Samtal som förebyggande arbete

Enligt Eva är det viktigt att arbeta förebyggande med den sociala biten. Samtal med barnen om empati, och hur de agerar när de ser att något barn inte har någon att leka med, är bra och de får en känsla för vad utanförskap är. Tas inte utanförskapet på allvar och det går en lång tid blir barnen vana vid att det finns någon som alltid står utanför (Eva, 2011-09-13).

Alltså det här med respekten för alla, samma sak om nåt barn inte vill vara med, att man kan säga stopp jag vill inte, jag vill inte vara med, att man då också respekterar det. Så det handlar ju om respekt för varandra men det här är ju också en mognadsprocess hos barn. Alltså det, det är inte heller så självklart. Vissa barn förstår vad man menar och vissa de (gapar och tittar storögt). Nej men de gör inte det, de förstår inte. Det är också olika, olika vad man kommer ifrån för miljö hemifrån. Vad har man för uppfostran? Vad har man för förebilder? Vad har man för värdegrunder? Vad kommer man från för familj? Det kan handla mycket om det. Och det handlar också mycket om vårt förhållningssätt, hur förhåller vi oss till barn som inte kan

33

leka? ”Ja men han leker aldrig”, alltså man kan aldrig säga så utan man måste ta tag i det (Eva, 2011-09-13).

Pape tolkar empati som en ”förmåga att kunna leva sig in i och förstå andras situation. I nästa omgång förväntas man klara av och handla därefter”. Enligt henne är alltså empati en förut- sättning för att vara en bra lekkamrat (Pape, 2001:43). Pramling Samuelsson och Sheridan pratar om hur vänskap utvecklas och anser att ”[d]et är i leken som barn prövar och utvecklar förmågan att vara en kamrat och att ha kamrater” (Pramling Samuelsson & Sheridan, 2006:87). Detta kan återkopplas till prosocialt beteende som tas upp av Öhman (2007:29) och Evenshaug & Hallen (2001:263) om intrapersonella färdigheter.

Pramling Samuelsson och Mårdsjö förklarar också vikten av att låta barn reflektera och få komma till tals med sina reflektioner. För att barn ska engagera sig måste innehållet vara rele- vant och meningsfullt i deras värld (Ingrid Pramling Samuelsson & Ann-Charlotte Mårdsjö,

Grundläggande färdigheter, 1997:49-50). Därför anser Eva att det är lätt att prata med barn

om hur man är en bra kompis. Nästan alla barn har någon reflektion att dela med sig av och nästan alla kan precisera hur man är en bra kompis. Det är viktigt att pedagoger visar intresse för barnens åsikter, påpeka hur viktigt ämnet är och att man tar till vara på deras idéer. Det finns inget ämne eller problemområde som inte kan tas upp med barn i mindre grupper, bara de känner att pedagogen visar respekt och tillit. Barn är verkligen jättefinurliga och kan komma med de mest häpnadsväckande svar och lösningar som pedagoger aldrig skulle komma på (Eva, 2011-09-13).

Men man måste ha tid, som jag tycker måltiderna är jätteviktiga och samta- len vid frukost och mellanmål, som vi gör, vi sitter ju aldrig två vuxna i samma rum. Vi har ett matbord i varje rum för att samtalen med barnen är det viktiga. Där kan man också ta upp saker som kan vara lite känsliga. Och att man är lyhörd, man lyssnar hur tänker barn och hur tänker du nu. Det kan de oftast förklara. Man får kanske inte den förklaringen som man förväntat sig men oftast har de en förklaring på olika saker man då tar upp (Eva, 2011- 09-13)

Vid måltider kan man sitta lugnt och diskutera och det kan komma upp saker som hänt hemma eller på förskolan och genom att pedagoger engagerar sig, ställer frågor och visar in- tresse kan barnen få dela med sig av sina tankar och funderingar. Det är viktigt att dessa sam- tal finns med i den pedagogiska verksamheten. Att barnen får prata om empati och hur man är en bra kompis. Eva poängterar att det handlar om demokrati. Alla har rätt att få ha en kompis

34

och pedagoger måste jobba lika mycket med empati och social kompetens som med språk, matematik, naturvetenskap och teknik (Eva, 2011-09-13).

För min del tycker jag att den sociala biten är viktigast, allra viktigast. Det andra, det får de på köpet om man klarar av att vara med i en grupp och känna att jag tillhör den här gruppen, jag är med i Sköldpaddan [red. fingerat namn]. Det är Vi liksom. Det är Vi som är här och det är Vi som har gjort det här och Vi är kompisar. Sen, det är klart, ibland kan de ju bli ovänner och slå på varandra, men man måste hela tiden prata om det. Prata om det, sam- tala om det och lyssna, det är det viktigaste tycker jag (Eva, 2011-09-13).

Öhman anser att barn kan utveckla sin empatiska förmåga med hjälp av samtal. Genom re- flektion lär sig också barn att omsätta tankar till handling där lek är en viktig funktion (Öh- man, 2003:48). Sommer (2000:116,129) och Pape (2001:56) påpekar att detta också utvecklar barnets interpersonella färdigheter såsom kommunikation, ledarskap och interaktion.

Eva menar att det stärker barnen att diskutera frågor som t.ex. handlar om hur man hjälper varandra att komma in i lek. Pedagoger ska lita på att barn kan, för det kan de. Desto mer de kan, desto mer självkänsla och självförtroende får de, vilket skapar en trygghet (Eva, 2011- 09-13). Folkman och Svedin anser att utan en bra grund för sin självkänsla är det svårt att vara en del av den ömsesidiga leken. Barn måste våga visa sin vilja, respektera andras och vänta på sin tur (Folkman & Svedin, 2003:41). Pape påpekar vikten av arbetet med barns värderingar och att målet är att de ska bli en del av barnets intellekt för att sen kunna styra dess beteende (Pape, 2001:28). Eva ger förslaget att arbeta med ”Tilda med sol, Tilda med is” som metod för att samtala med barn kring känslor eller saker som är jobbiga. I det här arbetssättet använ- der pedagoger bilder på barn som uttrycker olika känslor genom mimik och kroppsspråk. Barnen får sen diskutera kring dessa känslor och hur de känns (Eva, 2011-09-13). Pape tror att många barn alldeles för sällan upplever en dialog med en vuxen. Ofta är det en envägskom- munikation där vuxna pratar till barn, men sällan sitter ner och aktivt lyssnar på vad barnen har att säga. När det är känslor involverade behöver barn, precis som vuxna, extern hjälp för att reda ut vad de känner och upplever. Därför är det nödvändigt att pedagoger är tillgängliga och stöttar barnen i förskolans vardagliga situationer. Ett första steg är att hjälpa barnen få kontakt med sina egna känslor, vilket leder till att de lättare kan sätta sig in i andras. Detta stärker barnens förmåga till socialt rolltagande och utvecklar deras empati (Pape, 2001:27,45,107).

35