Sammanfattning och slutsatser

Resultaten visar att majoriteten av eleverna och studenterna helt eller i stor utsträckning övar effektivt. Vidare anger nära hälften (40%) av gruppen att de endast i liten utsträckning övar fokuserat och effektivt. Drygt var femte elev/student anger också att de endast i liten utsträck-ning vet hur de ska öva. Att formulera ett mål för sin övutsträck-ning innan sitt pass samt att utvärdera övningen efter passet visar sig vara ovanligt. Vidare är ett återkommande mönster att det finns tydliga svarsskillnader mellan populationen elever/studenter och populationen lärare där lärare i högre utsträckning anger att de inom ramen för sin undervisning också hjälper sina elever med deras egen övning. Resultatet visar också att lärare på musikhögskolor och folkhögskolor i sig-nifikant högre utsträckning än gymnasielärare uppfattar att deras elever har en genomtänkt öv-ningsstruktur. Beträffande skillnader mellan olika instrument framträder att sångare i mindre utsträckning har en struktur i sin övning jämfört med övriga instrumentgrupper. Flera signifi-kanta skillnader påvisades med genre som gruppvariabel där det blev tydligt att elever/studenter inom genren jazz/pop/rock i högre utsträckning övar ofokuserat och ineffektivt jämfört med elever/studenter inom genren klassisk musik/kyrkomusik. Elever och studenter inom den sist-nämnda genren får också i signifikant högre utsträckning tips och vägledning kring övnings-metoder från sina lärare jämfört med elever och studenter inom genren jazz/pop/rock, vilka i högre utsträckning tagit hjälp från exempelvis kompisar eller webbsidor för att utforma en öv-ningsstruktur. Skillnaderna som påvisades återspeglas också i lärarnas svar, vilket leder till

är de som övar mer fokuserat och effektivt. Vidare är det med gruppvariabeln genre som flest signifikanta skillnader påvisades, vilket pekar på att genre kan vara den mest avgörande faktorn för i vilken utsträckning elever och studenter får möjlighet att lära sig att öva strukturerat och effektivt inom ramen för sång- eller instrumentundervisningen. Inga statistiskt signifikanta skillnader kunde påvisas mellan könen. Avslutningsvis var en intressant upptäckt att 60% av eleverna och studenterna skulle önska mer stöd och vägledning i sin övning från skola och lärare samt att 72 % av samma population instämmer om att ett eget ämne med fokus på att lära sig att öva hade varit rimligt. En slutsats som kan dras av detta är att elever och studenter många gånger kanske inte får det stöd och den vägledning de önskar eller behöver i sin övning.

6 Diskussion

I detta kapitel belyses resultatet i relation till tidigare presenterad litteratur. De teman som lyfts fram berör effektiv övning, utlärning av övning och samband. Därefter förs en diskussion om studiens valda metod. Slutligen diskuteras arbetets betydelse och värde för yrkesområdet samt behovet av framtida forsknings- och utvecklingsarbeten.

6.1 Resultatdiskussion

I det här avsnittet diskuteras resultatet i förhållande till studiens syfte och forskningsfrågor samt i relation till tidigare forskning och litteratur på området. Inledningsvis berörs temat effektiv övning, vilket följs upp av rubrikerna 6.1.2 utlärning av övning, 6.1.3 Framträdande samband och 6.1.4 avslutande diskussion.

