Samverkan

Bronfenbrenners ekologiska systemteori, som Andersson (2002) beskriver den, är studiens teoretiska utgångspunkt. Barn är i behov av ett fungerande nätverk där de olika miljöerna påverkar barnens utveckling. Förskollärarna blir en central roll för barnen eftersom de kommer i kontakt med vårdnadshavarna och barn. De kan larma vidare till andra instanser om omsorgssvikt skulle uppdagas. Samverkan inom förskolan, andra instanser och vårdnadshavare eller barnens familj är betydelsefull för arbetet med helheten hos barnen. De strävar alltid med fokus på barns bästa och vikten av att ha ett gott samarbete mellan kollegor, rektor och vårdnadshavare,

F3.4: “Ja vi diskuterar alltid om det är någon oro eller om det är någonting man känner för att tillsammans komma fram till, vad vi tror, och vad vi kan göra och vi brukar prata med vår chef, rektorn också och koppla henne om det är så att vi behöver lite stöd och stöttning och sen bruka vi ju även och det har hänt att vi har haft möten med föräldrar där man har varit på väg att känna en oro och då kan man ju ta ett möte om dom behöver stöd och stöttning”

Här uttrycker sig informanten om hur viktigt det är att ständigt föra diskussioner kollegor emellan för att tillsammans kunna byta upplevelser och tankar om hur fortsatta insatser ska kunna hjälpa och stötta barnet. Här har även rektorn en betydelsefull roll för att kunna stötta arbetslaget. Informanten beskriver att det även sker samtal med vårdnadshavarna om de anser att det finns en problematik och en oro och gör en bedömning om förskolan kan hjälpa och stötta eller om vårdnadshavarna behöver ytterligare hjälp.

Gemensamt anser de att det är viktigt att dela med sig av det man ser och hör från barnen för att tillsammans kunna skapa en samsyn av barnet och dennes situation. Informanterna poängterar sedan vikten av att inte vara passiv utan att vara handlingskraftiga tillsammans för barns bästa. En bra relation och ett gott samarbete med både kollegor och rektor underlättar arbetet på förskolan, genom att veta att man inte står själv utan alltid ha sina kollegor i ryggen och att rektorn är den som i de flesta fall står för anmälan.

33 5.4.1 Intern samverkan

Intervjuerna visar att omsorgssvikt är vanligt förekommande inom förskolan, det är viktigt att man i arbetslaget känner en trygghet att våga lyfta det man iakttagit eller upplevt. Man menar att ansvaret inte ligger på den enskilde förskolläraren utan hos hela arbetslaget. Citaten visar på två olika sätt där kollegorna blir viktiga,

F2.6: “jätteviktigt att man i arbetslaget känner sig trygga med varann”

F6. 4: “vi som sagt vi pratar ju jättemycket om såna här saker, ingenting som jag det är inget beslut jag tar själv, eller en jag bollar ju alltid med dem, tycker ni att det, visst känns det konstigt, visst känns det lite oroligt, vi börjar ju oftast där liksom”

Analysen visar att alla informanter poängterar vikten av att ha ett fungerande arbetslag där de kan få stöttning och råd, samtidigt som de känner sig trygga med varandra. De menar även att det är viktigt att diskutera och byta uppfattningar, för att tillsammans kunna tolka barns signaler och beteenden. Ett gott samarbete med rektorn uppfattas som viktigt och något som är gemensamt hos alla informanter, nedan beskriver två av informanterna hur samarbetet med rektor kan se ut,

F3.7: “så får vi ta hjälp av våran rektor, det är ju liksom hon som får ta det beslutet och i samråd med henne och i samråd med varandra så gör vi själva upp en handlingsplan för hur vi ska gå tillväga och hur vi ska tänka och göra”

F1.14: “och jag tänker även att rektor skulle koppla in specialpedagog och sånt för att vi skulle kunna rodda det på bästa möjliga vis”

Båda informanterna menar att rektorn har en central roll och figurerar som “spindeln i nätet”. Både som bollplank och den som tar det slutgiltiga besluten. Om det behövs ytterligare resurser som specialpedagog är det också rektorn som avgör detta.

