Samtal om barnet och funktionsnedsättningar

När intervjupersonerna pratar om elever med särskilda behov och

funktionsnedsättningar ser vi svar som visar både ett kategoriskt och relationellt

perspektiv på funktionshinder. Några intervjupersoner pratade om det unika barnet samt att se möjligheter istället för hinder och att det inte finns någon mall att följa för hur man arbetar med elevers särskilda behov, vilket går i linje med den relationella modellen.

[...] Men just det här att dom är unika, [...] man kan ju inte bara ta en bok ‘så här gör du’, så funkar det inte. Man måste verkligen hitta den eleven, [...] vad den är bra på.

Samma intervjupersoner pratade om när en elev blir för unik och att det då istället anses vara ett problem samt att det finns situationer då eleven inte kan delta i aktiviteter. En av intervjupersonerna pratar om att hitta alternativa aktiviteter för eleven med en funktionsnedsättning. Trots välmening med att ge andra alternativ till eleven blir

33

lösningen att plocka bort problemet (eleven) som resulterar i exkludering från gruppen. Detta är ett typiskt kännetecken på den kategoriska modellen.

[...] det kan ju va så att man inte kan vara med, om det är ett stort hinder man har. Då ska man hitta andra alternativ för dom här barnen också, som har hinder.

En intervjuperson pratade om att anpassa aktiviteter efter alla elevers behov. Att planera lektionen så att alla kan delta, inte enbart ge extra anpassningar eller andra övningar till elever med särskilda behov, vilket tyder på ett synsätt enligt den relationella modellen.

[...] Då kan man välja att lägga upp det på ett sätt så att man tänker att det funkar även för de barnen som har det svårt

När vi frågar intervjupersonerna om vad de tänker på när de hör ordet funktionshinder reagerade en person direkt på ordet funktionshinder och ifrågasatte om det används i dagens samhälle.

Funktionshinder… [...] då anser jag att människor med speciella behov är ju ett bättre ord. [...] Bara för att man har [...] ett speciellt behov, så ska man ju inte se hinder i det. Det är det här jag reagerar på. Funktionshindrade… det klingar inte riktigt rätt i mina öron. [...] Det är just hindret. Hinder, jag reagerar på. Man ska inte se hinder bara för att man är olika. Man väljer inte oftast det själv.

Att se människors olika behov framför att fokusera på deras funktionsnedsättningar och vad de inte kan göra, tyder på ett synsätt enligt den relationella modellen. Den

relationella modellen av funktionshinder anser att hindret uppstår i mötet med miljön och människor. Intervjupersonen påpekade att man själv inte väljer olikheterna och menade att våra medmänniskor värderar huruvida ett beteende är avvikande. Likheter ser vi med en annan intervjuperson som ansåg att samhället skapar funktionshinder.

Det är ju samhället känner jag. Jag menar som då vår elev med OCD. [...] det är ju vi som… samhället som gör hindrena. Det är ju inget konstigt egentligen om hon ska stå där och lämna in ett papper fem gånger... Det skadar ju inte eh kanske hennes tankar, men jag menar det är ju ingenting som skadar något annat. Men våra blickar, våra tankar och dom andras… Det är ju vi som gör så att det blir ett hinder.

Trots att vissa intervjupersoner nämnde funktionshinder utifrån den relationella modellen, beskrev samtliga deltagare funktionshinder vid ett eller flera tillfällen som något inom personen som hindrar den - att personen är funktionshindrad. Vilket snarare tyder på ett synsätt präglat av den kategoriska modellen av funktionshinder. Det

34

dominerande svaret på frågan om vad intervjupersonerna tänker på när de hör ordet funktionshinder är att de tänker på fysiska och psykiska funktionsnedsättningar.

[...] då tänker jag ju asså på rörelsehindrade. [...] Ja, ett barn som sitter i rullstol. [...] men man kan ju vara funktionshindrad [...] psykologiskt också ju. Inte bara fysiskt. Alla former av funktionshinder. Både NPF [...] och dom här mer fysiska. [...] Allt som… är ett problem eller som hindrar dem på ett eller annat sätt.

[...] Ja… man tänker ju människor som har några hinder som… hinder i vardagen så att säga. Så man inte kan göra kanske alla grejer som alla andra kan. Inte lika stora

möjligheter kanske. [...] både fysiska och psykiska så att säga.