6.1.1 Effektiv övning

Resultaten visar att majoriteten (54%) av eleverna/studenterna helt eller i stor utsträckning över effektivt. I alla fall om man ser till vad de själva svarat på direktfrågan om i vilken utsträckning de övar fokuserat och effektivt. Ser vi till de tre självlärandefaserna Jørgensen (2004) anför att effektiv övning bör innehålla är det emellertid inte lika självklart att dra den slutsatsen. Som redogjorts för menar han nämligen att effektiv övning bör innehålla en fas av planering, en fas av genomförande och en fas av utvärdering, och när det kommer till att utvärdera sin övning visade det sig att få elever och studenter gör detta. Dock skulle det möjligen kunna tänkas vara så att fler elever/studenter kanske i någon mening utvärderar sin övning men att det sker på ett omedvetet plan, varför det inte syns i svaren. Vidare var det också få som angav att de inför sitt övningspass formulerar ett mål för sin övning och eftersom faktorn mål var en av de be-ståndsdelar som begreppet planering bröts ned i ger det också en fingervisning om att få elever och studenter kanske planerar sin övning. Begreppet planering operationaliserades emellertid till fler frågor och bland annat en som handlade om i vilken utsträckning respondenterna vet just vad de ska göra när de påbörjar ett övningspass, och här svarade en majoritet att de i stor utsträckning vet detta. Samtidigt synliggjordes genom en direktfråga att majoriteten av gruppen sällan har en specifik plan när de påbörjar ett övningspass, vilket alltså visar på en motsatt tendens. I relation till Jørgensens tre självlärandefaser finns därmed flera observationer som indikerar att majoriteten av eleverna och studenterna inte övar effektivt. Varför många svarade att de i stor utsträckning vet vad de ska göra under övningspasset samtidigt som majoriteten också angav att de sällan har en specifik plan skulle kunna bero på att övningen i verkligheten ser olika ut från dag till dag och att båda påståendena därmed sågs som giltiga. När responden-ternas övriga kommentarer lästes igenom framgick också att en respondent hade önskat att svarsalternativet stämmer ibland också fanns med. Att detta svarsalternativ inte fanns med skulle därmed också möjligen kunna ses som en förklarande del till varför de två “motstatsfrå-gorna” inte genererade liktydiga svar. Att inte lägga till ett mer neutralt svarsalternativ var emellertid ett medvetet val eftersom jag ville undvika att respondenten av bekvämlighetsskäl skulle välja detta alternativ. Genom att undvika ett mittenalternativ tvingades i någon mening respondenten att ta ställning åt ett visst håll, vilket sågs som önskvärt för att få en uppfattning om åt vilket håll olika tendenser pekar. Samtidigt innebär det också att det kanske för respon-denten blev svårt att svara på ett sätt som kändes helt korrekt för denne i vissa fall.

6.1.2 Utlärning av övning

I enkäten svarade hela 98% av lärarna att de i någon utsträckning lär sina elever att öva medan 0% svarade stämmer inte alls. Liknande mönster observerades i Barry och McArthur’s (1994)

instruction in “how to practice” as part of my student’s regular music lesson” (s. 48). I likhet med i föreliggande studies enkät svarade också 0% av lärarna i Barry och McArthurs studie sällan eller aldrig. Barry och McArthur anförde emellertid att många lärare tror att de lär sina elever att öva strukturerat men att de ger motstridiga svar när frågor om detaljer uppkommer. I föreliggande studies enkät ställdes därför också något mer detaljerade frågor med syfte att få syn på detta och som framgår av resultatet sjönk procenttalen på de instämmande svarsalterna-tiven och steg på alternasvarsalterna-tiven; stämmer i liten utsträckning och stämmer inte alls, när lärarna fick ta ställning till påståenden som att de exempelvis hjälper sina elever att planera, strukturera, utforma och utvärdera sin övning eller om att de uppmanar sina elever att formulera ett mål för sin övning. Givetvis kan lärarna tänka att de lär sina elever att öva på andra sätt än just de vilka enkäten frågar efter, men likväl finns mönster vilka går i linje med det Barry och McArthur anför. Vidare kan även det faktum att elevernas/studenternas svar i föreliggande studie inte speglar lärarnas svar också kunna ses antyda att lärare inte är så tydliga som de tror. Vad vi emellertid ska ha i åtanke i denna diskussion är, dels att populationen elever/studenter är betyd-ligt större än populationen lärare och dels att de två populationerna inte står i direkt relation till varandra. De lärare och de elever/studenter som svarat på enkäten kan alltså vara verksamma på olika skolor och behöver sålunda inte ha något med varandra att göra. Detta klargörs också när vi tittar på fördelningen i de olika populationerna, vilken visar att den största andelen re-sponderande lärare jobbar på gymnasiet medan majoriteten av de rere-sponderande eleverna/stu-denterna studerar på musikhögskola. Dock kan svaren ge oss en fingervisning om tendenser som kan vara viktiga att belysa. Varför lärarna i föreliggande studie anger att de ger tydliga instruktioner om vad eleverna förväntas göra till nästa gång i högre utsträckning än eleverna, skulle också kunna kopplas till den upptäckt Jonsson och Hansson (2012) gör om att lärare ibland tar förgivet att eleverna förstår sambandet mellan moment som utförs på lektionen och hur de ska öva hemma och att de därför inte alltid formulerar en specifik övningsinstruktion till eleven. En möjlig förklaring kan också vara att lärarna faktiskt ger någon typ av instruktion men att den är för ospecifik för att eleven/studenten ska få en klar bild av vad exakt den ska göra. Att det här är ett förekommande problem synliggörs i Koopmans et al. (2007) studie, vilken visar att lärarna många gånger ger instruktioner som ’continue this way next week’. Den svarskillnad som observerats mellan lärare och elever/studenter skulle alltså kunna tänkas bero på en kombination av att lärare inte alltid specificerar med ord på vilket sätt eleven/studenten kan jobba med de moment som genomförts på lektionen samt att de instruktioner som ges upp-levs för diffusa.

