kunna skapa en trivsam miljö för alla barn i barngruppen. Redan i tidig förskoleålder gäller det att både förebygga och reparera de socioemotionella problem som finns för att det kan få positiv inverkan hos barnet senare i livet. Under hela tiden i arbetet är det viktigt att
42
inte bara se problematiken och de negativa sakerna hos barnet, utan även se de resurser och tillgångar som barnet besitter.
För att kunna hjälpa de barn i behov av särskilt stöd är det viktigt att hela arbetslaget är överens om hur de ska arbeta. Det är även viktigt att ta hjälp av de resurser som eventuellt finns att tillgå i form av exempelvis specialpedagog och psykolog. Många av pedagogerna anser att det är stora nedskärningar i både verksamheten och resursteamen. Detta medför svårigheter i form av att barngrupperna blir för stora och tidsbristen till varje enskilt barn ökar. Att det även finns en god relation som pedagog tillsammans med barnen i förskolan och till hemmet tycks vara viktig med alla barn i verksamheten. Den anses ändå vara ännu viktigare när det rör barn i behov av särskilt stöd. Detta för att kunna dela den problematik och de svårigheter som finns för att försöka skapa goda förutsättningar för barnet både i förskolan och hemmet.
6.10 Våra reflektioner
Vid samtal om barn i behov av särskilt stöd anses det vara svårt att definiera vilka dessa barn är, ändå tas det upp om att det är barn som inte är inom det normala. Våra funderingar är om det egentligen finns något som anses vara normalt? Det sägs att alla ska vara individer och hitta sig själv, då tror vi inte att det kan finnas något som sägs vara normalt respektive onormalt. Tänk om alla skulle vara stöpta i samma form och vara likadana, då skulle vi ha ett samhälle där alla skulle agera och tänka likadant. Vid svaren på enkäten och intervjuerna anges det att barn i behov av stöd blir allt vanligare i barngrupperna och detta bara på de senaste åren. Vi undrar vad som kan vara orsaken till detta. Är det vårt samhälle med alla krav som faktiskt börjar redan när barnen är väldigt små eller kan det vara föräldrarnas krav? Allt kan inte vara genetiskt eller?
Vid mötet med barn i behov av särskilt stöd tror vi att det är viktigt att barnen känner att de får den hjälp som behövs, även att jag som pedagog är där för underlätta för dem i verksamheten. Vi tror också att det är betydelsefullt för föräldrarna om de känner att jag som pedagog ser möjligheter för att kunna hjälpa deras barn och att hela arbetslaget jobbar mot samma mål. Precis som informanterna i undersökningen anser vi att förtroende är grunden för ett bra samarbete.
43
Att arbeta med dessa barn kan ibland vara en stor tillgång för hela gruppen. Jag (Marie) har själv jobbat med ett barn som vi alltid visade bilder för varje gång vi skulle byta aktivitet. Detta gjorde vi för att minimera kaos hos barnet vilket det ofta blev när vi påbörjade något nytt. Bilderna var också till hjälp för de andra barnen som inte alltid var fullt koncentrerade och ibland hade svårt att lyssna och kunde på så sätt behöva se det visuellt.
I analysen framkom det att idag är det fler barn som anses vara i behov av särskilt stöd, men att många av dem inte har någon diagnos. Vi tror att det medför svårigheter i form av att man som pedagog inte riktigt vet vad som fattas barnet och inte får sina misstankar bekräftade av en specialist. Detta medför att barnet inte får den resurs som denne behöver och vi som pedagoger vet inte hur vi ska arbeta för att underlätta för dem. Vi hoppas att det alltid ska finnas tillgång till specialpedagoger för att som pedagog kunna få de tips och den hjälps som behövs med barn oavsett om det finns diagnos eller inte. Tyvärr är det precis som med många andra saker att det är pengar som styr vilka som ska få hjälp.
Att behålla de barn som behöver extra stöd i barngrupperna tror vi precis som både informanterna och teorin, medför att barnet känner sig inkluderad i gruppen. Det skapas en bra gemenskap istället för att barnet ska bli marginaliserat från de andra. För att behålla sammanhållningen i barngruppen tror vi att det är viktig att göra övningar där både barnet med behov av särskilt stöd och gruppen i sig stärks. Detta tror vi medför en trygghet och ett ökat samspel barnen sinsemellan, men även till oss som pedagoger.
De barn som eventuellt har lite svårare att fokusera på att göra en aktivitet tillsammans med alla i barngruppen tycker vi ska få möjlighet till att arbeta i mindre grupper, för att barnet ska få en chans att arbeta ostört. Vi tror att det gynnar alla barn att få arbeta i mindre grupper oavsett om de har några svårigheter eller inte. Precis som i analysen där informanterna och forskarna anser att koncentrationssvårigheter inte behöver vara bestående, utan kan ibland vara tillfälliga. Där är vi överrens med våra tankar och tror att det ofta kan vara en mognadsprocess där en del barn behöver extra stöd och hjälp.
Att det är så stora barngrupper i förskolan idag tror vi är ohälsosamt för både barn och personal. Vi anser att det är viktigt att kunna se alla barnen och ge de vår fulla uppmärksamhet, men utifrån empirin tycks det idag svårt. Vi tror inte att barn och föräldrar kan känna sig trygga med så stora grupper i verksamheten. Det hade varit
44
intressant att göra en undersökning kring hur barn och föräldrar upplever stora barngrupper.
Oavsett vilka problem eller svårigheter barn har i förskolan är det enligt oss viktigt att inte alltid fokusera på de negativa sakerna, utan även se de starka sidorna hos barnet och den positiva utvecklingen. Vi tror då att självförtroende hos dem ökar och det blir förhoppningsvis lättare för dem att förstå sitt problem och hur det går fortsätta kämpa mot sina mål. Därför är det enligt oss viktigt att barnen får den hjälp de behöver redan i ung ålder.
45