Intervjupersonerna talade om funktionshinder som något som utgör ett problem och som hindrar personen från att göra saker andra kan, alltså att följa normen. De nämnde även att fysiska och psykiska funktionshinder fråntar personen möjligheter som andra människor har.

En frågeställning var om intervjupersonerna upplevde att man talar annorlunda om särskilda behov idag mot vad man gjorde förr och de svar vi fick var liknande från samtliga deltagare. Deltagarna ansåg att det var skillnad förr då man inte pratade lika mycket om särskilda behov eller använde diagnoser och särskilda behov som något att

skylla problemen på. Detta visar en medvetenhet om den kategoriska modellen. Dock

noterar vi att intervjupersonerna ansåg de gamla begreppen som den stora skillnaden men att man fortfarande vill använda etiketter för elever med särskilda behov, vilket fortfarande tyder på den kategoriska modellen.

[...] Jag tycker att förr så pratade man inte lika mycket om det, inte som idag. Och förr va det lite såhär [...] dom barnen är jobbiga. Det va liksom sådär... Man hade inga riktiga ord och uttryck för det. [...] Jag känner att idag har man lite mer på fötterna och vet vad man pratar om och så.

[...] när jag börja [...] så hade ju alla elever… Det är DAMP det är DAMP. Man skyllde jättemycket på, det kom nya diagnoser hela tiden. [...] Att man liksom skyllde på. Ja det är DAMP. Som man då liksom använde hur mycket som helst. Istället för att se vad problemet egentligen var. Det har väl alltid funnits problemen men man har inte benämnt det.

I intervjuerna såg vi ibland en tendens att prata om elever med särskilda behov som avvikande och normbrytande vilket tyder på ett synsätt enligt den kategoriska modellen av funktionshinder. De barn som bara funkar refereras till elever som följer en önskvärd

35

norm medan de barn som är normbrytande snarare är krävande och jobbiga. Citatet nedan kan även tolkas som att de barn som inte följer normen och är “en vuxen till lags” inte anses vara lika lyckade elever.

[...] man förstår att dom här barnen som är jobbiga, dom är ju inte jobbiga för att dom vill liksom [...] vara dumma. Alla barn gör ju så gott dom kan efter sin förmåga [...]. Det finns ju inget barn som inte vill vara en vuxen till lags. [...] Alla barn vill ju lyckas.

En intervjuperson pratade om vikten av att kommunicera och vara öppen med sina funktionsnedsättningar för att öka förståelsen hos andra människor. Hen utgick från individens behov och menade att frågan är vad vi kan göra för att underlätta och hjälpa samt att det inte är individen som ska ändra sig, vilket är typiskt för den relationella modellen.

[...] jag tycker att det är jätteviktigt att berätta. Asså det är ju samma sak som om någon… ja, har en katt som har gått bort och man sitter och gråter hela tiden. Att man berättar varför är den här människan ledsen just nu och vad kan vi göra och vad behöver den?

Intervjuerna visar generellt en stor medvetenhet kring funktionsnedsättningar och elever med särskilda behov. Vissa intervjupersoner pratade om att de ser barn med särskilda behov som unika och väljer att se möjligheter framför hinder. Andra pratade om att se människors olika behov och vikten av kommunikation för att människor runt omkring ska ändra sig för att hjälpa personer med funktionsnedsättningar. Det dominerande synsättet är dock funktionshinder som ett kroppsligt och/eller psykiskt hinder, inom barnet, där det normbrytande barnet anses vara krävande. Vi tolkar även en vilja att ersätta dåtida etiketter med nutida begrepp för elever med särskilda behov.

Sammanfattningsvis visar analysen att bilden av särskilda behov konstrueras som psykiska funktionsnedsättningar och diagnoser medan funktionshinder konstrueras som fysiska funktionsnedsättningar och något som hindrar eleven. Analysen visar både ett kategoriskt samt relationellt synsätt när personal i fritidshem talar om elever med

särskilda behov och funktionsnedsättningar. Trots generellt stor medvetenhet om elevers särskilda behov, individuella anpassningar, inkludering och solidaritet påvisar analysen dock att den kategoriska modellen av funktionshinder dominerar i dessa samtal.

36