6.1.3 Framträdande samband

Resultatet antyder att genre kan vara den faktor som främst avgör i vilken utsträckning elever och studenter, inom ramen för sin undervisning, ges möjlighet att lära sig att öva. Tydligt blev att lärare inom den klassiska genren, i signifikant högre utsträckning än lärare inom jazz/pop/rock, bistår sina elever med tips och vägledning kring deras övning. Vad detta kan bero på är svårt att säga, dock skulle en möjlig förklaring kunna vara att det inom de olika genrerna kan tänkas råda olika kulturer, både beträffande hur läraren undervisar och hur öv-ningen går till. I resultatet framträder exempelvis att de klassiska lärarnas egen övningsstruktur, i betydligt högre utsträckning än jazz- pop- och rocklärarnas, utformats med hjälp av deras egna tidigare lärare, vilket visar att detta är ett mönster som också varat över tid. I Sandgrens (2019) studie framträder också att studenter inom den klassiska genren övar själva i signifikant högre utsträckning är jazz- och folkmusiker, vilka istället över mer tillsammans i grupp. Flera aspekter pekar sålunda på att det inom de olika genrerna finns olika traditioner kring hur musiken spelas och hur musikerna övar. När jazz- och folkmusiker spelar tillsammans kan tänkas att övnings-strukturen i någon mening influeras av dem de spelar med i högre utsträckning, i bemärkelsen att man med sina kamrater kanske utbyter övningsstrategier och metoder med varandra. I

resultatet framgår i alla fall att jazz/pop/rock-elever i signifikant högre utsträckning utformat sin övningsstruktur genom andra källor än läraren, där kompisar, webbsidor eller kanske works-hops skulle kunna tänkas vara viktiga ”tipsare”. Att jazz, pop och rock-elever i större utsträck-ning utformat sin struktur från annat håll än från lärare, behöver däremot i sig, inte vara något negativt. I dagens samhälle finns en uppsjö av pedagogisk och värdefull information att hämta via kanaler som exempelvis Youtube. Däremot kvarstår fortfarande det faktum att lärarna inom den här genren inte bistår sina elever och studenter med verktyg för den egna övningen i samma utsträckning som de klassiska, och så länge elever och studenter kan lära sig dessa kunskaper själva, på eget bevåg, behöver det inte utgöra ett problem. Vad resultatet i föreliggande studie visar är emellertid att de elever och studenter som får mindre vägledning i sin övning (alltså jazz-, pop och rock-elever) också är de som övar mer ofokuserat och ineffektivt. Detta pekar alltså på att läraren har en mycket viktig roll i förhållande till elevens egen övning. Att det finns ett samband mellan lärarens undervisning och elevens egen övning synliggörs också i både Koopmans et al. (2007) omfattande fallstudie och i den fallstudie Jonsson och Hansson (2012) rapporterar om. Koopmans et al. (2007) upptäckte också att eleverna, i början av veckan, övade tydligare utifrån de strategier läraren presenterat men att de i slutet av veckan föll tillbaka till mindre fokuserade arbetssätt. Detta skulle sålunda kunna tolkas som att elever och studenter också behöver mer hjälp med att planera sin övning över tid.