5.4.2 Samverkan med vårdnadshavarna och familj

Ett gott samarbete med vårdnadshavarna kan medföra att det blir lättare att ha jobbiga samtal med vårdnadshavare. Ett gemensamt perspektiv på samverkan med vårdnadshavare som två informanter nedan visar, är att samtal kan vara ett första steg i hanteringen vid en oro,

F4. 3: “vi har ett första samtal då berättar vi för föräldrarna att vi är bekymrade för att ni behöver se till att erat barn sover, han kan inte komma hit och vara jättetrött

34 på dagarna och inte orka förskolan, vi får ringa hem barnet för att det är såå trött, eller att kläder inte fungerar eller allt sånt där, då, då får de en chans att fixa till det, sen får vi säga det att nu har ni en kanske två veckor på er att fixa till det här” F6. 10: “även om det ligger en orosanmälan i luften så kan vi oftast prata med vårdnadshavare som i sin tur skärper till sig eller förstår innebörden och allvaret i att det här inte är okej”

Samarbetet mellan förskolan och vårdnadshavarna sker både enskilt och genom en samsyn i arbetslaget. Informanterna beskriver att ett inledande samtal för att klargöra oklarheter kring barnets omsorg och tydliggöra vad barnet behöver kan leda till bra samtal mellan parterna. När samtalen inte räcker till eller når fram till vårdnadshavarna eller när de enligt informanterna inte är kapabla till att ändå tillgodose barnens behov, förklarar förskolläraren att en orosanmälan kan vara det som krävs.

5.4.3 Samverkan med andra instanser

Bronfenbrenners ekologiska systemteori betonar vikten av att förskollärarnas syn och förhållningssätt till samarbete med andra instanser påverkar barnens livsvillkor. När man stöttar barnen på nivåerna mikro och makro ökar barnens chans att utvecklas (Andersson, 2002). Uppfattningen att ett bra samarbete mellan de olika nivåerna, kollegor och vårdnadshavare har stöd i våra intervjuer. De lyfter också att man ska be socialen om råd vid osäkerhet om lämpliga åtgärder:

F4.10: “sen har jag ringt socialen för att rådfråga och då har vi gjort en direktanmälan där”

F2. 11: “det man kan också göra ibland är att man kan ringa och rådfråga på sociala jouren och den biten, där man kan prata det här ser jag och den biten, och hur tänker ni om det så att man där också kan få lite rådgivning så att säga”

F2. 4: “jag har varit med då alltså när med sitter med socialsekreteraren som kom på ett besök och kanske tillsammans med barnet och den biten och dom intervjuar barnet beroende på ålder och lite såna saker och dom gör en bedömning”

Informanternas gemensamma syn är att socialen ska finnas till för att stötta förskollärarnas oro kring ett barn med bedömning om en anmälan ska göras eller inte. Sen har en informant erfarenhet av att träffa en socialsekreterare personligen där man sitter ned och pratar. Men detta är något som alla informanter menar sker väldigt sällan, samt att samverkan mellan socialen

35 och förskolan kan bli bättre. Citaten nedan beskriver två informanters syn på socialtjänsten och hur de anser att de brister i samverkan för barns bästa.

F6.14: “de lutar sig alltid mot deras sekretessen” F5.10: “näe aldrig fått någon återkoppling”

De är frustrerade över att inte få information om vad som händer kring barnet efter en orosanmälan. Att inte få någon återkoppling om vilka beslut som tagits eller vilka åtgärder som görs för barnets bästa, gör att de blir osäkra på hur de ska kunna hjälpa och möta barnet på bästa sätt.