Vidare visar resultatet i föreliggande studie att sångare i signifikant högre utsträckning upplever att de saknar en struktur i sin övning jämfört med övriga instrumentgrupper. Detta blir intressant att sätta i relation till det Sandgren (2019) upptäcker om att sångare övar i signifikant mindre utsträckning än instrumentalister. I Sandgrens studie synliggörs emellertid också att sångare börjar ta lektioner betydligt senare än instrumentalister, vilket möjligen skulle kunna ses som en förklarande del till skillnaderna som finns i övningstimmar och övningsstruktur. Vidare be-lyser Crappell (2013) vikten av att som lärare lägga en betydande del av lektionen på att låta eleven öva sig på att öva med framförallt nybörjare. Att sångare generellt sett är äldre än andra instrumentalister när de börjar ta lektioner skulle då möjligen kunna tänkas innebära att lärarna, på det sätt som Jonsson och Hansson (2012) upptäcker, tar för givet att eleverna förstår sam-bandet mellan de moment som utförs på lektionen och det sätt varpå eleven förväntas öva själv, varpå specifika instruktioner kanske uteblir. En annan möjlig förklaring kan, på liknande sätt som ovan, kopplas till traditioner och kulturer, där sånglektioner kan ses ha en lång tradition av att stödjas av pianokomp. Om eleven inte kan kompa sig själv kan därför tänkas att det blir svårare för eleven att överföra lektionens moment till den egna övningen. Kanske blir det därför extra viktigt att som sångpedagog bistå sina elever med övningsverktyg som exempelvis en kompbakgrund att öva till. Vad som blir intressant att sätta i relation till detta är att det genom Baughmans (2017) studie synliggörs att 90% av sånglärarna aldrig ”övervakar” sina elevers övning. Om detta är ett generellt mönster kan följaktligen denna aspekt också vara en bidra-gande faktor till varför sångare både övar mindre och mindre strukturerat. Givetvis kan upp-täckten om att sångare övar ett mindre antal timmar i veckan än instrumentalister också ha att göra med att rösten som instrument behöver vila i större utsträckning än andra instrument samt att dagsformen här har en annan betydelse.

6.1.4 Avslutande diskussion

Att som lärare undervisa sina elever i hur man övar kan utifrån det resultatet visar tänkas ha stor betydelse för eleven och dennes övningsstruktur. Utöver att utlärning av övning då kan komma att få betydande följder i elevens speltekniska utveckling tänker jag också på det Schenck (2000) anför om att “Ju bättre det går desto roligare är det” (s. 167). Att lära sig att öva strukturerat och effektivt kan därmed också tänkas påverka elevens motivation och lust till

vägledning i sin övning samt att de instämmer om rimligheten i att ha ett eget ämne med fokus på att lära sig att öva, kan dock tänkas peka på att det inom sång- och instrumentalundervis-ningen råder en brist beträffande detta område. Att lärare bör fokusera mer på detta skulle därför kunna ses som en viktig slutsats. Samtidigt kan det tänkas oförenligt att tala i dessa termer när läraren, utifrån vad som framgått av styrdokumenten, inte verkar ha utlärning av övning “på sitt bord” i vidare utsträckning (med undantag från de som undervisar i Instrument eller sång 1 på gymnasiet) (Skolverket). Kanske är det därför istället styrdokumenten vi ska kasta ljus på och med andra ord dessas innehåll som i första hand bör ifrågasättas? Att formulera att kurser ska innehålla musikalisk instudering och egen övning men inte nämna något om att eleven i under-visningen också ska få möjlighet att lära sig hur man övar, antyder i min mening på att det finns ett glapp i innehållsformuleringarna. Samtidigt kanske frånvaron av en specifik formulering för detta, liksom i exemplet ovan, handlar om att man någonstans i något led tagit för givet att lärare förstår att de, i och med att eleven ska kunna öva, också har ett ansvar att lära eleven detta. Att lärare är införstådda med detta kan i någon mening tänkas styrkas av det resultatet visar om att samtliga lärare helt eller i stor utsträckning instämmer om att det inom ramen för sång- eller instrumentalundervisningen ingår att lära sina elever att öva. Frågan är varför så många elever och studenter ändå önskar mer stöd i sin övning? Schenck (2000) beskriver sång och spel som oerhört komplicerade färdigheter, och kanske kommer många därför alltid att önska mer stöd och vägledning i detta för att kunna bemästra de utmaningar de ställs inför på bästa sätt. Eller så är det faktiskt så att många lärare inte fokuserar på detta i så stor utsträckning som de tror. Mycket pekar ändå på det, även om inga generaliseringar kan dras utifrån förelig-gande studies resultat.

6.2 Metoddiskussion

I föreliggande studie har enkäter använts som metod för insamling av data. Att använda sig av enkäter har som redogjorts för många fördelar. Exempelvis anför Ejlertsson (2005) att det möj-liggör att samla in data från ett stort geografiskt område, vilket också blev märkbart i förelig-gande studie där enkäten visade sig nå ut till informanter i totalt 16 olika landskap, från Norr-botten till Skåne. Ejlertsson menar emellertid att det också finns en del nackdelar med en en-kätundersökning och anger bland annat att undersökningsmetoden i regel ger ett visst bortfall. I det här fallet blev även det påtagligt. Att ett bekvämlighetsurval gjordes, och på det sätt det gjordes, kom dessutom att innebära att det skulle bli alltför komplicerat och kanske till och med omöjligt att beräkna, och därmed också analysera, bortfallet. Följden av detta blir att generali-seringar mot totalpopulationen dessvärre inte kan göras. Vad som hade kunnat gjorts an-norlunda, med facit i hand, är sålunda att jag hade kunnat göra ett slumpmässigt urval istället, vilket enligt Trost och Hultåker (2016) hade gett ett statistiskt representativt urval. Detta hade i sin tur inneburit att jag utifrån forskningsresultaten kunnat säga något om en viss procent av befolkningen.

Om vi ser till själva enkäten och utformandet av denna kan tänkas att operationaliseringen möj-ligen hade kunnat gjorts än mer distinkt. Ejlertsson (2005) anför att de problemområden som formuleras utifrån en studies syfte och problemformulering bör brytas ned i flera steg i mindre beståndsdelar vid konstruerandet av frågorna, och detta hade alltså möjligen kunnat gjorts i än fler steg, vilket eventuellt hade skapat ett än mer rättvisande mätinstrument. Samtidigt fanns en angelägenhet om att inte konstruera en enkät med allt för många frågor, eftersom det hade kunnat leda till färre inskickade svar. Vad som dock skulle kunna ses som problematiskt är att respondenterna inte nödvändigtvis lägger samma innebörd i det begrepp som används i enkä-terna. För att minska denna risk följdes dock många av enkätens frågor upp med mer konkreta exempel, dock inte alla, och även om en fråga följdes med ett exempel kan det fortfarande inte garantera att samtliga respondenten tolkade frågan på samma sätt. Vad som möjligen hade

kunnat gjorts annorlunda är därför också att viktiga begrepp hade kunnat definieras i enkäten med syftet att öka likvärdigheten i tolkningarna av begreppen. Samtidigt skulle även detta med-föra en risk att enkäten skulle upplevas för lång och komplicerad för respondenten att orka svara på. Orden och formuleringarna i enkäten var också av så pass “vanligt” och vardagligt språk att definitioner kanske bara hade framstått som överflödiga. Ejlertsson belyser dock detta område