5.4.4 Svårigheter med samverkan

När ett arbetslag inte delar samma verklighetsbild blir det svårt att sträva efter samma saker - barns bästa. Det kan vara att man har svårt att diskutera eller känner att man som förskollärare står ensam i olika beslut eller handlingar. Två svårigheter som de anser kan uppstå i ett arbetslag:

F5.8: “när jag berättar för mina kollegor den här boken skriver vi upp saker som vi reagerar på om det här barnet, men det är aldrig någon annan som skriver än jag” F3.13: “ja det kan ju vara svårt om men är ensam förskollärare på en avdelning å man känner att ett tufft ansvar”

Här beskriver informanterna två situationer som mynnar ut i att man som arbetslag inte jobbar åt samma håll och kan försvåra arbetet som förskollärare vid omsorgssvikt. Det kan vara att man som förskollärare inte har någon kollega med samma utbildning och erfarenheter som man kan diskutera med och stötta varandra, samtidigt kan det vara att det bara är vissa i arbetslaget som ser och hör saker att reagera på.

Att blanda sig i en annans familjs sfär och integritet är inte alltid så lätt och när man som förskollärare tillsammans med rektorn gör en orosanmälan så är det ett känsligt ämne. En del vårdnadshavare uppskattar hjälpen medan en del blir arga och tar ut det på personalen. I citatet nedan så berättar informanterna om konflikterna som kan uppstå i samband med en orosanmälan.

F4. 13. “har varit med om att föräldrar har hotat dem både på telefon (…) personliga hot i brevlådan, skrivet på bilar och så,”

36 F3. 13: “det som kan bli svårt och ett dilemma är ju som sagt det om vårdnadshavarna inte är med på det, då blir det ju en konflikt oss emellan”

Den svåraste biten är att möta hotfulla arga vårdnadshavare men även att inte komma överens kan bidra till en försämrad relation mellan förskola och vårdnadshavare. En svårighet som informanterna även beskriver kan vara att om en familj blir erbjuden hjälp så behöver de inte acceptera hjälpen,

F2. 10: “att det är ju så mycket som är frivilligt i vårt land allt är så frivilligt”

Här menar de att svårigheten är att stötta och hjälpa vårdnadshavarna som inte vill ha hjälp. Det kan försvåra arbetet ytterligare för den personal som dagligen träffar familjen och har kunskap om vårdnadshavarnas brister. Enighet råder om att samarbetet med socialen är obefintlig. Även om de kan ringa och rådfråga vid oro, så är det svårarbetat. Det ska mycket till för att det ska hända något, hävdar informanterna. Citaten nedan beskriver problem med samverkan med socialtjänsten:

F6.14: “socialen jag skulle vilja rycka lite i örat, det är ju där jag tycker att det brister många gånger”

F5.9: “jag tror jag gjorde tre orosanmälningar. Och då kan jag tycka att det är konstigt när det är så uppenbara bekymmer, det var väldigt mycket insatser, HÄNDE INGENTING!”

Det framkom i intervjuerna att samarbetet med socialen kan vara knivigt, på gränsen till hopplöst. Informanterna säger att även om de gör orosanmälan på barn som behöver hjälp och stöd så sker ingen återkoppling från socialtjänsten, om en åtgärd eller liknande ska ske. De känner att socialtjänsten inte gör tillräckligt för att stötta barnet på förskolan. Förskolan får stå och titta på när de ser ett barn som far illa utan att få hjälp. De menar att socialen i många fall inte tar förskollärarna på allvar. Vilket leder till att de själva inte kan stötta barnet tillräckligt? Förskollärarna uppfattar att de i detta läge blir beroende av socialtjänsten för att själva kunna göra något. Eftersom de inte får hela bilden av barnets situation från, i de fall där socialtjänsten blir inkopplade och agerar. Detta blir problematiskt då det blir en svårighet för förskollärarna att kunna stötta barnen fullt ut.

37